Saskia.

Iserions ros.

Hjärtat slutar plötsligt slå.

En hel värld av anledningar till systerns oväntade besök river genom sinnet innan han tillåter sig att andas igen. I stillhet får hennes röst eka för hans inre och låter tystnaden bli tills det att hon ber om hans tillåtelse.

“Kom in” Säger han myndigt som att rummet han låsts till var en egen domän och hans värdighet fortfarande lika intakt.
Han rättar till klädernas skrynkliga tyg och låter blicken falla till sin egen kropp, se hur han ser ut och sedan rummet.

Fötterna får bättre grepp om golvet men innan han ska resa sig hör han Saskias röst nästan viska genom dörren. Ett dödsbud. Vendrik sjunker tillbaka i sin stol medan kugghjulen snurrar för hans inre. Avvaktar medan tungan möter tänder. Funderar över ödet Nicolaus kan ha mött. En impuls stiger snabbt att säga något syrligt men sjunker lika fort. “Han har dött?” Han hade aldrig varit en nära vän till von Breslau och hade aldrig haft mening att vara. Hans armé hade varit det enda av intresse men Breslaus intåg i Iserion hade bara resulterat i ömma tår och ett enskilt rum i sitt eget torn.  Han tillåter sig att sitta tyst ett ögonblick, lika tyst som det varit i hans rum i många månader nu. Så pass tyst att man låtit präster besöka hans torn.

Det tar honom ingen tid att processa faktumet mer än det gör att betänka dess konsekvenser och följder.

“Och…?” Rösten är så bekant kylig som den nog kunde vara ibland. Han kan inte hålla känslorna i styr. Nyfikenheten vill inte vänta till det att systern ska öppna dörren. Hur skulle historien kunna finna ett så abrupt slut. Vem bar hand för det besväret? Fanns det någon han borde tacka, en tanke som kvävs hårt av en annan. Den att hans syster för första gången sedan han blivit inlåst där i tornet delade med sig en nyhet om något som pågick i landet. I världen. Han borde inte skrämma bort henne.

Efter ännu en tystnad tar han till orda igen.

“Är du skadad?” En naturlig följdtanke. Eller möjligen någon hon kände. Behövde hans syster en axel och inte fann någon annan än hans? Det känns för honom alldeles orimligt. Hon har väl ett halvt hov av sällskapsdamer.

Långsamt reser han sig från stolen. Låter knäppa händerna framför kroppen. Han kan höra att systern inte kommit dit ensam. Hon hade säkerligen vakter med sig och han vet inte säkert vad han kan vänta. Ska hon leda honomtill galgen och säga adjö?

• This reply was modified 4 år, 4 månader sedan by Rakel.

Vendrik står mellan den lilla sekretären och sängen. Rummet är inte väldigt stort men han har vant sig vid det. Funnit någon slags frid i det. Han följer sin systers väg in i det lilla rummet, hur kläder prydligt placeras på sängen, kläder av ädlare färger och mjukare tyg. och den svaga tanken om att även han skulle möta ödet fragmenteras. Självklart förstår han vad hans syster menar. Så mycket av sitt förstånd har han inte förlorat.

“Någon kommer ta hans plats.” Det gör det alltid. Kort formas orden och han lockas av tanken att märkligt nog låta stänga dörren för sin syster som en ovälkommen dörr-till-dörr försäljare. Förändringens vindar är inte alltid av de populäraste slagen.  Själv hade han försökt, ung och impulsiv. Explosiv rent av. Vendrik har haft all tid på sin sida att riktigt rannsaka sig själv. Hans annars så blixtrande ögon fixerar sig vid systern. Kronan är din? “Iserion är vårt. Borde alltid ha varit.” Säger han med bitter ton. All den tid han frusits ut som.. som någon.. vanvettig. Men i stunden av nyfunnen frihet vet han inte om den drivkraft riktigt finns att i stora plotter göra något åt det. Med en rynka över näsbenet smeker han håret bakom örat och studerar sin syster med helt nya ögon. “Ska vi….?” Han är naturligtvis skeptisk. Eftersom systern ändå spelat en avgörande roll i beslutet att låta låsa in honom.

Hon kunde likväl fortsätta och göra arbetet själv. Hennes varma armar omfamnar honom. Han avvaktar i kramen, förr hade en sådan omfamning gjort honom lyrisk nu såg han sin syster för den törnklädda ros hon var men ett leende börjar spela på läpparna när även hans armar fångar upp henne i en mer lös kram. “Är vi redan sams? Eller är det nu du hugger dolken i mitt hjärta genom ryggen?…. Ännu en gång.” Han hade alltid haft en flair för det dramatiska. Hon hade redan gjort det för honom en gång, kanske för hans egna säkerhet men det kändes lika mycket ändå.

Vendrik släpper sin syster och riktar sig till kläderna som burits in. Tar tag i byltet och lägger det närmre sig på stolen. “Men det borde vara en Belsante som håller makten i Iserion och jag kommer stödja dig, syster, i det.”

Han börjar knäppa upp knappar till sin vita särk och vilar blicken i både systern och tjänarinnan “Ni kan vända bort blicken om ni vill men jag planerar att byta om.”  Det skulle ge honom mer värdighet med något stiligt att klä sig i, så som han känner sig själv.

Hon hade inte fel om den saken. Han förtjänade inte det här. Inget av det, även med familjen i livet hade han betraktats som en odugling, åsidosatt som ett svart får. Ingen uppskattade hans idéer, hans sätt att rädda riket från att smutsas ner av diverse parasiter. De förstod inte hans taktik men med tiden skulle de lära sig att älska den. Med tiden.

“Jag är glad att du räddade dig själv” Uttrycker han sig bittert, i lika delar genuin uppskattning som pik. Men han sväljer den nu. Det kan vänta. Allt. Kan vänta. Det är säkerligen mycket till att tacka för hennes feminina list som fått henne att undgå hans öde. För de är familj fortfarande och om en föll i onåd med ‘övermakten’ föll oftast alla. Men han tänker inte underhålla sig med tanken för vilka tjänster och ting hon kan ha gjort för att undslippa. Det är en tanke han inte gärna ägnar sig åt alls.

Medan systern håller hans kinder och försäkrar deras framtid kan han bara se henne i ögonen som den nya man han blivit. Hon är gift, ett gift som han måste leva med för resten av sina dagar. Kanske hade det varit en förtrollande uppenbarelse men det får han inte längre låta styra hans värld. Så blicken bottnar i avstånd, kyla men saknar den blixtrande intensitet den så ofta haft förr.

“Jag vill inte veta vad du gjort” Det är svårt för honom att dölja ett visst mån äckel i rösten. Tanken att systern måhända horat sig för deras överlevnad. Han skulle inte veta och ville inte heller. “Men jag tackar dig för det…för den här dagen.”

Tjänarinnan börjar sitt invanda arbete att klä av honom och även att blicken följer henne ibland vilar den som mest mot hans syster som en nagel i ögat. Hur kunde hans kött och blod vändas emot honom, köpas och förhandla med utomstående för att vara i deras nåd. Belsante borde inte behöva vara i någons nåd utan vara de som får andra att buga och vika ner i den allra mest vördnadsfulla respekt. Något annat vore bara smutsigt. Det mjuka silkeslena tyget lägger sig som en smekning över huden, armarna. En vit skjorta till svarta byxor kläs med en långrock i silke i blått med guld, gröna och röda brodyrer i snirkliga mönster. Något helt i hans smak. Som den kejsare över världen han ännu ej var. Helt annat än de enkla stärkelserika oformliga kläder han tvingats ha i detta rum. Som en barbar.

Han stryker sig över armen och det mjuka tyget följer med. Beundrar det. Tyget och färgerna. Hur han har saknat något så enkelt. Men så ser han upp. Med en enkel gest viftar han bort tjänarinnan så att han får Saskia i synfält igen “Hysteri klär dig inte syster.” Han passerar tjänarinnan och går mot Saskia låter handen fjäderlätt nudda hennes kind, en smekning från en hand med oansenligt långa naglar. “Det kommer ge dig rynkor.” Så ler han. Sådär utan alltid gjort. Med en fixering i ögonen som inte.. inte kan vara normalt.

“Jag retas Saskia.” Han låter handen falla men leendet dröjer kvar och han rör sig ut ur rummet som varit hans fängelse, ut i friheten och känner det i kroppen när han tar steget över tröskeln. Fri. Äntligen. Även att många av hans tankar finns kvar.. planer.. så.. inser han sig inte ha så bråttom. “Jag är tacksam för din omtanke och jag kommer ge dig min och stödja dig som Iserions ledare. Trots allt, folket älskar dig.” Iallafall.. för stunden. Han har andra saker att göra, andra människor att möta. Saker att planera.

Han snurrar runt i hallen så tyget i kappan virvlar efter och far ut med armarna. Suckar nöjt. Frihet. Något som avbryts i Saskias begäran. En måltid. Ett samtal. “Självklart.” Svarar han snabbt och drar det skynke av kylig fasad över sig, rättar till det korpsvarta håret som for ivägen för hans ansikte. “Men jag ska ta mig en nypa luft och njuta av det först.”

Han rör sig annorlunda, inte lika stelt eller bestämt utan som en fågel utsläppt ur sin bur som äntligen fått pröva vingar. Något han nog inte uppskattat i detsamma förut. Något han haft tid att fundera över. I tankarna skiftar han i bitterhet och salig glädje. Han är fri, både till skuld och skam av Saskia och han skulle minnas det. Men främst vill han njuta. “Det här är en ny chans för mig. Jag kommer inte slänga bort det.”

Han rör sig bortåt korridoren. Kusligt lik den som de båda flytt en våldsam natt. Men så vänder han sig efter ett par steg, backar med glädje i stegen.
“Världen är vår, Saskia.”

“Det kommer den bli. Jag är övertygad.”

“Men denna gången ska vi göra det rätt.”