- This topic has 20 replies, 5 voices, and was last updated 4 år, 2 månader sedan by
.
-
Järnporten tornade upp framför dem, enorm, ogenomtränglig, ett av världens arkitekterna underverk – men för folkmassorna hade den lika gärna kunnat vara en bräcklig liten träport för all uppmärksamhet som de gav dem. Nej, för de som strömmade in och ut ur Iserion var snarare upptagna med att storögt, och kanske med viss aggressivitet, se över den grupp som stod bara ett stenkast bort: En samling spetsöron. Alver. Det spända läget var nog så väl känt att alla där kunde ursäktas för att de inte kände något annat än misstankar mot Nela’thaënas utsända.
En av dessa alviska figurer var om möjligt snäppet märkligare till och med än sina kamrater. Han var en rätt så kort figur, med alviska mått mätt, med gyllenbrun hud och nästintill svarta, insjunkna ögon, men han hade för det fortfarande de skarpa drag så var vanliga för en alv. Dock fortsatte vissa mer slående likheter, som löpte från topp till tå. Hans hjässa var bara halvt täckt med hår, långa flätor som föll ned längst hand vänstra sida, förbi hans midja, nästintill hela vägen till hans knän. Den högra sidan av hans skalle, å andra sidan, var fullkomligt renrakad, spetsigt öra uppstickande där för alla att se.
Sedan kom hans axlar. Den skrud som han bar var där täckt av något som såg ut som mossa – som faktiskt var mossa, om någon hade kommit nära nog för att känna på materialet. Skruden i sig, som var av ett tunt, grått material, täcktes av komplexa, svarta, snirklande mönster, som även löpte ned som tatueringar över mannens bara armar och… fötter? Men vi kommer dit. Först och främst var det värt att notera att mannen inte bar ett bälte, utan att han bundit ett enkelt rep kring sin midja, och från det så hängde en enkel mugg, och fyra väl förseglade läderpungar. Över hans fingrar och underarmar bar han ringar, i något märkligt, grönt, glasliknande material… och sedan var, så som vi sagt, dennes alv fötter fullkomligt bara.
Kort sagt så var han en iögonfallande figur.
Aearaeani, eller Aea, för de som motvilligt kallade honom för sin vän, stod då där med ett brett leende över sina läppar, armar korsade bakom sin rygg då han såg upp mot Järnporten, som att han inte hade något att oroa sig över i hela världen. Som att de inte var omgiven av ett folk som hatade dem.
“Hur byggdes den, tror ni?” Frågade han nyfiken medan han kisade upp mot Järnporten.
-
När han först fått meddelandet av sin drottning frågade han sig hur hon ens kände till honom. Men likväl Tharalion var inte sen att ändå ta uppdraget att skydda diplomaten som hon skulle sända till människorna. Visst för han hellre gick runt och stillade gravar nu men ändå. Det kunde bli intressant att hjälpa alverna på ett annat vis denna gång.
Tharalion var av medellängd mestadels skrudad i grönt, kläderna var blandade av alviska och de som människorna hade så länge de var praktiska brydde han sig inte om ursprunget. Han var en ovanligt blek alv med mörkt hår; långt och fritt hängande och för omväxling hade han inte huvan uppfälld som han brukade ha bland människorna. Han var dessutom beväpnad med en lång båge som såg ut att kunna vara gjord i ben, ett kort oskapt svärd och en vanlig dolk som hängde vid bältet som han tagit med mest för att han skulle föreställa livvakt, ganska ironiskt då man tänkte närmre på saken och mindes att han för det mesta såg till att odöda stannade i sina gravar och vanligen så umgicks han inte ofta med de levande. Bågen verkade han mer eller mindre använda att luta sig lätt mot där han stod och tittade upp mot muren.Alven rykte på axlarna såg utråkad ut.
“Fråga i vart fall inte mig.” svarade han sin kamrat med låg röst. Han kanske visste hur människorna byggde saker men för att vara på säkra sidan och inte svara helt fel så svarade han kort och informationslöst det bara gick. Han brydde sig egentligen inte. Han ville bara få detta ur värden. -
Sällskapets yngsta medlem Sinya var en ung alv, även för alviska mått. Knappt mer än en ung tonåring. Den officiella förklaringen var att hon var diplomatens assistent, men i sanning var hon där för att hålla ögonen och öronen öppna för allt som kunde vara värdefullt för alverna. Och allt som kunde vara värdefullt för gruppen. Hon hade mycket att leva upp till, då hennes mor var den kända Sildaniye, alvernas främsta rättskipare från den tiden då alverna fortfarande hade resande domare i världen. Och skulle hon en dag bli som sin mor skulle hon behöva se mer av världen. Det var inte direkt vanligt att man skickade ut unga alver på detta vis, men hon hade tjatat på sin mor tills hon till och med lyckats knäcka henne, och med Sildaniyes influens så var hon nu där.
Men medan Sildaniye var en respekterad rättskipare med stridskonster från en annan tidsålder och ett tålamod som ett berg var Sinya en temperamentsfull och impulsiv ung alv. Sinya hade ärvt sin mors röda hår som hängde fritt över hennes axlar, med en lugg som lät hennes ögon vara fria. Ögonen var kanske det mest ovanliga hos henne, ett grönt och ett brunt. Annars var hon en väldigt slank figur. Perfekt för att gömma sig i skuggor och trånga hörn medan man tjuvlyssnade på konversationer. Annars var det inte så mycket som stack ut förutom att hon var en alv, med de spetsiga öron som stack ut genom håret.
Hon var klädd i en blå tunika dekorerad med löv och fjädrar, och hade enkla skogsbruna byxor och lätta stövlar på sig för att låta henne röra sig så agilt och fritt som möjligt. Snarare än ett bälte med vapen hade hon ett längre och ett kortare svärd fäst på ryggen där de inte var i vägen.
Alla människor som vågade se på dem konstigt gav hon en flammande blick, som utmanade dem att våga säga eller göra något. Om de bara vågade se på dem för länge skulle hon minsann dra sina svärd och visa dem. Och de flesta vände bort sina blickar under hennes genomborrande blick. Dessa arroganta människor som trodde sig äga världen. Ja det fanns inte mycket att gilla hos dem och deras attityd, och hon kände bara deras närvaro fylla henne med flamma och ilska. Liksom den stora järnporten som tycktes vara där bara för att håna dem.
Hennes temperament hade fler än en gång exploderat över sina kompanjoner. Druiden pratade allt för mycket och ställde onödiga frågor som ingen var intresserad av. Blekingen var ständigt frånvarande och deppig, och konversationen de hade då tycktes summera deras långa resa hit ganska bra.
‘Vem bryr sig?’ snäste hon irriterat, hennes ogillande över människorna och allt relaterat till dem som frätande galla i hennes hårda ord. Vem kunde tro att alvernas språk som annars var så vackert kunde låta så vasst?
‘Säkert stulna naturresurser från våra skogar, och byggt med tvångsarbete och lidande som allting de gör!’
-
Eiirë
”Det är trots allt en imponerande byggnad, för att vara människor som byggt den. ” Säger hon, stämman melodisk och lugn med en mjuk klang som kunde bli kall som stål, det visste dem som kände henne, när det behövdes. Blicken vilar vid porten, människorna som stirrar har hon inte ägnat en tanke eller blick ens förrän nu då blicken sänks. De klara gröna ögonen sveper över omgivningen, stannar inte länge på någon av dem förrän de sveper vidare och så tillbaka mot porten.
Till hälften högalv, till hälften skogsalv och nästan huvudet högre än sina medresenärer. Lång och slank och inte så vidare muskulös. Krigare var inte hennes väg och skulle aldrig bli, därmed inte sagt att hon inte kunde försvara sig om det skulle komma till det. Men hon slapp helst och var glad åt sina följeslagare även om de var en udda samling. Hon är klädd i en ljust grön tunika av ett sidenliknande material som går henne ned till knäna i fram och till en bit ned på vaden i bak. Höga svarta stövlar av mjukt läder och byxor i samma tyg som tunikan fast i en mörkare grön nyans. Tunikan är vackert broderad med löv och blommor i slingrande rankor i silver och grönt. Hon bär ingen packning, till det fanns fler alver i deras sällskap.
Blicken söker sig tillbaka till den yngsta i sällskapet, låter de gröna ögonen vila vid hennes anlete en kort stund, kort för att vara alvinna, innan hon talar.
”Minns anledningen till varför vi är här ” Säger hon förmanande.” Vi är inte här för att skapa konflikter, vi ska heller inte döda eller medvetet förolämpa människorna. Jag föreslår att du gör ditt yttersta för att hålla ditt humör inom dig och osynligt för dem. ” Blicken är vänlig men det finns ett allvar i den. Söker sig mot porten igen, betraktar den länge.
” Byggd av våra skogar ja förmodligen.. ” Lite sorgsen på rösten som om hon sörjde dem, träden som fått sätta sina liv till för att bli en skiljevägg mellan människor och alver, Iserion och de länder som låg på andra sidan. Någon borde förstöra den men det säger hon inte högt, vill inte ge sällskapet några dumma idéer.
”Ska vi? ” Frågar hon mjukt utan att se sig om mot sitt sällskap och väntar heller inte på svar förrän hon med mjuka glidande och stolta rörelser börjar gå nedför kullen mot porten. Det mörkt blonda midjelånga och fylliga håret böjar över hennes rygg där hon går, ögonen med dess spetsar syns tydligt och trots människornas föraktfulla blickar går hon stolt och rak i ryggen, förväntar sig att de andra ska följa med henne.
-
“Ah, men om det är en port i Järn, så är det nog inte främst av oss de har stulit från, inte sant? Och är dessa portar inte långt äldre än vår nuvarande konflikt med dem? Och om det är så att ni har fel om det första, måste ni inte måhända tänka genom även det andra som ni sagt, angående dess konstruktion, unga Sinya?” Som var sig brukligt för Aearaeani så formades nästan varje påstående som en fråga, vilket nog var en bidragande faktor till varför just han var på det här uppdraget. Även bland druiderna sågs han lite som en enstöring, någon som valde sin egen väg att gå och hade sina egna tankar och idéer om hur han och alla andra borde leva sina liv. Helt enkelt så hade han inte så mycket till övers för traditioner.
Detta till trots verkade han inte vara olycklig med uppdragen han blivit utsänd på – tvärtom så verkade han se det som högst intressant att få ge sig ut bland människorna, och varje ilsken eller vrede blick som föll hans väg möttes av ett leende. Även hans närmaste kumpander ingav han viss nöjdhet. Den unga arvtagaren till en mycket känd alv, den dystra livvakten, och den skarpe diplomaten. Alla var de intressanta figurer, och han såg så fram emot att höra vilka visdomar de kunde ge honom på deras lilla äventyr.
När Eiirë sedan ger sig av framåt så tvekar inte Aearaeani för ett endaste ögonblick, tvärtom tycks han glad att vara i rörelse igen, bara fötter tappande längst vägen. “Ni tycks redan ha tagit det beslutet för oss, bäste Eiirë, så det skall vi.” Konstaterande han, halvt om halv för sig själv, kanske omedveten om att han ens talade högt, för hans blick var upptagen med folkmassorna igen. Människor såg för spännande ut! Det var allt han kunde göra att hålla sig till gruppen, och inte börja fråga ut någon av de förbipasserande. Sen, lovade han sig själv. De skulle bli här ett bra tag, och han hade tid sen.
-
Tharalion lyssnade med ett halvt öra på diplomaten hade att säga, han var verkligen inte intresserad av muren eller portarna han var där som livvakt inget annat. Och just det behövde han nog inte bry sig om precis just nu även om han blick vaket tittade på omgivningarna även om han såg uttråkad och ointresserad ut. Det vart länge sedan han lärt sig att det var bättre att hålla en låg profil, så ingen misstänkte något. Nekromatiker var sällan välkomna någonstans så ju mindre uppmärksamhet han fick ju bättre.
“Ja då frun, jag vet” svarade han artigt, då han hyste respekt för diplomaten, han visste mycket väl varför de var där och det var väl ingen stor risk just han skulle starta något problem då han haft att göra med människor förr. De andra däremot visste han inte riktigt vad de kunde råka göra, särskilt den rödhåriga unga damen.
Han nickade dystert och slöt genast upp bakom diplomaten som en lydig skugga utan onödiga ord. Ständigt vakande men ändå på ett omärkligt sett.
-
Sinya hade tänkt svara något men blev avbruten av sällskapets ledare, och även om hennes ord var milda var det som en piska. Så hon kunde inte annat än att böja huvudet åt Eiirë respektfyllt.
‘Givetvis, min dam.’ sa hon något tillrättavisat, och elden i ögonen som varit där blev något mildare. Men den skulle nog flamma till snart igen.Då druiden började tala igen vände hon sin blick mot honom med en grimas.
‘Det är en stor jävla järnmur, än sen då?’ snäste hon retoriskt och avslutande och vände sin blick framåt igen.Ju närmare kom desto högre kändes Järnporten som tornade över dem som något lika gammalt som berget själv. Att den var mäktig, hänförande och skräckinjagande var givet, trots allt var det dess syfte. Och även i dessa tider var den bemannad, både ovan och på marken. Högt upp fladdrade Iserions och hus Belsantes flaggor, och vid den enorma öppningen som var stor nog för ett tiotal vagnar att köra sida vid sida genom porten – eller en stor armé att marschera genom den – stod beväpnade vakter som slött betraktade de genomresande.
Men deras något halvt sovande ställning vaknade till liv då de såg alverna längre fram som närmade sig, och något nervöst höll de i sina spjut och höjde sina sköldar då sällskapet närmade sig. Trots allt hade alverna inget bra rykte här.
‘Halt!’ ropade kaptenen, kanske lite hårdare än han tänkt sig, och då människor kunde höra den något fientliga tonen tog de sig snabbt åt sidan för att se vad som stod på, vilket gjorde att alvsällskapet plötsligt stod helt öppna och bara framför vakterna vid porten.
‘Vad är ert ärende här, alver?’ frågade han, utan att försöka låta trevlig eller intresserad. De andra vakterna rörde sig närmare kaptenen med sina sköldar, och skruvade sig lite nervöst.Sinya betraktade människorna och hennes ansikte blev något hårdare, och hennes hand for lite omedvetet uppåt, redo att dra sina svärd om det skulle behövas. Men hon höll sin mun stängd, och lät detta falla i händerna hos diplomaten. Hon kunde nog förstå vad de sade, men människornas fula tunga var något hon inte helt bemästrat än och hon fick anstränga sig för att förstå vad de sade. Det var en sak att lära sig korrekt grammatik i skolan, något helt annat att höra denna grova dialekt på vardagsspråk som skulle föreställa ett språk. Lite osäkert blickade hon mot Eiirë, och sedan mot vakterna igen.
-
”För att skapa i järn behövs bränsle till smedernas eldar. Och var tror ni ärade druid att människorna fått bränslet ifrån?” Hon svarar innan Sinya hunnit före… eller ja, kommenterade i varje fall. Ett svagt, knappt synligt leende över hennes läppar för en ytterst kort stund. Nickar lätt åt Sinya som bekräftar att hon förstått. De var inte här för att skapa konflikter, snarare tvärtom. Trots den unga Sinyas ungdom känner hon sig ändå trygg i att ha hennes vakande ögon och vapenföra hand så nära sig. Hon ville inte tro att något skulle hända men man visste inte, kunde aldrig veta.
Porten tornar upp sig framför dem och när vakterna stoppar dem stannar Eiirë, rak i ryggen och med en glidande blick som snart stannar på den av vakterna som tycks föra befälet vid porten. Blicken fast och rak, viker inte. Det var underligt hur människorna reagerade, som om de aldrig sett alver förut. Hon kan inte låta bli att förundras över det, roas rentav men inget av det når hennes ansiktsuttryck som är och förbli slätt och värdigt. Hon betraktar kaptenen en lång stund utan att säga något innan hon svarar samtidigt som hon med en liten svag handgest åt Sinyas håll hejdar hennes rörelse att ta till vapen, som om hon haft ögon i nacken.
”Vi är sända hit av vår vördade drottning att inleda förhandlingar med er Furstinna Saskia Belsante. Bud har sänts att förvarna om vår ankomst och det förvånar mig att Ni här vid den mäktiga porten som skiljer våra riken åt inte fått besked om det. ” Säger hon med sin melodiska stämma, hon har inte bråttom. Talar människornas språk med viss brytning men fullt förståeligt men orden glider mjukare än vad människorna lyckas få till. Hon sträcker en hand mot Tharalion för att han ska ge henne det dokument som var signerat av deras drottning, ifall de skulle få problem, hade deras drottning sagt.
”Så.. nobla vakt av järnporten, jag föreslår att Ni släpper igenom oss. Vi är här för att förhindra konflikter, inte påbörja nya. ”
Hela tiden hon talat har blicken varit fäst vid Kaptenens, litar på att hennes följeslagare har blickarna ut över de nyfikna människorna som samlats omkring den, som om allt stannat upp.
-
“Ah, nu börjar vi oss närma oss något!” Utbrast Aearaeani glatt då Eiirë lade sig in i diskussionen. “Jag har ingen aning om varifrån de fick just detta bränse, för specifikt Järnporten. Vet ni? Var ni där? Hur vet ni om ni inte var det?” Frågade han i följd, ty han hade i all sanning inte någon aning. Visst så var han medveten om att många alver var av just den uppfattningen – att människorna här av Iserion hade tagit ur deras skog för att att växa sin egen stad, men mestadels i nutid. Rörande just Järnporten var han inte säker, det var ett tag sedan, och förmodligen hade han varit upptagen med något annat just i denna stund.
Sedan så stoppades alverna av vakterna, och Aearaeani insåg med en suck att deras diskussion var över. Han sörjde dock inte, för han kunde alltid ta upp det igen senare – för att inte tala om att han kunde söka upp någon inne i själva staden som kanske visste bättre. Med lite tur hade de en historiker, eller en smed, som var specialiserade runt just Järnporten. De skulle säkerligen veta. Han lade det på minnet. Det var aldrig för sent att sama på sig ny kunskap.
Medan resten av gruppen var upptagna med soldaterna så ätervände då druidens blick till Järnporten, och han tillät sig själv en belåten suck. Det var ett mästerverk, det var han tvungen att erkänna. Kanske hade han felat som inte besökt människorna tidigare i sitt liv.
-
Tharalion suckade tyst över druidens många frågor, han höll nog med den rödhåriga unga damen i detta ‘VEM bryr sig’. Men som oftast sade han inget alls. Han var riktigt tacksam över att de kom fram till de massiva portarna och nu stod öga mot öga mot människorna.
Flertal vakter vid porten och än fler ovanför misstänkte han. Förvisso inget konstigt alls. Men nog undrade om de människorna skulle förstå diplomatens alla fina ord även om de nu var på det fula människospråket nu. Han hade för erfarenhet att människor var tämligen korkade och svarade långt bättre på kortfattade meningar. Visst i värsta fall fick väl han ta över att tala med vakter. Men han slapp helst, mest han för att han inte ville visa att han förstod allt som sades än. Så han väntade bara och såg utråkad ut som vanligt.
-
Sinya himlade med ögonen åt druidens tal om eldar och hur han överkomplicerade hela ämnet. Det krävdes ingen historisk expert för att kunna gissa varifrån Iserion fått träden till sitt bränsle. De visste ju alla att de inte hade någon hänsyn, och hon hade tänkt säga något barskt till svar innan hennes uppmärksamhet fångades av kaptenen och vakterna. Hennes mun var en rak linje och hon hade svårt att förstå vad som sades, men hennes ögon betraktade dem intensivt efter minsta tecken på att vilja skada dem.
Vakterna ögnade varandra lite tveksamt. Visst hade de fått besked om alver, men ändå fick det dem att tveka. Trots allt kunde man inte lita på alverna, och att släppa in fyra av dem i staden gick emot alla principer de hade. Man kunde mer än väl se både rädsla, ilska och hat där i blickarna, och några av dem såg lite osäkert på varandra då det främmande viset att tala blev svårt att förstå för vissa.
‘Har ni dokument som bevisar vilka ni är?’ bad kaptenen som höll sitt huvud kallt. Till sist då det hela var avklarat fick de en eskort på tio vakter, ned några framför och några bakom sällskapet. Det verkade dock något mer än vad en eskort behövde. Sinya ögnade dem lite suspekt då de rörde sig genom den enorma porten, och hon kunde känna lukten av järn och metall i sin näsa och rynkade på den med avsmak.
‘Är ni säker på detta, min dam?‘ frågade hon lågt på aela av Eiirë.‘Jag gillar inte sättet de ser på oss.’
-
Det här var inte rätt tid för några djupa diskussioner, inte dem som druiden älskade att ägna sig åt men hon kan ändå inte låta bli att svara honom” jag var inte där så jag vet inte säkert. Men jag har läst en hel del böcker och jag vet att skogen som finns på andra sidan järnporten inte är lika vidsträckt och tålig som vår. Det är därför inte svårt att dra de slutsatsen att det är våra skogar, våra träd som fått betala priset för den här muren som skiljer våra riken åt.”
Hon svarar druiden även fast de kommit fram inom hörhåll för vakterna och vänder snart uppmärksamheten mot den istället. Hon synar lugnt, ingående vaktkaptenen vid hans fråga om dokument och hon överväger om hon ska ge honom ett lågt svar eller ett kort på den frågan. Hon beslutar sig efter en stund efter ett kort och räcker honom dokumentet som bar drottningens sigill. Hon släpper dock inte greppet om det, dokumentet ville hon ha kvar, det kunde komma till användning framöver, man visste aldrig med människor. Hon står lugnt kvar, rakt i ryggen och med blicken fästad vid järnporten när vakterna grupperar sig framför dem. Innan de går kan hon inte låta bli att vända sig till kaptenen” En passande eskort.. men… det stora antalet vakter får mig att undra om det är för att ni är rädd för oss eller om det verkligen är den hedersbetygelse det borde vara. ” Hon väntar inte på svar förrän hon börjar gå.
”Säker? ”Hon ger Sinya en kort blick” Nej.. inte alls.. men det här är vårt uppdrag och vi ska utföra det i vår drottnings namn. Vi visste redan innan att de skulle vara misstänksamma mot oss på samma sätt som vi är mot dem. Men säker kan vi aldrig vara, inte någon av oss, från det att vi sätter vår fot på andra sidan den där porten. ”Hon svarar på Aela och gör en gest mot porten vid omnämnandet av den i samma stund som hon stiger in genom den.
Så var de inne i människornas rike. De fick gå ifred på vägen, människor som kom i vägen flyttade sig, stirrade storögd, pekade. Barn frågade sina föräldrar som svarade… någon spottade föraktfullt efter dem, några svor.
”Jag undrar om de flesta av dem alltid är så här artiga..” Säger hon med ett snett leende till sina följeslagare” Vad tror ni?
-
“Böcker är alltså roten av sanning.” Konstaterade Aearaeani, mestadels för sig själv. Det var trots allt, rent objektivt, inte tillfälle för en fortsatt diskussion, han sade det mest högt för sin egen skull. För att lägga det på minnet. Det skulle vara en bra grund för en fortsatt diskussion, speciellt då han själv inte hade så mycket till övers för böcker. Tanken fick honom nästan att stanna upp, då han ville utforska den ytterligare… men återigen, påminde han sig själv, så var det rent objektivt inte rätt tillfälle.
Istället så iaktog han vakterna och sina reskamrater då de interagerade med varandra, nyfiket, men utan behov av att ta del av utytet själv. Han var vis nog att inse att han endast skulle komma ivägen och dra både vakterna och hans fränder på ett villospår de inte hade tid för just nu. Oavsett vad folk sade om han var han uppmärksam på sådana ting.
Då de sedan började gå så iaktog han staden runt dem med både förvirring och fascination. Människor levde så annorlunda, i sina lådor, med så mycket dött och ruttet i dem. Men levde de utanför naturen, som många av hans fränder inom druiderna sade? Han var inte så säker på det själv. Det kan vara så att deras natur helt enkelt var annorlunda. Han såg mycket fram att utforska det ämnet med någon då tillfälle gavs, och skulle nog bestämt meditera på frågan.
Sedan hörde han diplomatens fråga, och han fann sig själv le.
“Jag måste tro att människor har en skala av artighet som varierar från individ till individ och som påverkas av deras kultur, uppväxt och vänner.” Sade han. Det var lite kort, egentligen, och han kände ett behov av att ge ett mer utförligt svar, men han ville höra vad hans kumpaner hade att säga istället för att kasta sig in i en lektion om ämnet.
-
Vilken tid det tog, men de vart insläppta alltid något. Det kändes bra att veta att allt som stod i dokumenten var att han var livvakt åt diplomaten och hans namn. För det hade ju knappast gått annars gissade han. Alven log snabbt men det drog bort till en mer ogillande min. Människor var verkligen ett smutsigt folk, och ännu värre här i staden.
Tharalion började känna sig allt mer nervös, stora folksamlingar var inget han tyckte om, det var mycket därför han bott i vildmarken i flera år. Visst för de verkade flytta sig varefter de gick nu men ändå.Han fnös surt men bestämde sig för att svara på frågan.
“Människorna, de är alltid så här..’artiga’. ” sade han lågt på alviska och suckade, han hade få positiva erfarenheter, de flesta var inte för förtjusta i nekromantiker. Tydligen gillade de visst inte alver häller, fast det hade han väl haft på känn då det varit krig mellan raserna från och till. -
Sinya lyckades till och med hålla sig tyst, trots att druidens prat höll på att få henne att koka över. Medan de eskorterades genom portarna och staden som låg bakom den och ned längs med landsvägarna som skulle leda dem till staden Iserion. Men hon gav Tharalion en blick och ett litet leende åt hans kommentar, trots allt delade de samma syn på människosläktet.
Resan fortsatte för det mesta i tystnad, men till sist tornade sig stadsmurarna över dem, och Sinya kände sig väldigt illa till mods över att bli inlåst bakom de murarna som inte såg allt för välkomnande ut. Överallt rörde sig människor och soldater, och stämningen och tonen verkade väldigt dämpad. Att Iserion de senaste åren gått genom stora svårigheter och flera beväpnade konflikter var hon inte så brydd eller insatt i, men det var tydligt att människorna här var nervösa då de såg alvsällskapet passera.
Hon fick göra sitt yttersta för att inte hålla för näsan då de kom in genom portarna och in i staden. Att en stad kunde lukta så illa hade hon aldrig förväntat sig, och hennes rynkade ögonbryn rynkades något mer. Samtidigt försökte hon hålla sig så lugn och regal som Eiirë, trots allt ville hon inte göra henne besviken. Husen kändes väldigt barbariska på något vis, till skillnad från hur de bodde i Nela’thaënas och var en del av naturen. Här fanns ingen natur, bara människornas smutsiga sätt att leva.
Till sist tornade sig Belsantes palats framför dem, och även där öppnades portarna för dem efter ett kort snack med vakterna. Än en gång behövde de visa upp sina dokument. Till sist blev de inbjudna i palatset, och visades in i ett väntrum där det hängde många målningar och tyger som var broderade med hus Belsantes vapen.
‘Furstinnan tar emot er så fort hon har passligt. Ta för er av furstinnans gästvänlighet medan ni väntar.’ meddelade en seneskalk pompöst och med en bugning lämnade han alverna. Där fanns det flera kakor och smårätter, samt vin i överflöd som de kunde ta för sig av. Senya gick omkring lite misstänksamt, men höll fortfarande munnen stängd, men tvivlade inte på att druiden skulle ha något filosofiskt att säga om det hela om ett ögonblick. Bara tanken fick henne att stirra på honom med en irriterad blick.
-
Saskia Belsante
Då var dagen här, dagen då alver stod på hennes tröskel. Såklart fanns ett sorl av arga röster vid hovet, det var inte alla som hade mycket över till alverna. Särskiljt inte efter upproret. Men kunde den pyrande alviska ilskan kväsas innan den blommade ut till ännu ett uppror, skulle hon ta den chansen. Hon ville träffa alverna i enrum innan hon lät introducera dem till resten av hovet, hon hade inte lust att möta den beryktade alviska ohövligheten med hundra andra blickar på sig. Saskia tvekade en lång stund utanför dörren, innan hon tecknade åt tjänaren att öppna. Det var en ansträngd och knappt synlig nickning, men den alerta tjänaren uppfattade minsta lilla skiftning. Hon slängde en blick mot sin hovmästare, sedan tog hon de steg som krävdes för att leda henne in till rummet. Dörren stängdes så fort som seneskalken klivit in. Han placerade sig som en orörlig staty bakom hennes ena skuldra. Han presenterade henne, med titlar och allt.
Saskia rörde sig med mjuka och följsamma rörelser. Hon var vacker, bildskön och levde upp till ryktet om att vara Iserions Ros. Klänningens siden flödade som smält rosenguld runt hennes ben. Flöt som vatten och blankt som högpolerat mässing. Det blonda håret var till hälften uppsatt, med långa blonda lockar föll ner i ett halvlockigt svall över hennes axlar och rygg. På hennes huvud vilade en nätt tiara, format för att likna rosor på slingrande stjälkar. Rosorna var såklart utsmyckade med ljusrosa och skimrande ädelstenar. Hon vågade inte riktigt bära en krona ännu, inte så länge som det fanns intressenter till Iserions tron i hennes makes hemland. Såklart bar hon halsband som passade ihop med tiarans stil… inte för att mycket av familjens kronjuveler fanns kvar. Skattkammaren hade blivit plundrad under kuppen.
Saskia log mot gruppen med alver. “Välkomna.” Hon var nervös. “Det glädjer mig att se Er här. Jag förstår att ni har rest långt och jag hoppas att det inte var några svårigheter för Er att resa genom staden.” Den blonda skönheten studerade alverna, som var och en verkade skilja sig från den andre. Bara av att döma av hur atmosfären var i rummet när hon precis klivit in kunde hon avgöra att inte alla alver drog jämt med varandra. De flesta ville inte husera en grupp alver i slottet, helst slänga dem på dyngstacken utanför stallet. Men Saskia hade sett till att man ordnat med fina rum i anslutning till slottsträdgården.
-
Det är mycket att se, mycket att ta in av arkitektur och stadens uppbyggnad. Eiirë betraktar allt, tar in allt utan att låta det synas eller bli för uppenbart. Utåt sett sval, behärskad men inom sig jublade hon över att än en gång få se människornas boning, få lära sig mer. Hon såg fram emot det här, såg fram emot kunskaperna det kunde föra med sig till henne.
Hon går tyst, vakterna som omgärdar dem har hon börjat inse är mer för deras skull än för att människorna ser gruppen som ett hot. Stämningen är bitvis långt ifrån välkomnande och den spända ton som finns håller i sig även när de slutligen når palatset som huserar furstinnan och hennes hov. Eiirë går först, nickar kort till tack för maten som ställts fram åt dem men tar inget av maten. Ställer sig istället vid fönstret för att blicka ut på gården nedanför.
När dörren öppnas vänder hon sig om, lugnt och värdig för att möte blicken på den kvinna, den oerhört vackra kvinna för att vara människa sett, som nu var Iserions furstinna. Hon betraktar Furstinnan en stund innan hon svarar, rösten sjungande nästan men på människornas tungomål även om hon bryter och inte alla ord blir helt rätt.
”Det är en ära för oss att få gästa ert hus furstinna av Iserion och vi som delegation men även som rike ser fram emot intressanta diskussioner och förhoppningsivs givande samarbete och utbyte mellan våra två länder. Vi delar gräns men en gräns som länge varit stängd och många oförrätter har flutit mellan våra folk. Låt oss gå n i det här med öppna sinnen och hjärtan och hopp om goda möjligheter att kanske överbygga något av det agg som finns mellan våra folk och våra länder. ”
Hon talar långsamt, utan att någonsin ta blicken från Furstinnan och det är först nu som hon böjer huvudet lätt i tecken på aktning inför kvinnan som trots allt är Iselems högst uppsatta.
”Mitt namn är Eiirë, jag är sänd hit av vår drottning att föra diplomatiska förhandlingar med er, furstinna av Iselem. Det här är mitt följe, var och en med sin egen anledning att vara här. Var inte rädd för att diskutera med dem, var och en besitter stora kunskaper och stor nyfikenhet som kan bli ett givande utbyte”
Hon låter en hand svepa ut över sina följeslagare, tänker att de kunde tala för sig själva, presentera sig själva och först nu tystnar hon. Som hälften högalv kunde hon upplevas som en aning högtravande ibland.
-
Tharalion rös lite då de gick genom staden har fann det gott om nekropotisk energi, alldeles för gott om det. Han ville inte riktigt tänka på det men han skulle definitivt kunna göra riktigt stora saker här utan att behöva anstränga sig själv för mycket. Bra att veta men egentligen ville han ju inte behöva göra något.
Det var nästan trevligt att få gå in i palatset även om han kände sig lite instängd. han tittar lite på maten som är framdukad men rör inget utan står lite nonchalant lutad mot en vägg och bara väntar. Vänta är han bra på.
Men inget kunde ha förberett honom på vad de väntat på, han hade aldrig sett en så vacker människokvinna förut. Alven slutar stå invid väggen utan glider lätt över golvet för att se på henne lite närmre, han märker det nog inte själv men han ler lite lätt medan diplomaten talar. Förstår att han bör presentera sig själv, han bugar sig kort men höviskt.
“En ära att träffas, mitt namn är Tharalion Varimailawi.” alven ler fortfarande, han är omedveten om detta själv och för en gång skull ser han inte fullt så dyster ut som han vanligast gör. -
Sinya stod tyst och betraktade denna så kallade skönhet som tagit emot dem. Saskia Belsante. Om något var hon i Sinyas ögon för uppiffad, nästan som en docka, och hon gjorde en liten grimas över det hela. Över förnedringen att de skulle behöva stå där, inom dessa väggar och murar som konstant kändes som om de pressade på henne.
De hade varit där bara en kort tid och redan nu saknade hon de öppna fälten och skogens träd. Men hon kom på sig själv, och antog ett mer neutralt anlete, trots allt ville hon inte göra sällskapets ledare Eiirë besviken. Hon hade också fått höra att man inte skulle tala om man inte blev tilltalad, så hon stod i bakgrunden och väntade på hu det hela skulle utspela sig, redo att ingripa om människorna skulle visa sig vara aggressiva. Men då Eiirë presenterade dem böjde hon huvudet enkelt i en krigares hälsning.
-
Saskia Belsante
Hon sneglade mot sin seneskalk som harklade sig och rättade den alviska diplomaten som precis kallat Saskia för furstinna av Iselem. “Furstinna av Iserion, var så snäll!” Mannen såg mer förolämpad ut än vad Saskia gjorde. Hon gjorde en ursäktande gest. “Nå, det den mänskliga geografin kan vara nog så komplicera och våra gäster har dessutom rest långt och länge…” Saskias röst var mjuk och len, som balsam och honung. Utan tvekan stod det klart att Saskia kunde använda sin röst, lägga den på rätt ton och klang för att vem som helst skulle ta sig till hennes ord. Hon såg på diplomaten och log, visst skulle de ha utrymme för att göra misstag och fel – men det låg underförstått och oskrivet att de skulle anpassa sig efter de mänskliga traditionerna och sättet att leva under tiden som de var här.
Furstinnan log åt var och en som presenterade sig, men höjde en aningen på ögonbrynet åt alvinnan som teg och inte presenterade sig. “Det är en ära att Drottning Nearena skickat så många sändebud till Iserion och jag hoppas på fruktsamma samtal med var och en av er.” Hon böjde gracilt på sin nacke, lite som en döende svan och rätade på sig ganska snart. “Ni kommer bli introducerade till hovet imorgon kväll under en bankett, innan dess har jag ålagt min bror, Vendrik, att visa Er runt i slottet och i staden om Ni så önskar.” Saskia gjorde en gest mot seneskalken och snart öppnades dörren. “Min dörr är alltid öppen för Er, så tveka inte att komma till mig om Ni skulle …” Saskia tvekar och letar efter rätt ord. “.. få några bekymmer.” Såklart var det en artighet att säga så, det var lite mer komplicerat att få ensamtid med Iserions furstinna, men hon ville att de skulle känna sig trygga här. Välkomnade.
Ett par vakter klev in i rummet. “Ni kan följa med Dhaago och Taimon, de eskorterar Er till Era kammare” förklarade seneskalken, eftersom Saskia redan vänt på klacken och gått ut ur rummet.
You must be logged in to reply to this topic.