”Jag ber om tillgift furstinna av Iserion ”Betonar landets namn lite extra” Men det är som Ni säger furstinna… geografin är snårig och jag kan tänka mig att Ni har lika svårt för den alviska som jag för den mänskliga. Det sades inte i ett försök att förminska eller förarga er, i det kan ni vara förvissad. ”Hon böjer huvudet lite lätt i en bugning. Det underförstådda och oskrivninga var inte svårt att märka av. Däremot var inte Eiirë överens med furstinnan i den frågan. Hon var alvinna, stolt över land och traditioner och för henne, liksom hon anade, för resten av dem i hennes följe så var de alviska traditionerna än mer viktiga att vidhålla här vid ett främmande hov.

”Vi tar med tacksamhet emot ert erbjudande om en rundvandning i staden och i ert palats. Vi hoppas att vi ska slippa bekymmer, furstinna av Iserion. ”Eiirë ler svart till svar, kunde nog förstå vad den lilla meningen betydde. Hon hade nog känt de fientliga blickar som kastats åt deras håll. Hon står kvar, ser efter Iserions furstinna då denne försvinner ut från rummet och vänder sig sedan mot sina följeslagare, ger var och en av dem en lugn men något kyligare blick. Hon kände sig inte bekväm här vilket nog de kunde se på henne även om människorna nog inte kunde märka av det.

Hon nickar till seneskalken” Tack ” Säger hon kort innan hon följer med de två vakter eller vad de nu var för något som förde dem ut från salen, genom långa gånger där sten tycktes krypa inpå dem från alla håll. Deras rum låg i ansluting till varandra.

”En stunds lugn och ro innan vi ansluter till furstinnans bror och rundvandringen som utlovats oss?