Talanriens rollspelsforum

Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 30 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Värken i huvudet bultade hårt mot tinningen. Det var som om hon hade vaknat upp från ett beroende. Ljuden runt omkring henne gjorde att hon ryckte till som en rädd bytesdjur. Allt för höga för att riktigt tänka klar. Hon saknade vinet mot sin tunga, dess fylliga taniner och syrliga avslut. Det som så många gånger hade dämpat ångesten, tankarna och känslorna.

    Huvan skuggade hennes mörka anlete och gjorde det svårt att urskilja henne ifrån skuggorna där i hörnet i Isras rum. Någon tjänare hade varit dum nog att låta ett fönster vara öppet. Inte för att det skulle gjort något hinder om det var stängt… Men det hjälpte förstås alltid lite på traven. Vanligtvis hade hon stått upprätt, eller hukat i skuggorna. Som ett rovdjur redo att attackera ett byte. Fast nu sjönk hon ner med en liten duns mot väggen och lutade sitt huvud mot det svala väggen.

    Framför henne kunde hon se första gången som hon och hennes barnbarn, Isra, hade mötts. Deras samtal som  trots allt hade blivit mer och mer… djupa och hennes känslor hade varit uppriktiga mot flickan. En stolthet och kanske en chans att göra om något som hon hade ångrat. Hon slöt de rubinröda ögonen i ett försök att slippa se minnen men istället kunde hon se hur de övade på stridskonster i trädgården tillsammans.

    ”Skulle ni vilja hjälpa mig att slipa den potentialen?” Orden från Isra ekade i hennes huvud och hon kunde inte rå för att le lite för sig själv. Hon hade ärligt talat inte velat något annat… Och sedan dök Lloth upp igen. I dessa salar. De salar som hon trott inte var nå bara och i ett löjligt försök att skydda dem, lät hon Lloths mörker sluka henne igen. Bara tanken gjorde henne frustrerat och hon strök en hand genom sitt hår.

    Förhoppningsvis hade hon lurat Istilwys, men om hon visste sin äldsta vän så väl som hon gjorde… Var det inte länge tills hon skulle hämnas eller finna något annat sätt. Hon var tvungen att varna Isra. Vad annat kunde hon göra i detta fallet? Att gömma sig igen… Nej, det var ingen idé. Hon suckade tungt och undrade hur länge hon skulle vara ensam där i mörkret. Inte för det skrämde henne.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Dagen hade varit lång men givande och när Isra drog sig tillbaka till sina rum så var hon på bra humör. Hon och Ayperos hade kommit varandra mycket närmare än hon hade kunnat drömma om, och planerna inför den stundande föreningen hade väckt en ny hunger inom henne. Allt tal om erövringar hade fått henne att börja studera kartor och försvarsverk och hon hade plockat upp sin träning med ny iver, även om det var högst osannolikt att hon skulle behöva använda sig av den i erövringarna.

     

    Med en smal, finlemmad hand sköt hon upp dörren till sitt rum och steg in i mörkret och lät dörren slå igen bakom sig. Ett mjukt, blått ljus spred sig genast från dörren och vidare in i rummet när de små lyktorna som hängde i taket vaknade till liv. I dess ljus avslöjades hennes slanka figur, klädd i en enkel men vacker klänning som framhävde hennes former och lockade ögat.

     

    Hon sträckte lite på sig innan hon vände den grå blicken mot väggen där hennes farmor satt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    När väl Isra lade märke till henne, bemödade hon sig inte att sträcka sig efter en av sina knivar eller för den delen sina svärd. Det fanns ingen önskan att skada henne. Inte överhuvudtaget. Ett litet snett leende fanns där på hennes läppar, som om hon fann situationen roande.

    “Ah, mitt barnbarn…” sa hon med en röst som var lite bruten, som om det var något som smärtade henne. När hon rörde sig lite var det en smärta i hennes revben och hon grimaserade lite.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Isra stelnade märkbart till när Ziyaté tilltalade henne, och förvåningen över att finna henne där, i sina egna gemak, var inte svår att se. Trots det så behöll hon lugnet och istället för att ropa på sina vakter med detsamma så lade hon armarna i kors och betraktade sin farmor. Hon både såg ut och lät trasig på något vis, som om hon var skadad eller sorgsen eller kanske allt på en och samma gång.

    ”Ziyaté… Ge mig en anledning till varför jag inte ska kalla på mina vakter med detsamma”, sade hon hårt. Det fanns inga tecken på vänlighet i hennes blick när hon såg på sin farmor, kvinnan hade ju trots allt försökt döda henne sist de sågs.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett litet skrockande lämnade hennes läppar. Egentligen visste hon inte om det ens var värt att övertala henne. Hon gjorde en liten nonchalant gest igen med sin hand, som om hon inte riktigt orkade bry sig om vad utfallet var.

    “Om jag var ute efter att döda dig, Isra, skulle jag redan gjort det. Varför skulle jag komma till dig i det här skicket annars?” frågade hon och skakade på huvudet. De hade inte tid för sådant småprat.

    “Jag kom för att varna dig, Isra.”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon rynkade ogillande på näsan när hennes farmor talade om att döda henne och hur enkelt hon hade kunnat göra det. Det var kanske sant, men hon hade inte mycket till över för tanken på vad hennes farmor kunde eller inte kunde göra mot henne och hon slapp helst höra det, särskilt här, i sina egna gemak, en plats som borde vara säker…

    ”Varna mig? Och varför skulle ni vilja göra det? Sist vi sågs verkade ni inte särskilt mån om mitt välbefinnande”, svarade hon kyligt. Hennes goda humör var som bortblåst. Varför var hon tvungen att komma krypandes tillbaka? Och varför nu? Hade kanske Ziyaté fått nys om hennes gäst och deras stundande förening? Det var högst osannolikt. Även om det ryktades om Ayperos närvaro i hennes hov så var det troligen ingen som anade deras exakta planer, minst av allt Ziyaté.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Tvärtom…” väste hon fram och slöt ögonen av smärtan som verkade sticka till inom henne vid varje andetag. Hon svalde och försökte att hämta andan lite innan hon talade igen.

    “Jag ville aldrig att någon skulle få tag i er… Hellre att jag offrade mig själv för er två… än att…” försökte hon förklara, samtidigt som det kändes hopplöst och det fanns mer angelägna saker att diskutera.

    Mörkeralven öppnade ögonen igen, som för att visa allvaret i situationen och satt kvar där hon satt. Som för att visa att hon inte var något hot tog hon båda sina klingor och sköt dem mot Isra.

    “Lloth… letar efter ingångar här… och din halvsyster.” sa hon i en utandning.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon höjde på ett ögonbryn åt orden som lämnade hennes farmors läppar. Er två? Menade hon hennes far? Tanken fick ett litet skratt att lämna hennes läppar innan hon skakade på huvudet åt det hela.

    ”Oss två? Ni menar er son, min far? Ni behöver inte oroa er, det var länge sedan han övergav mig nu, en ful ovana måste jag säga”, svarade hon med ett litet flin innan hon med en sandalklädd fot sparkade undan de två klingorna som Ziyaté sköt mot henne. Hon ville inte röra vid dem, hon visste att de hade varit en gåva från Lloth och hon hade ingen lust att utmana ödet och av misstag råka bjuda in den demonen igen.

     

    ”Lloth letar alltid efter en väg in, men jag är rädd att hon kommer finna att vägen nu är permanent stängd. Hon har ingen makt här längre”, tillade hon lite syrligt innan hon tog ett par steg närmre sin farmor där hon satt på golvet. Hon betraktade henne under en stunds tystnad innan hon sjönk ned på huk framför henne.

    ”Vad gäller min syster så är det knappast något jag behöver oroa mig för, hm? Vad skulle Lloth möjligen kunna uträtta genom att finna henne?” Frågade hon, dock lite mer intresserad nu än innan.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Järnsmaken i munnen var bekant, fast ändå hade hon aldrig funnit den behaglig. Hon spottade ut blodet på golvet, det hade blivit lite för mycket för att hon skulle ignorera det. Och hon var trots allt redan smutsig, så vad spelade ännu lite smuts för roll?

    Åt hennes ord med Izotar smalnade hennes ögon. Så klart. Vad hade hon trott? Trots allt var hennes idéer och sätt att styra ett annat än det som hennes son alltid hade varit så mån om. Hon ville kommentera, men det var ingen idé.

    “Åt dig, så klart. Men det är inte Lloth som vill ha henne. Wreax går emot er, den ni skickade för att ta hit er syster. ” sa hon och slöt ögonen igen för att lägga sitt huvud mot den kallare väggen. Smärtan var nästan överallt. Förstås hade hon inte haft någon större fantasi om lycka – eller välkomnande men ändå… hade hon hoppats att bara se sitt barnbarn en sista gång.

    Hon öppnade sitt ena öga och såg på henne med ett snett leende och kunde inte rå för att skrocka lite lätt.

    “Vet du, jag såg framemot att lära dig mer om stridskonst.”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Drottningens blick vändes genast mot blodet som nu prydde hennes annars så rena golv och hon rynkade märkbart på näsan. Hon kom kravlandes tillbaka hit som en skadad hund och hade dessutom mage att smutsa ned hennes sovrum. Hon fnyste kort och vände tillbaka blicken mot sin farmor. Det fanns något lockande i att välkomna henne, att få ha det lilla av sin familj som fanns kvar hos sig, men hon var inte dum nog att låta sådana sentimentala känslor styra henne, det var inte så hon blivit drottning.

    ”Wreax är en hal orm. Jag hade inga förhoppningar om att han skulle hålla sin del av avtalet, men han kommer behöva välja sida förr eller senare”, sade hon lite nonchalant innan hon reste på sig igen och med en svepande rörelse drog ut hårnålen som höll upp hennes vita lockar. Borde hon inte bara avsluta det hela här? Kanske vore det trots allt det klokaste. Att ha Ziyaté här innebar att Lloth kunde finna en väg in… Men det kanske gick åt båda hållen…?

     

    Hon snurrade på hårnålen mellan sina fingrar innan hon lade ifrån sig den på sängen bredvid vilken hon stod.
    ”Jag ska kalla på någon som kan se efter era sår, och sen kommer jag att fängsla er. Stridskonsterna kan ni hålla för er själv, men ni ska få hjälpa mig med något annat. Om ni är medgörlig så kanske jag till och med väljer att förlåta er”, tillade hon kallt innan hon såg tillbaka ned på sin farmor. Om det inte var för att hon så lätt föll under Lloths kontroll så hade hon kanske kunnat vara användbar, kanske skulle hon till och med ha kunnat få en plats vid Isras sida. Den kunskap och den skicklighet som Ziyaté besatt hade kunnat vara användbar i den kommande erövringen av Karm… Kanske kunde Ayperos vara henne behjälplig där.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Låt honom inte in i landet. Det kan bli den död.” sa hon hastigt, orden bara föll ur henne, som om det var något som hon hade velat säga länge. Som om det var en av orsakerna hon var där. Alla andra ord… kändes meningslösa. Hon hade trots allt levt ett långt liv att ta slut på det skulle nästan vara skönt.

    Självfallet lyssnade hon på hennes ord men hon hostade till igen och lät blicken följa hennes steg mot dörren.  Sedan sjönk hon ner lite mer mot väggen – som om hon lite gav upp.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den bleka skepnaden med hår som en lång skugga nästan gled genom palatsets korridorer, lite uttråkad kanske, men Ayperos hade en förmåga att kunna underhålla sig själv och sniffa fram händelsernas centrum. För det mesta hade han hållit sig borta ur Isras väg, trots allt var det hennes rike och han hennes gäst. Vilket passade honom utmärkt, han fick komma och gå som han ville. Som om någon kunde stoppa honom.

    Ayperos, som vanligt klädd i mörka lösa kläder som var väldigt suggestiva och lämnade litet åt fantasin, kom vandrandes om ett hörn och praktiskt taget nästan gick in i Isra, och som för att stöda dem själv i farten la han en delikat hand på hennes midja. De långa kloliknande naglarna rörde hennes hud lätt, men inte skadligt så klart – men kanske en påminnelse om att han kunde vara farlig om han ville.
    ‘Ah, Isra…’ sa han med ett leende som visade om att detta möte var en trevlig överraskning han inte förväntat sig. De vassa tänderna syntes lätt bakom hans läppar då han log, och de mörka ögonen betraktade henne nyfiket.
    ‘Jag kan känna ilska och frustration i luften…’ sa han och drog lätt efter andan. ‘Har jag missat något intressant?’ undrade han, och vände huvudet lite på snedden.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Bli hennes död? Hon kunde känna hur ilskan kokade inom henne vid de orden, men hon behöll lugnet utåt innan hon med en kort fnysning vände på klacken för att gå och hämta någon som kunde ta hand om hennes farmor.

     

    Hon hann inte särskilt långt innan hon sprang rakt in i Ayperos. Hans hand om hennes midja och sättet på vilket han fångade upp henne fick hennes hjärta att slå ett extra slag och ilskan rann av henne en aning.

    ”Ayperos”, svarade hon med ett mjukt leende, men kunde inte helt hindra sig själv från att rysa vid känslan av hans naglar som rispade lätt över den bara huden över hennes rygg.

    ”Faktiskt… Så kan jag behöva er hjälp. Jag tycks ha fått oväntat besök i min egen sängkammare”, fortsatte hon med ett litet roat leende. ”Oväntat och något oönskat, men det kanske kan vara oss till hjälp, om hon inte dör, det vill säga”, tillade hon med en liten fnysning innan hon med en slank hand gjorde en gest tillbaka mot sina rum, som för att bjuda honom att följa med.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos höjde ett frågande ögonbryn, som samtidigt var nyfiket.
    ‘Åh, minsan?’ frågade han och gav henne ett litet finurligt leende då hon nämnde besök i sängkammaren, som om han nästan hade sett emot en inbjudan till hennes säng med henne och en oväntad gäst.
    ‘Det låter som om det går våldsamt till i era sängkammare här i Me’erisia, hm?’ frågade han med ett lite retsamt leende. Då hon gjorde gesten att låta honom följa henne, gjorde han det för att ögna in i kammaren.
    ‘Detta var en oväntad vändning.’ sa han då han såg den skadade mörkeralven, hans mörka ögon fästa på kvinnan med en genomträngande och nästan rovdjursaktig blick. Elegant men utan brådska vandrade han fram till kvinnan, och la en vass nagel under hennes haka för att lyfta hennes huvud.
    ‘Och vad har vi här…?’ hummade han. ‘En spindel som blivit av med några ben, ser det ut som, hm?’

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett litet tag hade hon somnat till där, i hörnet. Lite mer blod hade hon hostat upp och sjunkit ner lite. Hennes ögon öppnades inte ens när hon hörde stegen till Isra och Ayperos. Inte förrän hon kände den vassa nageln under hennes haka. Ännu en smärta. Även fast hon inte ville visa det för denna främling. Det var något liknande, men ändå… inte med hans aura och sätt att röra sig.

    “Jag är ingen spindel” väste hon fram mellan sina tänder och ryckte bort sitt huvud. Hon tyckte inte om att ses på som ett djur. Fast hon höll huvudet stolt och mötte hans ögon utan någon större rädsla.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans ord fick hennes kinder att hetta men det syntes lyckligtvis inte i det dunka ljuset. Kanske borde hon ha bjudit in honom till sin sängkammare tidigare, tänkte hon roat, men skakade snabbt av sig den tanken. Snart nog.

    ”Åh, det kan det nog göra, men jag är rädd att det inte är mitt fel den här gången”, svarade hon retsamt innan hon slank ut hans grepp och gick tillbaka in i rummet hon nyss lämnat.

     

    Väl där inne så stannade hon framför sin farmor där hon satt på golvet men valde att inte säga något riktigt än. Istället betraktade hon bara hur Ayperos tycktes syna henne, som om hon var en kuriositet. Ziyaté ogillade det förstås, men just för tillfället kände Isra ingen sympati.

    ”Ziyaté. Skuggdansare och en gång Lloths högra hand… och tillika min faders mor”, sade hon med ett litet roat leende där hon stod intill Ayperos och såg ned på Ziyaté.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos studerade Ziyáte noga med sina mörka ögon, mest nyfiken egentligen, och log ett litet roat leende över Ziyatés trotsighet.
    ‘Så stolt… Så envis…’ nästan spann han, fann det roande att analysera vad han hade framför sig. Hans blick gick från Ziyaté till Isra och han tog ett steg från Ziyaté.
    ‘Inte helt olik dig, antar jag.’ sa han lite fundersamt. ‘Men bitterheten är djupare än röta i denna.’ sa han och vände blicken tillbaka till Ziyaté, och klickade till lite med tungan mot sina vassa tänder medan han funderade.
    ‘Har hon sagt varför hon är här?’ undrade han, och vände sig mot Isra utan att bry sig om att fråga Ziyaté.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Rösten var på något sätt nästan… lockande och hon kände hur hon rös lite över den. Fast hon gjorde ingen annan reaktion än det. Lät sin blick, som var genomträngande nu, trots hennes skador. Vandrade emellan Isra och denna nya man… som förmodligen var en demon.

    Hon försökte att räta på sig något, men smärtat i bröstet skar igenom henne igen och hon spottade ut lite blod på marken igen. Ett litet skrockande lämnade hennes läppar.

    “Och jag måste ha en ursäkt för att besöka mitt söta barnbarn?” kraxade hon sarkastiskt fram.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hennes blick vilade på Ziyaté ett tag, ett leende över hennes läppar, innan hon vände blicken mot Ayperos igen.

    ”Hon påstår att hon kom för att varna mig… Att Lloth letar vägar in i Antrophelia”, svarade hon och ryckte lite på axlarna. Det var trots allt mer sannolikt att Lloth skulle finna en väg in nu när Ziyaté var här än innan, ett faktum som gnagde henne. Hon hade kämpat för att bli av med Lloths närvaro och nu när hon var fri från den så ville inte hon att den skulle bjudas in igen, särskilt inte när hon slutit ett så fördelaktigt avtal med Ayperos.

    ”Jag litar inte på henne, men samtidigt så betvivlar jag inte sanningen i att Lloth vill nå mig”, tillade hon samtidigt som hon gjorde en lite avfärdande gest mot Ziyaté och hennes sarkasm.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos gjorde bara en elegant viftning med handen i Ziyatés riktning som för att tysta hennes kommentar medan han lyssnade på vad Isra hade att säga. Han log ett vasst leende, lite sarkastiskt, innan han vände blicken tillbaka mot mörkeralven.
    ‘Som om det vore något nytt. En tom varning.’ konstaterade han och rörde sig så hans hår och kläder svepte för att sätta sig ned på huk framför Ziyaté och betraktade henne genomgående.

    ‘Nej, detta var en självisk akt. För att rädda ditt egna skinn, maskerat i ett försök att återförenas med familjen… eller hur?’ Han strök baksidan av sin hand över Ziyatés kind, nästan ömt, innan han och med en plötslig huggning, snabb som en orm, trängde han sitt penkfinger med en lång klo in i Ziyatés bröstkorg. Lika snabbt drog han tillbaka handen och ett lågt pysande hördes då trycket i hennes punkterade lunga minskade, och blod träffade Ayperos ansikte.

    ‘Lloth är inte allt för glad över dig, eller hur?’ frågade han lite vassare och reste sig för att slicka blodet från sin klo i en långsam rörelse med sin vassa tunga.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 30 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.