Talanriens rollspelsforum

Post has published by Hanlinn
Viewing 8 posts - 21 through 28 (of 28 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Som en reaktion till att han lättade trycket på hennes punkterade lunga drog hon efter andan – även om hon snart svor över sin egen dumhet. Hon visste bättre än så. Hon grimaserade över smärtan, men gav inte ifrån sig något mer ljud än det djupa andetaget som var lite mer rosslande.

    Ziyatés blick var lite tom. Som om hon inte ville lyssna på hans ord och hon skakade långsamt på huvudet åt det hela. För att vända blicken mot Ayperos, lite irriterad.

    “Självisk akt? Om jag hade tänkt på mig själv hade jag stannat där, i hennes tjänst.” spottade hon nästan fram och som för att tygla sin egna ilska som blossade upp. En märklig känsla, när hon så ofta tyglade den mästerligt.

    “Enda anledningen var att varna och uppmana Isra. Uppenbarligen är jag en död mörkeralv redan.” sa hon och sjönk ner lite mot väggen för att sluta ögonen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos hummade lite roat, ett lurigt leende och en farlig glimt i hans ögon då han såg hennes reaktion på hans ord.
    ‘Hade du tänkt på drottning Isra, hade du inte kommit hit.’ kontrade han simpelt tillbaka, som två spelare på ett schackbräde. En stund satt han bara där och betraktade henne med sina mörka ögon.
    ‘En mörkeralv utan Lloth, det kan kännas som döden för de flesta av er sort…’ sa han fundersamt, och blickade mot Isra sedan.
    ‘Jag kan inte känna Lloths influens över henne.’ förklarade han lite avvisande sedan, och reste sig, trots allt brydde han sig inte riktigt över vad Isra gjorde med henne – eller ifall Ziyaté levde eller dog.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon ryckte inte till när Ayperos högg Ziyaté i bröstet, men hennes ögon smalnade en aning och kanske spelade ett litet leende i hennes mungipor medan hon betraktade Ayperos. När han reste sig upp och vände blicken mot henne så sträckte hon ut en slank hand och strök bort blodet som stänkt upp i hans ansikte med tummen.

    ”Kalla mig sentimental, men om ni inte känner Lloth i hennes sinne så tror jag att jag ska behålla henne ett litet tag”, sade hon med ett litet, roat leende innan hon vände sig mot Ziyaté igen.

    ”Trots allt så misstänker jag att hon inte skulle vilja missa sitt eget barnbarns bröllop, inte sant?” Tillade hon i samma mjuka, något roade ton.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos tunga for långsamt över klon med Ziyatés blod och han smackade lite hummande, lite teatraliskt medan hans mörka ögon betraktade mörkeralven i hennes försvagade tillstånd. Hans mörka ögon vandrade från mörkeralven till Isra igen.
    ‘Visste du att blod kan säga mycket om folk, om man vet hur man ska tyda det?’ frågade han, lite mystiskt.
    ‘Många av våra upplevelser förvaras i vårt blod…’ sa han och gick runt Isra i en halvcirkel, medan han betraktade de två kvinnorna. Han stannade upp och hummade lite tankfullt.
    ‘Jag ser… en ring som höll henne bunden, en ring som krossades nyligen. Och så många känslor… Känslor hon inte ens vill erkänna för sig själv…’ sa han och gick närmare Ziyaté med ett finurligt leende.
    ‘Så som din älskares död…’ han sökte Ziyatés blick för att se hennes reaktion.
    ‘Det stinger mycket hårdare, eftersom din son inte vill ha med dig att göra, eller hur? Den enda del av honom som finns kvar här i världen…’

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var som om hennes hjärta slog ett litet extra slag när hon hörde att Isra ville ha kvar henne. En liten stund till… Åtminstone var det en kort önskan att få vara del av en familj. Även om det var en löjlig tanke. En som hon alltid hade sett ner på sig själv för att ha. Hon hade en liten lättnad över att demonen skulle lämna dem.

    Orden som lämnade hans läppar fick henne att frysa till. Ögonen var blanka när hon såg hur hennes älskade Aeldir dödades av Lloth själv. Hur ett av spindelbenen punkterade hans hjärta. Hennes  förtvivlade skrik hade ekat genom salen och snyftningarna. Sättet som hennes forna härskarinna tvingat henne att älska henne… Izotar stora oskyldiga ögon som så långsam fylldes med ett ilska och ett hat.

    “Jag… ville… Det var en dåraktig dröm” viskade hon och lät blicken vandra mot Isra.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Ayperos ord verkade ha tagit eggen av vad för trotsighet Ziyaté än haft och kanske hade hans ord och de tankar som de väckt gjort henne något ouppmärksam, ty hon verkade inte ha hört Isras ord. Kanske var det lika bra. Hon skulle få se snart nog.

    ”Känslor kan vara komplicerade, inte sant? Ni borde veta bättre”, sade hon med ett litet leende, och kanske fanns det ett visst mått av illvilja i det leendet. Så många gånger hade hon blivit övergiven av de som skulle liknas vid hennes familj och nu kom hennes farmor krypandes tillbaka med en önskan om att få ta del av hennes närvaro igen? Hur länge skulle det vara denna gång? Det spelade ingen roll, drottningen hade lovat sig själv att inte lita på någon annan igen, skulle inte hysa några fler drömmar av det familjära slaget, det var allt för komplicerat trots allt.

    ”Men kanske kan ni fortfarande vara av användning för mig”, tillade hon med en axelryckning innan hon såg tillbaka på Ayperos.

    ”Eller vad tror ni? Säger hennes blod er något om den saken?” Frågade hon med ett litet, vasst leende. Trots allt kunde det vara en fördel att ha en skuggdansare på sin sida i de stundande erövringarna, om de nu kunde vinna mörkeralvens lojalitet.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos verkade nöjd över de reaktioner han fick ur Ziyaté, hur orden av vad han sett slog henne hårdare än något vapen kunde göra. Till och med Lloths främsta kämpar kunde besegras, utan att han behövde ta till metoder som tortyr och onödigt våld. De fakto verkade sådana metoder sällan ge genuina resultat. Ziyaté hade verkat för inne i sin misär för att notera Isras tal om deras ankommande bröllop, inte för att Ziyaté kanske ännu pusslade ihop en och en. Lite demonstrativt, kanske för att belysa orden för henne, ställde han sig vid Isra och la en av sina delikata händer om hennes slanka midja.

    Demonen såg fundersam ut en stund över Isras fråga, och han verkade tänka en stund över frågan.
    ‘Lloths hemligheter kan gynna oss.’ sa han till sist. ‘Om du kan lita på hennes ord, drottning Isra.’

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Blicken var lite tom över Isras ord. Så klart skull hon vetat bättre och det här var säkert ännu ett misstag och felsteg från henne. Egentligen hade hon hoppats på att det skulle vara hennes sista andetag. Fast det visade sig inte vara så. Längtan till döden var större än någonsin nu. Vad hade hon kvar att förlora?

    Orden som Isra hade yttrat innan kom till hennes tankar. Bröllop? Ordet fick henne nästan att grimasera. Det var ett löjligt skådespel om makt. För inte var det där… mellan… dem något kärleksfullt. Hon rynkade ögonbrynet lite men det fanns ett snett leende där.

    “Ett bröllop, minsann. Vilka festiligheter jag återvänder till.” sa hon och harklade sig, fortfarande inte helt bra efter hennes skador och torkade bort lite av blodet som kom upp på hennes mörka kläder.

    “Mina gratulationer så klart, till det lyckliga paret” fortsatte hon sedan i sin sarkastiska ton.

     

Viewing 8 posts - 21 through 28 (of 28 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.