- This topic has 35 replies, 6 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by Maeve.
-
Aenya betraktade Camthalion nästan lite bedjande, vilket var en ny känsla. De hade så klart ett visst band, som vänner som spenderat många år tillsammans i tjänst vid gränserna. Men det bandet hade förstärkts även om det var av en mörkare natur då de båda tillfångatagits av Iselem – de båda torterade och misshandlade. Camthalion väldigt tydligt så med de avhuggna öronen. Hon drog djupt efter andan.
‘Det var… totalt kaos Camthalion.’ sa hon och försvann något stirrigt med blicken.
‘Feons krigare vägrade ansluta sig till oss, vi var inte tillräckligt många för att de skulle lägga ned sina vapen… Och då äntligen såg ut att lugna ned sig till vår fördle, de var redo att ge upp… sköt Arathiel diplomaten!’ sa hon och fick tillbaka sitt fokus för att se på Camthalion.‘En av Mahadwens furstar dök upp, blandade sig i striden… Och Arathiel och flera andra avfyrade sina pilar på honom och hans följe, trots mina order!’ sa hon frustrerat.
‘Jag… fick ett spjut i axeln med… Men Camthalion vi har furstinnan av Iserion.’ förklarade hon, men stelnade till något plötsligt, då det kändes som om de var betraktade. Hon såg sig omkring, bara litade på sin magkänsla.
‘Kom du ensam?’ frågade hon. -
Saskia Belsante
När hon satt där och flyttade runt maten på tallriken bestämde hon sig för att försöka fly. Här kunde hon inte stanna längre, alverna var godmodiga av naturen .. men människan var brutal av naturen. Ingen såg, trodde eller ens misstänkte att hon skulle försöka sig på något, men Saskia stoppade på sig matkniven. Gömde den innanför byxlinningen. Hon reste sig upp och gick över till en katatonisk fånge, ställde ner tallriken framför henne. Men måltiden framför den andra människan väckte ingen reaktion, istället befann sig den andra fången i ett eget mentalt fängelse. Därinne spelades överfallet upp, om och om igen. Saskia visste det här, hon hade suttit i samma slagsfängelse efter blodbadet… Hon strök försiktigt försiktigt bort håret från den andra människans ansikte. “De kommer inte komma undan med det här. Jag lovar dig…” viskade Saskia lågt till den andra kvinnan, i hopp om att kanske hennes röst skulle tränga genom sinnets tjocka murar.
Saskia reste sig upp och slängde ett öga mot de andra fångarna, mot träden, mot stenarna… Gjorde sitt bästa för att memorera platsen, även om hon visste att de förmodligen skulle ge sig av innan hon skulle kunna återvända för att rädda de andra. Saskia fuktade sina läppar. Den växande ilskan och besvikelsen fick bli eld till hennes överlevnadsinstinkter. Varför hade ingen kommit för henne?! Hon intalade sig själv att hon inte skulle glömma bort de andra människorna här, skulle hitta dem igen om hon så måste bränna ner hela skogen. Hon frustade ilsket till och traskade bort till sitt tält, skulle vila och spara på sina krafter…
— Solnedgång i Nela’thaënas—
Det hade varit svårt att blunda och få någon sömn. Hennes kropp var spänd som en bågsträng. Trots att det gått flera timmar, hade hennes kropp varvat upp istället för att varvat ner. Människan var gjord för att överleva, det var den förmåga som gjorde människan överlägsen. Andra raser tynade bort, men människa stretade på mot alla odds. Saskia satte sig upp och stack ut huvudet. Hon kunde skymta solstrålarna från den sjunkande solen i väst.. om hon fortsatte att gå sydöst, skulle hon troligen komma ut från den enorma skogen på rätt sida. Hon var skolad, hade studerat stjärnkartor och kände sig självsäker vid tanken att orientera sig efter stjärnor och stjärnbilder. Saskia smög ut från sitt tält, så tyst hon bara kunde. De flesta vid det här laget var upptagna med vaktavlösningar och att få sig en bit middag. Hon duckade mellan tält, träd och stora mossiga stenar. Snart hade hon gjort sig en bra bit in i skogen, utan att någon stoppat henne. Tanken gjorde henne rusig och hon rätade långsamt på sig, började gå och satte med stor varsamhet ner sina bara fötter i den decimeter tjocka mossan.
Därför blev hon riktigt överraskad när en huvklädd gestalt dök upp framför henne på hennes osynliga sig. “… vart är du på v-?” Alvens röst tystnade plötsligt efter att Saskia drämt in matkniven i hans hals. Hon överraskades av sin egna rörelse, men hon drog snabbt ut kniven och högg på nytt. Hennes ansikte blev blött, både av blod och hennes svett. Hon stirrade ner på den skadade alven som låg vid hennes fötter, matkniven hade gjort tillräcklig med skada på hans strupe och hals för att han skulle förbli tyst… Hon andades häftigt och alven höll sina händer över sin hals. Han märkte knappt i sin panik att hon slet åt sig hans alviska dolk och kastade matkniven åt skogen. Matkniven hade inte kunnat orsaka något dödligt sår, även om skadorna var allvariga. Men en dolk var alltid bättre. På skakiga knän klev hon över den sprattlande alven på marken och vinglade in i skogen, hon hade uppfattat att det fanns en hage med hästar lite längre bort…
Hon snubblade in i en mörk häst som stått mellan träden, hon klappade den – men hennes rädsla och stress smittades av på hästen. “Sshsh… sshh..” hon försökte hyssja den, men hennes röst sprack. Hästen kastade med sitt huvud och gnäggade, bloddoften på henne gjorde den knappast lugnare. Febrilt letade hon efter ett rep..
-
Hästarnas fållor. Nåjo. Inte för att han var obekväm med det hela, snarare tvärt om, men han hade kanske hoppats på något mer händelserikt. Istället fick han vänta, och sysselsatte sig med att prata med de fyrfota djuren i en lågmäld, djup ton. Då och då hade alver gått förbi honom och han hade bara höjt en hand till hälsning, men varit noga med att inte lyfta huvudet allt för mycket och avslöja sitt något skäggstubbiga anlete. Han må vara klädd i alvernas kläder, men det räckte oftast med att komma nära för att se att det inte alls var en alv som dolde sig bakom de skogsgröna tygerna.
Så kom kvällen och han hade gjort sig redo i väntan på Míndrhas signal. Den hade inte kommit än, men kvällen var ännu ung, något han åter en gång påminde sig själv om när han hörde ett lågt hyssande från en av de temporära fållorna.
Förvånansvärt tyst smög han sig bort åt hållet från vilket ljudet kommit. Han såg först inte mer än att det stod en figur intill hästen, vilken plötsligt verkade stressad och obekväm, men när han kom närmre och fick syn på det långa håret och de alviskt skurna kläderna så drog han en liten lättnadens suck.
”Låt det stackars djuret vara ifred”, sade han lågmält på något knagglig alviska samtidigt som han lade en tung hand på den taniga figurens ena axel.
-
Saskia Belsante
Den tunga handen som landade på hennes axel tillhörde knappast en alv, men den gjorde henne skräckslagen likväl. Saskia blev iskall och kokhet på samma gång, kallsvettig sneglade hon ner på den grova handen. I den sinnesstämning som hon befann sig i, gjorde att man fick tunnelseende och hon noterade detaljerna kring handens naglar, innan hennes uppmärksamhet rycktes från nagelbandens halvmånar till att fokusera på den dova stämman och det grova alviska tungomålet. Hon förstod inte ett ord, men hon förstod att det här var en människa och förmodligen någon sympatisör till alverna. Saskia vred sig långsamt om och blängde på honom. Mycket riktigt var det där en människa. Den alviska dolkens hjalt kändes hal i hennes grepp, men hon höjde likväl dolken och la den farligt vassa spetsen under den skäggiga hakan. En rutinerad krigare som honom själv skulle inte ha problem med att avväpna henne.
“T-ta bort din sm-smu-utsiga ha-a-and från mig o-och backa..” Saskia ansträngde sig för att hålla rösten så stadig som möjligt, men hon var rädd och stressad. Kroppen gick på högvarv och adrenalinet fick henne att inte bara darra på rösten. Dolkens kristallklara egg hängde knappast still i luften mellan dem. Hon skakade på handen, men han skulle inte stå i vägen för hennes frihet. Hon visste att chansen att fly var ett krympande fönster, som minskade för varje andetag som hon slösade med att samtala med honom. Saskia behövde ge sig av innan den skadade alven lyckades kravla sig tillbaka till lägret och blåsa igång något larm. “Finns det nå-ågon häst s-som är sadlad?” Fortfarande med dolkens vassa ände riktad mot honom, åtminstone visste hon vilken del man skulle sticka någon med. Men det var så långt som hennes vapenkunskaper räckte. Hon tänkte inte lova honom guld och gröna skogar, hon hade inte tid med det. Antingen skulle han hjälpa henne eller så skulle hon hjälpa sig själv.
-
Döm om hans förvåning när personen vände sig om och lade en vass dolk mot hans hals. Kanske borde han ha tagit situationen mer på allvar och backat undan ett steg, men han gjorde sällan som man borde. Istället sprack hans ansikte upp i ett brett leende, som om kniven inte hade varit där, tryckt mot hans hals.
”Vid Erethil! Saskia Belsante!” Utbrast han glatt, men kom genast på sig själv med att ha varit lite för högljudd och sänkte genast rösten innan han lyckades med att locka till sig hela alvlägret.”Ibland är det nästan så att man blir gudfruktig! Känner du inte igen mig, din riddare i skinande rustning?” Frågade han med samma breda leende och slog ut med händerna åt sidorna, som om det skulle hjälpa henne att känna igen honom.
”Kom, vi måste vänta lite till. Jag har en vän som ska se till så att kusten är klar. Han kommer bli mäkta förvånad när du redan är här”, fortsatte han i en ton som nog skulle liknas vid en viskning, men den var fortfarande snäppet för hög. ”Varför är du blodig?”
Han hade inte sett det först, men nu när han gjorde det så drog han ihop ögonbrynen i genuin undran. Dolken i hennes hand… Hade hon attackerat någon?
-
Saskia Belsante
Hon fick panik när han började veva och ( som i hennes öron) skrek. Dessutom blev hon orolig att han skulle skada sig på den vassa alvdolken, hon sänkte den snabbt och rusade fram till honom. Försökte lägga sin fria hand på hans mun för att få tyst på honom. “S-sshh! Sss-sss-ssh!”
Hennes hjärta slog ännu snabbare, vilket hon för en stund sedan knappast trott varit möjligt. Blodbristen gjorde sig påmind och hon kände sig yr. Hennes armar kändes ihåliga och kittliga, lätta på något sätt. Vem var den här mannen? Ingen aning! Men hon tänkte inte låta honom förstå att hon inte hade någon som helst aning om vem han var. Hade hon sett honom förr? “G-givetvis.. jag kände in-inte igen dig m-ed alvkläder..!” klämde hon fram och hoppades att han skulle köpa det. Hela tiden såg hon sig nervöst omkring.
Han pratar om en vän och hon slänger en blick mot alvlägret. Sedan skakar hon på huvudet. “Ja-jag kan inte vänta.” och så började han notera både blod och vapen i hennes hand. “Ne-ne-ej, det är sylt, oroa dig i-inte…” muttrade hon trött, men hon var redan på väg bort från mannen. Hennes blick hade lokaliserat de sadlade hästarna.
-
Han såg genuint fundersam ut när hon talade, och hennes skakiga ord i samband med blodet och sättet på vilket hon försökte dra sig undan från honom gjorde honom något orolig. Vad hade alverna gjort med henne?
Med en grov och kanske inte allt för försiktig hand tog han tag om hennes arm innan hon hann försvinna ur hans närhet. Han drog henne till sig och med båda händerna på vardera arm studerade han henne med sina ljusa ögon. Han misstänkte inte att hon ljög om att hon kände igen honom, men att hon var rädd och förvirrad var uppenbart.
”Du gör som jag säger. Vi ska vänta på signalen. Rider vi iväg nu så kommer alvernas pilar träffa oss i ryggen innan vi hinner ens halvvägs till skogsbrynet, och jag har haft nog med pilar i mig den här veckan”, muttrade han bestämt. Han var kanske inte den skarpaste kniven i lådan, men han såg ändå skillnad på blod och sylt.
”Men du måste berätta för mig vad du har gjort. Ligger det en död alv där ute någonstans?” Frågade han och gjorde en snabb gest åt hållet där han anade att hon kommit ifrån. Om hon faktiskt lyckats med det så fick han hoppas att hon gjort ett ordentligt jobb.
-
Saskia Belsante
Vad hade alverna gjort? Anfallit hennes följe, dödat manskap och diplomater, tagit fångar, kidnappat henne… Hon snubblade tillbaka några steg när han drog till sig henne och fann sig att glo in i hans ögon. Hon lutade sig framåt och viskade tillbaka “Ger vi oss inte av nu, k-kommer vi aldrig härifrån.”
“Nej, h-han är inte död, ha-ha-an kan bara inte skrika p-på hjälp.” men ett ljudlöst ‘än’ hängde i luften. Det var inget fel på alvens armar och ben. Saskia tänkte inte vänta på några signaler, ville mannen stanna här och dö medan han väntade på sin vän, fick han göra det. Hon försökte skaka av sig hans händer. “Sl-släpp! Jag tänker inte vänta!” väste hon irriterat.
-
Míndrhas
Efter att ha levererat Eomund till lägret och placerat människan bland hästarna förklädd till alv – hur länge det nu skulle fungera – hade Míndras plötsligt blivit bortkallad för hans läkekunnighet hade behövts någon annanstans längre ner vid gränsen. Han hade inte hunnit meddela Eomund och svor inom sig åt olägligheten och hade därför gett sig av i hast i hopp om att kunna hinna dit och tillbaka. Men det dröjde först till solnedgången innan han kom tillbaka och möttes av en gnäggning från hästfållan, inget ovanligt förutom att hästens läte varken lät välkomnande eller igenkännande, snarast skrämt?
Med rynkade ögonbryn hade alven hoppat av sin häst och skyndat sig närmare med djuret efter sig och han uppfattade snart röster och bråkstycken av konversationen från två personer som befann sig hos hästarna – han betvivlade inte en sekund på att den ena var Eomund med sin höga stämma, men blev något kall då han hörde furstinnan Saskias ostadiga stämma.
”… vänta på signalen….. berätta … vad du har gjort. .. en död alv…”
“…vi aldrig härifrån… han är inte död… Jag tänker inte vänta!”
Vad gjorde furstinnan hos hästarna och varför luktade det blod? Vem var död? En alv? Så som de höll på att tisslas och tasslas så skulle snart halva lägret höra dem samt att hästarna blivit oroliga. Omedvetet hade Míndras grepp om sin häst tyglar blivit hårdare och först när stoet frustade ogillande över den hårda behandlingen hajade han till, släppte henne utanför fållan och skyndade sig in under de enkla repen som tillfälligt sats upp för att hägna in djuren.
“Eomund? Vid Erethil! Vad händer? Vad gör furstinnan här?” Frågade han låg bakom en häst som stod närmast de två människorna. Han strök djuret rogivande över halsen för att försöka lugna hästen som nervös trampade bredvid den halvblodiga Saskia. Själv kände sig den brunhåriga alven långt ifrån lugn och så säker han försökte intyga hästen att han var. Om Saskia upptäcktes ha lämnat tältet samt potentiellt dödat en alv för att komma dit, så hade de inte mycket tid på sig – och Míndras ville hitta denne alv så fort som möjligt.
-
Hans grepp var hårt och när hon försökte dra sig undan igen så skakade han henne lite oförsiktigt, helt uppenbart inte van vid att behöva hantera, i hans mening, hysteriska kvinnor.
”Hör du inte vad jag säger?” Väste han tyst, bara för att bli avbruten av Míndras som dök upp från tillsynes ingenstans. Ljudet av alvens röst fick honom att slänga med huvudet åt hållet som rösten kom ifrån, och han frustade lite irriterat över hela situationen. Vart hade alven hållit hus?
”Hon tog sig hit själv, och jag tror att hon har lyckats skada en av era. Jag vet att du knappast kommer gilla det, men om det inte finns en öppning i vakternas byte redan nu så borde vi göra oss av med honom innan han kan slå larm”, svarade han på alvens frågor.
De skulle behöva ge sig av innan den skadade alven blev upptäckt eller gick för att slå larm själv, och om de inte kunde rida med detsamma så var de tvungna att försöka vinna lite mer tid.
-
Saskia Belsante
Hon ogillade hur han hanterade henne, speciellt när hans grepp hårdnade och han började skaka henne, ganska omilt. Den oförsiktiga behandlingen tog lite andan ur henne. Dolken föll ur hennes hand och landade med ett skrammel på den hårt packade jorden, mellan deras fötter.
“Hör du inte vad jag säger?” möttes av en fnysning. Jo, hon hade både hört honom och svarat, men det svaret han fått verkade inte vara accepterat. “Men du lyssnar inte?!” väste hon tillbaka, men högg snabbt av meningen när de fick sällskap av en ny person, en alv… Hon vred blicken mot den nya röstens håll, eftersom Eomund höll fast henne kunde han känna hur hennes kropp snabbt blev spänd och stel. Lite som en vaksam hare höjde hon på nacken och såg sig omkring. Fick syn på alven, där den gömde sig på andra sidan en häst.
Saskia teg, hon ville inte döda någon… inte ‘göra sig av med någon’, som så fint den där mannen uttryckt sig. Även om matkniven varit trubbig, hade den tillfogat skada på vaktens hals och smärta på alven. Det skulle dröja veckor innan det läkt och han skulle kunna använda rösten igen. Den där alven var svårt sårad, att gå tillbaka för att binda honom kändes inte heller rätt. Det hon gjort räckte, hon hade kommit såhär långt och hon skulle säkert varit en bra bit från lägret om inte den här mannen stoppat henne!
Men oavsett, hon sa ingenting utan stirrade vaksamt och misstänksamt på alven. Saskia teg envist och blängde snett på mannen som höll fast henne. Hans grepp skulle lämna blånande spår på hennes överarmar. “Vi har inte tid för det..” mumlade hon till slut fram.
-
Míndras
Han ignorerade Saskia för en stund och fokuserade på vad Eomund sa trots att hans tankar ännu var hos den skadade alven. Han förstod att hans närvaro inte gjorde furstinnan bättre till mods då han nästan kunde känna hur en osynlig tjock mur av fientlighet som tycktes ha rest sig upp mot trädkronorna mellan honom och människokvinnan. Nå, det var hans sista bekymmer.
’Jag kom precis hit, vägen jag red var fri ni borde kunna ta er samma väg tillbaka, så kommer ni till gläntan där vi möttes Eomund, sen hittar ni ut själva hoppas jag?’ Han planerade inte att följa med, inte nu om någon låg döende i närheten och behövde honom.
Just som Míndras rundade hästen så han kom att stå bredvid, men något steg ifrån Saskia hörde alven hur något metalliskt föll till marken vid människornas fötter, skymtade något blänka i den upptrappade marken och kände väl igen den alviska dolken, han hade själv en liknande. Míndras brydde sig däremot inte om att försöka plocka upp den, visst kunde han påstå att han funnit den någonstans längre bort i skogen men han skulle troligen få besvara fler frågor om hur han fått den om han tog den – bättre var om furstinnan tog den med sig då det faktiskt varit hon som stulit den, misstänkt han och hon kunde behöva vara beväpnad på sin färd ut där ifrån. Hur mycket tanken än smakade illa i munnen på honom.
’Nej, vi har inte tid att stå här’, instämde Míndras och knäppte hastigt av sig sin mantel, som gick i samma färger som de gränsvakt kläder Eomund bar. Utan att bry sig om artigheter och furstinnans ogillande mot honom – som han visste var väl placerad trots att han aldrig skadad henne, snarast hjälpt till att försöka läka hennes skadade ben – svepte han sedan sin mantel om Saskia för att dölja hennes blodiga yttre samt utseende.
’En dag kanske ni tackar mig’, muttrade han innan han vände sig om för att hämta Eomunds häst samt en annan ledig häst åt furstinnan, då Eomund ännu stod och höll tag i furstinnan, kanske lika bra innan hon gjorde något annat förhastat.
Han kom inom någon minut tillbaka med båda hästarna tätt bakom sig, höll fram Eomunds häst tyglar mot mannen men innan han räckte över tyglarna till furstinnan spände han blicken i henne.
’Var är min skadade frände?’ Krävde han att få veta.
-
”Gott, gott. Då får du ju som du vill”, sade han med ett leende åt Saskia, men hans händer höll fortfarande om hennes armar. Hade de alltid varit så mjuka? För en liten stund blev hans blick drömmande, tills han insåg att han höll henne lite för hårt och släppte taget.
Mindras hade svept sin mantel om hennes axlar och nu kom han med Eomunds egen häst, och en som uppenbarligen var menad för furstinnan. Kanske borde hon inte rida själv, hon verkade allt för impulsiv för sitt eget bästa… Han tog trots tanken emot tyglarna till sin häst och lade en snabb hand på Mindras axel.
”Tack, min vän. För bådas vår skull hoppas jag att det här snabbt är överstökat”, sade han i en ton som kändes alldeles för allvarlig för att komma från hans läppar, men kanske var det ändå talande för att han i varje fall förstod allvaret i situationen.Med en rörelse som var oerhört smidig för att komma från någon av hans storlek så svingade han sig upp på sin häst och samlade tyglarna i ena handen medan han väntade in Saskia.
-
Saskia Belsante
‘Då får du ju som du vill.’ sa han, som om det vore något banalt hon tjatat om. Det ömmade i hennes överarmar när han släppte henne. Hennes hjärta slog dubbelt så fort, både för att den där mannen gjort henne irriterad och för att hon var stinn på adrenalin. Mitt i allt glömmer hon att plocka upp dolken, trots att de ingjutit så mycket trygghet nyss. Saskia snappade upp att mannen hette Eomund och hon visste vem han var. Hästfurstens son.
Saskia höjde sin finmejslade hand och pekade med ett ljust finger mot platsen hon gjort ner vakten, men så hon drog snabbt efter andan, som hon tänkt säga något mer. En stunds fundering innan hon vädjade lågt till alven. Saskia slängde en blick mot lägret. “Kan du hälsa …” Ledare var fel ord, men Saskia visste inte den rödhåriga alvinnans namn. “Hon.” Förmodligen visste han vem Saskia syftade på. “Hälsa att om Ni släpper resten av era fångar, kommer vi hedra gränserna och den här skogen. Snälla? Inga fler oskyldiga ska lida bara för att hon vill hämnas på vad min bror gjort henne.” Den här alven verkade tillräckligt sympatisk, kanske han skulle se vilken idioti allt det här var. Hon studerar honom en lång stund och försökte hitta något slags svar i hans ögon.
Men oavsett om hon fann någon glimt i hans ögon eller inte, så drog hon hans mantel tätare runt sig. “Om hon mot förmodan gör sig av med… “ Saskia sög en stund på sin underläpp och förmådde sig inte ens att benämna sina landsfränder som fångar. “.. låt mig då få veta, jag ber.”
Hon hoppade smidigt upp på hästen och drog upp huvan över sitt huvud. “Så, min modige räddare i nöden. Visa vägen.” sa hon och ansträngde sig för att inte låta sur. Han var trots allt här för att hjälpa henne, och om han visste vägen ut ur den här skogen ville hon inte göra honom så vred att han ångrade sig eller blev förolämpad nog för att överge henne. Trots allt ville hon inte bli övergiven i alvskogen.
-
Míndras
Míndras nickade åt Eomund när denne lagt sin hand på hans axel.
‘Jag önskar er en snabb hemfärd.’Alven följde furstinnans finger och nickade åter men innan han hann röra sig kom furstinnans hastiga inandning honom att stanna och uppmärksamt lyssna till hennes plötsliga vädjan. Han blev något kluven över hennes önskan, för han tyckte den var väldigt rimlig och god och han önskade själv få skicka hem de arma stackars människorna som hölls fångna, men om han framförde Saskias begäran så skulle han även avslöja att han hjälpt henne att fly. Nå den nöten fick han knäcka senare, kanske lika bra att han stod sitt kast och vad han gjort denna kvällen, om det kunde rädda fler liv och bevara freden.
‘Jag ska se vad jag kan göra, milady’, svarade han uppriktigt med en förtroende givande blick i sina olivgröna ögon. ‘Och jag ska göra allt i min makt för att ingen mer ska komma till skada.’ försäkrade han, säker på att det kunde han åtminstone lova henne. ‘Jag skickar bud till Eomund så fort jag kan’.
Míndras följde Saskia med blicken då hon förvånansvärt smidigt lyckades ta sig upp i sadeln, trots sitt skadade ben. Han hade tänkt erbjuda sin hjälp men hon verkade mer envis och kompetent än vad han kunnat tro i denna situationen.
‘Ta hand om er, och må Erethil vaka över er’.Alven släppte tyglarna till furstinnans häst, såg en sista gång på hästfursten innan han snabbt gick för att öppna fållan åt dem, sedan efter en sista blick på de båda människorna försvann han med hastiga steg in i skogen, visslade lätt efter sitt eget gråa sto som tålmodigt stått och väntat bland träden och begav sig i den riktningen Saskia pekat att hon lämnat den skadade alven.
Míndras såg inte fram emot att behöva tala med Aenya eller meddela någon om vad som hänt just nu, det fick vänta. Först skulle han finna alven, se vad han kunde göra och när eller om han kunde rädda alven ta reda på om någon i lägret upptäckt vad som hänt ännu. Om inte någon redan hittat den skadade. Annars kanske han själv kunde vara den som slog larm, väl medveten om att då skulle människorna ha fått ett bra försprång och kunna säga att de nästan ridit omkull honom, att han hittat den skadade alven samtidigt och funnit det viktigare att rädda dennes liv men samtidigt fått Saskias meddelande och sedan skulle det hela förhoppningsvis vara över. Den molande värken och tyngden han haft på sina axlar under morgonen hade sakta börjat försvinna och han gick med självsäkra steg vidare.
-
Med ett brett leende nickade han uppmanande åt Míndras, men kanske fanns det ett visst mått av oro i hans ljusa ögon. Han var kanske inte den skarpaste i alla lägen, men han var inte så dum att han trodde att hans vän skulle kunna framföra furstinnans önskan utan att själv dra på sig misstanke. Men Míndras var en klok alv, han skulle säkerligen kunna finna på något sätt att framför det hela.
”Var rädd om er, min vän”, hälsade han, denna gång på sin knaggliga alviska, innan han satte hälarna i hästens sidor och lämnade alvlägret bakom sig. Om han hade snappat upp furstinnans något syrliga ton så verkade han inte bry sig om det. Istället vände han sig om för att se på Saskia med ett brett och ganska charmigt leende.
”Jag hoppas ni kan rida, Belsante”, sade han roat innan han satte av i så rask takt han vågade utan att riskera att hästarna skulle snubbla på rötter eller stenar. Så snart de var ute ur skogen igen så skulle grässlätterna breda ut sig framför dem, och snart nog, i fjärran, Haedos gyllene salar.
You must be logged in to reply to this topic.