Aenya betraktade Camthalion nästan lite bedjande, vilket var en ny känsla. De hade så klart ett visst band, som vänner som spenderat många år tillsammans i tjänst vid gränserna. Men det bandet hade förstärkts även om det var av en mörkare natur då de båda tillfångatagits av Iselem – de båda torterade och misshandlade. Camthalion väldigt tydligt så med de avhuggna öronen. Hon drog djupt efter andan.
‘Det var… totalt kaos Camthalion.’ sa hon och försvann något stirrigt med blicken.
‘Feons krigare vägrade ansluta sig till oss, vi var inte tillräckligt många för att de skulle lägga ned sina vapen… Och då äntligen såg ut att lugna ned sig till vår fördle, de var redo att ge upp… sköt Arathiel diplomaten!’ sa hon och fick tillbaka sitt fokus för att se på Camthalion.

‘En av Mahadwens furstar dök upp, blandade sig i striden… Och Arathiel och flera andra avfyrade sina pilar på honom och hans följe, trots mina order!’ sa hon frustrerat.
‘Jag… fick ett spjut i axeln med… Men Camthalion vi har furstinnan av Iserion.’ förklarade hon, men stelnade till något plötsligt, då det kändes som om de var betraktade. Hon såg sig omkring, bara litade på sin magkänsla.
‘Kom du ensam?’ frågade hon.

Hästarnas fållor. Nåjo. Inte för att han var obekväm med det hela, snarare tvärt om, men han hade kanske hoppats på något mer händelserikt. Istället fick han vänta, och sysselsatte sig med att prata med de fyrfota djuren i en lågmäld, djup ton. Då och då hade alver gått förbi honom och han hade bara höjt en hand till hälsning, men varit noga med att inte lyfta huvudet allt för mycket och avslöja sitt något skäggstubbiga anlete. Han må vara klädd i alvernas kläder, men det räckte oftast med att komma nära för att se att det inte alls var en alv som dolde sig bakom de skogsgröna tygerna.

Så kom kvällen och han hade gjort sig redo i väntan på Míndrhas signal. Den hade inte kommit än, men kvällen var ännu ung, något han åter en gång påminde sig själv om när han hörde ett lågt hyssande från en av de temporära fållorna.

Förvånansvärt tyst smög han sig bort åt hållet från vilket ljudet kommit. Han såg först inte mer än att det stod en figur intill hästen, vilken plötsligt verkade stressad och obekväm, men när han kom närmre och fick syn på det långa håret och de alviskt skurna kläderna så drog han en liten lättnadens suck.

”Låt det stackars djuret vara ifred”, sade han lågmält på något knagglig alviska samtidigt som han lade en tung hand på den taniga figurens ena axel.

Döm om hans förvåning när personen vände sig om och lade en vass dolk mot hans hals. Kanske borde han ha tagit situationen mer på allvar och backat undan ett steg, men han gjorde sällan som man borde. Istället sprack hans ansikte upp i ett brett leende, som om kniven inte hade varit där, tryckt mot hans hals.
”Vid Erethil! Saskia Belsante!” Utbrast han glatt, men kom genast på sig själv med att ha varit lite för högljudd och sänkte genast rösten innan han lyckades med att locka till sig hela alvlägret.

”Ibland är det nästan så att man blir gudfruktig! Känner du inte igen mig, din riddare i skinande rustning?” Frågade han med samma breda leende och slog ut med händerna åt sidorna, som om det skulle hjälpa henne att känna igen honom.

”Kom, vi måste vänta lite till. Jag har en vän som ska se till så att kusten är klar. Han kommer bli mäkta förvånad när du redan är här”, fortsatte han i en ton som nog skulle liknas vid en viskning, men den var fortfarande snäppet för hög.  ”Varför är du blodig?”

Han hade inte sett det först, men nu när han gjorde det så drog han ihop ögonbrynen i genuin undran. Dolken i hennes hand… Hade hon attackerat någon?

Han såg genuint fundersam ut när hon talade, och hennes skakiga ord i samband med blodet och sättet på vilket hon försökte dra sig undan från honom gjorde honom något orolig. Vad hade alverna gjort med henne?

Med en grov och kanske inte allt för försiktig hand tog han tag om hennes arm innan hon hann försvinna ur hans närhet. Han drog henne till sig och med båda händerna på vardera arm studerade han henne med sina ljusa ögon. Han misstänkte inte att hon ljög om att hon kände igen honom, men att hon var rädd och förvirrad var uppenbart.

”Du gör som jag säger. Vi ska vänta på signalen. Rider vi iväg nu så kommer alvernas pilar träffa oss i ryggen innan vi hinner ens halvvägs till skogsbrynet, och jag har haft nog med pilar i mig den här veckan”, muttrade han bestämt. Han var kanske inte den skarpaste kniven i lådan, men han såg ändå skillnad på blod och sylt.

”Men du måste berätta för mig vad du har gjort. Ligger det en död alv där ute någonstans?” Frågade han och gjorde en snabb gest åt hållet där han anade att hon kommit ifrån. Om hon faktiskt lyckats med det så fick han hoppas att hon gjort ett ordentligt jobb.

Míndrhas

Efter att ha levererat Eomund till lägret och placerat människan bland hästarna förklädd till alv – hur länge det nu skulle fungera – hade Míndras plötsligt blivit bortkallad för hans läkekunnighet hade behövts någon annanstans längre ner vid gränsen. Han hade inte hunnit meddela Eomund och svor inom sig åt olägligheten och hade därför gett sig av i hast i hopp om att kunna hinna dit och tillbaka. Men det dröjde först till solnedgången innan han kom tillbaka och möttes av en gnäggning från hästfållan, inget ovanligt förutom att hästens läte varken lät välkomnande eller igenkännande, snarast skrämt?

Med rynkade ögonbryn hade alven hoppat av sin häst och skyndat sig närmare med djuret efter sig och han uppfattade snart röster och bråkstycken av konversationen från två personer som befann sig hos hästarna – han betvivlade inte en sekund på att den ena var Eomund med sin höga stämma, men blev något kall då han hörde furstinnan Saskias ostadiga stämma.

”… vänta på signalen….. berätta … vad du har gjort. .. en död alv…”

“…vi aldrig härifrån… han är inte död… Jag tänker inte vänta!”

Vad gjorde furstinnan hos hästarna och varför luktade det blod? Vem var död? En alv? Så som de höll på att tisslas och tasslas så skulle snart halva lägret höra dem samt att hästarna blivit oroliga. Omedvetet hade Míndras grepp om sin häst tyglar blivit hårdare och först när stoet frustade ogillande över den hårda behandlingen hajade han till, släppte henne utanför fållan och skyndade sig in under de enkla repen som tillfälligt sats upp för att hägna in djuren.

“Eomund? Vid Erethil! Vad händer? Vad gör furstinnan här?” Frågade han låg bakom en häst som stod närmast de två människorna. Han strök djuret rogivande över halsen för att försöka lugna hästen som nervös trampade bredvid den halvblodiga Saskia. Själv kände sig den brunhåriga alven långt ifrån lugn och så säker han försökte intyga hästen att han var. Om Saskia upptäcktes ha lämnat tältet samt potentiellt dödat en alv för att komma dit, så hade de inte mycket tid på sig – och Míndras ville hitta denne alv så fort som möjligt.

”Gott, gott. Då får du ju som du vill”, sade han med ett leende åt Saskia, men hans händer höll fortfarande om hennes armar. Hade de alltid varit så mjuka? För en liten stund blev hans blick drömmande, tills han insåg att han höll henne lite för hårt och släppte taget.

Mindras hade svept sin mantel om hennes axlar och nu kom han med Eomunds egen häst, och en som uppenbarligen var menad för furstinnan. Kanske borde hon inte rida själv, hon verkade allt för impulsiv för sitt eget bästa… Han tog trots tanken emot tyglarna till sin häst och lade en snabb hand på Mindras axel.
”Tack, min vän. För bådas vår skull hoppas jag att det här snabbt är överstökat”, sade han i en ton som kändes alldeles för allvarlig för att komma från hans läppar, men kanske var det ändå talande för att han i varje fall förstod allvaret i situationen.

Med en rörelse som var oerhört smidig för att komma från någon av hans storlek så svingade han sig upp på sin häst och samlade tyglarna i ena handen medan han väntade in Saskia.

Míndras

Míndras nickade åt Eomund när denne lagt sin hand på hans axel.
‘Jag önskar er en snabb hemfärd.’

Alven följde furstinnans finger och nickade åter men innan han hann röra sig kom furstinnans hastiga inandning honom att stanna och uppmärksamt lyssna till hennes plötsliga vädjan. Han blev något kluven över hennes önskan, för han tyckte den var väldigt rimlig och god och han önskade själv få skicka hem de arma stackars människorna som hölls fångna, men om han framförde Saskias begäran så skulle han även avslöja att han hjälpt henne att fly. Nå den nöten fick han knäcka senare, kanske lika bra att han stod sitt kast och vad han gjort denna kvällen, om det kunde rädda fler liv och bevara freden.

‘Jag ska se vad jag kan göra, milady’, svarade han uppriktigt med en förtroende givande blick i sina olivgröna ögon. ‘Och jag ska göra allt i min makt för att ingen mer ska komma till skada.’ försäkrade han, säker på att det kunde han åtminstone lova henne. ‘Jag skickar bud till Eomund så fort jag kan’.

Míndras följde Saskia med blicken då hon förvånansvärt smidigt lyckades ta sig upp i sadeln, trots sitt skadade ben. Han hade tänkt erbjuda sin hjälp men hon verkade mer envis och kompetent än vad han kunnat tro i denna situationen.
‘Ta hand om er, och må Erethil vaka över er’.

Alven släppte tyglarna till furstinnans häst, såg en sista gång på hästfursten innan han snabbt gick för att öppna fållan åt dem, sedan efter en sista blick på de båda människorna försvann han med hastiga steg in i skogen, visslade lätt efter sitt eget gråa sto som tålmodigt stått och väntat bland träden och begav sig i den riktningen Saskia pekat att hon lämnat den skadade alven.

Míndras såg inte fram emot att behöva tala med Aenya eller meddela någon om vad som hänt just nu, det fick vänta. Först skulle han finna alven, se vad han kunde göra och när eller om han kunde rädda alven ta reda på om någon i lägret upptäckt vad som hänt ännu. Om inte någon redan hittat den skadade. Annars kanske han själv kunde vara den som slog larm, väl medveten om att då skulle människorna ha fått ett bra försprång och kunna säga att de nästan ridit omkull honom, att han hittat den skadade alven samtidigt och funnit det viktigare att rädda dennes liv men samtidigt fått Saskias meddelande och sedan skulle det hela förhoppningsvis vara över. Den molande värken och tyngden han haft på sina axlar under morgonen hade sakta börjat försvinna och han gick med självsäkra steg vidare.