- This topic has 10 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Egentligen så hade hon inte menat något illa. Magen hade knorrat och värkt efter att hon inte hade fått äta på nästan… Hon hade tappat bort räkningen. Fler timmar än hon hade fingrar till åtminstone. Det var inte mycket mat som hon hade stoppat i sina fickor. Inte mer än två äpplen och ett spett med torkat kött på. Trots det hade handlaren fått syn på henne och skrikit så att han nästan blev blå av att inte dra efter andan på ett tag.
Det fanns inget annat val än att springa så fort hon kunde. Att slinka in i mängden var ingenting som Eili hade varit bra på någonsin. Trots allt var hon vanligtvis ett huvud längre än alla andra. Fast det var inte enbart dåligt – på så sätt kunde hon se längre fram än de flesta andra.
Hon rundade hörnet och sprang vidare in i en mörk gränd. Lite i farten vände hon huvudet åt det hållet som hon kom. Var vakterna fortfarande efter henne? Bara tanken fick henne att rysa. Hon hade tänkt betala tillbaka – sen när hon var rik. Om det nu var i detta livet eller nästa.
Faktum var att hon hade skrivit ner allt som hon någonsin stulit i en liten svart bok. Allt ifrån första äpplet som hon hade stoppat i sina stora fickor.
Fickor var någonting hon inte hade ont om. Från tidig ålder hade hon förstått att man aldrig visste vad som skulle kunna komma bra till hands. De mörka byxorna hade flertals fickor som hon hade sytt fast i de olika tygremsorna som hon hade hittat på gatan, förutom det var de istoppade i ett par höga stövlar som hon också hade en tendens att gömma några stenar och örter i. Hon hade en sliten skjorta, som en gång i tiden såg ut att ha varit vit. Även om det var tveksamt med den inbitna smutsen och fläckarna som täckte den. Håret var trassligt och i en ljusbrun färg som i rätt solljus hintade i en bronsröd färg. Kvinnan i sig var en robust och storvuxen kvinna som bakifrån skulle kunna misstolkas att vara en man.
Plötsligt flög luften ur henne. Vägen tog slut. Men det var enbart för en kort sekund för sedan föll hon på något mjukt. Efter att den första chocken lagt sig fick hon syn på en man som låg under henne. Lite förtvivlat såg hon sig omkring och försökte att skaka mannen. Men huvudet likt som kroppen till livlös.
“Herr…? Herr!” väste hon fram, lite högre för varje gång hon försökte att väcka honom. Fortfarande lite rädd för om vakterna skulle komma efter henne och därför vågade hon inte riktigt skrika högre.
Inte igen…! Det hade inte varit mer än för några dagar sedan som hon hade lovat att inte döda igen och återigen var det ett misstag. Fast mannen hade kommit tillbaka i liv – lite mer blek och med en underlig önskan att följa hennes önskningar. Lite för klängig för hennes smak.
Förtvivlat fortsatte hon att skaka mannen och verkade inte se den vassa stenen som verkade ha gjort slut på främlingens liv som stack ut ur den blonda kalufsen.
-
Från sin plats på ett intilliggande tak hade hon väntat. Hon hade suttit där i säkert en timme redan när hennes måltavla dök upp där nedanför i gränden och då hade hon tyst glidit ned från sin plats och börjat röra sig efter honom. När en ny person dök upp i gränden, från motsatt håll, så svor hon tyst för sig själv och sjönk tillbaka in i skuggorna i väntan på att den storvuxna kvinnan skulle passera, men någon sådan tur hade hon inte.
Främlingen gick rakt in i hennes tilltänkta mål, föll ovanpå honom, och sen blev det tyst. Moira höll andan där hon stod, men när kvinnan frenetiskt började skaka på den livlösa mannen för att få liv i honom så kunde hon inte längre stå kvar. Förbannat. Jävla klåpare, tänkte hon för sig själv när hon ljudlöst gled upp framför spektaklet. Mannen var död. Väldigt död. Hon kunde se stenen som stack ut från mannens bakhuvud, och då kunde hon inte låta bli att svära högt.
”Helvete…” Muttrade hon hest, innan hon med en oförväntad stryka, med tanke på hennes nätta storlek, drog bort kvinnan från den döde mannen. Han föll till marken med en mjuk duns innan hon hukade sig vid hans sida och lade två fingrar mot hans hals för att känna efter en puls.
Mannen var stendöd.
-
Förvirrat såg hon sig omkring när någon drog i hennes kläder så att hon inte längre var ovanpå mannen. Lite klumpigt fumlade hon bakåt, men hann rätta till sig själv så att hon inte föll på ändan. Lite hastigt plockade hon upp hatten och rörde oroligt vid dess hattbrett medan hon så försiktigt hon kunde tassade fram.
“Jag… jag kan ordna det…!” utbrast hon, tänk om det hade varit något till denna andras främling. Kanske en kärlek? Eller familjemedlem? Bara tanken gjorde att hon kände sig mer obekväm och hon rörde sina vita händer över brettet igen oroligt och svalde.
“Ge mig kroppen… så kan jag… förstås kanske inte precis som förr, men..” började hon försöka förklara men det var svårt att inte riktigt snubbla över orden.
-
Orden som lämnade kvinnans läppar nådde hennes öron, men hon registrerade knappt vad som sades. Istället satt hon där och begrundade det hela. Hon skulle ju kunna lösa det hela på något vis, kanske säga att det var hon som dödat mannen. Problemet var bara att den att uppdragsgivaren bett om något helt annat. Tanken hade inte varit att han skulle dö, inte riktigt än och inte alls på det viset som han dött på. Kvinnan som stod bredvid henne och svamlade hade förstört dagar av förberedelse.
Med en djup suck vände hon sin blick mot kvinnan och ryggade genast tillbaka en aning. Något inom henne kände igen magin som stod om främlingen, och Moira gillade det inte alls.
”Det låter ni bli”, sade hon hårt innan hon reste sig upp från sin hukade position så att hon kunde stå vänd mot kvinnan, dock med ett generöst avstånd mellan de båda.”Har ni någon aning om hur mycket pengar ni just kostat mig?” Frågade hon i samma hårda ton.
-
Vad…? Pengar som hon hade tagit från denna dam? Orden förvirrade henne lite och hon stod stilla en stund och betraktade kvinnan framför sig. Förstås dömde hon aldrig någon, man gjorde vad man kunde för att försörja sig själv men på något sätt såg inte kvinnan framför henne ut som en sådan kvinna. De flesta av dem hade mer smink och allt för parfymerade. En liten rodnad smög sig fram på hennes kinder och hon hade fortfarande ett krampaktigt tag om sitt hattbrett.
“Jag… har inga pengar” sa hon och svalde något för att sedan ta sin ena ficka och vrida den ut och in så att några smulor föll ner på marken vid hennes sida.
“Men jag lovar…! Jag kan väcka mannen igen, han kanske inte är som vanligt men tillräckligt för er att…. jag menar ja…”
-
Hennes ögon smalnade en aning medan hon betraktade den tafatta kvinnan hon hade framför sig. Hon hade uppenbarligen inte dödat mannen med flit, men hur kunde någon vara så klumpig… Och allt snack om att ”väcka” mannen igen lämnade en bitter eftersmak i hennes mun, antagligen för att den där delen av hennes sinne som tillhörde en annan visste precis vad det var främlingen talade om. Moira själv hade fått vara i andra änden av ett sådant ”uppvaknande”, med enda skillnaden att hon faktiskt kommit tillbaka någorlunda lik sig själv.
”Det låter som ett problem för er, inte för mig”, sade hon bistert medan hon började cirkulera runt kvinnan där hon stod, betraktade henne med sina färglösa ögon som för att försöka få en uppfattning om denna kvinna, denna magiker, som av misstag dödat en man och nu lovade att återuppliva honom.
”Är ni inte kapabel till att återställa honom helt så låter ni bli”, tillade hon kallt. Hon visste vad det hade gjort med henne. Döden var att föredra.
-
Den bistra tonen och sättet som den okända kvinnan cirkulerade runt henne, som om hon var ett byte… Det hela kändes inte allt för bra, nästan lite skrämmande. Och varför skulle hon inte få mannen på fötter igen? Trotsallt skulle väl det vara bättre än något annat?
“Och… vad skulle jag kunna göra för dig?” frågade hon sedan lite försiktigt, fortfarande ett hårt grepp om sitt hattbrett som om hon var rädd för att släpp den. Hennes knogar hade blivit lite mer vita och hon kunde inte rå för att känna ett obehag över hela situationen. Kanske det hade varit lika bra att låta vakterna ta henne?
Lite osäker kastade hon en blick bakåt – men ännu tycktes det bara vara dem i gränden och över det andades hon ut för en kort sekund. Att låna saker var en sak, mord var en annan.
-
”Som jag sade…” Började hon, innan hon stannade till framför den andra kvinnan igen och såg från händerna som kramade om hattbrättet, vidare upp mot hennes ansikte och den uppenbara nervositeten där.
”Så var han där”, hon pekade på den döde mannen, ”värd mycket pengar för mig. Problemet är att ni har dödat honom, och oavsett om ni skulle väcka honom till liv igen så skulle det inte hjälpa min situation, snarare tvärt om”, fortsatte hon likgiltigt och lade armarna i kors. Hur skulle hon lösa det här egentligen?
”Jag ser bara en lösning och det är att ni betalar mig samma summa jag skulle ha fått för honom där. Jag tänker inte ta på mig hans död, det skulle få mig att se ut som en riktig klåpare och mitt rykte skulle få lida”, tillade hon med en suck. Enda anledningen till att hon pratade så öppet med denna främling om det hela var för att hon knappast hade något att förlora. Kvinnan skulle mest troligt inte vilja springa till närmsta vakt, för då skulle hon behöva förklara hur mannen dött, och vid det laget skulle Moira själv vara långt borta.
-
“Värd mycket pengar? En sådant smutsigt äckel?” frågade hon, mest för sig själv lite tyst som om hon försökte få in orden som hon sa. Hur skulle hon ens få tag i pengar? Så få hade hon sett av det att hon knappt mindes hur mynten såg ut. Formen var förstås rund och visst brukade de glimma lika fint som stjärnorna… Åtminstone om hon mindes rätt, eller kanske det var en dröm.
Hon svalde något och drog på sig sin hatt för att sedan låta sina gröna ögon vandra mot Moira igen. En liten suck undslapp hennes läppar och hon gjorde en gest över sig själv.
“Det enda jag kan erbjuda just nu, är mig själv. Jag har inga pengar och inte heller är mina fingra kvicka nog att ge dig någon rik mans penningpung.” sa Eili till slut. Det var det enda som hon kunde komma på. Vad annars fanns det att erbjuda? Hennes kläder kankse, men de var slitna och smutsiga.
-
Sig själv… Vad skulle hon med det till? Kanske skulle hon kunna lindra sitt eget fall, det vore det kloka att göra, och hon var inte skyldig denna främling något.
”Vad heter ni?” Frågade hon med en tung suck, innan hon böjde sig ned igen och tog av en sigillring som satt på den döde mannens ena hand och stuvade ned den i en av sina fickor. Kanske kunde hon få betalt för halva jobbet trots allt… Om inte så visste hon att det fanns de som betalade väl för någon med denna främlings… Förmågor.
-
Ett litet tag var Eili helt säker på att hon skulle få en rak höger. Så säker att hon stängt ögonen hårt och höll i hattbrettet lite hårdare som om hon förväntade sig smärta. När istället frågan kom vem hon var, öppnade hon ena ögat försiktigt som om hon inte var säker på om det var ett trick. Fast ännu kändes det ingen smärta.
“Mitt namn är Eili, bara Eili. Och vem är ni?” frågade hon och öppnade det andra ögat också. Det verkade inte som om denna främling hade tänkt skada henne – även om det tuffa utseendet visade henne att hon var helt kapabel till det.
You must be logged in to reply to this topic.