- This topic has 25 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Hon hade glömt hur starkt solen kunde gassa i Iselem, och även om det ändå var det hon mindes bäst med sitt hemland – och något hon saknat också under sin uppväxt i Karm – verkade det som om hon med åren kanske blivit tam. I Karm frös hon alltid, men väl hemma igen tycktes hon alldeles för varm. Det hade varit en lång resa, tolv år sedan hon var här senast. Det kändes som ett annat liv. Så mycket hade förändrats. Då hon lämnat Iselem hade hon varit en adelsflicka i en välbärgad familj som stod nära drottningens familj. Nu var hon en paladin som stred för fel gud. Tanken gjorde henne nervös, där skeppet hon blivit tilldelad i Celeras tog henne in i Thel Shaens hamn.
Återkomsten hade hon alltid fantiserat som en glad händelse. Men nu var allt rätt befläckat. Hon var i skuld till en handelsman vid namn Ethirion, som hjälpt hennes vän. Hade det varit värt det, undrade hon ibland? Att sälja sig själv till Ethirion? Men inte kunde hon ha låtit Kessie komma till skada. Så här var hon nu, för att hon var blödig. Hade stämningen alltid varit så här spänd i Iselem? Hon var ju bara ett barn då hon åkt, och kanske inte uppfattat det så, men med tanke på Ethirions ord, och vad hon hört om Akilas agerande så var hon inte så säker på att Iselem var den varma plats det en gång varit för henne.
Hon hade inte på sig sin paladinrustning, det skulle dra till sig allt för mycket uppmärksamhet i staden i kombination med hennes iselemska mörka hy. Så väl i hamn med stor packning på sin häst började hon vandra i riktning mot palatset som tornade sig över staden. Det var nästan exotiskt och främmande att höra så mycket iselemska omkring sig, men samtidigt var det som om hon hamnat rätt. Som om alla år hon varit borta hade hon ansträngt sig med en potatis i munnen med att tala och förstå ett språk som inte var hennes.
Så snart dök hon upp vid palatsets grindar, och det enda hon kunde tänka på att hon var där för att utnyttja sin position hos drottningen. Akila som tagit så väl hand om henne och hennes familj då hon var barn, och nu var hon där för att sälja hennes tillit till Ethirion med att spionera. Men vad hade hon för val? Då vakterna kom för att ifrågasätta hennes närvaro annonserade hon vem hon var, med sitt gamla släktnamn, att hon representerade Paladinordern och att hon var där för att be om en audiens med drottningen.
Vakterna gav varandra skeptiska blickar, och hon kunde nog se på deras ansikten vad de tänkte, men de kunde heller inte avvisa henne då hon visade upp orderns sigill. Tjänstefolk tog hand om hennes häst och packning, och så bar det själv av att kliva upp för de enorma långa trapporna som ledde upp till palatsets ingång. Trapporna hon och Sera lekt på då de var små. Minnet fick henne att le lite, och försjunken i sina egna tankar var hon snabbt vid ingången. Skulle någon ta emot henne?
-
Dagarna och nätterna hade flutit ihop för längesedan. Linjen mellan dröm och verklighet hade långsamt suddats ut och allting var bara ett dimhöljt töcken. Det enda som tystade tankarna och viskningarna var vin. Men även det hade nästan tappat sin effekt. Månader i hennes tjänst hade lämnat honom förändrad. Det som varit bara ett stänk av grått hade snart tagit över hela hans tidigare nötbruna kalufs och mörka ringar syntes tydligt under hans ögon. Han såg nästan sjuklig ut.
Solen stod högt på himlen men i skuggan ute på ett av palatsets terrasser svalkande havsbrisen och hettan var knappast något som stört honom då eller tidigare. I en låg stol med mjuka kuddar satt han med ena benet uppdraget, ögonen halvt slutna och tankarna på en mycket mörkare plats.
“Sayeedi…” rösten var likt en irriterande mygga som surrade igenom hans tankar. “Sayeedi Djan…?” han gjorde en rörelse med ena handen som för att vifta bort denna mygga, men det resulterade bara att vin spilldes ut från hans glas. Återigen hördes rösten, nu närmare och Djan öppnade ögonen för att vända blicken till tjänaren som stod med sänkt huvud ett par meter ifrån honom.
“Det är en kvinna som önskar audiens med drottningen Men vår ärade höghet har bett om at inte bli störd…” började tjänaren, fortfarande med huvudet sänkt.
“Så då stör ni mig istället?” avbröt Djan vasst, för att sedan skratta till. Tjänaren ryckte till under ljudet av det glädjelösa skrattet. “Hon får vänta.” Djan rättade till sig i stolen och sjönk djupare tillbaka mot ryggstödet. Tjänaren stod kvar men Djan valde att ignorera honom och slöt ögonen helt denna gång.Efter ett par minuter kunde han fortfarande känna tjänarens närvaro.
“Varför är du kvar?” frågade han utan att öppna ögonen och drack av vinet. Tjänaren öppnade munnen för att börja svara, men Djan hade redan gjort intrång i dennes sinne och öppnade ögonen.
“Tyst om du vill behålla din tunga” väste han hetskt och log vid åsynen av ytterligare ett ryck från tjänaren. Ett lågt skratt lämnade honom och svepte sitt vin innan han reste sig. Han gav det tomma glaset till tjänaren då han passerade, stegen allt annat än skyndsamma för att möta denna ovälkomna gäst. Fast för honom kanske hon skulle vara välkommen förstås.Det var en mindre sal som gästen hade blivit hänvisad till för att vänta. Den var ganska enkelt inredd om man jämförde med andra delar av palatset – men ändå var den överdådig i sin utsmyckning av mosaik och målningar. Det var nästan mer en korridor än en sal faktiskt, med pelare längst ena sidan mellan vilka det hängde färgglada, dyra tyger som man kunde se igenom ut till den lilla innergård där en grund fontän porlade och glittrade i solljuset.
Djan kom in i salen med tysta steg, endast ett knappt släpande av hans sandaler hördes. Kvinnan hade något bekant över sig men sådär direkt insåg han inte vem det var.
“Paladin,” tonen var nedlåtande och hånfull “Drottningen vilar för tillfället, så därför har jag som hennes närmaste rådgivare fått äran att ta emot dig” han stannade ett par meter ifrån henne och med ett illmarigt leende bugade han sig överdrivet djupt med armarna utsträckta “Hur kan jag stå till tjänst?” -
Ithia rynkade på ögonbrynen lite, för även hon kände vagt igen denna man. Var hade hon träffat honom? Hon kunde inte placera att de stött på varandra i Caras Idhrenin länge sedan, för hon hade helt ärligt inte förväntat sig att träffa någon därifrån här. Och speciellt inte i en sådan roll, och med sådan nedlåtande och hånfull ton som hon nu fick riktad mot sig. Eller nåja, för att vara helt ärlig var det ju exakt det hon förväntat sig då hon kommit till Iselem. Och exakt så som de behandlat henne i Karm efter att hon lämnat Templet.
Så om hon någon gång känt denna man försvann de tankarna rätt snabbt med tanke på hans ton, och än en gång fick hon försöka stilla sitt temperament och hålla sig lugn.
‘Jag tackar er för er tid.’ sa hon, och böjde huvudet lätt tillbaka som svar på hans sarkastiska bugning. Men hon skulle inte låta honom reta upp henne, utan höll sig saklig och värdig, som en representant av ordern.‘Mitt ärende till drottningen är av en mer privat natur, men delad även för officiella angelägenheter. Jag är här som en representant för Paladinordern, sänd för att diskutera de diplomatiska relationer som finns mellan länderna i norr och söder.’ förklarade hon. Det var inte helt sant, men sant nog. Då hon en gång var här, kunde hon likväl försöka stärka relationerna som var bleka i bästa fall.
-
“Vad för privata ärenden skulle en Paladin ha med vår strålande drottning?” Djan synade henne från topp till tå med ett roat leende och huvudet på sned. Han höll ut ena handen i vilken det snart finns ett fyllt vinglas. Det var nästan som magi, han såg knappt tjänarna som alltid rörde sig i periferin, redo att tjäna. Med blicken fortfarande fäst vid henne drack han av vinet.
Någonting mörkt tycktes röra sig i hans ögon men så rynkade han ögonbrynen. Kvinnan framför honom var som en vägg. Inte ens om han ansträngde sig fanns det en chans att ta sig in i hennes sinne. Han hade aldrig stött på det tidigare, varken innan eller efter han förts in i Lloths värme. Det fick honom att skratta till.
“Nå…” han fuktade läpparna och drack återigen av vinet, ett nytt intresse tänts i hans ögon. “Vad vill den försvagade Kung Sandor och hans oheliga armé av echer diskutera? Det är vida känt att hans anspråk på tronen svajar efter det totala misslyckandet vid Loradon.” Djan la huvudet på sne åt andra hållet, blicken fortfarande stint fäst vid hennes.
“Du själv är en konvertit, inte sant? Finner du det inte skamligt att besudla denna plats med din närvaro? Tsk tsk…” han skakade på huvudet samtidigt som han smackade missbelåtet med tungan. “Att vända Sharahs ljus ryggen för en falsk gud?”
-
Ithia mötte hans blick, inte helt nöjd att bli ifrågasatt. Det var trots allt inte denna rådgivares angelägenhet vad hon hade eller inte hade för ärende med Akila. Hon ögnade honom och hans vinglas, och det var inte svårt att dra slutsatsen att han druckit mer än ett glas denna dag. Men det var något annat där med, något obehagligt med hur han såg på henne. Som om han försökte genomborra hennes huvud med sin blick. Det kanske bara var en inbillning, men det kändes som om halsbandet hon fått av Ethirion plötsligt alstrade värme mot hennes bröstkorg där det var väldolt under hennes kläder. Men hon kände inget intrång i sina tankar, eller försök till intrång, så som hon ofta gjorde i magikers sällskap i Caras Idhrenin. De som alltid försökte se in i andras sinnen, som om det vore deras rätt. Bara tanken fick henne att fnysa lätt.
‘Min familj och drottningens familj stod varandra väldigt nära. Jag växte upp med kronprinsessan.’ förklarade hon simpelt, som svar på hans fråga gällande privata angelägenheter, mer ville hon inte avslöja. Hans fråga fick henne att skaka på huvudet lätt. Eller snarare sättet han frågade.
‘Kung Sandor har ingenting med Templet att göra, vi agerar autonomt och jag talar med orderns röst, inte med Karms konungs.’ hon kunde ju inte annat än att hålla med att Karms konungs fäste om tronen var rejält försvagat. Men sedan kom frågan hon väntat sig, och hon var trött på att förklara.‘Jag strider för ljuset.’ sa hon lite sammanbitet, hetsigt, men det var ett känsligt ämne, men i hennes ögon var det inte så stor skillnad på Sharah och Athal nu då hon spenderat så många år i Templet.
‘Och vem är du att döma mig?’ -
Djan drack av vinet, även om han varken kände dess smak eller berusning längre. Inget förutom en enda sak fick hans sinnen att reagera. Hans leende sprack upp i ett skratt åt hennes ord, för polletten föll äntligen ned vem denna kvinna var. Hur hade han inte sett det tidigare, för inte var det många som hade hennes silvriga hår i Iselem.
“Passa din tunga om du vill behålla den. Det finns inget annat ljus än Sharahs och som Sharahs utvaldes rådgivare och förtroende har jag all rätt att döma dig.” hans ton gick från knivskarp till silkeslen, nästan salig då han nämnde sin guds namn. Nå, det var visserligen inte hans gud men det Iselemska folket hade alltid haft en kärlek för dramatik. Det snea, illmariga leendet på hans läppar kom åter tillbaka.
“Din order följer en falsk gud, och därför finns det ingenting ni kan säga förutom hädelse…” han smackade lite belåtet med tungan under sin konstpaus “… Och det borde du redan ha förstått, Ithia.”
-
Ithia korsade sina armar medan hon betraktade denna man som stod där och dömde henne. Adelskvinnan som lågt där djupt inom henne stormade över förnedringen att bli tilltalad på detta vis av en rådgivare. Men hon insåg också att hon inte skulle komma någon vart om hon inte spelade enligt hans spel, om det nu var så att han var Akilas portvakt så att säga.
‘Jag hade inget val, de tvingade mig då jag fördes bort till Caras Idhrenin.’ sa hon, en liten gnutta av hennes adelsaccent i hennes ord.
‘Men jag har hållit mig trogen Sharah hela mitt liv. Jag är säker på att det jag lärt mig om Paladinordern skulle intressera Sharahs utvalda.’ sa hon. Vad annat kunde hon erbjuda för att få tillgång till palatset förbi denna hyena som stod där med sitt leende fyllt av illvilja. -
Djan suckade högljutt och himlade dramatiskt med ögonen.
“Inget val, fortfarande trogen, bla-bla-BLA” imiterade han henne med vida gester som fick vin att spillas ut på marmorgolvet. Djan hade rört sig närmare henne i en halvcirkel runt och ett skratt lämnade honom. “Jag tror snarare att paladinordern vill veta någonting om vår drottning” han hade stannat upp strax bakom henne och sänkt rösten till en knapp viskning innan han fortsatte och nu stannade framför henne igen.Han stod närmare nu och synade henne från topp till tå. Munnen snörptes åt i en missbelåten min och han drack av vinet innan han lät blicken åter vila i hennes. Det störde honom någonting enormt att hon verkade ha samma sinne som en staty. Ingenting sipprade ut ur hennes medvetande och det sårande hans ego. Djan öppnade munnen igen för att säga någonting men stannade upp och vred huvudet en aning som om han lyssnade på någonting bakom honom. Så tändes en ny glöd i hans ögon och leendet kröp åter fram på hans läppar.
“Men för all del… vår strålande drottning träffar nog gärna sin dotters gamla vän.” han tog ett steg åt sidan med en gest mot den motsatta sidan av salen där den öppnade sig mot nästa rum. “Låt mig visa dig till en lite mer bekväm plats att vänta. Adel behandlas ju väldigt väl här i palatset” de sarkastiska orden tydde på att han roades djupt av just hur adel börjat behandlas av drottningen den senaste tiden.
-
Ithia började bli redigt trött på dessa män som vandrade runt henne och försökte hota henne med sin närvaro och sina blickar. Och hans sätt att härma henne var sårande, men mest barnsligt. Hon hade förväntat sig mer av Akilas rådgivare, och undrade vad som hänt med hovet här om fördruckna vinstinkande avskum som denna man fick stå här och gapa och glo hur de ville. Halsbandet tycktes glöda varmare mot hennes hud, men inte tillräckligt för att skapa henne obehag ännu.
Så hon stod där, som en staty med blicken framåt och lät hans glåpord skölja över henne, trots allt var han obehaglig men inte värre än paladinorderns ledare som gapade och ropade på henne och de andra ynglingarna. Men till sist verkade han ge sig, även om hon hade onda föraningar. För vad denna man hittade på kunde knappast vara gott, speciellt om man skulle analysera tonen i hans ord.
‘Hälsa drottningen att Ithia Salendani är på besök.’ sa hon, åtminstone borde hennes namn fortfarande vara värt något.‘Och du?’ frågade hon, utan att använda någon artighetsfras. ‘Vem är du, som står så nära drottningen?’ frågade hon, för att han inte tillhörde adeln var rätt tydligt på sättet han talade.
-
Djan skrattade bara. Åt vad var svårt att säga, kanske åt något hon sa, kanske åt henne eller kanske åt någonting som korsade hans tankar. Men det var inget varmt och inbjudande skratt, utan höll en gäll ton som snarare balanserade mot galenskap. När det plötsligt skrattet lagt sig fuktade han läpparna.
“Åh, bara en simpel tjänare åt vår strålande drottning och Sharah. Mitt namn har ingen betydelse i denna värld, endast att jag tjänar det enda sanna ljuset” han bugade återigen sådär överdrivet djupt då han talade, men denna gång var blicken fortfarande fäst på henne.När han rätat på sig igen så vände han henne ryggen till för att visa vägen till dit hon skulle vänta. Efter några meter såg han sig över axeln med ett leende.
“Men förstås… Vanliga dödliga kallar mig Djan Almaqah” Almaqah. Hans smeknamn från Caras. Illusionisten. Drömvandraren. Djan hade vänt blicken framåt igen och skrattade lågt, ett belåtet kluckande åt hans egna tankar. Adeln hade han aldrig gillat, och han skulle nu finna ett stort nöje i att ställa Akila mot släkten Salendani. -
Den strålande drottningen, det sanna ljuset och Sharah. Hade hon spenderat hela sitt liv i Iselem hade hon nog inte ifrågasatt detta. Istället kände hon en växande känsla av obehag för vad hon hörde. Hennes ögon betraktade honom med en växande känsla av oro. Om detta var vad Ethirion velat se visste hon inte vad han skulle göra med informationen. Hon kunde bara hoppas att drottning Akila inte var liksom denna man som nu stod framför henne.
Sedan presenterade han sig. Djan… Djan… Djan Almaqah… Namnet lät bekant. Men hon kunde inte koppla det, för namnet som hon mindes det och mannen som stod framför henne var så otroligt olika.
‘Djan… Almaqah?’ sa hon eftertänksamt. Sedan slog det henne, men det kunde inte stämma.
‘Seras vän… I Caras Idhrenin?’ -
Djan skrockade lågt och slängde ytterligare en blick över axeln, ett outgrundligt leende på läpparna.
“Barnvakt” rättade han henne med samma flin då han ledde henne vidare genom palatset. Sådär mitt på dagen var det inte mycket liv och rörelse, endast tjänare som rörde sig i utkanten av ens synfält.Djan hade börjat nynna på en gammal iselemsk vaggvisa och tonerna ekade kusligt bland marmorpelarna. Skuggor och rök tycktes röra sig under det spegelblanka golvet, som om sången fick ett liv och bilder av Caras Idhrenins ensliga korridorer tycktes anas därin.
De anlände till en ny sal, mycket lik den som Ithia fått vänta i tidigare men mycket större och denna vette ut mot en stor trädgård som badade i solskenet. Ändå var det som om salen var mörk och kall. Djan stannade och vände sig om till Ithia. Han gjorde en gest mot några låga, kuddbklädda stolar och bord, där hon kunde sätta sig.
-
Ithia rynkade på sina nätta ögonbryn lite över Djans benämning som om han varit en barnvakt. Som om det var något han inte hade tyckt om. Vad hon mindes hade de haft en nära vänskaplig relation, och det hade inte sett forcerat ut i Caras Idhrenin. Hade hon haft fel, eller vad hade ändrats i Djans inställning i sådana fall?
Hon lyssnade på vaggvisan, en melodi hon inte hört på eller ens tänkt på de senaste tio åren minst. Men den fyllde henne med en märklig känsla av nostalgi. Hennes blick fäste sig på den nya salen de kom till, och trädgården där ute. Trädgården hon och Sera sprungit omkring i som små barn, och det kändes som hemma på ett underligt vis. Förutom att salen som borde varit varm och inbjudande kändes hotfull och kall. Som om hon var en inkräktare.
Med en vaksam blick på Djan satte hon sig ned.
‘Hur hamnade du i drottningens tjänst, om jag får fråga?’ undrade hon eftertänksamt. Vad hon mindes av Djan hade han inte framstått som en man som hade ambitioner om att tjäna drottningen. -
Djan slog sig ned han med och drog upp ena benet i stolen då han lutade sig tillbaka. Likt en tyst skugga var en tjänare framme och fyllde på hans vinglas som han höll ut, men hans blick lämnade inte Ithia. Tjänarna erbjöd såklart också henne vin att dricka. Ett lågt skratt lämnade Djan och han drack av vinet.
“Hon såg min odödliga kärlek till Sharah” han flinade, road över sina egna ord. Flinet övergick till ett skratt som inte tystades förrän han tog ytterligare en klunk av vinet. Över glasets kant studerade han henne fundersamt. Hon kanske skulle kunna hjälpa honom att leda Akila vidare på fördärvets väg. Hans ögon smalnades av en aning igen, det störde honom att hon fortfarande tycktes hålla honom ute. Så även om han alltid varit manipulativt lagd så var det alltid jobbigare att göra det som gemene man fick göra det. Och han var lat.
“När träffade du Sera sist?” frågan kom plötsligt. Han själv blev nästan förvånad över att han ställt den, men sedan spred sig det där flinet över hans läppar igen. Hon kanske inte visste vad som hänt i detta land?
-
Ithia kunde inte annat än känna ett växande obehag för mannen som på alla vis verkade vara respektlös för den position han hade. Sättet han betedde sig, hur han drack vin, hur han satt, hur han talade till henne. Och framför allt hur han talade om Sharah, som om det hela vore ett skämt. Som om hela världen var ett skämt. Och medaljongen mot hennes bröstkorg fortsatte alstra värme, vilket hon gissade berodde på att han försökte ta sig in i hennes sinne. Åtminstone för det fick hon tacka Ethirion, för den gåvan var väldigt betydelsefull nu.
‘Innan hon reste iväg från Caras Idhrenin…’ sa Ithia lite tankfullt. Kanske hon skulle få reda på sanningen nu? Om man då kunde lita på omren till karl hon talade med.
‘Hon lämnade ett rätt stort hål av spekulationer och rykten bakom sig, då hon försvann. Vet du var hon är?’ undrade hon, och försökte låta vardaglig. -
Djan betraktade Ithia då hon talade. Nästan som en fundersam gest drog han ena pekfingret fram och tillbaka över sin underläpp. Och så satt han tyst en stund, en obekvämt lång stund efter att hon ställt sin fråga. Tillslut sänkte han handen och lät den vila mot knät istället.
“Jag träffade Sera i Thel Hamnan för drygt ett år sen. Vi… slog följe ett tag” ett flin var åter på hans läppar och ögonen smalnade av då han betraktade henne, väntande på någon form av reaktion på hans ord. “Men jag förstår nu, Ithia Salendani, att du verkligen inte är medveten om vad som skett här. Har din familj verkligen vänt sig ifrån dig? Att de inte sänt någon form av varning?” hans röst blev lägre och ansiktet var nästan allvarligt.
“Ithia… Sera är märkt som landsförrädare och Akila har förkastat henne från tronföljden.” väste han i en skarp ton. Så skrattade han till och drack av vinet, ett belåtet leende på läpparna då han sänkte glaset.
“Adelsfamiljer som kan misstänkas stödja henne… nåväl, låt oss säga att de också förkastats.” -
Ithia lyssnade på hans ord tankfullt, och undrade om det fanns något mer där under ytan. Trots allt verkade han lite mer tyst nu än han varit innan med sin nonchalanta och mörka utstrålning. Då det plötsligt var tal om Sera verkade det som om något förändrades. Men hon hade väl fel, för där kom han igen med sina hån, och hennes ögon smalnade något då hon återigen blev dumförklarad. Men det som stack mest var väl att han troligen hade rätt. Hon hade kanske blivit en utböling här, och från sin egna familj – vilket var det värsta av allt.
Men trots att spänningen legat där en lång tid var hon inte riktigt förberedd på de ord som plötsligt mötte henne. Hon visste ju mer än väl att Sera hade föga intresse av tronen. Men det som hon hörde nu var helt ologiskt. Vad kunde Sera gjort som förargat drottningen så? Drottning Akila, som alltid varit liberal, och gjort precis som hon velat oavsett vad traditioner eller rådet sagt.
‘Sera… Landsförrädare?’ frågade hon, hennes hårda yttre som krigare och paladin som bortblåst.
‘Hur… varför?’ frågade hon, försökte förstå hur det ens var möjligt. Akila hade ingen annan arvinge. Inte vad hon visste i alla fall. -
Djan drog tungan över tänderna som nu var blottade i ett belåtet flin. Ögonen glimmade till av illvilja då han såg hennes reaktion och han kunde inte hålla sig från att skrocka lågt. Efter ytterligare en klunk av vinet så fuktade han läpparna och la ena benet över armstödet. Att sitta propert kunde inte ens Akila piska honom till. Han ryckte lite på axlarna vid hennes fråga.
“Hm, hon har förrått sitt land och sin drottning. Sin egna mamma..” de lila ögonen var fästa vid Ithia, fortfarande med den där illvilliga glimten. Han visste inte varför, men det gav honom en viss njutning att se hennes fasad rämna. Lyckan var dock kortvarig och han snörpte på läpparna i en grimas då han återigen möttes av den där stumheten då han försökte få grepp om hennes sinne.
En tjänare hade kommit in i salen där de satt men Djan höjde bara ena handen för att avfärda denna.
“Det verkar som att vår drottning är redo att ta emot er nu” rösten höll en olycksbådande ton då han reste sig med en gest att hon skulle gå före honom. Så smalnade han av ögonen och fick en allvarsam min.
“Drottning Akila är inte samma person du minns. Du har inga vänner här.” sa han lågt, knappt en viskning, innan han fortsatte “Är du säker du vill träffa henne?” -
Ithia var för fylld av sina tankar och sin oro för sin vän för att hon skulle bry sig om hans illvilja, sättet han satt på och sättet han talade. Det var ändå något som lät väldigt fel med de ord han sade. Skulle Sera förrått sin mor? Den Sera hon känt hade inget intresse av att ta över landet, snarare suktade hon efter äventyr, frihet och sitt egna liv.
Hade det sökandet lett till detta? Nej, något var inte som det skulle. Och hon var tvungen att ta reda på vad, om hon skulle hålla sitt löfte till Ethirion – och om hon kanske skulle kunna hjälpa sin barndomsvän. En stund var hon så uppslukad i sina egna tankar så hon knappt hörde Djans ord om att det var dags för audiensen hon bett om.
‘Det är inte möjligt…’ sa hon, knappt medveten om att hon talade.Den unga kvinnan kom dock snart tillbaka, och hennes ljusa ögon betraktade Djan. Det han sade då var kanske det första ärliga han sagt denna dag, det första hon kunde tro på. Hon hade inga vänner där, och Akila hade troligen förändrats. Men varför? Kanske var det hennes stolthet som paladin, eller som den temperamentsfyllde unga kvinna hon var, som gjorde att hon fick ett beslutsamt och hårdare ansiktsuttryck.
‘Ja, jag är redo.’ sa hon, och reste sig för att räta på sig, stolt och rakryggad. Hon var redo att stiga in i ormnästet. -
Hur mycket han än älskade att vältra sig i hennes uppenbara oro så var det dags för dem att möte drottningen. Djan nickade kort med en långsam blinkning för att sedan lägga handen mellan hennes skulderblad för att leda henne mot den sal som drottningen väntade i. Han hade alltid varit en närgången typ.
Ett steg bakom ledde han henne genom en kort korridor till salen där dörrarna redan stod öppna. Trots värmen under dagen tycktes det vara svalare luft som kom därifrån. Deras steg ekade i salen vars tak fortsatte högt där ovanför i glas av regnbågens alla färger. Pelarna var klädda i färgglade tyger, men ingenting var glatt i rummet. Och längst där borta, några trappsteg upp, satt Drottning Akila på sin tron.
“Jag råder dig att inte nämna Sera” viskade Djan då lutade sig in mot Ithia, blicken dock fäst på drottningen som de närmade sig. “Och avböj erbjudanden om att stanna i palatset över natten. Ta in på ett värdshus” fortsatte han sedan innan de stannade framför trappstegen. Djan log brett och falskt då han klev fram och bugade sig djupt inför drottningen med armarna utsträckta vid sidorna.
“Ers nåd. Paladin Ithia Salendani” presenterade han Ithia innan han rätade på sig för att gå upp de korta trappstegen och sätta sig ned på den låga stol som stod snett bakom drottningen. Ett nytt vinglas kom genast i hans hand och han lutade sig tillbaka, ett illvilligt flin och blicken sänkt till Ithia där hon stod.
You must be logged in to reply to this topic.