- This topic has 25 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Att bli ledd framåt på det viset som Djan gjorde, som om hon var en fånge snarare än gäst, var inte något hon uppskattade. Hennes instinkt var nästan att vända sig om och ta tag i hans hand, men hon hejdade sig själv med nöd och näppe. Varför var det så kallt där inne? Detta hade alltid varit en plats hon associerat med värme och kärlek, men kanske var det bara barnslig nostalgi.
De glada färgerna var bekanta, och medan de i vanliga fall skulle skänkt henne med en känsla av säkerhet var det som om det var ett mörkt filter över hennes ögon. Allt tycktes blekt, dött, som om det bara var en fasad för något betydligt mörkare. Eller var det bara inbillning?
Kalla kårar gick över henne då Djan lutade sig fram för att viska, och där var drottning Akila. Var hans ord mer försök att manipulera henne? Eller var det råd som verkligen var värda att höra? Hon var inte säker, men hennes blick fäste sig på drottningen framför dem. I vanliga fall hade det inte funnits någon formalitet mellan dem, hon hade kunnat gå fram och krama Akila som om hon vore hennes egna mor. Men något sa att det inte skulle gå väl om hon försökte bete sig som om allt var som det en gång varit.
Lika snabbt som hon tänkt sina tankar blev hon presenterad, och där satt Djan snart igen med ett vinglas. Var han en bottenlös brunn, eller hur kunde han konstant dricka vin?
‘Ers höghet.’ sa Ithia och bugade sig djupt och respektfullt inför Akila. -
En tjänarinna försökte försiktigt att rätta till drottningens svarta hår som verkade ha stått åt de flesta håll, samtidigt som Akila viftade bort henne som om hon skulle vara en irriterande fluga. Till slut lyckades drottningens hand komma åt hennes hand och de vassa naglarna gjorde en rispa på tjänarinnans hand som istället skyndade sig att fylla på vinglaset till drottningen och sedan Djan.
De bärnstensfärgade ögonen, som en gång varit varma och mjuka var nu som ett ilsket rovdjurs ögon. De blänkte till i det dunkla mörkret, när de stora vackra fönsterna var täckta med ett mörkt tyg. Blicken följde nästan obehagligt varje steg som de två tog och ett vasst leende fanns på hennes läppar. Presentationen från Djan fick hennes ögon att glimma till. Ithia. Förstås. Det var en av Seras barndomsvänner.
Tanken på Sera, den irriterande hala förrädaren fick henne att hålla ett hårt tag om vinglaset så att det sprack. Fast genast tycktes det finnas ett nytt vinglas. De röda vinfläckarna på den annars vita byxdressen var ingenting som Akila verkade bry sig om. Inte heller glassplittret som glänste till i det lilla ljus som fanns där.
“Ah, Ithia. Välkommen hem” hälsade hon och gjorde en gest utöver salen för att resa sig upp. Fast det verkade inte finnas något värme i hennes röst, utan tvärtom en kall formalitet. Hon drack en klunk vin, som om hela världen väntade på henne. Varför skulle den inte? För att sedan röra sig ner mot Ithia. Utan att fråga greppade hon tag i hennes haka för att vända den fram och tillbaka för att se mot Djan, fortfarande med sina fingrar om Ithias haka.
“Påminn mig igen Djan, varför är hon här?” frågade hon, lite nonchalant som om Ithia inte skulle vara i rummet.
-
Djan hade lutat sig tillbaka och dragit upp båda benen i stolen. Hans ögon var knappt öppna, men han höll blicken fäst på Ithia där hon bugade sig och det illvilliga leendet blev aningen större. Inte ens en blinkning kom från honom då glaset sprack. Vid det här laget var han ganska van. Han visste att det innebar att Akila inte var alltför förtjust i gästen eller situationen. Det fick honom att skratta till.
Blicken följde drottningen då hon reste sig för att gå fram till Ithia. Belåtet drack han av sitt vin. Han bara älskade när Akila behandlade adel likt de var. Inget mer än uppblåsta gycklare.
“Hmm…” han gjorde en fundersam gest med handen som höll vinglaset. “Jag tror mig bestämt veta att hon kommer i form av den falska guden Athals budbärare” han bet sig i underläppen men kunde ändå inte hålla tillbaka sitt flin. De orden skulle nog minst sagt förarga drottningen. Med blicken fästa på dem båda drack han återigen av vinet. -
Spänningen var så tjock att man nästan kunnat skära den med en brödkniv. Men i detta fall blev det ett vinglas som gick i kras som sprängde den, vilket fick Ithia att rycka till lite skärrat. Detta var inte vad hon förväntat sig då hon gått med på att besöka hovet och drottningen. Vad som borde ha varit ett enkelt uppdrag hade blivit väldigt komplicerat, och en gnagande känsla sa att hon kanske inte skulle komma ut ur detta levande om hon inte var väldigt försiktig och ödmjuk.
‘Tack, ers höghet.’ sa hon formellt, med huvudet böjt och höll huvudet böjt för att snegla på drottningen då och då när hon hade chansen att göra det utan att bli upptäckt. Hennes hjärta slog något fortare då drottningen närmade sig och hon drog sammanbitet efter andan genom sin näsa då drottningens kalla hand plötsligt greppade tag om hennes haka och rörde hennes huvud hit och dit. En kyla fyllde henne över sättet drottningen talade, nej detta var inte den Akila hon kände. Detta var en farlig orm, redo att bita – eller ha någon annan att bita åt henne. Och på samma vis som man stod helt stilla med en farlig och giftig orm krälandes på en stod hon helt stilla.
‘Ers höghet, med respekt, jag kom hit i diplomatins tecken, och för den vänskap som fanns mellan våra familjer.’ sa hon, innan Djan hann vända drottningen mot henne helt.
-
Ett litet flin speglade sig på Akilas läppar när hon hörde Djans ord. Som om det var ett skämt dem emellan. Hon mindes nog paladinen, hon som trodde på fel gud. Mindes att hon hade haft ett val. Athal eller Sharah och det var uppenbart vad hon hade valt. Fel.
Hennes ord om respekt och tal om diplomati fick henne att spänna käken. Vem var hon som trodde att hon kunde komma här och prata med henne om det? Som om det var hennes plats. Bara tanken var skrattretande och hon gav ifrån sig ett litet galet skratt för att snegla mot Djan igen och åter tillbaka.
“Och… vad förväntade du dig tala med det om till mig? Som om det är någonting du vet och förstår, flicka lilla?” sa hon och klämde hennes kinder något med en glimrande blick för att sedan släppa henne.
-
Ithia gav ifrån sig en grimas då drottningen släppte henne, röda märken på hennes hud efter drottningens hårda grepp. Men hon hade varit med om värre då hon tränats som krigare, så hon kunde ta det. Det var inte direkt smärtan, utan snarare vem som orsakade den och på vilket vis som var sårande.
‘Ers höghet, jag menade inget illa, kan ni förlåta mig?’ sa hon och böjde huvudet i en ödmjuk ställning, och sjönk ned på ett knä. Det tog emot hennes stolthet, men vad annat val hade hon? Skulle hon fullfölja sitt uppdrag skulle hon få ta till andra medel.
‘Det var antingen att bli Paladin, eller att förlora min själ som var valet. Men jag har alltid bett mina böner till Sharah, alltid varit trogen mitt hemland i mitt hjärta.’ sa hon, fortfarande med blicken böjd.
‘Efter alla dessa år litar Karmanerna på mig…’ så mycket man nu kunde förvänta dem att lita på en som såg ut som hon gjorde, men det sa hon inte.‘…och Paladinordern har gett mig fulla befogenheter. De är övertygade om att mitt hjärta tillhör Athal… Men de har fel. Jag är trogen Iselem, och er, min drottning.’ sa hon, stadigt, fortfarande med huvudet sänkt. Det var som om någon annan än hon sa orden, men hon fortsatte.
‘Kan inte jag bistå er, med min inblick, och med den tillit jag har fått? Ingen vet att jag är här, ers höghet. Jag kom på eget bevåg.’
You must be logged in to reply to this topic.