- This topic has 10 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Selyana befann sig i Dal’elath för närvarande där hon mjukt gick omkring följd av två vakter på behagligt avstånd. Sommaren hade anlänt och hon njöt i fulla drag av solens strålar som tog sig genom de stora trädens löv på samma magiska sätt som alltid. Det var varmt men inte till överdrift med en svalare bris för dagen till skillnad från gårdagens hetta som nästan hade fått henne att känna det som om hon blivit grillad levandes. Sommarens första värmebölja hade avtagit men vem visste hur länge det skulle hålla, det spelade ingen roll för Selyana dock då skogen alltid skulle uppskattas av henne.
Folket njöt av dagen i fulla grad, barn sprang skrattandes omkring runt om i staden och lekte olika lekar på alla möjliga ställen och i ett stadigt flöde fick hon äran att hälsa på folket inom stadens gränser. En del tackade henne för det hon gjorde för dem medan andra gav henne en blomma vilket vid det här laget hade börjat omvandlats till en bukett. Selyana var klädd i en flödande, himmelsblå klänning för dagen som mjukt svepte över marken där hon gick. Det långa, bruna håret var fint uppsatt med en elegans som var svårt att finna utanför alvernas rike och tiarans ädelsten var i samma blåa nyans som hennes klänning för dagen.
Hon stannade upp under ett av de stora, magiska träden och satte sig ner på den finkarvade bänken medan vakterna ställde sig på var sida bredvid henne. Rasslet av deras rustningar dog ut då de väl stannat upp och Selyana drog ett mjukt andetag medan de gröna ögonen slöts i den mjuka vinden som flödade mellan träden. I en lång från perfekt värld så var denna platsen, hennes huvudstad, det bästa stället för henne att vara på. Visst fanns det mycket som bekymrade både henne och drottningen så att bara kunna slappna av, om bara för en kort stund, var värd sin vikt i guld. Långsamt öppnade hon ögonen igen för att fästa dem på en modig liten skogsgnagare som irrade över gräset under trädet för att sedan försvinna ner i ett hål i marken.
Hur annorlunda var egentligen livet för en skogsmus? Det var en fundering hon ofta fann sig själv ha. De hade inga större plikter än att skaffa mat och vatten trots allt, resterande tiden så bildade de hem och familj och var det allt? Visst behövde de vaka efter rovdjur med självfallet. Ibland kunde hon känna en viss avund över djurens liv men det var enbart under tider av enorm press på henne. Det fanns mycket att göra, plikter att fullfölja, folk att ta hand om, faror att avvärja för att inte tala om politiken. Så att få en stund för sig själv var alltid uppskattat.
-
Att vara tillbaka var en märklig känsla. Som alltid när hon anlände till Nela’thaënas kärna så dök minnet om den första gången Faenrìonae återvände från en utflykt till människornas rike upp i hennes sinne. Då hade hon besökt en enkel handelspost ett stenkast från skogens gränser; hon hade varit skräckslagen medan hon var där och inte kunnat vänta på att dra sig tillbaka till skogens säkerhet. Det var som att hon under hela den färden hade hållit inne ett andetag som hon inte visste att hon hade hållit, som hon bara kunde andas ut när hon steg in i Del’elath. En spänning som bara släppte när hon kom hem.
Den känslan gnagde i Faen nu. Gnagde än mer för varje gång hon kom tillbaka från allt längre utflykter. Gnagde som mest i sin frånvaro. Hon kunde inte sätta fingret på när det hade skett, men någon gång under sina år som en agent i människornas rike så hade Del’elath slutat kännas som hennes hem. Det ingav en känsla av melankoli då hon var här, men hon var rädd för att om hon fortsatte skjuta upp sin återfärd så skulle den aldrig ske.
Fast kanske hade det varit bäst så, noterade hon för sig själv med ett cyniskt litet leende. Det var inte som att hon var omtyckt här. Faen var för mycket människa, det var vad de sa om henne. Kanske hade de inte helt fel. Hon hade slutat byta ifrån de mörka kläderna av linne och läder som hon bar när hon var borta från skogen – det kändes inte som någon idé, när hon snart skulle ge sig av igen. Och hon hade mer än ett par ovanor som hennes folk ogillade skarpt.
Det var för att uppfylla just en sådan ovana som hon nu hade dragit sig undan för att stå under ett av Del’elaths många förtrollade träd. Det var den mest privata plats hon hade kunnat finna på kort varsel, och förutom ett par vakter som gick runt med någon högalv hon inte hade kollat så noga på så tycktes hon vara ensam. Hon ställde sig ett tio steg eller så ifrån dem och drog med vana fingrar fram sin last.
I Nela’thaënas fanns det inte många pipor, och, till Faens förtret, ännu mindre tobak, så hon tvingades dra ned på ovanan då hon var här för att bevara sina reserver.. men ibland var nöden helt enkelt för stark. Så hon stoppade den långa, praktiskt karvade pipan med rörelser som skedde utan tanke, innan hon förde den till sin mun. Med ett kort smackande så andades hon genom ihåligheten och satte fyr på innehållet med klickandet av ett tänddon. Tillslut, äntligen, så gav hon ifrån sig en nöjd suck och andades ut ett virvlande moln av rök.
-
Det var fridfullt att sitta här, även följd av vakter då det var något hon sedan länge var van vid. Det var länge sedan hon var en rebellisk liten tonårsalv trots allt och hade vid det här laget växt upp till den alv hon var idag. I sina ungdomliga år hade hon gjort allt hon kunnat för att fly undan från sina vakter och bete sig som vilken annan tonåring som helst, trots att det var så att hon inte hade varit vilken annan tonåring som helst. Att vara princessa hade varit något hon stått emot i full kraft under en lång tid men nu var det ett blott minne. Hon hade accepterat det hela och betedde sig nu mer som någon som hon skulle bete sig. Lugnt och fint.
Sedan var det ju en annan sak om man skulle sättas mot henne på slagfältet självfallet. Då var hon varken lugn eller fin längre vilket hade sina orsaker. Var ju inte direkt så att man var helt graciös på slagsfälten, eller hur? Hur elegant hon än verkade så hade hon stora kunskaper inom strid vilket hennes mor hade sagt skulle komma till användning, och visst hade det gjort det med. Inte i överdrivna mängder tacksamt nog men man visste aldrig när det skulle behövas igen. Världen var allt annat än förutsägbar trots allt.
Hon drog ett djupt andetag, förväntade sig att det skulle bli ett andetag av skogens rena vindar men vart helt klart överaskad. Doften av tobak tillsammans med dess brända rök fyllde hennes näsa och fick henne att nästan hosta till. Vad nu? Vakterna verkade ha känt av samma sak då rasslet från skyddsutrustningen mjukt lät då de vände sig om för att se vad det var som rykte och luktade så. Många alver skulle ha blivit irriterade över denna starka tobakslukt men Selyana vände sig bara mer nyfiket om för att titta på vad som orsakade det hela. Det var inte första gången som hon stött på tobakslukt trots allt.
Hon fäste sina gröna ögon på den mörkklädda faen bakom sig innan hon log mjukt vid synen hon bevittnade. Det var inte var dag man såg en syn som denna trots allt. “Hallå där.” Sa hon därför lugnt innan hon reste på sig från bänken för att ansträngningslöst kunna se på kvinnan. Hon var en fae men något sa henne att denna kvinnan inte längre bodde kvar i skogarna? Med tanke på hennes mörka kläder och sin pipa. Det fanns självfallet skogsfolk som rökte pipa med men de var ju i alla fall klädda i det klassiska ljusa nyanserna. Hon tänkte en sekund på vad hon skulle fråga först innan hon leendes bestämde sig för; “Hur är det med dig?”. Det var ju helt klart det bästa sättet att börja på, kanske var det något som denne behövde hjälp med trots allt?
-
Smaken av tobak var en del av vardagen som kunde vara hennes varthän hon befann sig, något som var Faen, även på en plats som inte var hennes längre. Det fick den obehagliga spänningen mellan hennes skulderblad att släppa en aning, släppte ut lite av det där andetag som alltid hölls inne. En liten stund lugn.
Dessvärre blev den kortvarig. Hon lade märke till vakternas blängande först, och visste att det var lånad tid. Mycket riktigt, snart vände sig även högalven mot henne. Detta följdes av två saker som förvånade den rökande alven.
För det första så var högalven inte vilken högalv som helst, utan ingen mindre än prinsessan Selyana själv. Insikten var nästan nog för att få Faen att sätta röken i halsen, men årtionden som spion hade härdat hennes nerver. Ren och skär vana gjorde att hennes andning fortsatte i samma jämna tempo.
För det andra så ledde kvinnan med en enkel, nästan folklig hälsning, snarare än att skicka vakterna att jaga bort Faen, eller blängandes be henne gå. Denna förvåning var nog för att den mörkklädda kvinnans ögonbryn höjdes med en fingerbredd. Interaktionen gick inte så som hon hade förväntat sig.
“God…” Faen började tala, men hennes djupa stämma avbröts tvärt, då hon insåg att hon pratade handelsspråket. Med en kort grimas så bytte hon till alviska: “God afton, prinsessa.” Genom åren så hade Faen tappat en del av det melodiska i alverna talesätt. Det var fortfarande tydligt att det var hennes modersmål, men det var också… en gnutta fel, men det var svårt att sätta fingret på exakt var.
Faen sänkte pipan från sin mun och lade sin fria hand på sin bröstkorg, innan hon bugade för Selyana, djupt, respektfullt, och mer propert än vad som kunde förväntas med hur den märkliga alvinnan såg ut. Sedan, när hon åter sträckte på sig, så återvände pipan till hennes mun. Rörelsen var så invan att hon inte tänkte på den.
När frågan sedan kom så sökte sig Faens blick till den andra kvinnans. Hon förstod inte riktigt vad denna interaktion handlade om, eftersom de var långt mellan dem i rang, men vad annat kunde hon göra än att spela med? Hon höll sitt yttre lugnt medans tankarna började springa om varandra.
“Ärad att vara i er närvaro.” Svarade hon, vilket var sant. Det var smickrande att prinsessan kunde tänka sig att samtala med henne, och hon var mycket tacksam över att inte behöva springa från platsen med vakterna efter sig. “Jag hoppas dagen finner er väl? Finns det något jag kan göra för er, prinsessa?” Det var den mest logiska anledningen till att de båda samtalade, tyckte Faen.
-
Selyana hade försökt anpassa sitt sätt att hälsa för den mörkklädda alvens bekvämlighet men det verkade som om hennes försök hade misslyckats en aning då hon svarade henne på det propra sättet som alverna hade inbyggt. Men det gjorde henne ingenting då det var bekvämare för henne att prata på sitt vanliga sätt. Då hon bugade för Selyana så nickade hon fint på huvudet i svar med ett mjukt leende på sina läppar. Det hade börjat sprida sig att Selyana hade stor kärlek för folket oavsett vilken rang de tillhörde men var inte direkt välkänt ännu dock och dessutom såg hon inte att alverna inte skulle buga så där fint för henne oavsett. Det hade ju med dem alla att göra och även om Selyana ville vara ett med folket så visste hon att det inte helt var hennes lott i livet, född som prinsessa som hon var. Men det betydde inte att hon inte skulle göra sitt för att visa dem att hon brydde sig oavsett.
Vakterna tittade från Selyana till Faen på sitt diskreta sätt men stod stadigt kvar på sina platser. De skulle röra sig om hon gjorde det garanterat men de ville inte vara onödigt i vägen för Selyanas egentider. De var ju rätt få som man kunde förvänta sig då det nästan alltid fanns saker som hon behövde ägna sig åt. Selyana lyssnade till Faen’s goda ord och kände en viss lycka över att en alv som verkade ovan med alvstaden ändå föll tillbaka till den artiga tonen som alverna var vana vid. Det kunde inte vara lätt att växla bara sådär trots allt.
“Jag tackar för era ord, fröken. Det är väl med mig och jag hoppas att detsamma gäller er?” Sa hon i sin lugna ton där hon stod under solen som kikade igenom trädkronan tillhörande det magiska trädet. Hon kände nyfikenhet över denna kvinnan och trots allt så var det hennes fria dag, varför inte spendera den med att få veta lite om denna alv? Se hur livet var för henne och kanske höra vad hon varit uppe med. Hon tog ett par steg runt bänken för att den inte skulle blockera deras interaktion och såg lite nyfiket på Faen. “Kan jag fråga er vad erat namn är?”
-
“Det är väl.” Bekräftade Faen, denna gång en lögn. Hon tyckte inte om att vara här, det fick henne att tänka för mycket över vem hon var. Allting var så… komplicerat och högtravande bland andra alver. Millennium av traditioner som lade sig på varandra, som alla följde eftersom de alltid hade följts, för att de äldsta bland dem alltid hade gjort så. Det kändes på något vis falskt för den mörke alven. Som att de alla var försökte vara samma person. Varför var detta så svårt för henne?
Hon drog ännu ett bloss ur pipan, men blåste ut det ur sidan av sin mun, så hon inte skulle andas ut direkt i prinsessans ansikte.
“Jag heter Faenrìonae.” Presentationen följdes med en halv bugning från midjan. Det slog Faen hur sällan hon bugade då hon var i Iserion, sittandes på en lönnkrog med andra som var som henne – folk som saknade ett riktigt hem. Hon undrades under ett ögonblick hur prinsessan skulle finna en sådan plats. Skulle hon rynka på näsan och förkasta det, så som så många av Faens fränder gjorde, eller skulle hon kunna se detsamma som Faen såg?
Hon tvingade sina läppar att dras upp i ett angenämt leende. Det var inte svårt att få det att se äkta ut. Faen hade mycket träning då det kom till att le utan att mena det. “Finns det något jag kan göra för er, prinsessa?” Även om hon kände till Selyana så var det bara vaga kunskaper, och det fanns för Faen ingen logik att hon skulle prata med henne utan att vilja något. Kanske hon bara behövde en inbjudan att fråga.
-
Trots de vänliga orden, leenden och det fina talet så kunde Selyana känna av att Faen inte var helt bekväm med situationen hon befann sig i. Hon må spela bekväm riktigt skickligt men det hade med energier att göra, likt naturens energier vilket fick Selyana att snappa upp att hon kände sig lite obekväm. Varför visste hon självfallet inte och hon visste inte om hon skulle fråga henne igen eller inte, det kunde ju anses vara lite otrevligt eller hur? Inte direkt så att det fanns ett vänligt sätt att tro att någon ljög på eller hur? Till och med denna tanken kändes otrevlig för Selyana. Vad var det som var obekvämt var dock frågan? Det kunde ju vara en hel del olika saker och det var alldeles för mycket att spekulera över.
Med den tanken så höjde hon mjukt handen med ett leende för att ‘lugna’ ner Faen med ett vackert leende på läpparna. Detta var hennes fria dag trots allt och hon ville inte gå igenom den med att få andra att känna obehag. “Snälla tala som det är bekvämast för er, det gör mig ingenting. Jag tänkte fråga om du kunde berätta lite om er själv? Ni verkar ha varit ute och rest? Var er resa behaglig?” Ja det var anledningen Selyana trodde att Faen hade sysslat med med tanke på de icke alviska klädesplaggen hon hade på sig. Skulle hon ut och resa igen? Eller vad var hennes historia egentligen?
-
Som det var bekvämt för henne? Det fick Faens egna ögonbryn att höjas ett snäpp, men hon sade inte emot. Kanske var det så att prinsessan tyckte det var inte intressant att prata med pöbeln, så som människorna hade beskrivit någon som Faen. Men berätta om sig själv? Det var alltid något som tog emot för henne. Ännu en nackdel med att inte riktigt höra hemma, med att vara en spion.
Men hon log. Det var som sagt något hon var bra på. “Jag har varit på en handelsexpedition till Celeras.” Det var inte en hel lögn. Hon hade rest med en handelsexpedition. “De smycken vi tillverkar här säljer bra hos dem, och oavsett vad vi har att säga om dvärgar och orker, så tillverkar de verktyg som är användbara för oss. Handelsstaden är en bra mellanhand för sådana affärer.”
Återigen, inget av vad Faen sa var en lögn – direkt, men det var inte som att hon kunde berätta för prinsessan att hon infiltrerade olika celler med statsalver för att lära sig om deras liv, och om människorna runt om. Hon tvivlade på att det var något en högalv skulle kunna börja förstå.
-
Då Faen talade igen så kunde Selyana känna att det genast blev mer bekvämt för henne vilket var en lättnad. Visst var hennes liv skapat för att vara alviskt proper och tala på det fina viset men det få visste om henne var att under sina egna stunder så fann hon det intressant att höra ens tal utan restriktioner. Hon må vara prinsessan av alvfolket men det betydde inte att hon KÄNDE sig på en annan nivå än sitt folk. Det var en titel trots allt och det var inte så att hon kände att sitt egna liv var viktigare än andras. Tyvärr fanns det många “kungafamiljer” som tyckte sig vara på en helt annan grad än det vanliga folket.
Hon log mjukt över tonändringen på ett sätt som talade om utan ord att det även vart bekvämare för henne själv idag att låta andra prata normalt. Inget påtvingat helt enkelt. Hennes ord var dessutom intressanta för Selyana som sällan lämnade alvskogarna alls tack vare sina plikter. För om sanningen skulle komma fram var det svårare för fiender att få tag i henne då hon befann sig med sitt folk. “Det låter helt klart som en intressant livsstil, gillar ni ert yrke? Hur annorlunda är resterande världen från dessa skogar?” Frågade hon medan hon gestikulerade mot den vackra skogen de befann sig i. Hon hade alltid varit nyfiken och frågade man henne så kunde man aldrig lära sig för mycket.
-
På något vis fick Selyanas leende tyngden att lätta en aning inuti Faens bröstkorg. Det fick henne att känna sig mindre som en främling och mer som en… gäst. Inte hemma, men välkommen. Långsamt så drog hon in ett andetag medan hon funderade över känslan, och andas sedan ut ett lika långsamt moln genom sina näsa, kände hur röken stack i hennes ögon medan hon lät dem förbli öppna. Märkligt. Kanske visste prinsessan mer om hur man pratade med folk än vad Faen först trott. Kanske kunde Faen lära sig något av det här.
“Världen…” Hon nästan sög på ordet, och kunde inte hålla bort ett kort styng av längtan. “Människornas värld är som… en måne till vår sol.” Faen hade aldrig varit bra på liknelser, eller att förklara. Hon försökte igen. “De förändras snabbt medan vi är eviga. Inget är så viktigt att det inte kan vara annorlunda imorgon.” Var det bättre? “Som månens faser.” Faen kände som att hon hade tappat tråden, och slutade pratade. Hur skulle hon ens börja förklara hur Talanrien var utanför dessa skogar, för någon som aldrig upplevt något annat?
-
Selyana älskade studier och hade spenderat sitt liv med att läsa allt hon hann med om under dagar som denna; dagar hon var ledig på. Hon älskade att läsa om alla de olika raserna och suga upp så mycket information som böckerna nu kunde ge. Sen var hon inte naiv. Hon var väl medveten om att vissa ting kunde man inte läsa sig till vilket gjorde tillfällen som dessa otroligt intressanta.
De må prata alvtunga men spelade det någon roll? Det var lika lärorikt oavsett vilket språk de talade eller hur? Hon kunde känna det i luften hur Faen började slappna av mer och mer medan de talade vilket var en lättnad för både Selyana likaså Faen skulle hon tro. Obekväma samtal var ju aldrig något att se fram emot eller hur?
Hon lyssnade till Faen’s ord och vart NÄSTAN förvånad då hon inte själv skulle tänka på det. Visst visste hon att människor hade korta liv men för alverna så tog ändringar tid men hade man inte den tiden så skulle allt självfallet gå snabbare. För henne så var det inte udda om det tog ett par år för en sak att bekräftas och sedan BÖRJA utföras men som människa hade man självfallet inte den tiden.
Tänk om alverna skulle vara så snabba? Det fanns väll både för och nackdelar. Fördelen för alverna var ju att de hade tiden att tänka ut saker nogrannt men nackdelen var ju att man fick vänta länge på att det hela skulle bli accepterat. Vid den tanken log hon mjukt igen medan hon följde röken från den andre alven någon sekund innan hon förde tillbaka blicken på henne.
“Jag har inte tänkt på det sättet förut. Vi alver tenderar ju att ta tid på oss som människor inte har.. Jag undrar hur mycket tid skiljer oss åt, hur det skulle se ut om vi hade samma takt som människorna.” Skulle alvsamhälet rasa då var ju frågan?
You must be logged in to reply to this topic.