Post has published by Valentine
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 29 total)
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Dripp, dripp dropp. Alltid samma tankegång när det kom till det som höll honom vid liv; blod. Han hade redan druckit för dagen då något intressant träffat honom likt en knytnäve i magen; färskt blod, men inte av sedvanlig natur. Vanligtvis så var blodet inte färskt länge då såren koagulerade och fick det att sluta men inte denna gången. Han hade först i början följt blodspåret mestadels för att han inte hade något bättre att göra men då han märkte att det saknade den koagulerande faktorn så hade han blivit nyfiken. De fåtalet dropparna betydde att det inte var en allvarligt skada men ändå så slutade det inte blöda? Fascinerande..

    Något annat som var fascinerande var att han spelade väluppfostrad för dagen vilket fick honom att hälsa artigt på alla som hälsade på honom där han gick, det gick även till graden att han fick unga kvinnor att fnittra över hans “charm”. En charm han annars egentligen inte besatt men lekte han att han hade det så hade han det, rätt simpelt det där, vilket kanske var en av många anledningar till att Sparven var så farlig. Oblodigt klädd så följde han blodet, han behövde inte ens se det utan gick på doften han nu funnit sig bekant med, långsamt kom det närmare tillsammans med stanken av högprocentig alkohol och donet av roade skratt från puben ett kvarter nedanför honom. Jasså? En bar huh?

    Väl framme så öppnade han dörren och gick in i den solida väggen av värme från baren hans näsa lett honom till. Det luktade (för honom) starkt av svett, urin från utedasset utanför och en blandning av olika parfymer som en del män och kvinnor hade på sig för natten. Detta gjorde det svårare att följa näsan vilket fick honom att vända ner blicken på golvet och följde blodet fram till baren där en man satt tillsammans med sin dryck och gav intrycket från blotta synen att denne inte var helt nykter. Lugnt satte han sig ner på stolen bredvid honom, rakryggad då han hade den leken han lekte idag innan han vände blicken mot den blödande mannen. Ahh så mycket han kunde säga.. så många öppningar.. Han vände tillbaka blicken framåt lugnt som om han enbart kollat in sina omgivningar.

    Ogenant så lyssnade han in på mannens tankar ett tag till namnet “Wreax” dök upp vilket var så löjligt perfekt att han smålog lite för sig själv. Så denne verkade inte ha allt för mycket goda tankar om Sparvens senaste lekkamrat. Själv hade han inget emot den aggressiva bläckspindeln som han nu kallades mer än att han missat chansen att tömma honom på blod vilket hade varit halva poängen med deras lilla lek. Självfallet skulle Wreax antagligen inte tycka att detta hade varit en lek alls men i alla fall.

    “Vet du om de serverar bläckfisk här?” Frågade han därför roat mannen, väl medveten genom sitt snokande att mannen i fråga inte var en landkrabba men med tanke på de ilskna tankarna så kanske det skulle falla perfekt. Han fick frågan att låta som om han enbart ville beställa mat men åtminstone han visste exakt vad för bläckfisk som borde serveras till honom.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Där satt han, och drack det starkaste han kunde få för de få slantarna han hade lyckats hitta under den dagen. Han hade en svag huvudvärk som kom från hans öppna sår som blödde sina få droppar av blod varje dag sen han blivit förrådd. Det var inget den starka spriten inte kunde ta bort. Han var trots allt inte svag i karaktär eller i fysisk styrka. Men mycket av hans sinne var rubbat.

    Det var få saker han kom ihåg från sitt forna liv. Me’erisia var ett suddigt minne. Men det fanns två namn han aldrig skulle glömma. Wreax Situros och Naera Rennyn. Han bar kvar dessa namn i sitt huvud likt ankaret som de hade fäst i hans arm med en förbannelse som endast gick att brytas av den som orsakat den. Speciellt Wreax – för att denne var hans kusin. Familjeförrädaren. Sådana som han förtjänade att brinna i det djupaste helvetets lågor.

    Men hur kunde han någonsin nå Wreax? Denne hade tagit allt av honom. Den svarta marknaden kring Talanrien hade börjat samarbeta och samlas under Bläckspindelns emblem. Allt detta skulle ha varit hans imperium som han själv listat ut hur han skulle bilda. Men Wreax hade tagit hans idé och gjort den sin egen. Det fanns inget sätt att återvända till det förflutna. Wreax var nu allt han själv hade någonsin hoppats vara. Bläckspindeln. Pfffff.

    Deimos Situros drack sitt glas tomt. “Kyparen, en till!”

    Då hörde han en röst fråga honom om bläckfisk. Hans syn var suddig medan han vände sig om och försökte betrakta främlingen som ställt honom frågan. Så eländig som han såg ut, i kläder färgade av mörkt torkat blod och det färska blodet på hans arm var det få som vågade sig att tala med honom.

    Nu såg han Sparven lite tydligare. Men detta var inte någon han kände överhuvudtaget. Barskt svarade Deimos till honom.

    “Ähhh.. Jag har ingen aning om vad du talar om stjärngosse… Kyparen han vet… ”

    Det var tydligt att Deimos var i ett eländigt skick. Han vände sig om tillbaka mot disken i baren och lutade sig fram för att stöda sitt tunga huvud med sina händer, armbågarna på disken.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven var som alltid klädd i dyra, svarta plagg som fick det vita håret att skarpt synas i konstrasten. Jo Sparven var ingen fattig man någon stans även om han i sina psykotiska anfall kunde verka som den smutsigaste varelsen som någonsin vandrat i Talanrien. Man såg honom ofta dränkt i smuts och blod likt dagen Wreax hade bestämt sig för att slåss med honom vilket för Sparven hade varit bokstavligt kul att bevittna. Varför? För att vampyren nästan alltid visste att han skulle förbli oskadd, han hade ju levt tre människoliv vid det här laget och med det lärt sig ett och annat. Han hade kommit ur åldern som man inte var den skarpaste kniven i lådan för länge sedan nu, även om han inte direkt var mentalt stabil. Det kunde man väll medge i alla fall.

    Stjärngosse? Det var roande som alltid att bli kallad ung men stjärn? Hans gula ögon kollade kort upp på sin vita kaluffs vilket han antod fick honom att bli kallad det hela med tanke på kontrasten. Visst kunde han försöka läsa av mannens tankar igen men något sa honom att han inte riktigt tänkte på en förklaring till det hela oavsett, så han sket i det. Något sa honom att den fulla, olyckliga mannen hade mer intressanta tankar i huvudet trots allt och visst hade han det.

    Wreax och.. Naera? Det var ännu ett välkänt namn. Var det inte hon som rev hus? Det verkade som om de båda ställt till med en hel del hyss mot denna mannen.. Wreax kusin huh? Jo när man kunde läsa tankar så var det otroligt svårt att inte göra det med tanke på att det åtminstone för honom var lika svårt som att ignorera någon som pratade rätt ut. Likt alla varelser inom denna pubens väggar gjorde. Då mannen inte snappade upp på hans välvalda fråga så fick han helt enkelt köra vidare lite på det spåret. Lekfull som han var.

    “Något säger mig att de inte tenderar att sälja bläckfisk här av alla ställen.. Om du frågar mig så ska det fångas färskt från havet, helst i mansstorlek.. Vem vet.. kanske man får en söt liten kedja med på köpet.” Hade det inte varit för att Sparven var just Sparven så hade han säkerligen skrattat åt ordvitsen men han var i karaktär just nu eller hur? Inte förstöra nöjet att se hur lång tid det tog för en full man att komma in på hans spår.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Deimos upprepade flera av orden som Sparven uttalade, med en frågande ton som var aningen långsam och otydlig i uttalet. “Bläckfisk? Färsk? Vadå, mansstorlek? Och kedjor? Nej men…”

    Deimos förstod nu, i en stund av klarhet, vad det var frågan om. Han vände sig mot Sparven och tog denne i kragen med sin lediga hand. Han lyfte också ankaret som låg lutat mot stolen med vänstra handen från golvet med en enkelhet som var häpnadsväckande.

    “VEM är DU? Skickade han dig för att reta upp mig? Svara! Berätta vad du vet och varför!”

    Han talade snabbt, med en hetsad ton, och mera direkt. Det verkade som om en del av hans forna personlighet kom tillbaka vid denna stund.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven flinade lite över den långsamma reaktionen från Deimos tills han tillslut fattat vinken och helt plötsligt blev arg. Ja de flesta blev ju lätt uppeggade trots allt vilket gjorde det hela mer underhållande för Sparven. Han höjde dock bara i karaktär sin hand lugnt för att lätt försöka sänka handen tillhörande Deimos som flugit uppåt. “Ta det lugnt, Wreax var en av mina lekkamrater en stund tills det tillfället de båda flydde iväg och tog bort det roliga för mig.” Han tog tillbaka sin hand medan öronen lyssnade till blodet som pumpade hastigt igenom Deimos kropp. Han kunde självfallet höra alla varelsers blodflöde inne i puben men fokuserade sig mest på Deimos just nu. Hur mycket skulle han egentligen tala om? Skulle han frivilligt medge varför han visste att det var Wreax som fått mannen att må botten dåligt? Nja var roligare att inte direkt skrika att man var en vampyr, för att inte tala om en vampyradel.

    “Det var tragiskt, men kommer alltid minnas synen av deras flykt med nöje ~” Sa han roat. Tekniskt sätt kunde han väll egentligen inte känna till vad road var för känsla då hans psykologi, den mentalt rubbade psykologin, inte visste vad riktiga känslor var för något. Han var dock olidligt bra att spela fram känslor dock. “Säg.. skulle du gilla synen av en försvagad Wreax fly för sitt liv?” Frågade han intresserat då detta helt klart kunde vara något kul att hålla på med.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Deimos släppte Sparvens krage och satte sig ner. “Jag kunde säga att det kunde roa mig väldigt mycket…”

    Han var förvånad. Wreax och Naera hade ju såklart överraskat Deimos i hans mest oberedda stund. Han hade inte sett den stridsförmåga som Wreax hade på en nivå som Sparven hade. Men han visste hur kapabel magiker Naera var. Att han kunnat sätta båda av dem på flykt samtidigt måste ha varit en imponerande syn. Om denne vampyr talade sanning så var han mycket kapabel.

    Men Deimos var, förutom då det gällde dem som var honom närmast, mycket bra på att bedöma karaktär. Alkoholen hade trubbat honom en del, men Deimos var varken obildad eller ointelligent. I sitt forna liv var han mycket förmögen tack vare möjligheterna som hans familjearv, utbildning och intellekt. Sparvens nonchalanta attityd gav Deimos bilden av honom att denne var för lättsinnad för att kunna vara nyttig till hans ändamål – Denne kunde lika väl bestämma sig för att inte hjälpa Deimos uppnå sitt mål vid bästa möjliga situation då denne kände sig uttråkad eller icke längre road.

    Dessutom såg han på Sparvens utseende vissa drag som gav honom insikt till möjliga anledningar till att denne var så kapabel som han var. Under sin flyktresa hade han attraherat flera vampyrer tack vare blodet som rann från hans arm, och flera av dem hade på landsbygden attackerat honom okontrollerat. Deimos hade i de situationerna överväldigat dem med sin styrka. Sparven var betydligt mera behärskad, men han kunde se hur dennes blick vandrade medan de talade.

    Men detta räckte inte alltid, och vissa vampyrer hade lyckats mätta sin törst på honom, men lämnat honom i liv för någon anledning. Då enbart hans styrka inte räckte hade han bestämt att lära sig så mycket han kunde om vampyrer, även om den informationen var svårtillgänglig.

    Han hade hört att mycket gamla och kraftiga vampyrer kunde läsa tankar, vilket gjorde honom ännu mer misstänksam. Vad om denne vampyr tillhörde de få som kunde göra det utan att dricka av hans blod för att göra det? Eller hade denne slickat upp droppar av hans blod på vägen till puben? Han berättade dock inte rakt ut att han hade misstankar om att Sparven var vampyr.

    “Men främling… Jag vet fortfarande inte vem ni är?”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparvens spelade sinne var lätt för närvarande vilket gjorde att han kunde verka som en trevlig figur relativt lätt, men detta var enbart en akt vilket Wreax var en av få som visste. Det hade varit synd att han inte fått leka mer med den lille bläckspindeln för det var så han såg så gott som allt; en lek. Han plan hade ju varit att äta fisk den natten utan större anledning än att han kunde göra det. Allt kom till att äta. Även när han spelade snäll så brukade det sluta i att den andre personen skulle bli föda den med, men skulle Deimos bli en sådan? Det återstod att se.

    Deimos misstankar kunde han höra tydligt men han visade inget tecken på att kunna göra detta, det var som sagt lika naturligt för honom att höra tankar som ord vilket var något som gått till honom i generationerna. Nu var han den sista i hans familjeträd bara för att han tröttnat på sin familj. Hemskt med simpelt vilket även gjorde att han satt på en förmögenhet samlad under århundraden. Tekniskt sätt så var en familjemedlem “bortrest” men Sparven visste precis vart dennes skelett befann sig så det var inte längre ett problem för honom.

    Vid Deimos ord så lutade Sparven huvudet lätt på sne med sina gula ögon riktade in i Deimos. “Jag kallas Sparven om det hjälper, enbart ett namn jag går under men passabelt.” Frågan var ju om det fanns någon levande fortfarande som kände till hans riktiga namn? Jo det fanns en person som han visste kände till det men listan dog väll med denne. Ganska säker var han också på att denne inte lär nämna det men man visste ju aldrig. “Låt mig gissa.. Wreax verk?” Frågade han och nickade mot det blodiga ankaret fäst vid Deimos kött. Tekniskt sätt så visste han det ju redan, fanns en del nackdelar med tankeläsning trots allt men var väll artigt att fråga eller hur?

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Folket omkring hade först trott att Deimos och Sparven skulle börja ett gräl som ledde till att stolar och glas flyger åt olika håll. Men då Deimos satte sig var de alla tillbaka till vad de höll på med, och var alltför upptagna med att dränka sina kläder i sina drycker då de missade ändamålet som det försökte nå med sina stop.

    Deimos såg misstänksamt på Sparven. Han var, till skillnad från sin kusin, inte van eller kapabel att gömma tankar som han hade eller känslor som han visade på sitt ansikte. Sparven? Det får duga. Någon som var så kapabel som han förmodligen är så skulle inte ha en orsak att dölja namn med någon specifik orsak. Det vore iallafall inte något jag kunde hugga honom i ryggen med.

    Hans tankar blev åter avbrutna då han hörde sin kusins namn. Wreax. Det finns inte ett vidrigare namn jag kunde ens hitta på för en familjeförrädare. Han drack ett litet glas av mycket stark sprit i en klunk och skakade på huvudet.

    “Då vi en gång är så direkta så medger jag att ni har rätt. Han är bakom det hela. Men ni skulle inte stå här och gapa ut namnet på min vidriga, halvblodiga kusin ifall ni inte läst mina tankar från första början, vampyr.”

    Mannen som serverade drycker till pubens trogna kunder stod och gnuggade inre sidan av ett glas efter ett annat. Han spottade in i dem för att bli av med de värsta fläckarna i glasen innan han fortsatte gnugga med den smutsiga trasan. Han såg fullkomligt ointresserad ut i vad någon talade om i hela puben, inte minst Deimos och Sparven som fick tala i fred, även om han fyllde glaset som Deimos hade tömt. Deimos var förvånandsvärt skarp, vilket också var tydligt på mannens ansikte då han försökte bedöma hur berusad Deimos egentligen var. Men han kommenterade inte om saken. Han var inte heller intresserad även om Deimos nämnt ordet vampyr inom räckvidden för hans hörsel.

    Deimos fortsatte tala till Sparven. “Men något säger mig att det inte är första gången ni sett Wreax. Eller har jag fel?”. Han tömde åter glaset i sig, och grimaserade. Smaken av att säga hans kusins namn var värre än spriten.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven stod bara lugnt stilla vid Deimos lilla utbrott, kanske var det spriten som talade eller så var det väl ilskan över Wreax som höll i den andre mannen men i vilket fall som helst så befann sig vampyren cool lugn. Han kunde höra hur en del hjärtslag runt omkring dem hade missat ett hopp eller i andra fall börjat dundra snabbare vilket hade triggat igång Sparven om det inte vore så att han redan ätit nyligen. Doften av sprit och svett var nästan bedövande i den lilla puben och lukten av tobak lämnade en dvärg som satt borta i hörnet och rökte sin pipa.

    Vid den klipske alkoholbaserade Deimos sa sin mening så reagerade Sparven inte alls; befann sig bara lugnt där han var som om det inte alls varit märkvärdigt att Deimos redan listat ut att han var vampyr. Det var ju vanligen inte så att han dolde det hela med tanke på blodbaden han hade för sig i alla delar av talanrien. Men visst var det egentligen imponerande att ett fyllo hade lyckats lista ut det hela med hög alkoholhalt i sitt blod.

    “Visst är det så.” Började han därför bara lugnt innan han fortsatte. “Det är lätt att lista ut både det ena och det andra för någon som mig, även blodlinjer som du och lilla bläckfisken delar.. Omöjligt för andra att känna igen men doft sviker aldrig näsan och inte heller smak.” Han sa detta som om det inte var något märkvärdigt att tala om även om han visste att det fanns en hel drös med icke vampyrer som skulle döda för att kunna ta del av livet som vampyr. Sen fanns det ju majoriteten som behövde byta byxor vid namnet om att det fanns en vampyr bland dem. Inte bartendern dock visade det sig.

    Sedan kom ytligare en fråga och då Sparven inte var i ett kaotiskt mördarmode just nu så gjorde det ingenting. Visst kunde det snabbt ändras men inte ännu i alla fall.<b> “Första gången? Det beror väl på hur man ser det. Jag har stött på honom enbart en gång.. hittills.. men man har ju hört en del om hans små planer genom åren. Det mesta har omedvilligt delats med sig, bland annat av Wreax då jag fick en liten smak av honom. Det gillade han inte när han lärde sig hur mycket jag nu vet om honom.”</b> Med de orden flinade han och det var första gången man kunde se en hint av hur farlig Sparven faktiskt egentligen var. Ett leende tillsammans med ett rovdjurs, kalla ögon.

    “Det blir intressant nästa gång jag stöter på honom, han lär garanterat ha försökt att lista ut en del försvar skulle jag tro..” Ja Sparven var helt klart road över den tanken då han gillade när hans byten slogs tillbaka. Han hade smakat lilla bläckspindeln så nu var det svårt att hålla sig borta. Speciellt då han kunde känna lukten av honom från ett mycket långt avstånd.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Sådan som Deimos nuförtiden var, vilket var en tragisk syn, så var det sällsynt att han skulle kunna ge ifrån sig mera än ett svagt leende. Även detta gjorde han inte medan han lyssnade på Sparvens tal om att ha mött Wreax.

    “Hans små planer? Ja… Det var mina planer en gång i tiderna…”, sade han med en någorlunda besegrad ton, och märkte ett stop som någon lämnat i farten. Han drack från stopet i långsammare takt än vad han gjorde med starka spriten – kanske hans pengar hade börjat ta slut och fick vara försiktig med att inte hamna arbeta för kyparen för att få mera drickor.

    “Mitt blod behöver du inte dricka, jag berättar gärna själv. Åtta år sedan bedrog han mig, då han fäste ankaret i mig. Brottslingarna jag bjöd till mig som gäster drog mig hela vägen från Me’erisia, kedjad under skeppet…” Tonen Deimos talade i var upprörd, som om han aldrig riktigt tagit sig loss ur sin vilja att minnas och att hämnas.

    “Och jag försökte länge ta reda på ett eller annat han har för sig. Jag har grävt detta ankare i mången tjuv, och försökt ta reda på vad jag kan om de som arbetar för honom… Och det enda jag vet efter alla dessa år är att varje man och kvinna med ett ohederligt sidoyrke är livrädda för hans direkta undersåtar. Men de vet inte heller annat än att de skickar en andel av sina pengar som de tjänar till min kusins kontakter. De talar om Bläckspindeln som om han vore en demon, även om de inte har någon aning om vem han är… ”

    Deimos drack mer ur stopet. Hans ton blev lugnare och mera sorgsen. “Men ähh… Han måste säkert ha gjort saker redan som jag aldrig ens kunnat tänka mig planera. Och vem vet om någon av hans lakejer sitter och lyssnar på oss nu.” Kyparen gick nu till ett rum som var i närheten, bredvid en trappa som ledde upp till andra våningen i puben, och lämnade dörren öppen bakom sig. Deimos följde denne med ögonen.

    “Du Sparven… Jag vet inte om Wreax egentligen bryr sig om att du vet vad du vet. Men om jag skulle gissa kommer han inte att glömma dig. Han kommer att vara redo nästa gång.” Deimos såg nu åter på Sparven.  “Men du har nu väckt min nyfikenhet. Får jag fråga varför du kom och tala med mig? Vad gör en vampyr i en pub?”

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven förvånade sig själv med att kunna bete sig trevligt så här pass länge utan att kräva blodbad ännu, det var något riktigt udda när det kom till honom. Sen skulle det säkerligen ske någon gång innan solen gick upp men det var något som inte kunde hjälpas i Sparvens närhet. Han hade till och med kommit till den punkten att det fanns en skräckhistoria om honom man berättade för sina barn för att se till att de inte smet ut mitt i natten. Sedan att det var få som sett honom och överlevt var ju en annan sak. Det vanliga var ju att folk vaknade upp till stridsfältet även kallat hans lekstunder och fann sig skrämda över synen av massakrerade kroppar och blod.

    Andras dåliga mående lockade till sig Sparven vilket var en av anledningarna till att han följt blodspåret till denna puben för kvällen. Vissa drack för att de ville ha en rolig kväll medan andra drack för att bedöva sina sorger och det var just det som Sparven var mest attraherad till. Visst fanns det ju även viljan att förstöra goda tider inom Sparven men Deimos hade stuckit ut bland alla andra idag. En besegrad man, förråd av sitt egna blod och lämnad att gå under. Det var för någon som Sparven omöjligt att ignorera.

    ‘Mitt blod behöver du inte dricka’ var nästan som en inbjudan att attackera men han var i karaktär just nu, så hur lockande det än var så skulle han avstå för tillfället. Han lyssnade istället på vad Deimos hade att dela med sig av och vid uttalandet om att Wreax var sedd som en demon så kunde han inte hjälpa att flina till lite. Wreax må inte vara en demon men han visste minsann att han hade en liten demon som hjälpte honom för närvarande men det var inte bara det som roade honom. Det andra var att han själv levde i en värld som för honom var lätt att sätta eld på och fann det som en rolig lek att utmana sig själv med att gå efter starka gestalter. Visst var det roligt att förstöra livet för bönder och det normala folket men att gå efter en starkare person eldade upp blodet på honom. Lite motion i ett annat så ‘lätt’ liv liksom. Om man kunde kalla en vampyrs liv för ett liv det vill säga.

    Han avbröt inte Deimos dock men följde bartendern med blicken då han strövade iväg med en fascinerande tom tankegång, vad sysslade denne med? Men snart var han tillbaka till Deimos igen. “Åh jag förväntar mig hans återkomst, kommer bli roande. Din lille kusin har ett temperament som är roligt att peta på.” Sa han lugnt. Visst kunde de ha haft lite att göra med blodmagin men något sa honom att Wreax hade svårt att hålla sig helt lugn även utan blodmagi. Vid Deimos fråga så flinade Sparven till igen innan blicken svepte över den fulla massan av folk. “Tro mig.. ställen som detta är välbesökt av min ras så det är inte direkt ovanligt att vi håller till här. Folket må vara ute efter att ha roligt men alkoholen gör mer att det blir roligt för oss. Kalla det överdrivet lätta byten om du vill. Men i mitt fall.. Jag fick upp din doft och kände det gemensamma till Wreax så kalla det nyfikenhet. Kanske även möjlighet att få honom att bläcka ner sig lite, tro mig när jag säger det; det skulle roa mig.” Han hade ju bara mött Wreax en kort stund, känt av honom en aning från hans kalla, normala attityd till den förbannade och blodmagins panik. Det hade fått honom att undra vad mer fanns det att roa sig med när det kom till bläckfisken. “Säg mig; vad skulle du göra för att förstöra för Wreax?”

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Deimos tänke över Sparvens fråga, och hans motiv för att fråga det han gjorde. “Ja du…”, sade han och ryckte på axlarna med en något deprimerad uppsyn. “Utan att komma direkt till honom och ge honom av sin egen medicin?… Jag vet inte. Jag har fått nog av att förstöra för andra för att förstöra för honom. Tidigare tänkte jag att alla som arbetar för honom är med i hans ondska. Men de är inte det.”

    Deimos ögon lyste upp. “Men något jag kunde tänka mig vore en offentlig duell! Det vore något jag önskade mer än någonsin. Om jag kunde återvända till Me’erisia och tala tills han kommer ut ur skuggan… Ja. Jag vet inte om det finns något annat kvar för mig i livet än en sista resa för hämnd.”

    Han såg på Sparven. Hans svar var förmodligen inte vad denne ville höra – Men han hade valt att vara ärlig. Deimos var en plågad man och hade fått lida länge – kanske hans ambitioner inte räckte längre än han påstod. Det skulle kräva mycket för att få livslusten återväckt i honom.

    Kyparen kom tillbaka en stund senare. Denne bar fram en liten tunna av den starka spriten som Deimos hade druckit mycket av hittills. Deimos såg på sina sista mynt som han hade, och undrade över ifall han kunde få en sup till. Det såg inte lovande ut, och hans hållning sjönk närmare bordsytan.

    “DU!” röt en röst som var bakom Deimos. “Det är du som dödade min broder en vecka sen. Jag vet att det är du. Gör dig redo att försvara dig!”

    Bakom honom stod en relativt ung, välklädd bandit med sina tre polare. De andra hade inte beväpnat sig än, men denne höll en dolk i sin högra hand. Deimos grimaserade och lät ifrån sig ett stön. “Ähhh… Inte det här igen… Lämna mig i fred!” muttrade han utan att vända sig mot banditen. Det var tydligt att banditens ögon var fyllda med hat.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Ja visst var det sant att Sparven inte var helt imponerad över svaren han fick, man kunde väll till och med gå så långt att säga att det tråkade ut honom. En.. duell? Vad var det roliga med det egentligen? Han hade hoppats på att höra att Wreax tentakler och inälvor skulle spridas över hela Me’erisia långsamt medan han fortfarande var i liv. En tenakel här, en tarmbit där medan han var uppspikad mot en husvägg eller så. Något som skulle vara roande att se helt enkelt men istället ville han duellera? Jaha ja.. Även om missnöjet för Sparven var otroligt stort så syntes det inte på hans lugna fasad i alla fall. Han satt där lika lugnt som innan med de gula ögonen fästa på Deimos och undrade om man kanske kunde manipulera vett i honom.

    Han hann inte börja ännu dock märkte han då ett upprört hjärtslag närmade sig dem vilket fick hans öron att lyssna till tankarna på den unge mannen “Där är han!” och mycket riktigt så ljöd hans stämma snart därefter. Lååååångsamt vände Sparven huvudet mot dem, det ilskna forsandet av blod inom den skyldige var nästan lite för mycket att motstå. Han kunde dock inte låta bli att känna en viss seger om att han kanske kunde manipulera Deimos en aning trots allt om han nu faktiskt begick mord lite här och där.

    Var det kanske dags att sluta bete sig snällt? Det var trots allt otroligt lockande.. Vissa av folket runt om dem hade lagt märke till scenen medan vissa var antingen för fulla eller helt uppsnappade i fylle diskussioner för att ens bry sig. Skulle vara så lätt att förstöra allas natt nu. Den tanken fick Sparvens pupiller att synligt vidga sig till den punkt att det fick hans vanliga, psykotiska look att synas medan han tippade huvudet långsamt och lätt på sne, blicken fäst på den välklädde ynglingen.

    Dripp, dripp, dropp… 

    “Försvara sig? Känns lite som att det kanske är ni som borde vara redo för det förslaget.” Sa Sparven lugnt medan läpparna särade aningen på sig, inte tillräckligt för att få tänderna att synas men ändå på ett vis som trots hans goda skådespelartalanger ändå visade sig vara isande för blodet. Det ilskna blodet som rusade igenom kroppen på mannen så gott som skrek Sparvens namn och hungern kom rusandes tillbaka inom honom. Likt ett rovdjur som kände doften av blod. “Deimos.. kanske borde du öva upp dig för din duell? Kan vara vist.” Skrockade han lite lätt då hans orginella tanke om att små manipulera honom återvände.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Deimos suckade djupt. “Öva mig?… Får se om man får någon övning från den här alls!”

    Han steg upp och rörde sig med förvånande koordination så att han vände sig mot den unge mannen i en flytande rörelse, och slog med ankaret i magen så att mannen föll på huk framför honom. Mannen hostade och försökte få andan, men Deimos hoppade på honom och slog ankaret på mannens bröstkorg så att denne låg hjälplöst med ryggen mot marken. Till näst hukade Deimos sig över mannens ansikte och bet med sina tänder över mannens ögonhåla så att hans öga sprack mellan hans tänder. Sedan spottade Deimos ut det som hade hamnat i hans mun i ansiktet på mannen.

    Aggressionen i Deimos attack fick de andra som varit med mannen att springa ut så att de nästan drog dörren med sig. Kyparen däremot var inte belåten. “Du ditt gamla fyllsvin! Du börjar inte bråka här inne, ta det utanför! GÅ! Och ta den där med dig, och kom inte tillbaka!”

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven kände hur han fylldes med nöje över Deimos svar och rätade lite på sig så han skulle kunna se vad som utspelades framför honom. OM Deimos hade kollat åt hans håll så skulle det antagligen vara rätt hårresande att se hur vampyren betedde sig så det var väll kanske bra att Deimos var upptagen på annat håll, eller hur?

    Ögonen var stora som tefat med en intensiv blick som bäst kunde förklaras som en mentalt sjuk person som satt fastlåst i all framtid på grund av risken för andra. Om det nu skulle finnas något sådant i en värld som Talanrien. Hade det inte varit för att han var vapyr så hade han säkerligen fått gåshud från ljudet som uppstådde från den första smällen med ankaret.

    Det var som att bevittna ett skrämmande rovdjur då nästa slaget kom från Deimos och då han bet sönder ögat på sin motståndare så var det helt klart för mycket för sparven att stå emot.

    En av den slagna mannens lakajer hade tagit ett steg fram mot scenen, antagligen för att hjälpa sin fallna vän men han han inte långt. På en halv sekund befann sig Sparven framför honom och man hann inte ens forma en påbörjan till en tanke förens hans sylvassa tänder skurit sig igenom mannens hals vilket snart följdes av ett livlöst fall mot marken då Sparven sugit ur livet från honom. Det gick otroligt snabbt och det mest skrämmande var kanske att det inte direkt formades någon pöl av blod från mannen med den nu avslitna halsen.

    Den andre mannen verkade tappa fotfästet och föll bakåt över scenerna han just bevittnat medan de få människor som inte hunnit ur baren ännu skrek i panik över det hela. Ännu en sak som SKULLE ha gett Sparven gåshud om det så var möjligt. Mannen nästan sprattlade likt en fisk på torra land då han drog stolar framför sig som om det var en mur mot Sparven och Deimos.

    Dripp, dripp, dropp..

    Mannen som fått sitt öga krossat mellan Deimos tänder ylade av smärtan vilket var som musik för Sparvens öron, men han hade ett annat mål för närvarande. Han gick långsamt framåt mot mannen som blockerade hans väg med stolar och bord vilket var som att spruta vatten på en fisk. Spark. Första stolen var borta. Spark. Så var även den andra.. Den panikrytm av hjärtslag från mannen lockade honom, han behövde honom, ville se mannen pissa på sig innan han tog hans liv..

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    “NEJ NU!”, röt kyparen, medan han tog i Deimos och lyfte denne från golvet. “UT! NI HAR DRUCKIT NOG!”

    Deimos skakade på huvudet medan han grimaserade och stönade. Kyparen pekade mot honom med ett kort svärd som han tagit fram. Deimos höll i ankaret som han alltid bar med sin vänstra hand, och lyfte sina lediga hand mot kyparen för att lugna ner denna. Sen vände han sig mot Sparven som hade dödat två män med förvånansvärd kvickhet. “Kom Sparven… Vi går ut.”, sade han, med en ton som var både lugn och irriterad samtidigt.

    Han skuffade upp dörren och gick ut ur värdshuset. Kyparen blängde ilsket på Sparven. Han höll i en vitlök som han kastade så att den träffade Sparven i sidan av huvudet. “SESÅ! UT MED ER, BLOD SERVERAS INTE!”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparven hade kommit fram till den livrädda mannen och tagit honom i kragen innan bartenderns skrik fick honom att stanna upp i sin rörelse där tänderna var blottade, redo för ett bett. Lååååångsamt vände han blicken mot den osedvanligt modiga mannen som verkade greppa tag i Deimos som inte direkt verkade bekväm med det hela.

    Doften av urin från mannen som varit så nära på att mista livet fyllde hans näsborrar och för ett par sekunder galopperade tankarna inne i Sparvens huvud. Visst; han kunde döda dem båda vilket skulle vara kul men han lekte ju snäll trots allt idag även om det var på bristen att spricka. Men plötsligt väste Sparven till när vitlöken träffade honom rakt i ansiktet vilket fick den ned pissade mannen att falla tillbaka ner i sin egna pöl då Sparven släppte sitt grepp och tog ett par steg tillbaka.

    Där sprack den “snälla” personligheten han kämpat så hårt för att hålla fast vid och han gav bartendern en mörk blick som sa mer en hundra ord. Han skulle behöva akta sig hela sitt liv för när han minst anade det skulle Sparven långsamt ta hans liv. Han gick dock ut ur huset, aningen motvilligt då det skulle ge honom enorm tillfredsställ att förtära den våghalsiga mannen.

    Sparven såg nästan lite drömmande mot dörren som smälldes igen bakom dem innan han såg på den fulla Deimos som inte verkade helt stabil på fötterna för närvarande, samt blod doften var onekligen lika förförande som innan han druckit upp den stackars människan inne på värdshuset. Men nej, snäll sparv..

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Deimos harklade sig medan han andades tungt. “Jag kan se varför Wreax hade trubbel med dig… Att se en vampyr arbeta på nära håll är… tämligen intressant.”

    “Jag borde slåss oftare… Jag hade redan glömt hur de lät då ankaret krossar ben.” Han fick första gången ett litet leende på sina läppar under den tid de hade umgåtts. Det fanns en aggressiv, mörkare sida till Deimos – en sida som eventuellt kunde vara en stig in i fullkomlig galenskap. Hans rubbade sinne hade haft så många motgångar, frågan var enbart hur många flera vridningar i sitt sinne som kunde ske innan något gick av.

    “Såja, jag hade tänkt mig supa mig tills jag tappade medvetandet där inne, men det verkar som att vi får leta efter något annat ställe att fortsätta kvällen.”

    Efter att han tittat sig omkring blev han fundersam.

    “Men kanske vi borde tända eld på det här rucklet innan vi fortsätter?”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Sparvens gula ögon synade Deimos intresserat vid hans uttal där hans huvud tippades lätt åt sidan vilket fick en att skymta hur farlig Sparven kunde vara om han bara ville. Intressant? Han hade ju inget gjort ännu, han lekte ju snäll trots allt. Dock verkade det börja bli en ful ovana på senaste tiden.. Visst var det kul att leka snäll och ta någons liv när de minst anade det men vid båda släktingarnas möte hade han ju bara varit snäll (I sparvens sinne). Ifall Deimos hade kollat på honom vid hans andra utlåtande så kunde man klart se hur Sparvens pupiller vidgades vid blotta tanken på ben som krossades, det och att han klart skymtade den mörkare sidan av Deimos. Det var ju inte fel alls.

    “Dripp, dripp, dropp..” 

    Det vart svårare att hålla sig snäll då Deimos fortsatte att prata och vid nämnandet att bränna ner huset så kastade Sparven en blick på den äldre byggnaden lite fundersamt. “Det känns tragiskt att bara en person skulle få brinna upp.. Men vem vet.. elden kanske sprider sig? Det har ju inte regnat på ett par dagar trots allt.” Om han kunde rysa hade han garanterat gjort det nu vid nöjet att se uppståndelsen som skulle ske. Brinnande kött från skrikande personer som gradvis föll ner på marken medan människorna långsamt och plågsamt dog.. Han gillade den tanken. “Men först..” sa han lätt medan han gick fram mot dörren medan han drog av en planka tillhörande byggnaden bredvid med spikar och allt. Han satte den över dörren och med två enkla men starka slag så sjönk spikarna in i trät på var sida av dörren. “Gör du äran?” Med tanke på byggnaden så var det ända dörren in och ut såvida man inte hoppade ur fönstren men det var ju lätt att hålla koll på.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Deimos tvekade för en stund. Skulle han tända eld på värdshuset? Var det nödvändigt? Behövde kyparen dö? Och ifall det var så att denne behövde dö, varför? Men det tog inte länge för att svaret till alla dessa frågor skulle komma till honom direkt, som en sten i skallen. Varför inte.

    Ja. Det var svaret. Visserligen ville han ha Wreax död. Men tillräckligt med tid i Sparvens sällskap hade fått honom att tänka noga på vad han ville. Om alla i världen hade en gemensam hals så hade han önskat att hans händer var på den halsen. Varför? Varför inte.

    Hans smärta, tack vare ankaret i sin arm, var konstant och skarp. Och han önskade inte en bättre värld för någon annan. Däremot önskade han att andra skulle få uppleva hans smärta. Varför? Varför inte.

    Så då kom det såklart tillfället då Sparven erbjöd nöjet att få tända på värdshuset. Om han skulle göra det, så varför skulle han göra det? Svaret var lika lätt till den frågan som den tidigare. “Varför inte?” sade han till Sparven. Så enkelt var det. Mer komplicerat behövde det inte vara. Han gick fram, såg en flaska av sprit på marken som han drack ur, och skvätta av det på dörren. Sen tog han fram ett eldstål och flinta, och slog en gnista som tände eld på spriten. Dörren började brinna våldsamt.

    Deimos tog ett par steg, och tittade med undran på elden som brann. Elden reflekterades i hans ögon. Sen såg han mot Sparven.

    Vi behöver bränsle. Mera kroppar till vår vackra eld. Hon är hungrig. Det finns garanterat någon vi kan slänga i elden i närheten. Om vi arbetar flitigt slutar elden inte brinna innan morgonsolen kommer.”

    Blicken i Deimos ögon var tom, fascinerad, och samtidigt fullkomligt vansinnig.

     

     

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 29 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.