Talanriens rollspelsforum

Post has published by Scullicon
Viewing 7 posts - 1 through 7 (of 7 total)
  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    En svag strimma av dagens första ljus letar sig ner i dunklet, en ung man vrider sig sömnigt på sin hårda brits när det når hans ansikte. Spartak sov mycket lätt, väntade på att en av DEM skulle spatsera in och jaga upp alla. Men slogs istället av att det var sällsynt tyst i cellerna, han hörde det svaga bruset av vågor mot murarna utanför och ett och annat kvidande från en av fångarna.
    Han hade tappat räkningen på hur många nätter som hade passerat sen han blev inkastad här, i fortet vid världens ände.
    Aldrig hade han hört om någon som återvände från fångenskap på ön, inte ens i de många skrifter som fanns i hans faders bibliotek, som han läst sparsamt de kvällar han blev lämnad i fred.

    I början hade han kämpat emot, försökt bekämpa den orätt han blivit utsatt för. Slag och piskrapp, hån och häcklingarna hade bara gjort honom mer rasande, men ända sedan de steg på skeppet mot ön hade han inte vågat yttra ett ord.
    Vetskapen om vart de skickat honom var mer skrämmande än allt hot och våld.
    Spartak satte sig upp och gnuggade sina trötta ögon, den lilla gluggen på väggen släppte bara in nog med ljus för att se mörka siluetter av de andra fångarna, siluetter som vred på och jämrade sig i dunklet.
    Ljuset föll hans orakade ansikte, och speglades i de mörka ögonen, han stirrade apatiskt mot ljusets källa och drömde sig ut i de fria.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ännu en dag, ännu en möjlighet. Hur många dagar han hade försökt övertala sig själv om att det ens var en möjlighet hade han tappat räkningen och för varje dag som gick kändes det snarare som en dröm och en önskan. Det var en ouppnålig en. För vem hade kommit levande härifrån? Nej, förutom döden hade ingen kommit undan fängelset. En suck lämnade hans läppar och han drog en hand igenom sitt stripiga bruna hår.

    Hans hy var inte längre solbränd efter den iselemska solen, även om den fortfarande var mörk men av allt damm och smuts. Ärren efter piskrappen var många men de var åtminstone inte öppna sår längre. Ett litet skrockande lämnade honom, som om det var något roligt i situationen som enbart han kunde se. De gräsgröna ögonen, som var matta och trött, var fästa på den okända mannen i cellen brevid. Han som såg ut genom fönstergluggen så drömmandes.

    “Det är ingen idé att drömma, enda befrielsen från här är när du känner yxan mot din hals” kraxade han fram, med en röst som han inte använt på länge. Rösten avslöjade att han inte var ifrån Iselem, även om han talade språket flytande var det en tydlig brytning.

     

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Drömmande vandrade tankarna iväg till hans obekymrade ungdom, inte hade han anat att han skulle sitta i en mörk cell med banditer och laglösa. Han gjorde en ansträngning för att lägga sig ner igen när han hörde ett halvkvävt skrockande som väckte honom ur tankarna. Skratt var ett ovanligt läte i de smutsiga hålorna, visst det hände ju att någon blev galen och släpades ut i skrattande vansinne, fast det här lät annorlunda.
    Han vred på sig och försökte vänja ögonen att se in i dunklet, en man tilltalade honom harklande från cellen intill.

    ”Drömmarna är ju de ända de inte kan ta ifrån oss.”
    Hörde han sig själv viska till svar. Han hostade till för att hitta rösten igen, det var inte igår han talade med någon sist.

    ”Yxan skulle vara en befrielse, men jag tror inte att Sharah kommer att ge mig den gåvan. De svor på att jag skulle få sitta här till jag blir gammal och grå.”

    Den mörkögde mannen saknade alla nämnvärda dialekter, han behärskade det Iselemska språket mycket väl, som en som blivit skolad gjorde. Han hörde verkligen inte hemma här.

    • This reply was modified 5 dagar sedan by Scullicon.
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Drömmarna är ju de ända som de inte kan ta ifrån oss. Han hörde mannens svar och skakade på huvudet åt det för att dra handen igenom sitt stripiga hår och le ett tandlöst leende som inte nådde upp till ögonen.

    “Drömmar, verklighet… Vem vet vad som är vad i slutändan?” svarade han, rätt kvick i sin tunga även om den fortfarande var raspig och oanvänd på länge. Dialekten blev kanske mer tydlig nu. Den bröt lite mer på det mjuka viset som fanns i Karms halvö Isilas.

    Mannen hasade sig fram och fick tag i cellens dörr, för att stryka längst den kalla metallen med hans skrovliga händer. De som en gång hade varit vackra och mer delikata händer. Ämnade för att sy små detaljer till adelsmän och kvinnor i deras kläder.

    “I slutändan är det döden som tar både oss och de som går i ljuset där uppe…” sa han och nickade upp mot den lilla gluggen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Tokstollen i cellen bredvid kunde tydligen inte skilja på verklighet och drömmar. Kanske blev man galen av att sitta här för länge? Tänkte han och tillät sig att dra lätt på smilbanden, bara för ett ögonblick, men tydligt road på något vis.

    ”Så länge vi sitter här i mörkret är jag övertygad om att vi inte har vandrat in i drömmarnas värld..”
    Han lät mindre frånvarande och mycket mer självsäker i detta än det han sagt tidigare.

    När mannen kom närmare kunde han urskilja mer av cellgrannen sin, hans händer sakade de valkar, ärr och förhårdnader man alltid såg hos en hantverkare eller daglönare. Särken han var klädd i var enkel och såg inte ut som mycket täckt i smuts och blodfläckar, men en skräddare skulle se att tyget var av högsta kvalité, och inte heller var han märkt som någon tjuv eller våldsbrottsling.

    ”Det har du rätt i… Men de där uppe är inte lika till freds med döden som de flesta här nere.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite nyfiket lät han blicken vandra över cellgrannen. Det var något annorlunda med honom. Hans sätt att tala, som nästan lät för perfekt för att vara på ett ställe som detta. Dessutom kunde han se hur hans särk som var täckt i damm, smuts och blod fast det såg ut som ett tyg av ett utmärkt kvaltitet.

    “Du ser inte ut att passa in där” sa han och höll fortfarande ett hårt tag om sin cell medan han fortfarande hade ett snett leende i ansiktet. Åt hans andra kommentarer verkade han inte lika intresserade av längre och han lät sin blick för en kort stund vandra mot gluggen igen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2020

    Han försökte sig på ett försiktigt skratt åt den andres kommentar, han tyckte inte han såg så annorlunda ut från de andra fångarna. Men visst kanske han förde sig annorlunda. Men på grund av ovanan att producera ljud började han istället hosta torrt.
    ”Kanske inte det” Svarade han drömmande och sneglade ut i det fria.
    ”Mitt brott är nämligen blott min existens.” Hans blick gled över från gluggen till den andre mannen, nyfiken på hans reaktion.

Viewing 7 posts - 1 through 7 (of 7 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.