Talanriens rollspelsforum

Post has published by Savageddon
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 21 total)
  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    År 1387, Tredje Tidsåldern. 

    Det var en mulen dag med kalla havsvindar som svepte över däcket på handelsfartyget som hade lämnat Me’erisia en månad tidigare. Detta skepp som tillhörde Handelsgillet Bläck hade två ovanliga passagerare med sig, en mörkeralv vid namn Amatha, och dennes son, som nu enbart var tio år. De hade några stunder kvar att få andas av den friska luften innan de skulle gömmas undan igen innan skeppet skulle anlända till Celeras.

    För den forna skuggdansaren Amatha var detta en av de få gångerna hon hade vågat sig ut ur Antrophelia ända sen hon hade blivit sårad i en strid utanför Elíden, och blivit räddad av sin make. Den främsta orsaken till det var att hon tagit noga åtgärder för att inte bli upptäckt av Lloth, som garanterat skulle tvinga henne återvända till Dar Zakhar. Risken att hon skulle bli upptäckt var stor för varje gång hon rörde sig utanför sitt hem, men trots det var hon nu på väg för att möta någon hon en gång känt, och som hade känt henne mycket länge.

    Efter att de hade landstigit gjorde Amatha flera försök att hitta spår av sin forna ledare, dock med den nivå av diskretion som var nödvändig. Med sin son gick de kring flera ställen i staden, men misslyckades slutligen i sitt sökande. Därmed bosatte de sig på ett värdshus, där de nu satt inne i ett enkelt rum med en mindre eldstad, ett par stolar, och två sängar som var nog för deras ändamål.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ifrån skuggorna betraktade Ziyaté modern med barnet. Det fanns ett litet leende på läpparna, även om blicken var känslokall. Hon var själv en mor, även om hon inte skulle gå så långt till att kalla sig en. Inte längre. Den korta och känslosamma stund som det var hon, Izotar och Aeldir… kändes som en dröm. En dröm som var för långt borta för att nå, eller ens försöka springa efter.

    Fortfarande kunde hon höra sorlet ifrån värdshuset, det gav henne nästan en huvudvärk. Människor… Alltid högljudda, fulla och patetiska. Och de flesta åren rann ut i sanden. Något som alltid hade förvirrat Ziyaté. Så få år, men trots det tycktes de ha ett behov att dränka sina sorger. Patetiskt.

    Ett enkelt kast, nästan nonchalant. Lät hon en av sina kluva några toppar av hennes hår och sedan satt den stenhårt i väggen. Förstås kunde man tro att det var en miss. Men om man kände Ziyaté så väl som Amatha gjorde, skulle hon vara medveten om att det snarare var med mening och en varning.

    På hennes höft fanns två vassa klingor, mörka med en röd skrift inristat. En gåva från Lloth själv. Den mörka huvan var uppdragen, men när hon steg fram i ljuset glimmade de rubin röda ögonen till där under. Precis som skuggdansaren som hon en gång var, var hon klädd för rörlighet snarare än skydd. Den mörka lädervästen och armskydd som glimmade som svarta fjäll av skenet från stearinljuset.

    “Svaghet, är inget som håller dig vid liv och inte heller slarv.” sa hon med sin nästan spinnande röst. En röst som var samtidigt mörk, men mer len än vad man kunde tänka sig. Hennes händer var korsade framför henne och hon gav till sig ett litet skrockande. Som om hon fann något roande i situationen som ingen annan såg.

    “Jag tränade dig bättre än så.”

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Amatha var själv klädd i en stilig klädsel som var mer anpassad för att umgås i kretsar med adelsfamiljer och annat högre uppsatt folk. Hon hade en klänning i svart och violett, med broderingar i silver. Kontrasten mellan kvinnorna var stor, då Amatha inte var alls klädd likt mörkeralver eller den bild man hade av dem allmänt.

    Hon hoppade till från dolken som Ziyaté hade kastat. Det var så många år sedan hon hade sett strider eller varit i en situation där livsfara var nära, och de grova skador som hon hade fått i striden där det förväntats att hon dött gjorde att hon inte kunde göra mycket till att reagera eller retaliera, då hennes reaktioner var långsamma. Men det första hon gjorde var att gömma sin son bakom sig, som stirrade förbi sin moder med vida ögon.

    “Ziy..até…” började hon, men blev lättad då hon skrockade, och fick ett litet leende. “Det gjorde du, det har du rätt i… Jag är inte i samma skick jag en gång var…” Amatha var nu märkbart lugnare. “Jag är glad att se dig, jag letade överallt efter dig…”

    Hon vände sig mot pojken. “Wreax, det här är den vi har kommit hit för att möta, säg hej till Ziyaté.” Hon höll sina händer på hans axlar, och närmade sig sin gamla ledare. “Jag vill att du möter min son, Wreax.” Pojken tittade upp mot den hittills främmande mörkeralven med sina studerande ögon, ett rött och ett lila. Till skillnad från sin moder och andra mörkeralver hade han bläcksvart hår, och han var klädd stiligt likt hans mor, vilket gjorde att han hade mer gemensamt med andra barn från förmögna familjer än mörkeralviska barn, trots att hans utseende lämnade honom någonstans där mellan dessa två väldigt olika grupper.

    Hej Ziyaté.”, sade han kortfattat och aningen blygt, vilket kunde väntas av ett barn i hans ålder. Men han räckte fram sin hand mot henne trots det.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Jag vet att du sökt mig.” sa hon simpelt, det var uppenbart. Hon var trots allt där. För trots att hon hade tränat henne och resten av skuggdansarna var det inte som om hon lärde ut sina egna knep och trick. Enbart en dåre skulle göra det och än hade inte Lloth eller resten av mörkeralverna funnit henne.

    De rubinröda ögonen studerade sonen, dess ögon och sättet som Amatha rörde sig. Att hon hade blivit skadat var förstås inte svårt att se och hon hade ett snett litet leende på sina läppar och hon satte sig på huk så att hennes ögon mötte pojkens. Analyserande och sedan sträckte hon långsamt fram sin han för att greppa tag om pojkens handled hårt för att få ner honom på marken för att låta sin fot vara på ryggen till Wreax och trycka ner hans mage mot det kalla trägolvet. Blicken vandrade upp mot Amatha igen.

    “Och varför ska jag lägga energi och tid på en Kel’zak, Ulwarth och en qu’lithvar ?” fortsatte hon och det fanns fortfarande det där mjuka i hennes röst. Som en katt som lekte med sitt byte. Hon kunde inte rå för att skrocka till, som om hon återigen fann något roande.

    “Till och med ditt försvinnande var slarvigt, Amatha. Om inte jag hade kommit dit först och tagit bort de flesta spåren efter dig. Så vad har du för rätt att komma hit och kräva mig på mer tid? ” fräste hon nästan fram och tryckte ner sin fot lite hårdare mot pojkens rygg.

     

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Wreax var förvånad och visste inte alls vad allt det hela handlade om. Men han fick den behandling som kunde väntas från en mörkeralv. Han kved ifrån sig efter sin mamma, och sakta kröp det mörkeralviska tillbaka in i Amatha, som hade spenderat största delen av senaste århundradet att arbeta på sitt sätt att umgås med andra folk, vilket var betydligt annorlunda än det sätt som mörkeralver gjorde sinsemellan. Hon skakade på huvudet av ilska. “Kräver tid av dig? Ulwarth?! Jag är icke en förrädare, mina närmaste som du också utbildade förrådde mig och lämnade mig öppen till bågskyttarna! Tolv pilar tog jag för mitt folk! Du lärde säkert dem bättre än så!…”

    Hon skakade av ilska “…Och en manlig qu’lithwar som han skulle dö så fort han satt fot i Dar Zakhar!” fräste Amatha tillbaka till Ziyaté, och kunde inte låta bli att bli en aning tårögd, då hon var betydligt mjukare nu än tidigare. “Jag kräver inget av dig…”

    Hon avbröt sig och började tala lugnare. “… Men jag är tacksam för det du redan har gjort för min skull… Jag visste inte att du har hjälpt mig. Och jag hade hoppats att orsaken jag letat efter dig inte hade varit så tydligt som det var…”

    Amatha gick på knä bredvid Ziyaté och förde sin hand genom Wreax hår, och han protesterade ilsket, vilket inte uppmärksammades av hans moder.

    “Jag känner att jag misslyckas som moder, att jag inte kan ge honom tänder för att försvara sig mot världen. Jag har lärt honom en del av det jag kan, och ska fortsätta att lära det jag kan till honom, men det finns saker jag inte kan öva med honom…Om spindeln visste att jag är i liv… och att han har blodet av vårt folk…”

    Hon lade sin hand på Ziyatés axel. “Ziyaté, du är den ända som kan se till att han överlever… Jag kräver inte något av dig, jag har fått allt jag vill ha av detta liv… Men jag vädjar till dig att ge honom samma chans.”

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Tankfullt betraktade hon Amatha och hennes ilska. Sättet hon skakade av det och hon följde henne med blicken. Fortfarande utan några vidare känslor. Trots att hon strök sin son genom håret för att sedan trycka till lite hårdare mot Wreax rygg. Hon fnös och drog bort Amathas hand, som om det hade varit smuts. Nonchalant sparkade hon till sonen i sidan för att ta ett par steg bakåt. Fortfarande med sina ögon mot mörkeralven.

    Trots att Wreax ropande på sin mamma, själv fick henne att återvända till sin egna son i tankarna. När hon hade varit tvungen att byta från en mer… varm mor till den mer känslokalla som hon var född till att vara. De gråa ögonen, så vackra, som hans far och sättet som han alltid tycktes söka efter det rätta att göra. Alla de gånger som hon förbannat honom. Trots allt kunde han blivit den bästa…

    “Han är svag Amatha. Precis som du.” sa hon, med en röst som var lika nonchalant som sättet hon rörde sig på. Det fanns inte riktigt något annat än fakta. Det var tydligt. Bortskämd. Bara tanken fick henne att äcklas. Hon suckade tyst och gjorde en gest framför sig som om hon inte riktigt brydde sig om svaret.

     

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Wreax lät ifrån sig ett stön då han fick sparken, och kved av smärtan som gick igenom honom.

    Amatha såg på Ziyaté, och försökte sitt bästa att vädja till hennes känslor. “Ja, jag är svag. Min kropp lyder inte längre mig, som du tränade den att göra. Men jag var en gång stark, tack vare det…”

    Sen såg hon på sin son som låg på golvet. “…Och han är svag, ung, naiv… Ingen har behov för en värdelös Kel’zak som han skulle bli i min uppfostran. Men du kan göra honom stark. Denna värld behöver inte bara starka kvinnor, utan också starka män.”

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Denna värld har tillräckligt många starka och nonchalanta män” sa Ziyaté och det fanns ett visst hat i hennes blick, en kort inblick i de känslor som hon allt för ofta dolde för omvärlden. Hon knöt sin näve och skakade nätt på huvudet åt Amathas ord för att fnysa lite lätt åt det hela.

    “Världen behöver fler män som vågar vara svaga.” sa hon simpelt och korsade sina armar för att prägla sin ilska något. Hon betraktade Amatha, kanske lite med avsky. De kläder hon bar. Opraktiska, även om hon skulle vara skadad. Det fanns sätt att försvara sig på det sättet med. En kort blick mot Wreax och hans gnyende. Hon fnös åt det hela. För vad visste hon? Trots allt kunde de använda henne för att komma på Lloths goda sida. Antrophelia var ett av de områden som hon inte kunde nå innan.

     

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Amatha svarade till Ziyaté med lika ilsken ton. “Han skulle inte vara svag av sitt eget val, han skulle vara svag för att han inte har ett val. Och det skulle inte göra honom bättre än någon stark, nonchalant man, tvärtom. Det kommer bara att göra honom förbittrad mot världen, eller så skulle alla starkare män trampa över honom eller döda honom för sin egen glädje. Med rätt uppväxt kan han motstå alla onda män, istället för att bli en marionett för dem.”

    Det var möjligt att hon talade om sig själv på någon nivå, då hon såg framför sig sin förra ledare i gott skick, oförhindrad av fysiska begränsningar, som mer än väl kunde döda henne utan att hon kunde försvara sig ett dugg. Hon tänkte att Ziyaté skulle förstå Amathas synvinkel om hon själv skulle uppleva att bli berövad allt. Men det gjorde hon inte.

    Plötsligt bytte Wreax form till sin undervattniska skepnad, och gick till ett improviserat anfall mot Ziyaté. Han tog i hennes ben med sina tentakler och händer. Men hans angrepp var futtigt, barnsligt, och inte något som en erfaren krigare kunde ta seriöst, även om det gav anspråk att han verkade ha vilja, iver eller mod i sig trots allt. Kanske han skulle lyckas få Ziyaté omkull, eller kanske inte?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Orden från Amatha verkade försvinna lite, för Ziyaté hade sett hur Wreax ändrade sin skepnad och försökte röra henne. Ett litet skratt – som om hon fann det roande, som om det hela vore en lek mellan dem. Hon skuttade lätt undan och rörde sig snabbt och smidigt. Snart nog hade han trasslat sig in i sig själv för att Ziyaté knuffade ner honom på marken igen.

    Ett litet skrockande kom ifrån Ziyaté som om hon inte riktigt kunde tro att pojken hade gjort det. Hon skakade på huvudet och satte sig ner på huk för att se pojken i ögonen.

    “Mod, är dårens sätt att förklara sitt fall.”

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Wreax såg upp på Ziyaté med trotsig blick. “Och en ynkrygg yttrar bara hot när de är trygg…” Han bytte tillbaka formen till den han hade innan, och slog undan hennes hand innan han reste sig från golvet.

    Amatha såg ogillande på sin son. “Wreax, bete dig…” Sen såg hon mot Ziyaté. “Ziy… Finns det något sätt för mig att ge något i gengäld för att träna upp honom? Jag kan ersätta dig väl för besväret…”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    En mörk blick granskade pojken länge och under tystnad. En tystnad som trängde sig inpå dem och gjorde de flesta osäkra och inte till freds. Orden som pojken yttrade var löjliga. Det var inte som om hon fann det hotande eller sanna på något sätt. Fortfarande satt hon kvar på huk och hade blicken i hans.

    “Nonchalans är det som dödar en i slutändan.” sa hon simpelt och reste sig upp för att fnysa lätt. Hon ville förstås inte erkänna det, men ersättning skulle inte vara så dumt. Hon hade inte haft allt för mycket, men hennes stolthet stod emot henne.

    “Ingen ersättning, men du kan visa mig vägen till Antrophelia.” sa hon, simpelt med ett svagt och snett leende. Det var trots allt en information som var värd något och kanske därför hon ens lade sin tid att söka upp henne.

     

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Ziyatés svar till Wreax att tystna, och han blickade henne i ögonen. I sitt 10-åriga huvud hittade han inte på mycket av ett svar till det hon sade, det han tidigare sade var något som liknade en barnramsa som någon yttrat under en lek, och döden var något fullkomligt främmande för honom att ens tänka på.

    Amatha blev dock nöjd av vad Ziyaté svarade till henne, och nickade. “Javisst. Kom med oss med handelsfartyget tillbaka till Antrophelia. Vi seglar nästa vecka!”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    I ärlighetens namn hade hon känt sig som ett djur på båten. Inlåst, lite så som hon kände sig i Antrophelia. Utanför dess barriär skulle hon knappast klara sig. Samtidigt var ett löfte ett löfte och Ziyaté var en kvinna vid sitt ord. Där stod hon nu, fortfarande i sin krigsmundering på en av de större bakgårdarna till deras hus.

    Hon stod med korsade armar och lutade sig mot husväggen för att se på den lilla pojken som försökte att hålla i ett av träsvärden som de hade fått att använda till deras träning. Hon suckade tungt åt sättet som han höll i den och skakade på huvudet.

    “Vem som helst kan slå undan det där. Håll det som det är något som är ditt liv kärt, inte som en tandpetare!”

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Allt detta med fysisk ansträngning och stridsövningar var nytt och förvirrande för Wreax. Han visste vad allt handlade om, då det var frågan om Lloth och Dar Zakhar, då han hade han hört berättelser från sin mor, och hon ville att han skulle göra sig redo att kunna försvara sig själv. Hans uppfattning var att spindeldemonen och det eviga mörkret var läskiga, och hade all orsak att tro på berättelserna och alla förvarningar som hans mor hade givit honom då hon visste allt om hur det egentligen var. Han hade lyssnat på allt hans moder hade sagt om att vara alert, aktsam, att bära vapen, och inte dra för mycket uppmärksamhet till sig själv.

    Men Wreax hade ingen förmåga att egentligen förstå Lloth och hennes inflytelse, Dar Zakhar, eller en kamp om liv och död. Han hade aldrig sett konflikter, eller haft ett konkret behov att försvara sig själv hittills. Han var ju trots allt 10 år.

    Han höll i svärdet hårt, så som Ziyaté uppmanade honom, och gjorde sitt bästa för att försöka hålla det stadigt med sin hand. Med sin brist av stridskunskap bestämde han sig att gå till anfall med träsvärdet, och gjorde häftiga men lätt lästa slag mot henne, som hon lätt skulle parera eller undvika.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att han genast gick till attack var dåraktigt. Däremot inte särskilt förvånande, en suck undslapp mörkeralvinnan och parerade det enkelt. När hans träsvärd mötte hennes svärd skulle han känna hur det stack till i smärta i hans handleder innan träsvärdet föll en bit ifrån honom på marken.

    Ziyaté höll sin fot över träsvärdet, hårt nog så att han inte skulle komma åt det för att skaka på huvudet åt pojkens dumheter.

    “Lyssna först, skitunge.” sa hon och såg honom i ögonen för att sedan sparka träsvärdet mot honom.

    “Ta upp det igen.” uppmanade mörkeralvinnan för att sedan rätta till hans grepp.

    “Bättre.”

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    “Äh!”, ropade han till.

    Wreax skakade på sin hand och sin arm, att bli avväpnad kändes otäckt i hans bara hand och ända upp till armbågen. Men det var en värdefull lärdom för honom – att springa rakt till attack och att bli åtskild från sitt vapen var inte en god idé.

    Han var nu aningen lugnare och mer lydig. Han var inte ett enkelt barn att handskas med alltid, men om han fick direktion och strikta befallningar verkade det gå fram för honom. Han var nu mer fokuserad, och objektivt sett var hans grepp på träsvärdet bättre.

    “Okej…” konstaterade han fundersamt.

    Pojkens olikfärgade ögon studerade Ziyaté noga och vad hon kunde möjligtvis säga eller göra näst. På deras första möte hade hon överraskat honom, och han hade beslutit att om hon skulle överraska honom på något sätt till näst så skulle det inte ske för att han inte var alert.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Bra… Du verkar ha öron åtminstone.” kommenterade Ziyaté och såg på honom med ett litet nöjt leende. För hon kunde se att han tänkte efter mer och hur blick följde hennes rörelser och hon smackade lite med sina läppar.

    “Så, vad är det du borde hålla dina ögon på?” frågade hon och tog ett par steg bort från honom samtidigt som hon kände på sitt egna svärds tyngd i hennes händer

     

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Wreax var bättre till mods då han märkte att Ziyaté uppvisade tecken på att ha varit nöjd. Han var redan för sin ålder bra på att snappa upp känslor i andras miner, ord och sätt att uttrycka sig.

    Pojken må också ha varit otränad, outbildad, oslipad… Men han var inte dum. Han såg fundersam ut och besvarade hennes fråga på ett sätt som han tyckte var smart. “På fienden… Dess vapen… Och omgivningen?…” Hans blick visade tydligt att han försökte avgöra om svaret var något Ziyaté hade hoppats på.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Förstås kunde hon se att han verkade lite mer nöjd över hennes reaktion. Det var ingenting som hon tyckte om och hon skakade nätt på huvudet för att visa att hon inte var riktigt nöjd över svaret. Hon slog med sitt breda skaft mot hans huvud ett par gånger för att uppmuntra honom att tänka till.

    “Nej, du har inte så många ögon. Håll ett öga på fiendens ögon. Där speglas känslorna och använd både fienden och omgivningen som dina vapen.” sa hon och gjorde en gest kring sig.

    “Vad kan du använda här?”

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 21 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.