Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 25 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Regnet smattrade mot fönsterna och bröt tystnaden i rummet. Få ljus lyste upp rummet som annars brukade bada ljus. Akilas armband klirrade när hon sträckte sig efter ett äpple. Hastigt sneglade hon mot sin rådgivare som vanligt satt bland de många kuddarna och tygerna i hörnet. Säkert hade han somnat igen. Det hade varit många sömnlösa nätter och inte av den goda sorten.

    “Mina tankar har gått till de planer vi hade och jag har ett par förslag…” sa hon simpelt och tog en tugga av äpplet. Hon tog sin tid att tugga och sträckte sig efter en linneservett för att torka sig kring munnen. Den vita klänningen med guldsömmar glimmade till i ljuset när hon rörde sig.

    “Älvskogen har någonting som jag vill ha. Nej. Som jag behöver.” konstaterade drottningen. Det hade kommit till henne som en uppelbarelse. Artifakten som var gömd inne i Älvskogen. Säkert en artifakt som drottning Alienna kunde använda emot dem.  Nej inte kunde. Skulle. Hon var säker på det. Tystnaden från Älvskogen kunde inte vara en god sak.

    Blicken drog sig mot dörren som fortfarande var stängd. Vart kunde hennes gäst vara? De hade lärt känna varandra mer nu och inte för att han var Tarald hennes forna make, kunde hon se fler fördelar med hans tänkande. Fast å andra sidan var han en liten pojke, om man jämförde med henne. Ett svagt leende fanns på hennes läppar och hon lät sitt finger strykas över Älvskogen och sedan mot Kaelred.

     

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Vendrik

    Han släpar världen för sina fötter när han går. Låst in sig själv i gästrummet han fått husera i och slickat sina sår men det hade inte varit för intet. Mötet med Lloth har öppnat hans ögon till en värld mycket större än han först kunnat drömma om. Nu kan han inte drömma om något annat. Världen som han känner till den är annorlunda. Väggarna viskar i hans öron. Han har kunnat höra vaktbytet långt innan de varit i närheten till hans dörr. Inom honom har något förändrats. Han kan höra deras inre röster under särskilt tysta stunder, resulterandes i de värsta av huvudvärk i hans korta liv. Han kan höra deras hjärtslag genom dörren och impulserna… har inget vin i världen kunnat dränka.

    Det vilar ett förband om halsen och om händerna där han oturligt skurit sig den gudsförgätna kvällen och inget skulle någonsin bli detsamma igen. Han släpar fötterna med en betydande blekhet i ansiktet. En stark kontrast till det korpsvarta håret som blänker som ett blåsvart skimmer under ljusen från de upphängda oljelamporna han passerar. Trots att de skyddas av glasbehållare från vinden släcks de, en och en när han går förbi. Efter följer ett mörker mycket svartare än natten. Och han gör inget, inte medvetet. Tiden som passerat har bara gjort honom avtrubbad för förändringen han för med sig. Han vet inte hur man stänger av. Kan inte kontrollera det än. Men det skrämmer inte längre som det gjorde första natten. Inget gör. Djävulen är en kvinna och han har sett henne. Han måste dyrka henne tills han dör och rensa ut resten. Missfostren. De ovärdiga och förrädarna. Inget är heligt. Han finner sig till dörren där han kan höra rösterna. Känna värmen av deras existens som solbränd hy. Antletet med de porslinsrena dragen skiner upp i ett leende lika oberäkneligt som han själv. Han har hittat sin roll som brukade vara så krypande obekväm. Dörrarna slås upp och med sig släpar han kylan från den kallaste ökennatten. “Här är jag.” Blicken jagar efter Akila. “Ni börjar väl inte utan mig…”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ah. Där var han. Det kunde inte finnas ett bättre tillfälle än nu. Utan att tänka vidare på det sträckte hon sig efter vinkaraffen som stod på bordet för att hälla upp lite rödvin till Vendrik, men även till sig själv. Ett svagt leende fanns på hennes läppar och hon höjde sitt glas mot honom i en hälsning samtidigt som han sköt fram det andra till bordskanten. Hon gjorde en gest mot vakterna som verkade genast dra igen dörren igen med en distinkt smäll som ekade i rummet. Drottningen sippade på vinet och fuktade sina läppar med sin tunga innan hon svarade.

    “Skulle vi?” frågade hon, lite retsamt och lutade sig mot bordskanten. Hennes klänning var som vanligt skuren så att den mörka hyn skymtades och man kunde se hur några vita pärlor skimrade på hennes lår. Ännu en sipp av vinet innan hon gav till ett litet skrockande. Nästan lite otåligt.

    “Jag hoppas att du trivs i mitt palats.” fortsatte hon, mest för gammal etikett skull innan hon vände blicken mot kartan igen och slog på Älvskogens inre mitt.

    “Jag har riktat min blick till Älvskogen istället för Karm. Det finns något som jag behöver där.” sa hon sedan och lät den bärnstensgula ögonen vila på Vendrik. Vad skulle vara hans reaktion? Hon visste mycket väl om hans relation med alverna.

     

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Vendrik ler artigt, krystat stelt men med en karaktäristisk oberäknelig glädjerik glimt i ögonen. “Touché. Jag skulle inte vilja hoppas att ni vågade. Då skulle jag behöva straffa er.” Vad som kan dyka upp i det deltagande rådets fantasi är nog dock inte riktigt detsamma som hans egna även om det finns inslag av skämtsam flört i rösten. För storhetsvansinnet vet inga gränser, vare sig han är här eller hemmavid. Det finns bara en kung, en kejsare för alla länder. Dörrarna sluts bakom honom och han vänder sig med det, hör glasets skrapande när det glider iväg över bordsytan åt hans håll. Det är som att alla intryck har försträkts på både gott och ont. Han rör sig ledigt fram till bordet och ser tveksamt mot det påfyllda glaset innan ens tanken finns att fatta det. De senste dagarna har han krossat fler glas än vad som borde anses rimligt. Som att den undertryckta ilskan han alltid känt förts över till händerna och han kan inte greppa med mjukhet utan att överdriva. Ännu en märklig förändring, att han blivit starkare. Orimligt starkare. Bara över en natt.

    “Känns som hemma.” Säger han med ett leende men en blick som kanske säger något annat. Han fattar glaset vid halsen, försiktigt innan han höjer det och tar en mun av vinet men fnyser nästan ut innehållet när han hör om Älvskogen. “Vad kan ni behöva därifrån…En plats av horungar och missfoster….” Han ser sig om efter en bekväm sittplats bland utspridda kuddar på golvet. En slags ledighet här han inte vant sig vid. Han saknar tronplatsen i Iserion och de stela, mörka, dystra hallarna. Vad som känns märkligt att sakna efter sin tid som instängd i tornet. Men det har fått lämnas till hans syster. Han måste tänka på framtiden utanför gränserna. “Det enda som kunde vara användbart vore en renande eld genom området.. och vi får en bit brukningsbar mark.”
    Kanske förvånad av de egna orden påminns han om Nicholaus von Breslaus bryska sätt. En påminnelse han ruskar av sig. Världen behöver en rensning. Han finner sig en fåtölj i närhet till rådgivarna där de sitter i sin kuddhög. Han ger dem alla en ogillande blick innan han sätter sig. Ingen respekt. Släpsamt rör sig blicken tillbaka till Akila från bekvämligheten i hans fåtölj och ett leende börjar spela över läpparna. “Om det inte är en slavstat ni längtar efter” Det vore något, sälja deras arméer som slavar och sprida ut dem och med slavarnas arbeten kunna betala sig en långt mäktigare och större egen armé.

    • This reply was modified 4 år, 6 månader sedan by Rakel.
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ögonen smalnade när hon hörde hans till synes flörtiga svar om att straffa henne. Straffa henne? De skulle snarare vara tvärtom. En liten pojkvask som honom. Vem trodde han att han var? Hon spände sina käkar och sina händer för att försöka lugna sig. Fast hans reaktion mot Älvskogen fick henne att skratta till. Inte ett varmt skratt, utan ett tomt och nästan hånfullt skratt. Hon sippade på vinet och drog en hand genom sitt hår. Hon nådde sin krona och kände den kalla metallen mot hennes fingrar.

    “En slavstat skulle inte vara allt för fel… Men nej. Det är någonting i Älvskogen. Ett föremål som kan ge oss mer kraft, mer styrka” påpekade hon och det fanns ett lurigt leende på hennes läppar. Hon knackade på mitten av Alidea.

    “För att komma dit kan vi ta ihjäl några långöron.”

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Några? Han känner sig närmast stött. Och rådgivaren som ligger och småsnarkar i kuddhögen gör inget bättre. “Om ni vill åka på någon monstersafari och köpa turistföremål av lokalbefolkningen med intalade besvärjelser så gör det. Men det här är ingen hobby för mig.” Frustrerat sparkar han i sin sittande position mot rådgivarens smalben som vaknar i vad som bara borde beskrivas som ett överdrivet skrik.

    Vendrik ägnar rådgivaren en nedlåtande irriterad blick innan han skiftar fokus tillbaka till Akila. “Det är en överraskande positiv sak att ni funnit intresse för Älvskogen men er ambition är tämligen oimponerande. Hur vet ni ens att den här ‘saken’ verkligen har de förmågorna? Om man ska gå in i Älvskogen bör man göra det som ett maktutövande och rensa ut smutsen, äckliga alver.” Han rynkar näsan när han föreställer sig dem. För att distrahera de allt mer mörka tankarna låter han lufta vinet i en cirkulerande gest med handen. Blicken letar sig dit till den blodliknande vätskan och långsamt föds en ondskefull tanke om hur man kan göra nytta av smutsen och utnyttja adelns fåfänga. Ett flin tar form och han söker Akilas blick. “Vi skulle tappa dem på blod och sälja till den prålsjuka adeln som ett medel för evig ungdom.” På så sätt slå två flugor i en smäll. Förgifta adeln som visar minsta tecken av hot mot honom eller henne och samtidigt starta ett omättligt behov på alviskt blod. Genialiskt.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Bland kuddar och slentrianmässigt utspottade dadelkärnor hade han legat och småslumrat sedan eftermiddagen, fylld av liter med vin och en skopa självförakt. Hans förtrogna, den mörka, hemska undersköna hade viskat länge. Ömt men också hårt. Men så var det någon dödlig som uppenbart ville ha hans uppmärksamhet och han öppnade irriterat ögonen och drog åt sig sitt ben med ett ilsket fräsande.

    Echer” väste han irriterat och det ryckte i ena ögonlocket då han tog sig upp på fötter. Den lila blicken gick genom rummet, först till drottningen, sedan tillbaka till echern som pratade.

    “Fräckheten” han skrattade till “att du bara pratar på i detta sällskap. Du är inte ens värd att andas samma luft som vår drottning” skrattet gick över till ett lite mer hysteriskt sådant och han knöt näven hårt, drog ut luften ur mannens lungor så denne skulle kippa likt en fisk på land.

    “Min drottning” skrattet hade övergått i ett mer väsande fnitter och han gick fram till bordet för att hälla upp vin åt sig själv.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Oimponerande? Hans ord fick hennes blod att koka, trots att det var en kylig dag i Iselem. En av de få. Det enda som fick henne att inte förstöra sitt glas och låta skärvorna rispa Vendrik var det hysteriska skrattet från hennes rådgivare. Orden lugnade henne och gav henne ett snett leende på läpparna. Självklart hade han rätt. Fast nu var inte tiden att tala om sådant, hon skulle nog visa honom tids nog. Hon höjde glaset gillande mot sin rådgivare i en skål.

    “För all del, om min armé röra sig mot Älvskogen är några få alver merparten av deras folk. Att utrota alverna helt – vore ett slöseri. Vi skulle kunna använda dem till vår fördel.” påpekade Akila och instämde i Djans skratt.

    “Fast din idé med blod… jag tycker om tanken.”

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Vendrik lägger ena benet över det andra och lutar sig tillbaka vrider huvudet tills det knakar i nacken. Han hatar det här. Att han ens behöver diskutera. Akila är inte mycket av en imponerade drottning – än, men med Lloths beskydd är han fast i den här helveteselden tillsammans med henne och tydligen rådgivaren, han kan känna närvaron där. Lyckligtvis är han själv också under Lloths välsignelse och beskydd men det är allt för mycket snack och lite verkstad.

    Han lutar ambågen mot armstödet, hakan mot tummen och med pekfingret över munnen vilar blicken med svidande intensitet mot rådgivaren när denne gör sig lustig på hans bekostnad. Sedan vandrar blicken slött tillbaka till Akila utan att ens tilltala rådgivaren. Han förtjänar inte Vendriks uppmärksamhet mer än så. “Så.. berätta mer om ert äventyr ni tänker er i Älvskogen…” För det är trots det han efterfrågat men inte fått svar om. Om hon inte hade hans höga idéer eller tankar fick han kanske vackert ta det i hennes takt… Förr eller senare skulle han få sin chans att bygga det han drömmer om.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djan hällde upp glaset till bredden med ett förnöjt fnittrande. Blicken gick mot drottningen då han höjde glaset i vad som närmast kunde beskrivas som en skål innan han drack.
    “Älvskogen? Ha!” han skrattade till, satte lite vin i halsen och började hosta så drack han mer och skrattade än mer. Med glaset i ena handen och fingret längst kartan gick han runt bordet, flinande.
    “Kaelred kommer undsätta Älvskogen innan vi ens passerat Gröna floden….” han drack av vinet, ryckningarna i ena ögonlocket fortsatte.
    “Men varför inte stänga ytterligare farvatten för Celeras feta pungar?” han fnittrade igen och blicken fästes på Vendrik.
    “Echern bör kalla sina mannar. Iselems armé är redan redo i väst.” Djan lutade sig mot bordskanten och såg mot Akila igen, huvudet på sned.
    “Det min drottning vill ha, det ska hon få.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ordet äventyr fick ett otäckt leende att vandra upp i hennes ansikte. Hon slog sina fingrar lätt mot bordskanten medan hon lät tystnaden skapa en stämning. Djans ord var rätt. Hon skulle få det som hon ville. Talanrien skulle vara i hennes hand. Ett galet skratt lämnade hennes läppar och hon lade huvudet på snedden medan hon gick fram till Vendrik. Hennes rörelser var långsamma och hon satte sig framför honom på huk för att placera sina händer på hans kinder. Först smekte hon dem mjukt med sina tummar innan hon greppade tag i dem och försökte forma ett leende på Vendriks läppar.

    “Se så, vart är ditt leende?” frågade hon retsamt innan hon klappade honom på kinderna och reste sig upp igen. Hon gick mot sitt glas och drack en klunk innan hon återigen skrattade.

    “Äventyr är för barn och ungdomar som du själv Vendrik. Det jag talar om är krig. Det finns en chans att vi kan ta både Kaelred och Älvskogen under vår makt. Och som Djan här säger, kan vi kapa av Celeras makt ännu mer.” sa hon och gick fram till sin rådgivare och strök honom över håret som om han skulle varit en duktig hund innan hon vände åter blicken åt sin karta.

    “Blod ska flyta. Både alviskt och människors.”

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Han låter vinet virvla runt i glaset med en mjuk handrörelse. Den andra handen stödjer upp hans huvud med armbågen på armstödet. Sneglande slänger han en skarp blick åt rådgivarens håll. Hans skratt är tillräckligt att göra honom illamående, det skallrar i huvudet och det enda som räddar honom är att betrakta vinet i sin bägare när det virvlar runt och föreställer det vara alviskt blod. Vad han inte skulle ge för att gå tillbaka i tiden och återuppleva den där kvällen igen. När han hade gett ordern om att slakta de adliga som bjudits in i hans borg. Vad han inte skulle ge för att få återuppleva detsamma med desto mer grymhet just mot alver och andra missfoster till skapelser som inte är mänsklig. “De kommer vara redo när jag ser det nödvändigt.” Kisandes ägnas orden rådgivaren, ogillandes av dennes fria sätt. Respektlöshet inför Vendriks ställning. Som att han behövde svara inför honom. Men detta är tydligen så det får gå till i södern.

    Han är irriterad, konstant hungrande otålig och det har inte blivit bättre sedan Lloth haft sin uppenbarelse. Istället har det bara pockat på mer. Krävt blodsoffer.  “Ja.. Kaelred kommer säkert till undsättning så, hur många är de?” Är det värt det? För en billig prydnadsak som drottningen fått ögonen på? Verkligen inte. För ett par alvhuvud? Kanske? Han suckar högt och ställer ifrån sig vinglaset.

    När Akila kommer fram och kniper hans kinder, tvingar fram ett leende rynkas pannan och blicken blir surare ögonen glimmar i irritation. “Hur planerar ni att ta den här ‘prylen’ ni pratar om och var finns den?” Upprepar han frågan igen, tydligare. Visst kan de springa rakt in och skapa ett onådigt kaos, det är ändå det han själv är bäst på men.. vill man bespara någon manskraft kan det löna sig att använda det mellan öronen. “Vi kunde sätta fällor om vi har tid och tålamod” Och det kunde ge Vendrik möjlighet till sina grymma lekar. Om inte för att starta sitt fångläger någonstans.

    Vendrik lägger pekfingret över läpparna, lutar hakan mot tummen och lyssnar. Om Akila vill bitas kan hon tillåta henne detta… nu. Han tänker inte bita på den kroken. Krig, så hade det verkligen inte låtit till början av deras samtal och det får honom att fundera var han verkligen har Akila. “Du vill ha ett krig för den här prylen du söker?” En kort tystnad får infinnna sig innan han rycker på axlarna och lutar sig tillbaka, fattar vinglaset och skrattar till. “Det funkar för mig” Så länge blodet flyter, så länge han får infira sitt löfte om en rensning.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djan skrattade sådär hysteriskt, om det var för sig själv eller åt de andra var svårt att säga dock. Han drack av vinet och lutade sig så djupt över bordet att han nästan låg på det med överkroppen. Åt drottningens behandling log han bara och vred på huvudet som om han var en glad hund som fick beröm. Så fuktade han läpparna och sänkte blicken till kartan. Ett till skratt lämnade honom, men lägre och mer skrockande.

    “Krig…? Ett blodbad” Djan fortsatte sitt fnissande och vinklade glaset så en rännil av vin rann ut över Alendrenia. Långsamt drog han ut den mörka vätskan med ena fingret och satte det sedan till munnen med ett nöjt läte.
    “Varken Kaelred eller Älvskogen skulle kunna stå emot ens hälften av din armé, åh ärade drottning” det ryckte i hans ena ögonlock och han höjde de ljusa ögonen mot dem båda.
    “Men sen… tror jag att ni sett precis som jag… att det bara är en avledning för att locka ut Alienna och hennes magiker.” Djan drog fingret längst kartan med ett lågt fnissande.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Mitt i diskussionen mellan de tre parterna ursäktade sig en av Akilas närmsta tjänar, som kom fram till drottningens sida för att tala lågt i hennes öra.
    ‘Jag ber om ursäkt, ers höghet, men ni har en oväntad gäst.’ sa han i viskande ton på iselemska, och gav Vendrik en något smutsig blick – bara för ett kort ögonblick – innan han vände sin uppmärksamhet till drottningen igen. Men drottningen hade haft utländska älskare förr. Smutsiga echer i palatset… Bara tanken fyllde tjänaren med avsmak. De var inte värdiga drottningens uppmärksamhet, eller ens hennes närvaro. Han lutade sig lite närmare.
    ‘Er vän… Drottning Alienna, från Aldiea, ers höghet.’ förtydligade han, och lutade sig lite bakåt sedan, och väntade på ytterliga order om drottningen skulle bjuda in den väntande gästen eller inte. Det var också en märklig vänskap, men en vänskap som stått mellan Iselem och Älvskogen en lång tid.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Alienna? Ett lågt skratt kom ifrån drottningen och hon var inte säker på om hon hörde rätt först. Men tjänaren intygade på att drottningen om Älvskogen var där. Kunde det vara mer passande?

    “Se så, det är ofint att låta gäster vänta.” uppmanade hon och avfärdade iväg tjänaren med en nonchalant gest. Så som han skulle vara en irriterande fluga som var ivägen för henne. Allt som de diskuterade innan rotade sig i hennes tankar, men hon skulle inte vara dum nog att yttra ett svar högt ännu. Äckliga alvöron hade en tendens att höra mycket och med en sån lång näsa som drottning Alienna hade skulle hon säkerligen lägga näsan i blöt.

    När väl Alienna tog sig in i salen slog Akila ut sina händer, så som hon brukade göra när de mötte i en vänlig gest. Leendet som annars brukade nå upp till ögonen, var långt ifrån genuint och det fanns nästan en avsmak i hennes ögon. Alvfanskapet har det jag behöver. Hon visste förstås också att Alienna aldrig skulle lämna ifrån sin dyrgrip utan en strid.

    “Alienna, min vän, vilken överraskning!” utbrast hon, även om orden lät som vanligt var det hela ett skådespel och hon gjorde en gest mot Vendrik och sedan mot Djan.

    “Har du mött Vendrik, från Iserion innan och min närmsta rådgivare Djan?” frågade hon sedan, Akila och Alienna hade sällan brytt sig om titlar mellan varandra och hon gick fram mot Vendrik för att stryka en hand över hans kind milt och nästan kärleksfullt. Skulle de ha ett skådespel framför världen, var de ju tvugna att börja någonstans. Hon strök bort några av hans svarta hårstrån och gjorde sedan en gest mot Alienna.

    “Och det är förstås Alienna, från Älvskogen.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alienna var som vanligt en vacker uppenbarelse, med sitt långa ljusa hår, sitt fagra ansikte och den långa eleganta kroppen som var klädd i lätta fladdrande tyger i ljusa nyanser som formade sig om hennes långa och slanka figur. Så mycket en sagofigur som en alv kunde vara, men samtidigt som hon hade ett strålande leende på sig och en avslappnad attityd då hon vänskapligt omfamnade Akila, fanns det något väldigt regalt över henne.

    Inte det faktum att hon hade ett silverband runt huvudet som talade om hennes rang som regent, och heller inte att hon skulle betett sig på något speciellt vis. Det var snarare något med hennes utstrålning, och framför allt de där isblåa ögonen som var så typiska för högalver från hennes tid. För de som hade en mer naturlig koppling till magins flöde i världen än de flesta dödliga.

    Likväl var det något i hennes röst, som var ljus och behaglig att lyssna på, men som samtidigt hade en underton av makt i sig, som om magin ständigt var närvarande omkring henne.
    ‘Akila, min vän!’ sa hon varmt i hälsning med ett strålande leende.
    ‘Jag beklagar att jag dyker upp så oväntat, men jag var tvungen att träffa dig.’ sa hon på det allmänna språket, hennes tal perfekt men hennes sjungande dialekt tydlig under orden.

    Hennes isblå blick betraktade Vendrik och Djan där inne, och med ett varmt leende hälsade hon på dem med en lätt nickning. Det fanns något väldigt lekfullt och nästan barnsligt flickaktigt i hennes beteende, som om all formalitet var något av en lek för henne.
    ‘Trevligt att träffa er, Vendrik och Djan.’ hälsade hon, men hennes isblå blick fastnade på Akilas intima rörelse på Vendrik, och den lättfullhet som var så naturlig och smittsam kring Alienna verkade falla lite. Var det faktiskt Vendrik från Iserion som Akila hade där? Även så långt bort som i Aldiea hade de hört om hans namn i relation till händelserna Iserion de senaste åren, och hans närvaro oroade henne något. Vänskapen som tycktes finnas där mellan Akila och Vendrik var snarare än oroande något förvirrande.

    ‘Om det passar dig bättre Akila, kan jag vänta tills ni är klara här.’ sa hon, vänskapligt. Trots allt hade de mycket att prata om.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Vendrik sneglar surt mot Djan när han skrattar sådär, det kan inte vara annat än tillgjort. Ingen människa skrattar sådär självmant. Ingen människa… men det förklarar saken. Han kan inte annat än föreställa sig trycka ner en välanvänd socka i halsen på rådgivaren och mata honom långsamt till havsodjuren. Vilket också påminner honom lite om de planer han har om att anlägga en djupare damm i trädgården i iserion. Importera lite… imponerande fiskar han läst om. Som en perfekt plan för att hantera folk han inte uppskattar så mycket.

    Han vrider på sig lite i sitt säte och lutar hakan mot andra handflatan. Ett krig över en förbannad pryl? När det finns så många större och bättre anledningar. “En rensning” Fyller han i med kraft i rösten när han rättar medan Djan fnissar maniskt och tillsynes helt okontrollerat. En sån man skulle bli halshuggen första dagen i hovet för Iserion – för sitt eget bästa. Långsamt släpar blicken efter Akila medan rådgivaren kryper för henne. En syn han inte haft något emot att se fysisk. Namnet är förstås bekant när han hör det och minen får mer avsmak än vad som kan anses vanligt för honom. Ansiktet skrynklar ihop sig som om han ätit en citron.

    Blicken vakar över tjänaren som smyger fram till drottningen som en hök. Kisande ogillande försöker han föreställa sig vad som sägs. Slår ut frustrerat med händerna över armstöden. Varför får inte han informationen samtidigt? Det bara förstärker känslan av att vara här som någon.. simpel gäst. Det är för honom helt ovärdigt! Den oväntat smutsiga blicken möts med genomträngande sting som nära vill övergå i något mer kraftfullt och mörkt. Fingrarna knyter sig över armstödens slut och han rätar på sig där han sitter när den andra gästen ges till känna. Han griper efter sitt vinglas som han ställt ifrån sig, som om där fanns risk att det annars skulle bli stulet i det nya sällskapet.

    Blicken unnas inte gästen, utan Akila för att läsa av hennes miner. Vad för helvetesmakeri kokar hon ihop nu. Han känner sig minst sagt obekväm med den nya gästen som inte förtjänar ordet. Mer en skamfläck, ett odjur och missbildning. Han betraktar Alienna som han skulle betrakta sin egen syster …nedsmält av eld. Som en skinnflådd fått för sig att gå hem igen. Med andra ord ganska upprörande. Vendrik vänder bort blicken när de blir presenterade. Tycks upptäcka sitt glas vin  igen och tar en mun som att det inte finns ett bättre tillfälle istället för att ge någon form av värdig hälsning.

    När Akila kommer fram och stryker hans hår är första impulsen att avvisande rygga undan men han hindrar sig från det och vrider bara nacken lite. Mot Akila riktar han ett själlöst stort och vackert leende som inte når hans ögon medan han reser sig tar Akilas hand som smekt hans hår. Som en kärleksförklaring höjer han handen något, böjer sig och kysser den för att sedan hålla kvar handen i sin, hårt. Mycket hårdare än vad som kan utvinnas i hans egen kraft. “Vad roligt med oväntat sällskap av någon som du..” Han vänder sig i orden med leendet mot Alienna och förraktet i rösten är svårt att maskera. Egentligen är han inget mer än förnärmad över att möta en SÅN på lika villkor i ett rum. Akilas hand kramas och han klappar hennes hand med sin andra medan han håller den. “Det berättade ni aldrig.. att vi skulle få.. besök” Vendrik släpper Akilas hand i en hastigt avfärdande rörelse och när odjuret talar rynkar han näsan. “Nej, var inte dum. Jag kan låta er samtala. Det känns som att luften här inne har blivit… förorenad.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djan höjde inte ens blicken till tjänaren som kom in utan han verkade snarare betrakta kartan med ett oroväckande nöjt leende på läpparna. Det var nästan något erotiskt över hur vinet sögs upp av kartan och den mörka fläcken bredde ut sig. Ögonen var avlägsna och blanka för en stund som om han inte alls var närvarande.

    Så tändes ljuset igen och han rätade långsamt på sig när Akila hälsade på deras nya gäst. Blicken vändes till alven som vars blotta uppenbarelse verkade jaga iväg skuggor och lysa upp rummet. Så började han skratta igen, ett nedstämt, mörkt och roat skrockande.
    “När man talar om trollen…” rösten var låg och med ett brett flin drack han av sitt vin, blicken följde Akila och Aliennas rörelser. När han presenterades höjde han bara glaset en aning och drack av det igen.

    Djan gick med dröjande steg runt bordet för att fylla på sitt vinglas, blicken ständigt mot de andra tre i rummet. Inte för en stund vek den bort, inte ens då han med sitt belåtna flin drack av vinet. Vendriks svar på Aliennas fråga fick honom att skratta sitt aningen hysteriska skratt och han bet roat på ena tumnageln. Långsamt närmade han sig Alienna, vinglaset snurrandes i handen och huvudet en aning på sned. Likt ett rovdjur gick han runt henne, blicken fäst på sitt byte. Det ljus hon tidigare verkade ha fört med sig återtogs av skuggorna.

    “Vi talade precis om dig…” leendet på hans läppar nådde inte ögonen och han kom än närmare henne. “… så lustigt att du skulle dyka upp precis nu” Djan som aldrig förstått konceptet av personligt utrymme var nu oanständigt nära.
    “Vår ärade drottning berättade precis om dig…” han hade huvudet på sned och drog ett djupt andetag som för att insupa hennes doft. Ögonen var nästan slutna innan han fäste blicken i hennes med ett illvilligt leende “… och hur mycket hon saknat sin gamla vän”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Sättet som Vendrik höll hårt i hennes hand och hans uppenbara ilska. Som ett litet barn som inte fick det han ville. Hon gav till ett litet flickaktigt fnitter som om orden som kom från Vendrik var ett skämt. Hon strök milt en hand över Vendriks kind och gav den en hastig kyss. Ilskan var patetisk, för även om Alienna var en besvikelse. En förrädare. En vän som hade hållt sig undan och dessutom hållit borta värdefull information och ting från henne. En gång trodde hon att de varit allierade… vänner.

    “Ett oväntat sällskap, sannerligen.” påpekade Akila och tog ett steg ifrån Vendrik för att nonchalant sätta sig på en av stolarna. Hon lutade sig tillbaka och placerade den ena benet över det andra. Avslappnat lät hon armen ligga på armstöden med ett glas vin i sin hand. Hon gjorde en gest mot en av stolarna framför sig och sedan mot en bredvid sig.

    “För all del, Alienna slå dig ner så kan vi tala och det vore väl synd att lämna oss nu, kära Vendrik?” frågade hon med ett litet slugt leende med en retsam och lekfull glimt i ögonen. Varför lämna nu när det roliga skulle börja? Hon lät sina fingrar slå mot armstödet och väntade på att tystnaden blev obekväm innan hon såg mot Djan.

    “En gammal vän, som behöver ett glas vin. Ordnar du det, Djan? Du kanske behöver en påtår själv” påpekade drottningen och gav till ett litet fnitter igen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alven hade kommit in utan att förvänta sig mycket förändringar i palatset och i Akila, men nu där i deras sällskap var det uppenbart för henne att saker inte var som de en gång varit. Hon kunde nästan känna ett mörker och en kyla närvarande där, vilket var svårt att föreställa sig med tanke på att de befann sig i Iselem. Att känna Vendriks hat var inte svårt, speciellt inte då de förstärktes av hans ord, men hon försökte ignorera honom för Akilas skull.

    Något som däremot inte gick att ignorera var rådgivaren Djan som gick obehagligt nära henne. Hans ord och hans sätt att närma sig henne likt ett djur var svårt att inte väcka en stark reaktion, men Alienna var trots allt en person som kunde hålla sina känslor i styr. Istället vände hon sina isblå ögon till Djan, och la en hand på hans kind. Trots allt var det inte svårt att nå honom då han befann sig så nära, och för ett ögonblick var det som om tiden stod stilla dem emellan. Aliennas isblå ögon mötte Djans, och hennes blick var en som såg rakt in i honom, bortom hans världsliga yttre, och snarare in i djupet inom honom.

    Tiden började sakta återfå sin normala takt, och Alienna gav Djan ett litet sorgset leende, men om hon hade haft en radierande aura om sig innan verkade den starkare nu. Som om en liten strimla solstråle hade hittat in i mörkret bland grenarna i en mörk och rutten skog.

    ‘Din drottning, eller er drottning?’ undrade hon, och såg från Djan, till Vendrik och till Akila. Skuggorna verkade inte bita på henne, och tycktes vika något för henne då hon lämnade Djan och gick mot Akila istället. Hon rörde sig mot stolen Akila erbjudit henne, och gav Vendrik en blick med. Hans hat fyllde henne med sorg, och hur en så ung person kunde känna så mycket onda känslor mot något som var främmande förundrade henne, ja det var helt obegripligt. Och vad som var mindre förståeligt var vad Akila i så fall gjorde i sällskap med en sådan, trots allt hade hon alltid varit en framtänkande kvinna.
    ‘Ni har rätt, Lord Vendrik, luften här är förorenad.’ svarade hon stillsamt, med sin röst som tycktes hämta med något från en ljusare plats in i detta rum, och satte sig ned mittemot Akila. Hon hade ingen önskan om att diskutera dessa saker inför dessa två män, men Akila hade redan gjort det uppenbart att hon inte tänkte skicka iväg dem.

    ‘Akila… Min vän…’ började hon stillsamt, och såg Akila rakt i ögonen, och kanske fanns det en kraft där kring alven som försökte kalla på Akila så som hon känt henne, som den vän hon litat på.
    ‘Vi har varit vänner och allierade en lång tid med era mått räknade, men Aldiea som nation, och Kaelred som vår allierade, kan inte undvika att notera en allt mer betydande iselemsk militär närvaro öster om våra gränser. Än så länge har vi inte fått några bud från dig, eller ditt hov, så jag beslöt mig för att besöka dig i person och höra från dig vad det hela rör sig om.’ sa hon, hennes sjungande accent fick frågan varken att låta som ett hot, eller som om det fanns någon oro, utan snarare som en diskussion två vänner emellan.
    ‘Varför verkar det som om Iselem har ett intresse väster om pärlbukten, Akila?’

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 25 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.