- This topic has 5 replies, 3 voices, and was last updated 3 år sedan by
.
-
Varning: Detta rollspel kommer basera sig i skrämmande teman, och kan komma att innehålla mörka händelseförlopp.
_______________________________________________“Skulle du rådfråga en karta över Iselem så skulle du förvänta dig resa över öppen, tom mark när du reser längst vattnet i sydvästra Iselem mellan Aldarah och Harthir. Men just när man har nått den delen på resan där man är på väg att lämna Aldarskogen bakom sig så har det sedan bara några dagar stått en mäktig stad i ens väg, precis vid vattnet, med murar som sträcker sig längre än några dagars arbete kan skapa, murar gjorda för att hålla ute de mest vildsinta av styrkor och varelser, vilket slitaget och skador tydligt visar att har hänt.
Jag var övertygad om att törst hade drivit mig till en synvilla, men snart nog bekräftades verkligheten för mig när den stora marknaden utanför stadens portar fyllde mina sinnen med intryck jag saknar fantasin att inbilla mig. När jag klev in bland tälten välkomnades jag av underbara dofter från mat jag aldrig sett förut. När jag lyssnade i hopp om att förstå hur detta var möjligt möttes jag av en främmande dialekt, och om inte för hur sammanhängande talet var så hade jag misstänkt att det var en parodi av Iselemska, trots att jag är flytande i språket. Jag avfärdade snart de sista tankarna om att detta var något komplext skämt för att driva med mig, särskilt när klädseln och människorna utmanade min fantasi varje chans de fick. Tyger i av alla världens färger klädde dem; klänningar, huvudbonader och kappor som man endast hör talas om i sagor och Iselemska legender.
Till en början trivdes jag att utforska marknaden, men det var en kortlivad känsla. Jag kunde snart märka hur många av de jag passerade började följa mig med blicken, och många hade brutit mot sin bana och istället började följa mig där jag gick. Först misstänkte jag mig själv sjukligt paranoid, men rimligheten i min känsla kunde bekräftas när en av dessa människor tog mig i armen och slet mig bakåt. Jag kunde skaka mig loss, och rusade till närmsta stadsvakter. Det var då det svartnade, och jag kände marken mot min kind just innan jag inte kände någonting alls.
Jag vaknade upp i mörker, och först tänkte jag att det helt enkelt var kväll. Jag väntade mig upptäcka öken när jag såg mig omkring, men väggar av sten omgav mig. Jag hann dock inte mer än att se mig omkring innan trädörren slogs upp och de tygklädda stadsvakterna drog ut mig på ett torg. Facklor i stora antal lös upp närområdet så pass väl att det hade kunnat misstas för dag om inte himmeln var svart som bläck. Jag leddes fram till en svart stenplatta på marken med underliga markeringar där jag tvingades ner på knä, och runtomkring mig stirrade människor av alla slag på mig som om jag vore någonting skrämmande och inte en harmlös krönikör. När vad som endast kan beskrivas som en präst klev upp framför mig och började tala i deras klumpiga språk insåg jag hastigt att mitt liv utan förhandling skulle erbjudas någonting annat. Så jag sprang. Jag reste mig upp, stötte undan prästen och jag sprang.
Under mina resor har jag mött monster, mänskliga såväl som inhumana, jag har förhandlat med galningar och handlat med pirater, men aldrig har jag varit så rädd som när jag desperate försökte komma undan dessa människor och staden som nästan förtrollade mig med sin skönhet. Hur jag kom undan har jag inte svar på, kanske lät de mig, kanske hade jag tur, eller kanske vakade någon över mig, men jag överlevde vad jag tror hade blivit min död, och jag kommer aldrig igen återvända dit. Jag skriver detta som en varning, för även om jag kom undan oskadd, även om jag aldrig såg något monster och trots allt jag sett, går känslan den natten inte att jämföra med någonting jag tidigare känt.
De resenärer jag mött på väg till Harthir hade ingen av dem hört talas om staden, många trodde mig inte, andra ville utforska den. Jag fruktar att jag inte övertygat en enda om att inte söka sig dit, och jag fruktar att världen aldrig mer kommer träffa dessa människor.
Signerat Alhazred.”
Brevet hittades för en vecka sedan tillsammans med reseutrustning intill ett tält och en lägereld nära Harthir, tillsammans med en ensam och övergiven häst, men inget spår av författaren. Brevet har lästs upp bland värdshus och på torg för nöjets skull, och avfärdas av många som ett skämt, eller ett försök till kändisskap, och många förväntar sig att krönikören kommer dyka upp snart med en ännu underligare historia, men dess innehåll har visat sig roande och vissa har begett sig ut i öknen i hopp om att det är sant, i hopp om att hitta denna färska, underliga stad.
-
Aine Chaullac
Hon satt på en liten krog i Harthir och smuttade på fikonvin, och funderade på vad gjorde hon i Iselem egentligen? När hon och Triskian fått lov gå skilda vägar för att undersöka två spår om den försvunna gruppen i Tharmad hade hon sett det som sin chans att lämna det där gudsförgätna landet. Förr eller senare skulle Tredje Ögat få reda på att hon lämnat sitt uppdrag och sin kollega… Men Tharmad var ett straff, även om det inte sades högt så var det underförstått. Aine hade aldrig varit förtjust i att bli satt på plats. Hade hon dåligt samvete över att eventuellt lämnat ett helt följe åt sin död i Tharmad? Nä, de var troligen döda långt innan Aine landstigit. Om inte skulle väl Triskian hitta dem?! Hon tog en djup klunk av vinet för att dränka det sista av hennes plikttrogenhet. Dessutom var klimatet i söder betydligt mer behagligare, men hon fick ändå lov att hålla låg profil. De dramatiska klänningar som hon annars bar skulle bara dra till sig uppmärksamheten hos Tredje Ögat. Men det hon bar nu var i alla fall snäppet bättre än det sträva yllet hon fått lov bära i Tharmad. Tygerna var svala och lena, men skyddade mot den starka solen.
Nyfikenheten fick hennes fokus att lämna vinet och hennes tillvaros bitterhet, till att lyssna på den klara rösten som läste upp brevet. Såklart var det en kopia, men hon var ändå snabb med att norpa åt sig det när hon lämnade krogen senare den dagen. Någon med en snabb penna och friskt minne hade skrivit ner brevet samtidigt man hade lyssnat på underhållaren som läst upp originalet. På eftermiddagen var hettan lättare att uthärda och brisen som drog genom staden bar en liten hint om kvällens svalka. Hon klev ett par steg bort från den livliga gatan, in i en mindre gränd. Där vecklade hon upp brevet och läste det på nytt, för sig själv. Brevet var underskrivet med ett namn Alhazred, en krönikör. Aine suckade för sig själv, det var säkert bara en påhittad saga…! Irriterat knölade hon ihop kopian och skulle just kasta det åt sidan. Alternativet att sitta och sura på en krog var föga lockande när det fanns en liten, liten, liten chans att hitta en förtrollad stad.
När eftermiddagssolen gått ner helt och himlen gått från rött till lila till mörkblå, hittade hon underhållaren på ett större wärdshus. I full färd att läsa upp brevet inför en hänförd skara. Hennes fötter värkte och sandalerna hon haft på sig hade gett henne skavsår, hon kände hur det hettade på hennes kindben och näsa. Våldsamt solkysst. Kanske var det ödet som försökte tygla hennes ego, påminna henne om att hon fortfarande bara var mänsklig? Hur som helst, när underhållaren läst färdigt och de allra mest äventyrslystna frågat ut hen, gick Aine fram. Försiktigt sträckte hon ut sin hand och drog lite lätt i klädnaden, för att dra uppmärksamheten till sig. “Ursäkta mig…” hon använde den mjukaste rösten hon hade. “Jag har letat genom hela Harthir efter dig!” log hon, det var ingen lögn. Men Aine var också medveten om att fanns det något större ego än en magikers så var det en underhållares. Det skadade inte om man smörade upp det lite. “Är det där verkligen originalet av Alhazreds brev?”
-
Underhållaren Eryn var en utmärkande individ, hennes hår var fint uppsatt, hennes kläder vackert mönstrade och väldigt tydligt skräddargjorda för henne, en ljusblå utstyrsel som mycket väl skulle kunnat misstagas för någonting ceremoniellt om det inte vore för att det var den enda av sitt slag, någonting de mest beresta skulle kunnat intyga.Hon såg på Aine när hon försiktigt markerade sin närvaro och log välkomnande åt henne. “Hela Harthir? Som du smickrar. Det stämmer, jag köpte originalet. Den förra ägaren gjorde inte brevet rättvisa och inte heller någon av de andra som försöker sig på det.” Hon var tydligt stolt, och av hennes utrustning att döma så gick yrket som underhållare bra för henne. Hon hade säkert mycket att vara stolt över. På hennes bord låg böcker och skrifter utspridda, det såg ut som ett arbetsbord, vilket det absolut var när hon varvade ner efter ett uppträdande.
Eryn höll upp brevet så att Aine kunde se, och tittade på texten. “Den är lite svår att tro, visst? Jag menar, Alhazred har alltid varit en virrig person och vanligtvis hade jag inte gett en död get för någon av hans texter … men det finns någonting bland orden här som tilltalar mig.” Hon nickade mot texten. “Hans hand var stadig, så han var helt klart nykter, och den är sammanhängande. Vad han än såg där ute skrämde nog upp honom rejält nog för att han skulle kunna koncentrera sig.” Hon lade ner brevet intill sig på bordet och lät sin blick vandra över Aine.
“Kanske finns det en helt ny stad därute i öknen, men det kan likaväl också ha varit en kombination av utländska bär, dålig matsmältning och ökenbanditer. Jag vill berätta det, för du ser inte ut att vara från Harthir och ser ut som någon som överväger att gå ut och leta. Öknen är en skrämmande värld.“
-
Lucian satt på en ostadig träbänk och tänkte. Vad skulle han ta sig till nu, bort måste han men var tänkte han för sig själv och snurrade på bägaren av vin framför sig. Ett bad och lite nya kläder hade inte skadat men han kunde inte vara kräsen som det var nu med en tom börs och ännu tommare mage.
Kvinnan som läste upp brevet hade fått hans uppmärksamhet. Där ja just där. Han hade fått en utväg må vara öken och annat men valen var få och försvann snabbt. Om han kunde ge sig i kast med henne och hitta sig lite rikedom kunde han börja om på nytt igen och vara säker i alla fall säkrare än vad fallet var nu.
Lucian hade hört staden skvallra om detta brev tillräckligt för att han skulle ge sig i kast med att få tillbaka lite av sin frihet. På avstånd betraktade han dessa två kvinnor stå och samtala. Han bestämde sig och började sakta gå mot dem. På vägen kom en alldeles för berusad man och slog in i hans axel. Under höga svordomar blickade Lucian ner men inte innan han lättat mannen från hans börs. Till de bättre behövande tänkte han och log innan bad så hemskt mycket om ursäkt och fortsatte gå mot kvinnorna.
“Hej” fick han försynt fram när han kommit tillräckligt nära. “Jag kan vara till er bådas tjänst, han drog upp en ofullständig karta han tagit av sin gamle plågoande. “Den visar en gammal väg genom öknen som köpmännen tagit för att undslippa banditer och annat patrask, ta mig med er så kan ni få den gratis”
Han harklade sig och kände hur hårt hans puls slog i hela hans kropp. Lucian beställde tre bägare vin av en av pigorna och tittade nu på dessa två kvinnor han hade framför sig. “Jag kan jobba av min del av resan om så behövs bara säg till så står jag till tjänst.
-
Aine Chaullac
Inte utan viss avund betraktade Aine den vackra barden. Avundades Eryn för att hon slapp klä sig som en flykting, Aine längtade till den dagen hon inte behövde kuva sin fåfänga och klä sig … simpelt. En suck undslapp magikern. Hennes blick vandrade över böckerna som låg utslagna över bordet, tillbaka till barden. De flesta barder var väldig belästa, som vandrande bibliotek. Många av dem skrev också ner världens historia. Med det sagt, Aine trivdes såklart i deras närvaro. De visste hur man klädde sig, hur man uppförde sig och de var oerhört skolade. Individen som Aine stod framför verkade inte vara något undantag. “Vem ägde brevet före dig? Får jag hålla i det?” Nyfiket plirade ett par omänskligt blåa ögon på Eryn. Aine hade inga som helst planer att stjäla det. Hon ville bara känna om en bit papper kunde ge henne mer information än de skrivna orden i bläck kunde.
“Mm.. Så har jag hört.” instämde Aine om det Eryn sa om öknen. I Karm hade man stigfinnare och spejare som kunde ledsaga genom vildvuxen natur och outforskad mark. Något motsvarande torde det väl finnas i Iselem, fast som rörde sig i öknen? Aine öppnade munnen och hann bara dra in lite luft, men en sliten halvalv avbröt henne. Luften pyste ur henne med i en långsam suck. Mannen var påstridig, kanske av ren desperation? Aine slöt ögonen en stund för att bara låta hans nervositet rinna av henne, känslig som hon var för andras känslor.
“God kväll..” Hon följde vaksamt hans rörelser och betraktade kartan en kort stund. “Jag har inte bestämt mig än om jag ska bege mig ut, det verkar vara lite utav en expedition..” Hon log lite och studerade halvalven när han beställde in vin. Aine vände sin blick mot kvinnan och hennes brev. “Ni verkar ändå känna till staden och dess invånare, finns det någon i staden som känner till öknen och som kan tänka sig att ta med sig… två som oss?” Det låg väl underförstått i hennes fråga att hon ville anlita någon som skulle se till att hon och den där slitna halvalven överlevde i öknen. Hon nickar lite sneglar mot halvalven. Han ville verkligen bege sig och han hade väl sina skäl, precis som hon hade sina egna.
-
Hon såg fundersamt på kvinnan som talade med henne. Att vilja hålla i det var en underlig begäran, men Eryn fick ett positivt nog intryck av kvinnan för att inte misstänka fräcka avsikter. Hon gjorde en gest till brevet i fråga, gladeligen erbjudande någonting så enkelt som att undersöka brevet närmare.
Eryn log åt mannen som närmade sig de två kvinnorna, väldigt läsbar i sin avsikt. “Jag har ingen avsikt att bege mig ut dit, jag har inget behov av att jaga vad som vänligast kan beskrivas som en äkta skräckhistoria, och som mest cyniskt kan beskrivas som ett fyllos sista saga innan han föll i floden och drunknade.” Hon studerade de två framför henne tyst en stund innan hon sedan ryckte på axlarna. “Jag vet en som skulle vara dåraktig nog att leda er genom det värsta, men det kommer kosta er,” Hon började och tog fram en tom bit papper som hon lade framför dem på bordet, intill hennes fjäderpenna. “Skriv ner era namn. Jag ser till att ni får en guide som leder er genom öknen, i sällskap av herrn härs karta, och som betalning får jag intervjua er till min mättnad om ni överlever er resa.”
– När Aine berör brevet med avsikt att magiskt undersöka dess historia –
Bedövande nyktert författade Alhazred brevet i fråga, sittande intill en lägereld som under skrivandets gång gradvis försvagades och slutligen slocknade. Detta saktade däremot inte ens ner skrivandet och funderandet som Alhazred utförde, som om han inte ens märkte att elden hade slocknat och nattens kyla svepte sig om honom. Han såg sig inte ens om när ljudet av vad som lät som hästar närmade sig lägret, utan nästan besatt fortsatte skriva sitt brev. Rädsla, genuin och stark, dominerade hans sinne, och han skrev sitt brev som om det vore det sista han gjorde i livet. När det var färdigt höjde han sin blick, och färgglada individer omsvepta i flertalet tyger stod i en halvcirkel framför honom, och i nästa stund svartnade det efter att Alhazred efter ljuder av en kraftig smäll föll framåt över brevet.
En okänd period med tid senare plockades brevet upp av en ordentligt täckt individ som samlat på sig det mesta av det som låg utspritt i lägret. Lägret var i stort sett orört, men Alhazred fanns ingenstans. Dagsljuset antydde att åtminstone ett halvt dygn hade passerat, men det kunde likaväl vara dagar eller veckor. Den täckta personen reste efter att ha tömt lägret på värdesaker till Harthir för att där sälja allting vidare, och slutligen även brevet.
Väl i handen på en underhållare började bytet, försäljningar, förhandlingar, tjuveri och slutligen en kraftig budgivning från Eryn. Inom den okända tidsperioden brevet varit i Harthir så hade den bytt ägare säkert ett dussin gånger, den ena ägaren mindre försiktig med att hålla reda på brevet än den andra. Det vill säga tills brevet nådde Eryn, som erbjöd oförskämt mycket för brevet, och sedan nekat alla försök att köpa det från henne. Hennes erbjudande var högt nog att försäljaren inte skulle behöva arbeta det närmaste året, och det var tydligt på brevets nuvarnde ägare att hon hade varit redo att erbjuda mer än så. En arbetsglädje utstrålade från Eryn när hon fick brevet i sin ägo, och utöver att skriva ner kopior så spenderades flera sömnlösa nätter och långa dagar med att antingen läsa upp brevet, läsa igenom det eller rent utav bara studera handstilen, ordvalen, kartor, historietexter med mera, nästan rentutav besatt.
Eryn under brevets ägo var inte så avslappnad som hon framställde sig själv i samtal med de två som nu stod med henne. Hon talade avfärdande om Alhazred, men brevets historia avslöjade att hon tog hans försvinnande på största allvar, och allting pekade mot att hon genuint tror på att det finns sanning i brevet.
You must be logged in to reply to this topic.