Aine Chaullac

Den äldre ridarinnan suckade åt alven som stormade in, men fortsatte att tala. Aine såg sig överraskat över ryggen, åtminstone lite hjälp, men hon funderade på hur många som henne och denne Triskian som försvunnit i sökandet redan.. Aine fingrade tankfullt på pergamentrullen. -Det finns en… kalla det by om ni vill, ungefär en timmes ritt härifrån. Där kan ni nog finna någon som hjälper er genom det här landskapet. Den äldre kvinnan lutade sig framåt och la sina ärrade händer på bordsskivan. -Främlingar, det här landet har som en egen vilja. Inga kartor har ritats över Tharmad och inga kommer kunna ritas upp. Pesten.. förbannelsen har gått ner i jorden och landskapet tycks ha en egen vilja nu mera. Det förblev osagt att landet inte hade något annat än en illvilja, det var redan uppenbart. Med det sagt, adelsdamen tog inte någon större hänsyn till om magikerna ville förbereda sig, de hade ett månvarv på sig… hur de ville spendera den tiden var upp till dem.

Aine ville protestera över att bli kallad för “främling”, men i den härdade kvinnans blick var hon och alven sådana. De hade inte levt i det här landet, inte såsom riddaren och hans äldre matron. -Arnaud har gjort i ordning en häst åt dig. Rid hårt, så kanske ni når byn innan det blivit mörkt… Aine nickade och stoppade på sig brevet, reste sig upp och gick ut. Mycket riktigt väntade den smale riddaren ute på en svarta stranden med en sadlad mörk häst. Han sa inte så mycket som ett ord, utan lämnade bara över tyglarna och stövlade sedan surt iväg mot paviljongen. Smidigt satt Aine upp och rättade till sina kläder och vände sig mot alven.

“Jag har förstått så mycket att man inte vill vara här efter mörkrets inbrott. Låt oss läsa brevet och förbereda oss i den där byn.” 

Aine Chaullac

Hon introducerade sig snabbt vid sitt förnamn och lyssnade på vad han läste upp. När han var färdig med brevet skulle det falla sönder i hans fingrar, bli till stoft. Hon fnös till, sedan när började de spara på personal? Hon blickade upp mot de mörka klipporna. De slösade inte inkvisitorer för att de dömde ut det här uppdraget och hon fick en dålig magkänsla omedelbart. Det förvånade henne att Triskian såg uppdragen som frivilliga. Hon betraktar honom med en sammanbiten min, antingen var hans ego enormt eller så var han nyinvigd.

Aine samlade hästens tyglar och hälade till den. Den svarade, hon lät den bara skritta en liten bit innan hon manade upp hästen till galopp. En tunga vägen längs stranden varade en kort väg, innan de red upp på en mindre, men igenvuxen väg. Hästen var svettig och tuggade fradga när hon höll in den vid åsynen av ett par hus. Asfåglar flög i cirklar ovanför hustaken. Var det här en by? “Ser ut som nån slags krog..” Hon nickar mot ett hus där fasande blivit grå och solblekt, men röken låg tät runt huset och dörren stod på glänt mot vägen.  Hästen frustade medan den med dansande steg närmade sig huset. “Hallå! Finns det någon som lever här?! Ni har gäster..!” ropade Aine, när ingen kom för att hjälpa dem med deras hästar. Hon fick inget svar, men skymtade en gestalt i dörröppningen snabbt. “Vad är det här för krog..!?” Muttrade hon surt för sig själv och hon klev smidigt ur sadeln. Skuggan ruvade djup i krogens fönstergluggar, men hon kunde känna fientliga blickar från dem.

Innan hon gick in i krogen, band hon hästen vid ett vattentråg och lossade på sadelgjorden så den kunde vila ganska bekvämt. Hon väntar in Triskian på krogens tröskel. Det dröjde en stund innan hennes ögon vande sig vid mörkret inomhus. “Var är deras ljus?” mumlade hon lågt, det enda som lyste upp skänksalen var de dödende flammorna i eldstaden och det sega dagsljus som kom in genom de öppna fönsterluckorna. Det satt faktiskt några få gäster där inne, en enögd tjuv med en tatuering över halva sitt ansikte visade dem sin dragna dolk under ett bord, medan de andra gästerna blängde fientligt. En blek och koppärrad piga med stripigt råttfärgat hår mötte dem och hennes blick skvallrade om att en objuden gäst får på käften direkt. Utanför började vinden att tjuta kallt.

“Vi skulle behöva rum för natten.” Pigan teg och granskade dem noga, torkade av sina händer på en solkig trasa. Innan hon svarade med ett elakt flin. “Fullbelagt.” 

Aine Chaullac

Hon drog ett djupt andetag, samtidigt som Triskian nämnde pengar kunde hon känna av ett visst intresse från pigan. Aine kunde inte skapa nya känslor, men hon kunde reglera dem existerande. Så på ett hjärtslag hade hon öppnat pigans själ och vridit på de känslomässiga reglagen. Tona ner hatet, misstankarna och fientligheten, dragit upp intresset och girigheten. “Mja… jag ska se vad jag kan göra.” sa pigan och klickade med sin tunga mot gommen. Även om människorna här såg ut som spöken och gengångare, var de i allra högsta grad levande. Levande hade Arnaud också varit, men de som levde här förblev inte opåverkade av förbannelsen. Aine följde pigan med blicken när hon gick till skänken och rotade på hyllorna. Hennes blåa blick vandrade bort från pigans arbetande händer och vidare mot de svartnade ikonerna som var uppspikade på väggarna. Det fanns inga gudomligt här och kanske visste de på värdshuset det också? Annars kanske de hade bemödat sig att torka sotet från helgonbilderna.

Hennes blick vandrade vidare till de andra gästerna. En av dem log mot henne, med en helt tom tandrad. De övriga människornas ögon såg helt likgiltiga ut. Deras munnar kunde röra sig – och det var först när de hörde något som ‘Vi är redo att betala väl..’ någon tillstymmelse till liv verkade vakna hos åtmsintone den ena av dem – han med tatueringen. Kanske flickor skulle kallat honom stilig, medan hans kinder fortfarande hade livets färg och ögonen var klara; inte som nu, när huden tappat sin lyster och ögonen antingen hängde halvdöda eller stirrade vansinnigt. Aine såg tillbaka mot Triskian, förstod han att de skulle behöva sova med ett öga öppet? Att de skulle behöva byta klädsel? Annars skulle deras vistelse i Tharmad bli kortvarig… ibland var de levande så mycket mer skrämmande än de döda. Pigan kom tillbaka, den här gången med en nyckel i sin hand. “Vi hade visst ett rum ledigt… följ med mig.” 

Pigan ledde dem till andra våningen och öppnade en dörr som låg i direkt anslutning till trappan, här gällde det inte att vara grumlig i tankarna – för då skulle man lätt kunna kliva fel och falla ner för trappan. Hon satte i nyckeln och vred om, visade in dem till ett trångt rum. Om Aine stod mitt i rummet kunde hon sträcka ut sina armar helt och nudda väggarna. Aine dolde sitt missnöje, det här var bättre än att sova med de döda. En smal våningssäng stod längst in och täckte det lilla fönstret. Det var ett ganska dragigt rum, den malätna gobelängen som var uppspikad på ena väggen gjorde inte mycket för att hindra de kalla vindarna att leta sin väg in mellan planken. Det fanns inte någon eldstad i rummet dessutom. “Det blir 20 koppar… och vi tar betalt i förskott.” förkunnade pigan och höll ut sin giriga, men magra hand. Det här rummet var inte värt några kopparmynt… Aine sneglar mot Triskian, innan hon fiskar fram en skinnbörs från ena hennes bältesväskor. Hon la den med en viss suck i pigans hand och det klirrade innehållet avslöjade vad som fanns i. Mynt.

“Tack. Det här blir bra. Vi är hungriga och törstiga. Våra hästar också, ta hand om dem först. Det finns mynt här som mer än väl täcker för allt vårt besvär.” Pigan verkade gå med på det, även om hon först sett väldigt irriterad ut när det blev på tal om att de ville ha mat och dessutom stalla upp två hästar. Men pigan muttrade något jakande till svar och lämnade över nyckeln till alven, innan hon klev ut ur rummet och försvann ner för trappan med tunga steg.

Aine Chaullac

Emptens krafter var användbara, men att använda dem var som att balansera på en knivsegg. För starka manipulationer av känslor kunde slå fel, för mycket eller för lite skulle leda till att personen uppfattade att något var fel, att någon levde rövare i dennes egna huvud. Sådant som gick emot en annans natur kostade mer än vad det smakade. “Synd att odöda är tomma hål…”  konstaterade hon torrt. Hål var tomma och försökte man fylla dem med något skulle det rinna ut. Nej, det kändes inte alls bra att vara här, speciellt utan en inkvisitor. De kanske skulle hyra några svärd? När han gav henne en börs med pengar tog hon emot den. Det var inte hon som betalade, de tillgångar hon hade var från Tredje Ögat och de tillgångar hon fick gav hon till Tredje Ögat. Men ville han ge henne pengar, skulle hon ta emot dem. Börsen försvann ner i en bältesväska. “Jag hoppas du har något ombyte med dig..” I andra länder där dyra kläder och skrytsamma plagg kunde imponera på de flesta, skulle de bara locka problem till sig här. Hon krängde av sig sin väska, som hängt på en läderrem över hennes ena axel och började rota i den, drog fram plagg betydligt mer blygsamma och intetsägande än de hon hade på sig nu. Det han sa om deras försvunna kollegor får henne att nicka. “Hur många tror du försökt hitta dem innan oss tror du?”  Med tanke på att de skickade ut två aspectorer…

Hon höjde lite på ögonbrynet när han frågade hur hon mådde, en tung suck och en axelryckning fick bli svaret på hans fråga. “Hur kan du inte vara besvärad över att de skickar dig mot en säker död?” muttrade hon trött och satte sig på sängkanten. Betraktade alven en stund. Vad hade han gjort för att förtjänat uppdraget att vara här? Hon höll upp den gråa ylletunikan framför sig, men sänkte den något när han pratade om att ge uppdraget sitt allt. “Säger du att jag är ofokuserad? Nej, om du undrar har jag inget i mina tankar som kommer distrahera mig från uppdraget. Men med det sagt, bara för det betyder det inte att jag vill vara här och det vore mot min mänskliga natur att vilja gå genom De Dödas Dalar.” De Dödas Dalar var ett vackert smeknamn som Tharmad fått en gång i tiden. Men irritationen läckte ut i hennes röst, hon ville inte vara här – men hon lät bli att delge tankarna om att det här var en bestraffning för vad som hänt i Me’erisia. Men inget tyngde hennes tankar utöver att de var i ett döende land, med döda och delvis levande invånare. Det fanns ett krypande obehag som hängde i luften. Känslan av att hon vandrade mot sin egna undergång var något ovanligt för en magiker, som annars kände sig som en gud.

Aine suckar irriterat och drog av sig sina kragstövlar och ställde dem åt sidan. De behövde torka, de var fortfarande blöta efter landstigningen. Hon vred lite på sina fötter för att mjuka upp lederna, sedan började hon snöra upp sin påkostade klädnad. Vackert siden skulle bytas ut mot det mer matta och sträva yllet. Aine harklar sig och gjorde en gest åt honom att vända sig om. “Så, vad har du gjort för att str-skickas till Tharmad?” Hon fick lov bita sig i tungan för att inte säga att det var ett straff att hamna här.

Aine Chaullac

Hon sa inget om hans plan om illusionerna, det lät som om det skulle bli energidränerande. Men hon tog för givet att han tänkt på saken och hade en plan för det. Aine klädde sig i mörkgröna kläder, i samma snitt som de kläder som bars av lokalbefolkningen. Undersärk av lin skyddade hennes hud från ylle, hon drog ihop de formlösa kläderna med ett läderbälte runt midjan och drog sist på sig struthättan. Under tiden som hon föste ut det kastanjebruna håret från hättans krage, fixerade hon blicken på dörren. Den var förvisso genomskinlig nu. “Det är inget sånt..” Mannens aura var lika ärligt öppen som alla andras, det var helt enkelt få som lärde sig att dölja sina intentioner. Mannen med tatueringar fiskade upp ett ihopvikt brev när han kom fram till deras dörr, snabbt skickade han in det i deras rum genom springan mellan dörren och golvet. “Han ville inte bli sedd… av de andra.” Hennes blick for neråt trappan så långt den kunde. Innan hon reste sig upp och gick för att hämta brevet.

“Hennes nåd berättade om att de hade en kontakt i den här byn, en spejare. Det där måste vara han.” Aine förmodade att Triskan inte brytt sig om att lyssna på vad riddarna på stranden sagt, eftersom han stormat in och tagit ton direkt. Hon öppnade brevet och där stod endast en plats, en tid och orden “möt mig.” Hon humm:ade lite och gav brevet till sin kollega. “Vi behöver höra vad han har att säga oss.” En kort stund senare knackade det på dörren, denna gången var det pigan som kom med deras mat på en bricka. Aine öppnade och den koppärrade pigan steg in och lämnade matbrickan på det enda bordet i rummet. Aine lyfte en av skålarna från bordet och noterade att det var väldigt vingligt. Pigan lämnade, men inte utan att redogöra att hästarna stod uppstallade och hade blivit både ryktade, vattnade och utfodrade. Aine som lagt sin penningpung åt sidan gav Triskan en blick som sa “ge pigan dricks”. Innan pigan ens hunnit lämna rummet, sjönk Aine ner på sängkanten och började äta. Maten hade en lätt eftersmak av … möggel. “Synd att du inte var en skickligare besvärjare, så hade vi kunnat ordna fram en bättre kock.” hon flinar lite, men åt resten av maten under tystnad.