- This topic has 22 replies, 3 voices, and was last updated 2 år, 3 månader sedan by Hanlinn.
-
Fjorton månader.
Fjorton månader hade passerat sedan de lyckades fly från vad folket kallade kustens juvel. Till viss del hade folket rätt, iallafall sett till utseendet. Men den som skrapade på ytan skulle bli bevisad motsatsen, ty bakom dess vackra fasad fanns inte längre någon juvel – bara mörker, tyranni och illvilja.
Fjorton månader hade passerat sedan han såg henne senast. Saker och ting hade sannerligen förändrats sedan dess, men hans mål var detsamma.Med båda händerna placerade på det stora runda bordet framför sig, lutade han sig över en karta som täckte hela ytan likt en bordsduk. Kartan som visade en detaljerad bild över hela Iselem var täckt av små röda pjäser, noggrant utplacerade på sina ställen. Han greppade tag i en av pjäserna med sin stora, krigsärrade hand och lät pjäsen varsamt vandra mellan hans fingrar, medan hans blick var fäst i kartan framför honom som om han planerade något stort. Efter en lång stund ställde han ner pjäsen på bordets kant, precis intill kartan och släppte ut en tung suck. Nog för att denna typ av planering inte var främmande för honom, men detta var annorlunda. Hans uppdrag var glasklart, men ändå så komplext och invecklat.
Vart var Salim när man behövde honom?Plötsligt fladdrade tyget från tältets ingång till och några få solstrålar hälsade på för en kort visit i tältet. I samma stund uppenbarade sig en ung man i tältets öppning. Denne man var klädd i stora och luftiga askgråa tyger med röd turban noggrant placerad på hans huvud och på hans höft vilade en nyslipad och glänsade kroksabel. “General, Dastan.” Sade denne nykomling något nervöst med en respektfull röst medan han gick ned på ena knät. “Gruppen från Alderah har anlänt.” Fortsatte denna med blicken riktad ner mot marken.
General Dastan lyfte blicken från kartan framför sig och såg bort mot mannen som bugade vid tältets öppning. “Mycket bra. Se till att de får mat, dryck och en plats att vila på. Jag kommer och gör dem sällskap senare.” Svarade generalen och nickade. Därefter höjde han något på ögonbrynet. “Hazeem var namnet va? Du behöver inte buga för mig. Jag är inte Akila. Res dig, min vän.” Fortsatte Dastan lugnt och skrockade lätt.
“Ja, general.” Den unga mannen vid tältets ingång reste sig sakta upp, något osäkert.
General Dastan ställde sig rakryggad rättade till kläderna. “Tack, Hazeem.” Avslutade generalen innan den unga mannen nickade disciplinerat och försvann snabbt ut ur tältet.Några minuter senare lyfte Dastan själv på tyget till tältets ingång och klev ut i solens strålande hetta. Ljuset fick honom att kisa med ögonen innan de vande sig vid det bländande skenet. Ljudet av svärdsklingor som träffade varandra skar igenom luften ovanpå ljudet av fötter som stampade i sanden och blandades med skrik och stön.
En bit bort framför tältet, på en rund och öppen yta befann sig ett tjugotal män och kvinnor som sparrade med varandra, alla i olika åldrar – gammal som ung. Alla enskilda individer med sina egna historier att berätta. Men en sak hade de gemensamt – de alla hade fått nog av drottning Akilas hjärtlösa styre.
Dastan blickade ut över de tappra rebellerna sparrade framför honom, innan blicken svepte vidare över alla de tält som omringade dem.Fjorton månader.
Fjorton månader hade passerat sedan han senast såg henne och en dag skulle hon återvända, men fram tills dess fanns det ingen tid att spilla. Saker och ting hade sannerligen förändrats sedan dess, men hans mål var detsamma. -
Ett damm moln uppenbarade sig i horisonten. Sand, damm och smuts yrde kring kvinnan som vant och självsäkert red på en svart hingst. Tyglarna höll Sera hårt i handen, faktum var att hon inte var säker på hur länge hon hade kunnat rida snart utan att falla ner i marken. Det hade varit en lång vecka utan mat. Den gula sjalen som hade varit lindad kring huvudet hade fallit ner till axlarna och avslöjade hennes kortklippta hår – knappt någon milimeter från hjässan.
Det var svårt att alls känna igen den forna kronprinsessan under all smuts och med det kortklippta håret. Kläderna var trasiga, smutsiga av både blod och resdamm. Det enda som egentligen var rent var bladet på hennes spjut som hon hade på sin rygg och de två mindre svärden vid hennes höft. Om det var något som hennes forna vän och lärare Dastan hade lärt henne var att ett rent vapen var något som var ett måste. Vem kunde försvara sig själv med ett rostigt vapen?
Däremot hade hon fortfarade sina klarblåa ögon och de vandrade över de som hon red förbi. Tills hon fann den som hon sökte. En lättad suck föll ur hennes läppar. Trots allt hade det tagit ett tag för henne att finna dem igen. Men om hon kunde. Kunde lika gärna någon annan göra det. En allvarligare glimt en vad hon brukade ha fanns där och hon nickade något bestämt mot honom medan hon nästintill gled av hästen. Hästen hade drottning Akilas färger i tyglarna och i sadeln.
Till slut kunde hon inte rå för att ge ifrån sig ett litet skratt, något lättat för att försöka sig på ett trött leende. Det kändes som om hon inte hade lett på flera år. När väl en annan kom fram till henne, lämnade hon tyglarna till den unga mannen med en tacksam nick för att dra bort lite svett i sin panna efter ritten.
“Dastan…!” sa hon glatt
-
Generalen stod med armarna i kors och övervakade rebellerna som sparrade framför honom och noggrant granskade deras färdigheter, deras rörelser och deras styrka. Efter en ganska lång stund höjde han sina händer och satte upp sitt axellånga hår i en enklare hästsvans och just när han var på väg kliva in bland de sparrande rebellerna för att instruera en av dem fick han syn på någon som kom ridandes mot honom. Han spejade med kisande ögon och med ena handen i höjd med sina ögonbryn för att lättare försöka se vem som kom mot honom, då det starka solljuset i kombination med dammet som yrde omkring försvårade sikten.
I takt med att ryttaren kom närmare kunde han till slut se tyglarnas och sadelns färger. Akilas.
Vem var det egentligen som kom ridande mot honom? En av deras spioner i Thal Shaen? Dastan stod under tystnad och granskade ryttaren med en allvarlig blick och det var inte förrän denna hade stannat framför honom som han faktiskt insåg vem det var. Men kunde det verkligen vara hon? Så klart det var. Men ack, så annorlunda hon såg ut. Saker och ting hade sannerligen förändrats sedan de senast skildes åt.Dastan satte armarna i kors och såg strängt på sin gamla elev som nu gled av sin häst. “Du är sen.” Sade han allvarligt och såg henne rakt i ögonen. När han sedan hörde hennes röst svarade han istället med ett varmt leende och öppnade sin famn för att ta emot henne. “Sera…!” Utbrast han med en varm och välkomnande röst, samtidigt som han tog ett kliv mot henne.
Dastan fylldes av en enorm lättnad över att se sin gamla elev igen – Som att en tung sten som föll från hans axlar.
De hade mycket att diskutera. Men det kunde vänta. Åtminstone en kort stund. Allt han ville just nu var att glädjas över det faktum att hon var vid liv – att hon var tillbaka. -
Sera lade sina armar om Dastan och drog in hans bekanta doft. Något som var bekant åtminstone, inte för att hon knappt kom ihåg tiden innan längre. Det kände som flera år hade gått… men det var väl inte mer än månader ännu. Lite roat knuffade hon till honom på axeln för att sedan skaka på huvudet åt hans kommentar.
“Och du är slarvig. Akilas garde börjar närma sig. Turligt för dig hade jag vägen förbi.” sa hon med ett roat leende, även om det fanns lite allvar där bakom all skämtsamhet.
Det fanns en lättnad där hos henne. Han levde och många fler med honom. Kanske fanns det fortfarande en chans? Hon strök en hand igenom det korta håret som stack lite i hennes fingrar.
“Och har du inte hört? Fint folk kommer alltid sent.” retades hon
-
Generalen omfamnade prinsessan i en mjuk och omsorgsfull kram. Glädjen han kände av att få omfamna henne igen var nästan överrumplande. Sera var ju trots allt det närmaste Dastan hade till en familj, tillsammans med Salim då, givetvis.
Dastan skrockade sedan till lite retsamt när den en gång lilla flickan knuffade till honom på axeln. Han placerade båda sina händer på hennes axlar och granskade henne från topp till tå med ett höjd ögonbryn. “Jag.. ser det.” Svarade han förvånat när han hörde Sera berätta om hur hon tagit hand om drottning Akilas trupp. “Se på dig, alldeles stor och vuxen!” sade han med ett smått imponerat ansiktsuttryck. Visst var han imponerad, hon hade uppenbarligen förändrats och mognat under tiden hon varit borta. Men samtidigt gjorde det honom orolig. Han hade ju trots allt hört om vad Sera hade gjort under tiden hon varit borta och att hon till och med synts tillsammans med Akilas rådgivare, Djan.
För stunden tryckte han undan sin oro och skrattade högt. “Fint folk? Ja visst, dina kläder utstrålar adel.” Skämtade Dastan något retsamt.Dastan blickade ut över tälten och allt som skedde runt omkring de två. “Oroa dig inte, Sera. Akila kan skicka sina marionettdockor om hon vill, men vi är starkare än så. Du förstår, mycket har hänt sedan vi skildes åt. Det här lägret är långt ifrån allt. Dessutom rör vi oss vidare om ett par dagar.” Förklarade Dastan sedan lugnt och betryggande. Det var med stolthet han såg ut över sitt läger. Dastan och Salim hade kommit långt med sin rebellrörelse under det senaste året – ständigt arbetandes i det tysta, undangömt från drottning Akila. Men detta var bara början.
-
Värmen som Dastan utrstrålade kändes obekant, som om hon inte hade känt något sådant på flera år. Det fick henne att spricka upp i ett mer genuint och mer bekant leende och ännu en gång omfamna honom. Kanske något hårdare än vad hon hade tänkt och åt hans kommentar fnös hon lite lätt.
“Vuxen? Det har jag varit ett bra tag nu” påpekade hon och åt den andra kommentaren räckte hon bara ut tungan och nickade till de andra. Något lugnare kanske, inte för att hon någonsin tvekat på honom. Men… de hade varit farligt nära. Frågan var bara om någon hade följt henne, även om hon hade varit så försiktig som hon kunnat. Att röra på sig skulle nog vara bra. Hennes blick vandrade runt i lägret. Lite som om hon hade förväntat sig att se mer familjära ansikten där.
“Och vart är Salim… Och Ismat?” frågade hon sedan för att blicka över axeln, som om hon förväntade sig att Ismat var där. Trots allt hade hon en tendens att veta det mesta. Kanske till och med hennes återkomst?
-
Att Sera lämnat dem hade inte varit särskilt förvånande, det låg i flickans natur, men att hon setts tillsammans med den där rådgivaren, Djan, hade varit mindre väntat. Hon borde ha vetat bättre, borde ha sett honom för vad han var… Men hon kunde inte klandra henne allt för mycket. Hon var ung och naiv, trots vad hennes egen mor utsatt henne för, hon behövde få göra sina egna misstag, hur många de än var till antalet och hur gärna Ismat än hade önskat få förhindra dem.
Trots det så hade hon inte kunnat låta bli att följa henne så gott det gick, hade sökt henne i sina drömmar oftare än hon skulle våga erkänna högt, så när hon dök upp i deras provisoriska läger igen så var hon väntad.
”Ännu inte bland de döda, ers höghet”, svarade hon mjukt, hennes röst något släpig och hennes ögonlock tunga när hon dök upp tillsynes från ingenstans och bugade sig djupt för prinsessan.
Hennes hår var längre än sist och hennes kläder betydligt enklare än vanligt, men kring henne fanns fortfarande samma, starka lukt av kryddor och rökelser och över hennes läppar samma bekanta, mjuka leende.
-
Dastan kramade om Sera ännu en gång och skrockade smått åt hennes kommentar med ett leende på läpparna. Efter en stund släppte han taget om sin forna elev och hans anlete fick ett något seriösare uttryck när han hörde Seras fråga. “De är ute på uppdrag.” Svarade han först kort och blickade ut över lägret ännu en gång. “Även om vi kommit långt, har det varit helt lätt. Medan du varit borta har vi jobbat dag och natt, ständigt i rörelse för att hela tiden ligga ett steg före Akila.” Fortsatte han sedan. Hans blick vandrade åter mot Sera. “Salim borde vara tillbaka innan det är dags för oss att röra oss vidare. Men Ismat däremot – henne har jag inte sett på många månader.” Ismats vägar var sannerligen outgrundliga. Hon hade varit till stor nytta för deras rebellrörelse och att ha någon som henne, en utvald av självaste Sharah, någon som såg saker, var en stor dygd för dem. Men hon hade ju därmed även sitt egna sätt att arbeta på, så att hon var borta under en längre tid utan att någon visste var, hörde inte till ovanligheten.
Just när Dastan yttrade sina ord hörde han en bekant röst bredvid sig, som om den kom från ingenstans. Rösten fick Dastan att dra på smilbanden något medan kände den behagliga doften av kryddor och såg mot den som just uppenbarat sig. “När man talar om trollen. Välkommen tillbaka, min vän.” Sade generalen och nickade nöjt mot Ismat. Det var skönt att ha henne tillbaka.Dastan vred på huvudet mot prinsessan. “Sera, Du ska få kliva i andra kläder och få dig något att äta. Du ser helt utsvulten ut. Och du med, Ismat.” Förkunnade generalen med en varm röst och en omsorgsfull blick, men strax därefter förändrades hans omsorgsfulla blick till en allvarlig sådan. “Men först behöver vi prata om något.” Sade han lika allvarligt som den blick som nu vandrade mellan de två.
-
Fastän hon hade förväntat sig det oförväntade, kunde hon inte rå för att hoppa till lite. Kanske något ärrad över att ha varit ensam så länge. Hon rodnade kanske något över sin reaktion för att sedan ge Ismat ett genuint leende och skakade lite på huvudet åt titeln som nästan skavde som en nagel i ögat nu mera.
“Ismat!” hälsade hon glatt och drog in den bekanta doften, den som luktade som Thel Shaen och dess tempel. Granskade kvinnan från topp till tå. Åtminstone levde hon och såg ut att må bra, även om hon alltid hade ett speciellt sätt. Det där drömmande och seendet som nästan skrämde henne med. Trots all magi.
Tanken på magi fick henne att se något sorgset bort mot horisonten. För trots att hon sökt länge och väl, hade hon inte funnit någon eller något som ännu hade kunnat hjälpa henne. Det gjorde henne något tom inombords. Även om det säkert skyddade henne med, ner hennes energier inte var lika distinkta.
“Och det glädjer mig att se att du är vid liv!” fortsatte hon sedan, för att skaka bort sina tankar och hon skrockade något åt Dastans ord om kläder. För att sedan se allvaret i blicken och den forna prinsessan kunde ana vad som väntade för samtal och gjorde en gest framför sig.
“Efter dig min vän, om ni kan stå ut med min stank ett tag till!”
-
När hon sträckte på sig igen så mötte hon först Seras klara, blå blick innan hon vände sig mot Dastan och bugade också mot honom, om än inte lika djupt. Leendet som hon gav honom var dock minst lika varmt som det hon gett Sera, ty även om hon spenderade mycket av sin tid i ensamhet så var det ett nödvändigt ont, gemenskapen hon funnit bland motståndsrörelsen var balsam för själen. Vänskap var trots allt något hon förnekats stora delar av sitt liv.
”Jag verkar ha dykt upp i precis rätt tid. Också jag har nyheter, men mina kan vänta. Låt oss komma ur solen”, svarade hon mjukt innan hon vände blicken mot horisonten, åt hållet dit Sera precis fastnat med blicken. För ett ögonblick såg det ut som om hon såg något där själv, men vad det än var så kommenterade hon inte på det, utan lade istället en mjuk hand mot Seras arm innan hon nickade mot tältet som Dastan precis klivit ut ur.
-
Dastan nickade ännu en gång. “Mh. Vi har mycket att diskutera.” Sade han som svar till Ismat innan han vände på klacken och började stega mot sitt tält. Trots hans allvarliga ton, kunde han inte låta bli och skrocka tyst med ett litet flin när han hörde Seras kommentar om hennes stank. Trots den oron han kände i samband med det han hört om Sera, var det något med hennes kommentar som påminde honom att den trotsiga, skämtsamma och lekfulla Sera han en gång lärt upp, fortfarande fanns kvar efter allt hon gått igenom.
Väl inne i tältet greppade han tag om lädersnöret som höll hans enkla hästsvans på plats och släppte ut sitt axellånga, brunblonda hår och slog sig ner vid det bord som var täckt med den stora kartan av Iselem, där han tidigare stått och begrundat sina strategier.
“Sera, som jag sade så har mycket hänt sedan vi skildes åt. Vi har vänner utspridda över hela riket och ögon i så gott som varenda stad.” Förklarade han med en generals röst. När han sedan fortsatte blev hans röst ännu allvarligare, men i hans ögon kunde man, bakom den stränga blicken, finna ett tecken av oro. “Jag vill att du berättar för mig exakt vad som hände i Harmas Öken.” -
Sannerligen hade de mycket att diskutera. Det hade varit mycket som hade hänt sen de senast sågs. Många saker som Sera hade velat nämna, men vid Dastans ord frös hon till något. Faktum var väl att det fortfarande sved en aning. Att hon inte hade lyckats, varken med sitt uppdrag… men speciellt att få känna hennes kärlek besvarad. Hon rörde vid sina kläder, som snarare såg ut som slitna trasor, lite nervöst medan hon funderade på hur hon skulle besvara begäran.
Ett nervöst skratt lämnade hennes läppar och Ismat rörelse vid hennes arm kändes stöttande. Hon suckade lite lätt och betraktade kartan framför sig istället som om hon försökte hitta en vinkel ut ur frågan, men till slut suckade hon lätt.
“Vad som hände…? Jag misslyckades med att hitta tillbaka till min magi.” svarade hon till slut med en fnysning och lade sina armar i kors.
-
Väl inne i tältet igen så tog det ett tag för ögonen att vänja sig vid det mer dunkla ljuset, men skuggan var välkommen och även om man knappast kunde påstå att Ismat någonsin såg spänd ut så tycktes hon ändå slappna av något när de väl var för sig själva där inne.
Hon lyssnade medan Sera svarade på Dastans fråga, eller snarare undvek att svara på den, hennes blick fäst vid kartan på bordet. Seras svar gjorde henne besviken, men det var inga nyheter för henne och hon hade nog blivit mer förvånad om flickan inte valt att undanhålla information för dem, hur frustrerande det än var.
”Ta det från början, ers höghet”, sade hon lite uppmuntrande, kanske aningen ovillig att dela med sig av det faktum att hon mer eller mindre spionerat på prinsessan och redan visste delar av vad som hänt. Det var bättre att hon fick förklara det själv, hur svårt det än var att erkänna det högt.
-
Dastan lutade sig bak mot stolens ryggstöd med uppmärksamheten fullt riktad mot Sera. När han hörde hennes ord suckade han något och kliade sig bekymrat i pannan. Hennes ord var inte vad han ville höra. Inte för att han inte trodde på henne, snarare tvärt om – Han visste hur mycket hennes magi betydde för henne och hur viktig den kunde komma att bli i framtiden i kampen för Iselems bästa. Ja, prinsessans nyheter bekymrade generalen, men han visste också att Sera förstod vad han egentligen frågade om och att hon, på ett vis, försökte undvika att svara honom.
“Sera..” Sade han tyst medan han funderade på hur han skulle formulera sig. Då han inte hunnit få ur sig något mer kom Ismat precis lagom i tid med sina uppmuntrande ord. Dastan höjde han sin hand, pekade något avslappnat mot Ismat med en instämmande nickning och hummade kort. “Mhm.”
-
En djup suck lämnade Sera. Om det var irriation, ilska eller uppgivenhet var svårt att säga. Hon drog handen genom sitt kortklippta hår och lät sedan den klarblåa blicken vara fixerad på sina händer ett tag under tystnad. Som om hon försökte att komma på vad hon skulle säga.
“Uppenbarligen vet ni redan vad som hänt, vad spelar det för roll om det kommer från min munn, eller er?” väste hon, i en ilska som inte riktigt var lik Sera. En ilska som speglade mer sorg och ett sprucket hjärta än vad hon velat visa. Sedan drog hon ett djupt andetag, kanske för att lugna sig själv. Hennes händer darrade lätt.
“Jag… Fann Djan där… i öknen. Ett tag så trodde jag att jag kunde finna kärlek… och kanske en framtid där.” sa hon, lite sammanbitet som om hon ångrade varje ord som föll ifrån hennes mun.
“Men uppenbarligen var allt till förjävels. Och sedan var det förstås bröllopet…” fortsatte hon trött
-
Generalen tystnade en för en sekund och såg på Sera med en något medlidande blick. Han kunde inte låta bli att tycka synd om henne efter allt hon gått igenom. Denna medlidande blick skulle dock inte vara allt för länge. Hennes ilskna ton gjorde honom orolig och bekymrad, framförallt efter allt han hört om vad som hänt i Harmas Öken.
“Sera..” Upprepade Dastan ännu en gång. “Jag vet inte hur Djan var innan allt detta hände, men den man du en gång förälskade dig i finns inte längre kvar. Det mörker som tog din mors liv har tagit över honom också. Jag kände det så fort jag såg honom i palatset och jag vet att du kände det med.” Fortsatte han med en lugn men allvarlig ton. “Jag förstår att det är jobbigt, men det är verkligheten. Han är inte den han en gång var. Han är på Akilas sida nu – på fiendens sida. Du kan inte lita på honom.” Dastan kliade sig i pannan något bekymrat och såg ner i bordet en sekund innan han höjde blicken och såg rakt in i Seras ögon.
“Du har mycket kvar att lära, Sera. Om han sätter sina klor i dig och samma mörker tar över dig med så är allt över.” Hans ton var nu ännu allvarligare, ja, nästan sträng. “Förr eller senare kommer en dag då han försöker ta ditt liv, eller ännu värre – ta över dig och förvrida ditt sinne tills det bara finns ett tomt skal kvar av den du en gång var. Och då måste du vara stark, Sera.” Generalen sneglade ner på den forna kronprinsessans trasiga och nedblodade kläder, orolig för att mörkret redan ska ha slagit sitt fäste i hennes sinne. Att det var just det mörker som fått henne att ta en oskyldig mans liv i Harmas Öken. “…Om inte det är det du vill.” tänkte han sedan högt i form av ett tyst mumlande som lämnade hans läppar. -
Ett tag tycktes Sera vara i andra tankar och minnen med blicken på en punkt bakom Dastan. Fast när hans mer allvarliga ton och granskade av henne, som fick henne att rysa till. Enbart tanken på mörkret som hon hade sett i sin mor… och i stora delar av Iselem, fick henne att rysa. Hon svalde till för att knyta sin näve i ilska. För hon hade svårt att ta bort den gnagande känslan av att det var hennes fel att Djan var där han var. För det var hon som hade fått honom att snoka i hennes sinne… Till slut skakade hon på huvudet för att korsa sina armar och möta Dastans blick.
“Du har rätt.” sa hon, med en bitter underton för att sucka tungt och se på både honom och Ismat för att sedan stryka en hand igenom sitt hår. Lite nervöst kanske. Vad om hon själv slukades av mörkret? Drevs till vansinne som sin mor.
“Det finns inget mörker i mig ännu, Dastan. Och du vet att jag inte ger upp så lätt” påpekade hon, även om det fanns en trötthet där i hennes ögon, som var lika klara som innan.
-
“Du säger det..” Mumlade den forna generalen medan han sänkte sitt huvud och såg ner i bordet. Därefter drog han fingrarna genom sitt brunblånda hår och suckade likt en far som var besviken på sitt barn. “Du säger det.” Upprepade han ännu en gång, denna gången lite tydligare. “Jag vet vad du inte berättar, Sera. Jag vet vad som egentligen hände i Harmas Öken.” Fortsatte han med en sträng ton. “En soldat som tar en annan soldats liv är en sak. Det är soldatens plikt.” Nu höjde han sitt huvud och såg Sera rakt i ögonen med en allvarlig blick, ja nästan arg. “Men att ta livet en oskyldig människa, Sera. En hårt arbetande, oskyldig människa, som kanske till och med har en familj att försörja. Det går inte att få ogjort. Det kan förändra en som människa. Göra saker med en. Sanna mina ord. Jag vet.” Dastan knöt ena handen. “Det är en skam man måste bära med sig för resten av sitt liv. Jag har sett den äta upp människor inifrån. Jag har sett människor förvridas av den, människor som tar fler och fler oskyldiga liv för att bedöva smärtan och innan de vet ordet av det har den smärtan förvandlats till njutning och nöje.” Berättade generalen med en eldig röst. “Och inte nog med det – Det är precis sånt som den falska drottningen på tronen och hennes följare sysslar med. Men inte vi, Sera! Inte vi! Vi är inte som dem!” Hans röst blev högre och högre mot slutet och vid den sista meningen dunkade han till näven i bordet av ren frustration.
Dastan, flyttade sin blick bort från Sera och tog ett par sekunder i tystnad för att hämta sig.
“Förlåt Sera, Jag..” Generalen talade nu med en åter lugn röst. Hans blick såg ner i bordet. “Du är det närmaste jag har till en familj Sera, jag..” Fortsatte han, ungefär som att han inte riktigt visste vad han skulle säga. Tillslut släppte han ut en till suck, och såg upp mot den forna prinsessan ännu en gång. “Har jag någon gång berättat för dig exakt varför jag övergav drottningens armé? Har jag berättat för dig vilka brott jag begått under drottningens order, i tron om att det var Sharahs vilja?” -
Utskällningen förvånade Sera, faktum var att hon hade svårt att få fram ett enda ord. I vanliga fall skulle hon ge ett snabbt och spydigt svar, eller kanske dunka sin egna näve i bordet. Men faktum var att orden och det som han sa skrämde henne. Tänk om det skulle bli så. Mannens ansikte hade hemsökt henne länge, men de senaste dagarna var det snarare som om hon var likgiltig för det hela. Hennes blick var disträ och först verkade hon inte reagera på hans fråga. Lite frånvarande skakade hon på huvudet, som för att få lite mer klarhet eller kunna fokusera mer. Hon tog ett steg närmare Dastan för att lägga sina armar omkring honom i en varm omfamning.
“Dastan… Du behöver inte.” viskade hon, det fanns en del ånger och rädsla i hennes röst. Hon kunde se hur jobbigt det var för Dastan men samtidigt ville hon förneka sin egna rädsla som växte inom henne. Hennes mun var torr och det var svårt att riktigt få fram orden.
-
Dastan frös till i en kort sekund av förvåning när Sera närmade sig och omfamnade honom innan han sedan besvarade hennes kram och lade sina armar omkring henne. Det var nästan ironiskt hur ombytta rollerna kändes just i stunden. Det brukade i alla år alltid vara han som tröstat och lugnat ner henne, men nu var det istället hon som omfamnade honom i ett försök att trösta honom. Hon skulle på ett sätt alltid vara den lilla flicka som Dastan tränat och tagit hand om när hon var liten men att åren hade gjort henne vuxen blev ändock något mer påtagligt i just detta ögonblick. “Det är okej, Sera.” Svarade han sedan lugnt innan han släppte kramen, placerade sina händer på hennes axlar och såg henne i ögonen. “Du förtjänar att veta.” Fortsatte generalen.
Dastan spenderade de kommande femton minuterna att berätta i detalj de hemskheter som han blivit beordrad till under de sista åren, innan han spårlöst försvann från Thel Shaen. Alla familjer han splittrat, alla föräldrar han fört iväg och lämnat barnen kvar ensamma. Alla gånger han lemlestat någon för att ha stulit något, oavsett ålder. Alla tungor han bränt med glödhet metall då någon uttryckt sig illa om Akila och hennes styre, alla liv han tagit och däribland säkerligen oskyldiga sådana. Slutligen berättade han också om hans sista handling som general under Akila Tenír, då han sändes ut för att gripa en politisk motståndare tillsammans med hans fru och två barn, för att sedan spetsa dem på torget som ett exempel på vad som händer dem som motsätter sig deras drottning och hur han där och då fattade beslutet att skona familjen, och överge sin post som ormdrottningens högra järnhand.
Dastan blick vandrade tillslut åter igen ner mot bordet “…Jag hatade det, Sera. Men jag blundade för det och utförde min plikt i tron om att det var Sharas vilja. Och tillslut krossade det mig. Jag stod inte ut mer. Jag hade inte gjort någonting för att skydda vårat folk. Det enda jag gjorde var att mata Akilas maktgalna ego..” Förklarade han medan hans röst blev mer och mer eldig med tiden. “Den falska drottningen och hennes styre är en sjukdom som har spridit sig över vårat rike.” Dastan såg upp på Sera på nytt, men denna gången med en målvetveten och allvarlig blick. “Det här ändlösa lidandet måste få ett slut och det är min plikt att se till att det sker. Till varje pris. Om det så kommer att kosta mig livet. Det är min skyldighet till de människor vars liv jag tagit eller förstört.” Dastan knöt handen så att knogarna bleknade och ställde sig upp. “Den falska drottningen som berövade din mor livet och stal hennes kropp måste dö, tillsammans med hennes rådgivare. Det är det enda botemedlet, Sera.”
You must be logged in to reply to this topic.