Talanriens rollspelsforum

Post has published by Valentine
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 28 total)
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla var redo för vad som komma skulle även om hugget i sitt hjärta ändå fanns där över hur hennes val skulle göra sina systrar lidandes. Det var synd att samhället de levde i fungerade på detta sättet men hur kunde hon som kvinna ens få sin röst hörd? Det gick inte helt enkelt och hon måste göra vad som var bäst för henne själv att göra. Hon hade spenderat dagen i full tankegång trots allt men hur hon än tänkte så visste hon att hon inte kunde leva lyckligt utan Arlin.

    Vad spelade det för roll alls att leva om hon inte fick vad hon ville ha? Att sitta som en putsad prinsessa på en tron hela livet var inget liv som hon ville befinna sig i. Vad som helst skulle vara bättre än det trots allt. Speciellt med Arlin.. Hennes tankar flaxade iväg där hon tog sig ut från sitt rum i solid tystnad för att lika tyst ta sig mot mötesplatsen de bestämt sig för.

    Det var nästan skrämmande tyst i salarna vilket inte var konstigt med tanke på att alla låg och sov vid det här laget. Vid enstaka tillfället kunde hon höra en fågel kuttra utanför fönstren men annars var det dödstyst. Det blev lite knepigt att ta sig ut från ytterporten utan ljud men till hennes eviga lättnad så lyckades hon ändå med bedriften. Efter ett fåtal minuter befann hon sig på sin hästs rygg och försiktigt lämnade residenten innan hon galopperade iväg. Otroligt försiktigt för att inte bli påkommen först och främst men när hon kommit tillräckligt långt borta så for hon iväg men en trummande frihetskänsla som spred sig genom hennes kropp.

    Snart…

    Väl framme vid mötesplatsen så saktade hon in sin häst under mörkrets skugga bakom ett träd i väntan på att Arlin skulle dyka upp.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det hade varit svårt att få Nilla ur sitt hem, bort från sin familjs vakande ögon. Men de hade ändå med möda och besvär lyckats bestämma denna mötesplats mittemellan staden Kaelred och Nillas hem. Han hade redan anlänt några timmar innan, och hade oroligt och nervöst vandrat fram och tillbaka. Nilla hade dessutom varit lite försenad, och en stund hade han oroat sig för hon blivit påkommen – om deras planer var förstörda?

    Gång på gång tänkte han om detta var rätt val, eller om det han gjorde var fel mot Nilla, hennes familj, och konungen han tjänat de senaste åren. Men de tankarna försvann snabbt. Det som hade börjat som en politisk intrig hade på något vis blivit till en nästan barnslig kärlekssaga han inte kände igen sig i. Men nu då det satts i rörelse var det som om han inte kunde stoppa det. Han gick med i bara farten, där vagnen som var deras framtid, rullade ned för backen som av sig själv. Kanske Oden och Freja skulle bistå honom, och han bad en tyst bön och lovade blot och offer i deras ära om de bara skulle vara på hans sida denna dag.

    Mitt i sitt grubblande hörde han plötsligt hovarna, och av ren instinkt vidrörde han sitt svärd innan han såg vem det var. Arlin själv var inte mycket mer än en mörk skepnad, med en mörkgrå mantel med huvan uppdragen. Som för att visa att det var han drog han ned sin huva och avslöjade sitt axellånga mörka hår.
    ‘Nilla!’ sa han, med en glädje pirrandes inom sig som han inte förväntat sig. Han skyndade sig fram till hennes häst, gav den ett stillsamt ord för att lugna den och tog tag i tyglarna, för att lägga den andra handen på Nillas ben på ett kärleksfullt vis.
    ‘Gick det bra?’ frågade han, nästan lite ängsligt.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla hade inte först lagt märke till att Arlin var där med tanke på hans väl kamouflerade skepnad i i nattens mörker vilket nästan fick henne att hoppa till på sin hästs rygg, men bara nästan när hon hörde sitt namn i Arlins stämma. Han kom farandes fram mot henne och hon kände som alltid hur fladdrande av vingar i hennes mage kom till ytan igen likt varje gång hon såg sin älskade Arlin. Riktig förälskning kunde man väl säga då fladdrande i magen och den otroliga lyckan spred sig inom henne. Alla orostankar hon känt över att föråda sin familj på det här sättet släppte för ögonblicket och allt som betydde något just nu var Arlin.

    Hon kände hans hand mot sitt ben och släppte tyglarna med ena handen för att lägga sin svala hand över hans. Hon hörde hans nervösa fråga och visste inte riktigt vad hon skulle svara först. Det verkade ha gått bra men med hennes familj kunde hon aldrig vara helt säker. “Jag tror det, men vi borde inte dröja kvar för länge.. du vet hur min familj fungerar trots allt.” Sa hon med samma oro i rösten som Arlin hade haft vid sin fråga. “Fick du vänta länge? Jag kunde inte lämna förens jag var säker på att alla låg och sov.. Det verkar nästan omöjligt hur lätt jag skulle blivit påkommen annars.” Hon kramade om hans hand medan hon böjde sig nedåt och placerade en kyss mot hans handrygg. Det var allt hon kunde nå från sin hästhöjd trots allt.

    “Gick allt bra för dig? Har allt gått som planerat hittills?” Undrade hon oroligt då hon visste att denna resa hade en stor chans att kunna bli komplicerad för dem båda.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arlin verkade lite lättad över hennes berättelse.
    ‘Jag har väntat ett tag, jag var orolig över att du hade blivit påkommen.’ erkände han, men de hade inte tid att diskutera det just då. Han släppte henens hand och skyndade sig till sin egna häst, och snabbt som så var de på vägen igen, på väg mot Kaelred.
    ‘Allt har gått som planerat, än så länge. Jag har arrangerat biljetter åt oss på ett stort fartyg som reser i gryningen i våra namn, som reser till Nirai… Och ordnat ombordstigning på ett mindre skepp på väg österut, med falska namn.’ förklarade han, med lite tur skulle det vara tillräckligt för att vinna dem lite tid. Trots allt skulle det inte dröja länge innan det slogs ihop två och två när de båda var försvunna.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    “Jo jag brottades själv med sådanna tankar vilket gjorde att jag blev så här sen, förlåt mig men ville bara vara säker”
    Nilla kände alltid att det var lika svårt att låta Arlins hand gå men lät det dock ske utan större invändningar i alla fall, detta var varken tid eller plats för det trots allt. Hon bevittnade hur Arlin tog sig upp på sin häst och fick sin egna häst att vandra upp brevid Arlins innan de var på väg mot friheten. Hon lyssnade på Arlins plan noga och nickade för att visa att hon förstått det hela . “Så vad kommer mitt andra resenamn vara?” Undrade hon då det kunde vara bra att veta i förväg så hon inte stod där och stammade då de skulle kolla på hennes biljett.

    Hon hade aldrig varit så här nervös någonsin men det var helt klart det rätta att göra. Starta om på nytt även om sorgen att inte kunna vara med sina systrar antagligen alltid skulle finnas med henne.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arlin viftade bar abort hennes ursäkt, det var inget att bry sig om just då. De hade större bekymmer och utmaningar framför sig. Detta var bara början, och än så länge stod gudarna på deras sida.
    ‘Freja är med oss, jag kan känna det.’ sa han lite mystiskt åt henne, vilket troligen lät väldigt märkligt för en som inte vuxit upp i Kaldrland.
    ‘Mitt namn är Tore Angirsson, och du är min hustru Ingrid Fjalarsdotter.’ sa han och såg på henne lite menande, som för att komma ihåg det.
    ‘Bäst att du inte säger så mycket, om de ska tro vi är ett Kaldrländskt par som reser hem.’

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla ordade ut sitt falska namn för att vara säker på att hon skulle komma ihåg det när tiden kom; “Ingrid Fjalarsdotter..” ett par gånger i rad för att liksom etsa in det i sitt sinne. Det skulle ju inte vara lyckat om hon vart frågad om sitt namn och inte hade en aning om det liksom. Till både orden om Freja och att inte tala allt för mycket så nickade hon för att visa att hon förstod medan hon under tystnad fästa blicken på Arlin med ett litet leende som spred sig på hennes ansikte. De hade så gott som 50/50 chans att lyckas med detta, det visste hon men då Arlin verkade så positiv med Frejas hjälp så kände hon sig själv genaste säkrare i det hela. Det var svårt att förklara varför men trots det så kände hon sig redan hemma tillsammans med Arlin.

    Hennes häst frustade till lätt där det vackra djuret marscherade framåt bredvid Arlins häst och det kändes för Nilla att även de verkade passa bra ihop. Drömmande var och skulle väll alltid Nilla vara så att finna henne sitta där tyst med ett leende var inte ovanligt. Nervositeten hade släppt henne en aning och istället ersatts med glädje, samma glädje som hon alltid kände tillsammans med sin blivande man. Vad skulle vindarna egentligen medföra dem båda? Efter en stunds tystnad så kunde hon inte hjälpa att fnittra till bakom ena handen som hon hade höjt mot munnen, hon sa inget efter det dock men man kunde väll klart säga att fnittret i sig sa mer än tusen ord om både hennes känslor för Arlin och äventyret framför dem båda. Det var läskigt minst sagt men att vara med Arlin av alla personer värmde helt klart hennes hjärta.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arlin gav henne ett litet leende då hon försökte memorera det falska namnet, och han lärde henne uttala det korrekt. En liten rättelse, men det skulle låta märkligt annars, om hon inte sade det med en kaldrländares hårda artikulation. Det var spännande, romantiskt till och med, att låtsas att de var gifta även om de inte var det. Hennes lilla fnitter fick honom att slappna av, kanske detta skulle gå bra, trots allt? Och i sanning kunde han inte vänta på att lämna Kaelred bakom sig.

    ‘Kom nu.’ sa han till sist, de hade nått hamnen där flera skepp gungade, knarrade och reflekterades i vattnet i nattens sken. Han ledde henne till det mindre skeppet, inget överdådigt, inget som skulle dra till sig uppmärksamhet. Kaptenen såg ut att vara från Iselem. Efter ett kort välkomnande blev de introducerade till boendet. Inget överdådigt, inte det minsta. Troligen mindre lyxigt än hon var van med, för de reste som vanligt folk och hade inte ens en egen hytt. Snarare var det en del av lastutrymmet under däck som gjorts om till boende, med linor och skynken som separerade små bäddar från varandra och gav en gnutta privatliv från de andra resenärerna. De två skulle så klart dela bädd, annars hade det sett märkligt ut med en ung man och ung kvinna som reste tillsammans på detta vis.

    ‘Jag… beklagar boendet. Men något annat hade dragit för mycket uppmärksamhet.’ sa han då de hittat sin plats, och han drog för tygerna på varje sida om deras lilla boplats. Det var mycket ljud där, något barn skrek, andra pratade, men skenet från lampor och siluetter mot tygen kunde vara lite mysiga. Om man hade fantasi. Arlin såg lite skyldig ut, men hade ett leende på läpparna.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Det tog ett par gånger tills uttalet vart rätt men hon lyckades i alla fall och upprepade det på rätt sätt ett par gånger till för att vara helt säker på att få det rätt. Detta var ju trots allt viktigt om hon skulle låta som den hon spelade för närvarande, skulle ju bli helt fel med sin vanliga dialekt. Även om detta var otroligt farligt för dem båda så kunde hon inte låta bli att uppskatta tiden trots allt. Hon ville ingenting annat än att spendera sin tid med Arlin så trots faran de kunde stöta på när som helst så var hon ändå glad för tiden hon fick med honom. Under ridturen så kunde hon därför inte låta bli att ge honom varma blickar med jämna mellanrum.

    Vid hans ord så följde hon med utan tvekan, hoppade av sin häst och gav tyglarna till personen som skulle leda bort den till sin rätta plats innan hon krokade arm med Arlin för att ta sig ombord skeppet. Hon nickade som svar till välkomnandet för att det som sagt var bäst att hon inte sa allt för mycket tack vare sin dialekt. Hon såg sig nyfiket omkring på skeppet medan de gick mot sin säng och det var helt klart en annan värld en den hon växt upp i. Hon var ju uppväxt med första klassens privata rum och lyx men trots detta kunde hon inte bry sig mindre om ärligheten skulle fram. Det knackande skeppet i normala boendeläge var inte något hon brydde sig om just nu och kanske aldrig skulle bry sig om? Hon hade ju trots allt gjort sitt val att lämna hemmet och de hjärtskärande bekostnaderna som detta innebar till ett liv som var av hennes egna vilja. Hon brydde sig inte om vad det innebar så länge hon inte skulle tvingas ge upp sitt liv för något hon inte ville ha. Arlin var något hon ville ha vilket var allt som betydde något för henne i detta läget.

    Hon skakade därför på huvudet med ett leende vid Arlins ursäkt för att visa att detta inte gjorde henne något alls. Släppte hans arm lite motvilligt för att låta fingrarna löpa över sängens kant innan hon satte sig ner på madrassen. Madrassen var av hårdare struktur än vad hon var van vid men inte helt obekvämt trots allt. Ljudet av det skrikande barnet, knastret från båtens trä och det avlägsna pratet från passagerare var nytt för henne, och även lite spännande. Hon sträckte upp sina händer mot Arlin för att ta ett mjukt tag om hans med ett leende på läpparna. Det var helt klart en romantisk känsla hela alltet för henne. “Det är inget att beklaga dig för Arlin. Jag tycker snarare att det här är mysigt och även romantiskt. Jag är så glad för detta att inget annat stör mig.” Sa hon medan hon drog lätt i honom för att få honom att sätta sig ner bredvid henne. Kändes nästan otroligt att de redan kommit så här långt vilket sprakade upp hoppet inom henne.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arlin hade känt en spänd nervositet över hur hon skulle reagera. Trots allt kände han inte henne väl nog för att veta hur hon skulle ta all omställning. Och Kaldrland var inte direkt känd för sin bekvämlighet. Men hon verkade ta det med ro, vilket fick honom att slappna av något – trots allt hade han sett adelsdamer i Kaelred reagera väldigt negativt på minsta lilla tecken av smuts och fattigdom. Eller att behöva vara i närheten av vanligt folk.

    Så han sjönk ned vid hennes sida och skrattade lite roat.
    ‘Vi får väl se vad du tycker efter att du utfört dina behov i en hink.’ sa han retsamt, rak på sak som han var.
    ‘Men jag lovar att jag ska upprätthålla din värdighet, trots det.’ tillade han med samma retsamhet, och kramade hennes händer med sina lite förhoppningsfullt, lite spänd över vad som skulle hända.

    ‘Vi får väl se hur din far reagerar, då han får veta att du är borta.’ sa han lite eftertänksamt.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Eftersom Nilla alltid hade varit en sådan drömmare så tänkte hon kanske inte likt de flesta rikemans kvinnorna brukade göra. Visst var detta en STOR omställning till hela hennes liv men då hon även var en romantiker så gjorde det henne inte något; så länge som hon hade Arlin. Vid Arlins kommentar om att behöva uträtta sina behov i en hink så kunde hon inte mycket annat göra än att skratta både roat och nervöst för blotta tanken. Jo något nytt skulle man väll alltid testa men tanken på att gå på en hink var väll kanske inte det mest uppskattade ändå. Men som sagt så var det inget hon skulle lägga många tankar på förens det var dags att använda en hink, det gjorde henne inget bra att tänka på det nu.

    Hon kramade tillbaka Arlins händer och lutade kort huvudet mot hans axel tillgivet innan hon rätade på sig igen, satt dock kvar nära Arlin. Uppmuntrad av Arlins retsamma ton. Vid Arlins uttalande om hennes far såg hon plötsligt lite oroad ut. Jo om det var något hon fått lära sig så var det att hennes far inte hade NÅGRA planer på att låta henne bestämma själv så tanken på hans reaktion när han upptäckte att hon var borta var skrämmande. Hon svalde lätt vid tanken och såg på Arlin, det syntes att hon var oroad. “Han kommer inte bli glad.. Om mor inte gillar det så verkar det som om far alltid håller med och tro mig; min mor gillar detta inte alls.. Jag vet inte vad han skulle göra om jag ska vara ärlig men jag tror inte att det skulle sluta väl..” 

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arlin skakade på huvudet, kanske var han lite bekymrad men han lät det inte visa sig. Inte för henne i alla fall.
    ‘Då vi väl är i Kaldrland kommer vi vara säkra.’ lovade han henne och kramade hennes händer med sina, försäkrande och stödande. Det var nästan lite nervöst att sitta där ensam med henne, trots allt hade de alltid varit i sällskap med någon annan. Hans ögon gick över detaljerna i hennes ansikte, och han sträckte fram en hand för att stryka hennes hår.
    ‘Mitt folk kommer inte låta någon ta dig mot din vilja.’

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla log lite med en lättad suck över orden som lämnade hennes framtida make och det syntes att hon slappnade av mer nu än innan. Hon hade växt upp med att hålla sig lugn men man kunde dock se en lättnad förgylla hennes ansikte från Arlins valda ord. Att säga att hon inte var nervös skulle vara att ljuga trots glädjen hon kände när hon nu befann sig helt med Arlin, inga gamande föräldrar som försökte stå i deras väg, inga avbryt från hennes underbara systrar.. Bara.. dem.

    Båten gungade fridfullt fram och tillbaka med vågorna och det var nästan som om ljudet från rösterna, skrikande barn runt omkring dem gungade iväg i deras takt. Hon var med nervös då detta var en helt ny upplevelse för henne, aldrig hade hon varit själv på detta sättet med en man förut, speciellt inte någon som hade fångat hennes hjärta nästan från första mötet av blickar. Det var spännande men ändå lite skrämmande på sitt sätt, allt lämnat bakom sig för att skapa ett nytt liv med hennes Arlin. Hon log lite mjukt mot honom då han strykte hennes hår för att försöka att försäkra honom med, så som han nyss gjort mot henne utan att hon visste om det. Hon höjde sin ena hand för att mjukt placera den mot Arlins kind, lät tummen stryka mjukt över hans hy på ett tillgivet sätt.

    “Snart behöver vi inte oroa oss, när skeppet har seglat finns det ingen som skulle kunna hindra oss. Då seglar vi till säkerheten i Kaldrland och lämnar alla problem bakom oss.”

    Ja hon var säker på det, hennes far kunde ju inte rida över vattnet eller hur? Snart skulle det bära av och hon kunde släppa rädslan av att hennes mor eller far skulle komma ombord och bryta isär livet hon precis började bygga upp. Mycket riktigt så kunde man snart höra hur besättningen skyndade omkring ovan dem för att göra allt redo för avgången. Ett dovt skrik från kapten till besättning hördes om man lyssnade noga genom passagerarnas stämmor och knakandet av plankor ovan sa även det en hel del.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Nillas beröringar och den enkla kyssen fyllde Arlin med en varm rysning och han kunde inte riktigt sudda bort det där leendet han hade på sina läppar. Nästan lite för mycket leende för att vara en hård kaldrländare trots allt, men vad spelade det för roll? Ingen var där för att se dem just då. Försäkrande nickade han över hennes ord.

    ‘Snart… min älskade.’ sa han, lite prövande med de vågade och laddade orden. Men det kändes rätt, och det kändes bra att säga det. Och om de inte ens kunde använda sådana ord med varandra, vad var då poängen med denna galna flykt? Som om fartyget höll med lättade ankaret i den stunden och skeppet började sakta vända och röra sig till kaptenens skrikande order ovan däck, och Arlins blick for något instinktivt uppåt mot taket.

    ‘Så, nu var vi på väg. Ingen återvändo nu. Men vi gör det här tillsammans…’ sa han och grävde lite i sina fickor innan han fick fram en enkel ring i brons. Något traditionellt satte han sig ned på knä på golvet framför sängen, och tog hennes hand.
    ‘Nilla…’ sa han och kände sig väldigt torr i munnen plötsligt.
    ‘Detta är kanske inte det bästa stället… Men man vet aldrig när man får chansen…’ sa han och harklade sig lätt.
    ‘Vad jag försöker säga är… Vill du dela dina dagar med mig?’  frågade han, och såg upp i hennes ögon.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Vid Arlins uttal som följdes av min älskade så pirrade det i hela kroppen på Nilla och värmen spred sig mysigt igenom hela hennes kropp vid just de två orden; Min älskade. Det var något som för henne spelade all roll i världen, hon kunde inte bry sig om varken skräcken över vad de nu genomförde, den ovanliga (för henne) miljön de befann sig i eller krigsropen som må hända skulle skrikas över hela landet då hennes föräldrar hade tagit reda på vart hon tagit vägen. Allt som betydde något för henne var Arlin, bara Arlin så de orden hade varit otroligt välkomnade med ett varmt leende riktat till hennes älskade. Hon kände en rush av lycka svepa över henne men inte visste hon att detta bara var början till en tsunami av lycka som skulle svepa iväg henne totalt.

    Folket sprang omkring ovan däck och ankaret lättades vilket fick deras sanna färd att börja avgå ut mot havet och uppspelt av Arlins ord så lät hon lyckan tränga fram under alla de åren som hon hade behövt trycka undan dem till ett mer propert välbehag. Hon kunde släppa loss helt nu när de lämnade hamnen då hoppet om att få sitt egna liv nu hade flammat upp totalt och oron hade lämnat henne av någon anledning. På land hade oron tryckt inom henne men nu när de lämnade landmassan så släppte det från henne, helt övertygad av att det skulle ta tid för hennes familj att få ett skepp redo och sedan segla efter henne. Kanske till och med tillräckligt länge för att de redan skulle vara i säkerhet.

    Sedan så hände något hon hade drömt om sedan dagen hon hade mött Arlin men ändå ände hon sig inte helt beredd på att detta skulle ske redan. Arlin hade fiskat upp en ring från sin ficka och snart stod han på ett knä framför henne med sin hand om hennes vilket fick henne att dra in ett djupt andetag medan hennes lediga hand täckte hennes mun vid vad hon bevittnade. Hennes ögon vidgades även då hon inte i någon av sina drömmar hade kunnat för ana att det skulle ske på detta av alla ställen, men det var välkomnat utan tvekan, hon var bara helt oförberedd. Hennes hjärta hoppade nästan ur bröstet på henne där hon lyssnade på hans ord och sedan kom frågan som hon hade drömt så mycket om vilket fick hennes ögon att tåras av lycka där hon sänkte handen som täckt hennes mun ögonblicket innan. Hon kände sig nästan som om att hennes röst skulle svika henne men lyckades mirakulöst nog att svara honom. “Käre Arlin.. Det skulle ge mig otroligt med lycka att ha dig som min man. Mitt svar är självfallet ja, tusen gånger ett ja.” Så hon lite skakig på rösten för ja detta hände en gång i hela hennes liv och det hände just nu dessutom!

    Hon böjde sig fram för att ge Arlin en varm kyss som hon långsamt drog sig bort från för att ge Arlin en chans att sätta ringen på hennes ringfinger. Detta var helt klart den lyckligaste dagen i hela hennes liv; hon skulle gifta sig med Arlin!

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Samtidigt på en annan plats…

    Strax före gryningen hade gården börjat komma till liv. I den stora villans kök hade tjänstefolket börjat tillreda frukost och stallen hade djuren börjat tas om hand. Katarina vaknade med ett ryck då himlen utanför fönstret hade börjat anta en gyllene färg. Hennes andhämtning var snabb och håret klistrade sig mot den kallsvettiga pannan. Smärtan hon känt i nedre delen av buken verkade hålla sig kvar från mardrömmen. Hade det verkligen varit en mardröm? Mödosamt klev hon upp ur sängen, ena handen långsamt masserande magen då hon klev fram till fönster och öppnade det. Den kalla morgonluften svepte in i rummet och snart svepte den även bort resterna från mardrömmen.

    Katarina hade alltid varit en effektiv person, och så var även hennes mornar. Innan frukost ordnade hon med bokföringen och andra ärenden gällande godset, tvättade sig, kammade det långa blonda håret och klädde sig anständigt för dagen. Solen hade precis börjat jaga bort nattens dimma från markerna då hon slog sig ned vid frukostbordet och inväntade sina döttrar. De började trilla in en efter en, den ena pigg den andra trött, i samband med att frukosten dukades fram av tjänstefolket. När Nilla verkade ta tid på sig så skickade hon en av kvinnorna att väcka den äldsta dottern. Att sjusova såhär skulle inte passa när hon flyttade in på slottet! Lata flicka!

    “Min dam…!” tjänarinnans röst hade en undertryckt rädsla som fick det att knyta sig i magen på Katarina då hon såg upp från sin frukost till kvinna som återvänt. “Fröken Nilla är inte på sitt rum…!” Katarina blev alldeles kall inombords och sänkte långsamt sina bestick. De övriga flickorna såg upp, förvirrade och lite förskräckte. Det senare troligtvis över deras moders hårda ansiktsuttryck.
    “Vad sa du..?” väste hon sammanbitet då hon reste sig och steg runt bordet för att fortsätta ut i korridoren och upp för trappan.

    “Nilla..!?” Katarina rusade in i rummet, blicken sökandes efter hennes äldsta dotter. “Nilla!?” upprepade hon och tog ett varv runt rummet, såg under sängen och bakom draperierna. Inom henne hade en isande rädsla börjat växa. En oro som bara en mor av sju kunde känna. Då hennes dotter bevisligen inte befann sig i rummet tog hon ett djupt andetag för att åter samla sitt kyliga jag.
    “Leta rätt på Nilla. Hon måste vara här någonstans, säkert med näsan i en bok” beordrade hon tjänarinnan innan hon återvände till frukosten. Men någonting sa henne att denna gång skulle hon inte hittas med en bok, även om hon upprepade detta till sina yngre döttrar.

    Frukosten hade dukats undan då en tjänarinna och en stallpojke kom ut på verandan där Katarina satt sig för att återgå till bokföringen. Dagen hade börjat bli varm och härute fläktade vårbrisen skönt. Stallpojken var ung och vred sina händer nervöst i varandra, blicken fäst på sina fötter. Han började stamma fram någonting vilket fick Katarina att se upp från sina papper, otåligt.
    “Nå? Ut med språket?” den isande rädslan hade börjat krypa tillbaka men utåt verkade hon likgiltig.
    “F-fröken Nillas h-häst… den är borta… betsel och sadel med…” hans ord fick henne att spärra upp ögonen och resa sig hastigt. Blicken gick från pojken till tjänarinnan, till bordet där hon vält ut hela bläckflaskan över sina papper. Ett klumpigt misstag hon annars hade försökt rätta till men helt andra tankar rusade i hennes huvud nu för att ens notera olyckan.
    “Kalla hit vaktchefen!”

    Det hade inte dröjt länge förrän flera hussoldater hade gett sig av till häst för att leta efter Nilla, samt flera andra tjänare som sökte till fots i närområdet. Dagen fortlöpte utan att någon återvände med goda besked och Katarina blev bara mer och mer illa till mods. Tänk om hennes flicka ramlat av hästen och brutit nacken? Eller ännu värre… rymt? Hon försökte att hålla tankarna borta från detta men det var svårt. Under den varma eftermiddagen hörde hon snabba hovslag närma sig och hon skyndade ut på den lilla innergården precis samtidigt som en andfådd soldat återvände på en häst löddrig av svett.

    “Min dam! Fröken Nilla! Jag vet vart hon är!” utropade han samtidigt som han slängde sig av hästen och för ett ögonblick kände sig Katarina lättad, hennes flicka var vid livet! Men denna lättnad ersattes snabbt av en ny oro. Vart var flickan?
    “Nå? Vart är hon?” hon synade soldaten uppmanande från topp till tå där han stod och försökte hämta andan medan ett par stallpojkar ledde iväg hästen.
    “Det..” han skakade på huvudet och harklade sig “.. nere i hamnen, en halv dagsritt bort, hade några köpmän sett hennes häst…” Katarina var tacksam över att hästen var en raritet och alltid drog till sig blickar “De sa att de sett en ung dam och en ung man stiga ombord ett iselemskt skepp, tydligen hade de varit kaldrlänningar…” soldaten fortsatte att berätta men Katarina hörde inte. Det brusade i öronen. Kaldrlänningar.

    “Förbannad vare den lymmeln!” utbrast hon plötsligt och stormade in i huset. Allt var förlorat. Allt. Nilla hade fördömt henne och hennes systrar. Dumma flicka! Hon kände sig rådvill då hon spatserade av och an inne i huset. Hon kunde intet göra. Utanför Kaelred och Celeras hade hon inga kontakter. Det fanns bara en sak hon kunde göra, och det var att hoppas hennes man inte lämnat kontinenten ännu. Han och hans krigsband borde vara kvar i Celeras och vänta på att vårstormarna var över. Övertygad om att han var deras sista hopp att ställa allt till rätta så greppade hon sin penna och bläck för att skriva till honom. Måtte han inte lämnat kontinenten än.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det hela var väldigt plötsligt, väldigt spontant, men ändå hade Arlin känt att det var rätt. Pirrig hade han varit då han tog fram ringen, men då hon tackade ja och gav honom den djupa kyssen som följde kände han sin nervositet smälta. Ringen gled smidigt på hennes nätta finger, och han gav henne ett varmt leende som fick honom att se betydligt stiligare ut än vad han gjort i Kaelreds hov då han sett allvarlig ut.

    Skeppets färd fortsatte och utan att veta att de blivit upptäckta ungefär en halv dag efter deras avfärd. Men nu var det gjort, och de hade åtminstone lite försprång på deras galna resa. Färden sjöväg var ganska händelselös, och maten inte speciellt god, vilket nog fick dem båda att tappa några kilon i kontrast till den mat av överflöd de haft tillgång till under festligheterna i Kaelred bara ett tag innan.

    Först gjorde de ett kort stopp i Iselems varma huvudstad Thel Shaen, med den gassande solen som var allt för varm för Arlin. Att återigen vara i land var en välkommen variation, och lite riktig mat och dryck likväl. Här arrangerade de sedan en båtfärd mot Karm i något mer lyxigare förhållanden. Åtminstone till den grad att de hade en egen hytt. Några veckor gick, och väl i Karm fick de passage på en Kaldrländsk långbåt som skulle ta dem till huvudstaden Frostheim.

    ‘Detta kommer vara den tyngsta delen av resan.’ sa Arlin lite beklagande då han hjälpte henne in i det lilla fartyget, som hoppades att Nilla inte skulle ångrat sina livsval vid detta skede av resan. Skeppet var litet, men smidigt, men alla sov på samma yta. Inte för att Kaldrländarna verkade bry sig, men Nilla var knappast van med att dela skepp med en grupp hårda män och kvinnor från Kaldrland.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det fanns ytterligare ett främmande ansikte på skeppet som skulle ta ungdomarna till Frostheim, en tanig flicka, troligen några år yngre än Nilla. Hon hade köpt sig en plats på skeppet innan det hann lämna Karm och när Nilla och Arlin klev på skeppet så satt hon redan där.

     

    Hon såg ganska vilsen och malplacerad ut och ingen av besättningen verkade lägga märke till henne mer än när de barskt sade åt henne att flytta sig närhelst de kände att hon var i vägen. Hon hade smutsblont hår och stora, bruna ögon som genast drog tankarna till ett rådjur. Om hon var från Karm eller Kaldrland var omöjligt att avgöra, men kläderna hon bar skvallrade om att hon åtminstone spenderat mer tid i Karm än i nordbornas kyliga land, och likväl avslöjade de henne som en av de mindre lyckligt lottade i livet.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Resan var långt ifrån simpel och den stora kontrasten tog på Nilla en hel del men lyckan från Arlins frieri fick henne dock att trycka det hela undan en aning. Maten var förfärlig, hon kände att klänningstyget inte längre var figursytt då hon tappade vikt då maten inte riktigt var något man ville äta mycket av. Det gick i men var inte direkt något man ville frossa i sig om man sa så. Hon spenderade mesta tiden med Arlin självfallet och även om det känns konstigt i början att sova bredvid honom så hade det inte tagit mer än en natt innan hon vant sig vid det. Vaknade upp tätt intill honom varje morgon vilket inte var något alls att säga nej till, till och med så att det tagit henne en bra tid på morgonen för att låta honom gå och uträtta behov.

    Väl i Iselem så var det otroligt varmt men likt Arlins tycke så uppskattade hon att befinna sig på marken igen. Allt vaggandet av vågor gjorde henne till och från illamående så att slippa gungas ett tag var mer än välkomnat och så var även den goda maten som erbjöds på platsen. Hon uppskattade resan till Karm lite mer då de fick en egen hytt som hon satt i och läste för det mesta då hon visste att det var bäst att hon inte pratade för mycket med andra med tanke på hennes dialekt. Bokutbudet var inte överdrivet stort men höll henne hyfsat underhållen tills de anlände till Karm.

    Hon var så otroligt trött på att resa vid det här laget men sa till sig själv att när de väl var framme så skulle det kännas otroligt mycket bättre. Man kunde se på henne att de långa resorna hade gjort henne trött när Arlin hjälpte henne på deras sista skepp. Hon var aningen blekare efter att för det mesta suttit undangömd och därför inte fått så mycket sol som hon egentligen behövde men också blek tack vara det skumpiga vattnet de befann sig på. Men nu var den längsta biten avklarad och hon kände sig hyfsat redo för att ta sig igenom den sista sträckan med, trots att det verkade som att detta skeppet inte hade någon privat sfär att tala om. Hon hade aldrig trott att det var så här jobbigt att resa som en normal person då skeppen hon befunnit sig på förr alltid gått raka vägen till deras mål och alla haft en privat hytt i familjen. Trots detta så kunde hon inte göra mer än att med tröttheten som syntes, le mot sin kommande man.

    “Det är svårare än vad jag hade trott med resorna. Känner mig rätt så instängd efter alla dessa veckor men jag ångrar mig inte. Kommer kännas så skönt när vi väl är framme Arlin, Låt oss hoppas att vädret är på vår sida.” Ja hon hade förklarat för en oroad Arlin att vågorna fick henne att bli illa till mods förut under den långa resan så hon visste att han skulle förstå vad hon menade med sina ord. Ju mer veckorna passerat så hade oron lämnat henne grad vis vilket kanske inte var det bästa för henne. Men hon hade inte sett skymten av varken hennes mor eller far vilket fångat in henne i en känsla av trygghet vid det här laget. Utmattning men trygghet i alla fall.

    Nilla såg den taniga flickan på skeppet men la inte ännu för många tankar till henne. Hon var som sagt trött och hade ju lovat att inte prata mer än nödvändigt med tanke på att hennes dialekt skulle skrika att hon kom från en annan plats.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arlin nickade förstående över Nillas ord. Inte för att han på något vis ansåg att hon var vek, men hon hade inte vuxit upp i Kaldrland och var inte van med detta som han. Inte för att han heller på något vis var van med livet som en kringresande krigare.
    ‘Nå, nu är vi under den öppna himmelen.’ sa han lite skämtsamt, där de satte sig ned i långbåten.

    Liksom Nilla föll Arlins blick på flickan som uppenbarligen stod ut i mängden av Kaldrländare på skeppet. Han kände sig nästan som om han var hemma redan, här bland sitt egna folk, men varför en flicka som såg ut som en Karman skulle vilja till Kaldrland väckte hans nyfikenhet. Arlin mötte Nillas blick, och som för att stilla deras nyfikenhet vände han sig till flickan.

    ‘Vart ska du någonstans?’ undrade han, med ett vänligt leende.
    ‘Vi är på väg till norra Kaldrland.’ förklarade han och gestikulerade åt Nilla.
    ‘Jag och min fru här.’ tillade han, som för att upprätthålla deras roller.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 28 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.