Talanriens rollspelsforum

Post has published by Valentine
Viewing 6 posts - 21 through 26 (of 26 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Likheten vid ett rådjur försvann knappast när Arlin valde att vända sig mot henne och ställa en fråga, tvärt om förstärktes den och hon flackade lite med blicken. Vad skulle hon svara på en sådan fråga? Knappast sanningen.

    ”F-Frostheim…” Mumlade hon lågt och drog upp axlarna en aning där hon satt likt en strykrädd katt. Hon kunde dock inte låta bli att lyfta blicken en aning för att betrakta först Arlin och sedan Nilla när den förstnämnde gestikulerade mot henne.

    ”J-Jag har betalat för resan”, tillade hon hastigt, som om hon var rädd att de skulle börja ifrågasätta hennes närvaro på skeppet och dra till sig oönskad uppmärksamhet.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla kunde inte hjälpa att le mot Arlins skämtande stämma där de befann sig och det var egentligen skumt att hon kunde känna sig så mycket bättre efter deras långa resor bara av Arlins skämtande ton. Hon lirkade in armen i en armkrok med Arlin och visste att allt hon kunde säga inte alls skulle räcka till för att förklara för den här mannen hur mycket han betydde för henne. Hon var utmattad och tappat vikt men ändå så kunde Arlin lysa upp allt för henne med bara en sådan simpel gest.

    Då Arlin såg på tjejen som Nilla tittat på så såg hon intresserad ut när Arlin hade börjat prata med den unga tjejen. Ja Hon såg minsann inte ut att passa in bland folket på båten då hon helt klart såg ut som hon kom någon annan stans ifrån än Kaldrland. Nilla som lovat att inte prata för mycket log varmt mot flickan och nickade med huvudet som hälsning till henne. Hon märkte dock snart att hon verkade obekväm med situationen vilket fick Nilla att se lite oroad ut. Var hon här själv?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arlin höjde ett litet ögonbryn åt flickans rädsla, och gav Nilla en blick. Kanske det krävdes en kvinnas milda natur, så som den som Nilla ägde, för att lugna denna kvinna och göra resan mer behaglig. Han la en uppmuntrande hand på Nillas arm, de var bland fränder nu, och på väg bort från Karm trots allt.
    ‘Jag förstår.’ sa han, och vände blicken tillbaka till flickan.
    ‘Frostheim är en fin stad.’ sa han, och med glimten i ögat böjde han sig fram och viskade lite konspiratoriskt så männen och kvinnorna på långbåten inte skulle höra.

    ‘De må se tuffa ut, Kaldrländarna, men jag kan försäkra dig att de är tama som lamm under ytan.’ sa han lite teatraliskt, och lutade sig sedan tillbaka till Nilla. Någon av Kaldrländarna på skeppet fnös, men protesterade inte.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon verkade uppenbart lättad över att ingen av dem ifrågasatte hennes närvaro på båten, och vid Arlins ord dök ett litet, blekt leende upp i hennes mungipor. Hennes blick flackade lite mellan honom och Nilla innan hon valde att låta den stanna vid den sistnämnda. Kanske kändes det lite tryggare med en annan ung kvinna ombord? Kanske hade hon fruktat att något skulle hända henne på vägen över havet? Det var omöjligt att säga.

    ”J-Jag har aldrig seglat förut…” Mumlade hon lågmält innan hon lät blicken snabbt fara mot Arlin igen, som om hon ville försäkra sig om att han inte skulle skratta åt henne.

    ”Är ni från Kaldrland?” Frågade hon försiktigt, som om hon var orolig för att det var en opassande fråga.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla kände hur flickan var orolig och till och med lite rädd, kanske var det för att vara på båten möjligtvis ensam, det visste inte Nilla, eller så var hon kanske en skygg person. Oavsett så ville Nilla att hon skulle känna sig lite tryggare vilket fick henne att le milt, nästan moderligt för att försöka ge henne någon form av trygghet. Hon undrade hur gammal hon var men kände att det inte passade just nu att fråga den frågan vilket fick henne att forma ut en annan fråga. Men först; “Du kommer gilla att segla tror jag, jag själv tycker det är fint att se ut över vattnet!” Sa hon glatt då hon hade botat känslan av instängdhet under den långa resan genom att tillsammans med Arlin gå upp på skeppsytan och ta lite frisk luft. Oavsett natt eller dag så var havet något som Nilla gillade och trots de hemska historierna som tillhörde havet så var det ändå något som lugnade ner henne.

    “Kan jag fråga; vad heter du?” Sa hon sedan uppmuntrande till flickan som verkade ha börjat känna sig lite säkrare åtminstone vilket helt klart var en positiv sak. “Mitt namn är Ingrid och detta är min man Tore.” Sa hon och kände sig tacksam att hon kommit ihåg att använda deras nya namn, trots allt hade hon inte direkt behövt presentera sig mycket under resans gång. Hon hoppades att detta skulle kunna få henne att slappna av ytligare om hon hade namn på de nya ansiktena i alla fall.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arlin nickade vänligt åt flickans fråga.
    ‘Ja, från Kaldrland.’ svarade han flyktigt, utan att gå in på Nillas bakgrund och log varmt mot henne för att sedan göra en gest mot besättningen.
    ‘Och jag kan försäkra dig att det inte finns bättre sjöfarare än kaldrländare! Vi kommer att vara i hamn på nolltid.’ försäkrade han både henne och Nilla. De hade inte behövt använda sina påhittade namn ofta, så det kändes alltid märkligt, men han log bara så övertygande han kunde och mötte flickans blick.

Viewing 6 posts - 21 through 26 (of 26 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.