- This topic has 354 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Det var genom vårgröna åkrar och kullar som droskan dragen av två röda hästar banade väg. Kvinnan med blont hår och hårda, blå-grå ögon såg ut över landskapet där bönder och fä såg över årets sådd. En belåten suck lämnade henne och hon vände blicken till de två unga flickor som satt framför henne inne i droskan. Den yngre var Alma, hennes andra dotter, med gyllene hår och varma, gröna ögon. En beskedlig och klok flicka med alvernas tålamod. Den äldre, Nilla, hennes förstfödda. Ja, vad fanns det att säga… Hon var ung, vacker och vild. Hon kunde se den där elden i flickans blå-gråögon. Samma eld som hennes egna man hade i blicken när han gav sig av på sina kampanjer.
Katarina tog ett djupt andetag och bet ihop käkarna. Hon hade ännu inte berättat sin plan för sin sjuttonåriga dotter Nilla. I hela riket viskades det om att Drakriddaren sökte efter ett lämpligt giftermål. Det var definitivt hennes chans att knyta an sitt egna blod till makten och nu i form av sin äldsta dotter. Denna kväll hade hovet anordnat en bal, ett startskott på en veckas festligheter som skulle äga rum för att fira Eldens Dag. En underlig företeelse enligt Katarina, men hon omfamnade den och allt annat som var adligt. Som dotter till en handelsman hade hon alltid drömt om att få ha en titel. Den drömmen hade väl slagit in med sitt giftermål med riddaren Lucas J’lothain, men hon ville att hennes döttrar skulle högre upp inom sociteten. Högre än vad hennes egna enkla börd kunde ta henne. Om inte hennes krigslystna man skulle se till att tjäna vid hovet istället. Men det skulle ju inte hända.
Resan var under en lång tid tyst, Alma satt och läste sin bok, Nilla hade blicken ut över landskapet med drömmande ögon och Katarina noga beräknande sina chanser att gifta bort sina döttrar. Det var det enda som tog upp hennes tankar. Men vad annars skulle man tänka på än kloka giftermål när man hade sju döttrar?
Droskan anlände till Eldstaden under eftermiddagen. Som adel hade de såklart fått uppehälle i slottet där de skulle bo kommande vecka. Katarina ett rum och hennes döttrar ett annat. Då kvällen närmade sig och himlen skiftade från blått, till gult, till lila och rosa så växte de tre kvinnornas förväntan.
“Åååh tänk om det finns någon riddare som varit iväg på äventyr…!” Utbrast Nilla medan Katarina satte upp hennes hår i en elegant fläta.
“Tänk om det kommer alver!” Utbrast Alma lika förtjust. Katarina bara skrattade milt åt sina döttrar.
“Seså, nu ska ni uppföra er! Tänk på att Kung Tristan är gammal bekant med er far, och han har många vänner här! Ni får inte skämma ut honom” Flickorna verkade knappt höra henne utan fortsatte med samma förväntansfulla, och oskuldsfulla toner.
“…tänk om Vinga kommer tillbaka…!” Pep Nilla till åt sin lillasyster som tjöt till av förtjusning och slog ihop händerna. Katarina kunde inget annat än att skratta och sedan barskt få dem att upprepa etikett.Balen var snart igång och gästerna presenterades på toppen av trappan innan de kunde kliva ner i den stora salen som inretts enligt sedvänjan kring denna högtid. Katarina bar en sammetsgrön klänning med vackra silverbroderier som matchade hennes hår och ögon. Nilla bar en himmelsblå med liknande mönster, med Alma som ändå bara var elva år, bar en lite mer flickig klänning i en varm vårgul ton.
“Katarina J’lothain med döttrarna Nilla och Alma J’lothain!” Basunerade hovmästaren ut och de tre banade väg nedför trapporna, alla förväntansfulla på sina egna sätt. -
Ännu ett namn som ropades upp. Tristian borde känna till alla namn och trots att han var välkänd med de flesta underlättade det alltid att hans rådgivare viskade namnet i hans öra. Dock behövde han inte detta till de som precis stigit in i salen. Han log lätt och på vägen dit tog han för sig av två vinglas. Ett charmigt leende på läpparna och hans ögon som alltid bar något slags allvar vilade på Katarina.
“Ännu en eldens dag! Välkomna, hur mår ni och Lucas?” frågade han med sin milda röst och höll erbjudande ut ett glas vin åt Katarina. Till skillnad från sin syster hade han lockigt rött hår som föll nätt och jämt ner till hans axlar. Han hade muskler, men var inte byggd på samma sätt som sin bror. Det var väl all tid med böcker, pergament och i möten som gjorde honom mer smal och mindre muskulös. Han strök en hand genom sitt välvårdade skägg innan han hade ordnat fram något att dricka till Katarinas sällskap med.
-
Lutad mot en vägg stod en mörkt klädd ung man, med lika mörkt hår och mörka ögon. Hans skarpa drag tydde på att han inte var från Kaelred själv. Det var inte ovanligt att man mellan de olika adelsfamiljerna i världen skickade iväg sina yngsta söner eller döttrar för att tjänstgöra eller skolas hos andra familjer. Delvis blev man av med sina barn en stund, och för det andra så höll man sina allierade påminda om de gamla relationerna och löften om hjälp ifall nöd skulle uppstå.
Arlin hade varit i Kaelred några år nu, och trots allt han nästan var en vuxen man nu, precis sjutton fylld, var han så gott som ignorerad och knappast mer värd än tjänstefolket. Han stack ut en hel del ur mängden, där de flesta bar mer eleganta och färgglada kläder, medan han envist hållit till Kaldrlands mörka mode med pälsar och tunga tyger.
Visst fick han mat och ett rum, träning i Kaelreds mer civiliserade svärdskonst och stridstaktik, men han fick också arbeta hårt och hölls undan allt viktigt för att han inte skulle spionera åt sin far Hreidmar i norra Kaldrland. Ibland kändes det som om han var mer fånge som gäst, men i slutändan hade hans far önskat att han skulle komma hem med en fru med starka band som kunde hjälpa dem att nå sina mål i norr.
Så klart hade han i de flesta officiella sammanhang fått sitta vid ändan av konungens bord – trots allt var Arlin också av adlig börd och utåt kunde ju inte kung Tristian visa att han tog hand om sin skyddsling på något dåligt vis. Arlins mörka ögon betraktade allt som hände omkring dem med intelligenta och kalkylerande ögon, och just då betraktade han adelsdamen och hennes döttrar som anlänt.
Även om Arlin stack ut ur mängden så hade han ett sådant lite farligt och mystiskt utseende som många flickor gillade i hemlighet, även om de öppet framför sin familj skulle påstå att han inte var mer än en barbar. Hans axellånga hår var fäst i en lös knut, och dagen till ära hade han till och med trimmat och vårdat sin skäggstubb som fick honom att se äldre ut än vad han var.
Och som konungens skyddsling hade han ju snappat på sig en hel del, trots allt var han bra på att inte göra väsen av sig och glömdes ofta bort under diskussioner. I sanning hade han hört en hel del om J’lothain, och ikväll kanske han skulle kunna ta reda på om det låg någon sanning i ryktena om pengar och krigare om han fick dansa lite med deras äldsta dotter.
Det var ju bara problemet att då det kom till unga kvinnor var han väldigt oerfaren, och som Kaldrlänning var han kanske lite för rak på sak för sitt eget bästa i så eleganta kretsar som i Kaelreds hov. Så han stod kvar på sin plats och betraktade J’lothain-kvinnorna medan Tristian talade. Kanske skulle det dyka upp ett tillfälle där han kunde bjuda henne på dans… Men han hatade dans. I alla fall det som Kaelred kallade dans. Ja det var ett dilemma för unge Arlin, så han fick nöja sig med att observera med sina mörka skarpa ögon.
-
Katarina hälsade på några bekanta då de alla tre kommit ned för trappan och ut i den öppna salen. Eller ja, bekanta… Katarina var väl medveten om att deras vänlighet bara var ett spel för galleriet och att adelsdamerna både i hovet och i övriga landet viskade om blodspengar och “simpel köpmansdotter”. Tanken fick henne att sträcka på ryggen ytterligare och hon drog lätt handen över sitt halsband av glittrande smaragder ingjutna i silver. De kunde viska hur mycket de ville, hon hade i alla fall råd att anlita de bästa juvelerarna väster om Järnporten. I ögonvrån kunde hon se hur Tristian närmade sig och hon gav en snabb blick åt sina döttrar som var helt begeistrade över den överdådiga salen.
“Kom ihåg er etikett nu, kungen är på väg” Viskade hon rappt åt dem och vände sig sedan mot kungen med ett leende.“Ers majestät,” Hon neg med en elegant böjning av halsen och log lika elegant. Inte för mycket, inte för litet “Vi är ytterst tacksamma att få fira Eldens Dag vid ert hov” Hon tog tacksamt emot vinglaset och insöp dofterna från den eleganta drycken innan hon fortsatte.
“Vi mår alla mycket bra och om hans resa inte bjuder på överraskningar så kommer nog min man även att ansluta sig innan veckan är slut” Hon smakade lite på vinet.
“Och ni ser välmående ut, jag hoppas allting är bra även med er” Katarina gjorde sedan en liten gest åt sina döttrar.
“Det här är mina två äldsta döttrar, Nilla och Alma”De båda flickorna neg, om än inte lika förfinat som deras mor lyckades göra och hälsade på Tristian med den fras som sig bör. Nilla i sin himmelsblå klänning lät blicken nyfiket svepa över kungen och undrade om hans syster var lik honom. Men hennes ljusa ögon dröjde inte längre vid honom utan ut över salen som var besmyckad med vackra arrangemang av vårblommor vari många lyktor och ljus sken i blått, rött, guld och silver. Blicken vandrade över människorna i salen, bort mot borden under balkongerna och upp, upp längst de utsmyckade pelarna och balkongerna till taket, vars målningar täcktes av en stjärnfylld natthimmel. Magiskt. Precis som stämningen. Hon insåg att hon gapade och fick snabbt stänga igen munnen och se sig lite generat omkring så att ingen upptäckt henne.
-
Samtidigt som han lyssnade på Katarina sippade han på vinet. Det smakade väl, även denna gång. Lite mörkt, syltigt och kanske var det lite svarta vinbär i det? Han var inte så bra å det. Han försökte, mest för att det lät softiserat och att han inte ville verka som dum framför alla adelskvinnor och män. Och dels för att hans fru alltid tjatade om det. Lite lättad över att se att hon var i en diskussion med någon annan, slappnade han av i de annars spända axlarna. Tristian kom på sig själv att han inte hade instämt, eller nickat i det som kvinnan framför honom sa. Men han log charmerande och nickade till slut.
“Ah, han försöker säkert smita undan sånt här” hummade Tristian, mest för sig själv. Han suckade lätt, som om han själv hade önskat att han hade haft andra uppgifter än sånt här. Men det var ju en av hans största, att samtala med alla och försäkra dem om framtiden och tala strunt samt politik.
“Angenämnt, jag hoppas att ni kommer att trivas” sa han, vänligt och lät blicken vila på dem båda ett längre tag med han funderade över det hela. Sedan gjorde han en gest mot Arlin, som om han själv just kom och tänka på att han hade en skyddsling i sin närvaro och gestikulerade åt Arlin att komma närmare dem.
“Arlin, kom hit och möt Katarina J’lothain med döttrarna Nilla och Alma”
-
Arlin som varit djupt inne i sin egna tankevärld ryckte till något då han plötsligt blev tilltalad. Trots allt var han van att vara en osedd skugga i något hörn, och inte bli tilltalad av kungen i offentligheten.
‘Ja, ers höghet.’ svarade han instinktivt, och var vid kungens sida på bara ett kort ögonblick, som om han varit där hela tiden. Man kunde höra tydligt på hans accent att han var från Kaldrland, men han talade inte så grovt och hårt som många av dem brukade utan hade kanske en lite mer dämpad accent, som gjorde att hans uttal fick en slags mjuk exotisk klang. Han böjde huvudet artigt för Katarina och döttrarna, och mötte allas blickar i tur och ordning med ett snabbt leende, då han inte riktigt visste hur han skulle bete sig i deras sällskap. Han harklade sig, och blev lite mer seriös, och bugade sig igen.
‘Arlin… Hreidmarsson… Till er tjänst, mina damer.’ sa han, och mötte den äldre dotterns blick och log igen. Nilla eller Alma? Det där med namn var svårt, och nu visste han inte vem som var vem. I hans huvud svor han i Lokes namn över Kaelredernas seder, etiketter och hur de hade en tendens att göra något så simpelt som en hälsning till något svårare än ett slagfälts strategiska planering.
-
Katarina iakttog hur hennes döttrar artigt och korrekt hälsade på kungen medan hon sippade lite på sitt vin. Hon log aningen belåtet och vände sedan blicken tillbaka till Tristian och nyfiket såg ut bland människorna då han vinkade till sig en yngling hon inte kände igen. Hon neg artigt mot honom, men inte alls lika vördnadsfullt som inför kungen, vilket sig bör.
“Angenämt att få möta er bekantskap Arlin.” Katarina var uppmärksam och såg det andra leende som den unge mannen gav Nilla. “Säg mig, hur gammal är du Arlin, du ser ut att vara i ungefär samma ålder som min Nilla här” Hon gjorde en lätt och elegant gest mot sin äldsta dotter.Både Alma och Nilla neg artigt mot Arlin, Alma med ett mjukt leende lik sin mor medan Nilla gav honom en nyfiken extra blick. Hon synade honom kort och så diskret hon kunde med ett avväpnande leende som skapade skrattgropar i kinderna på henne. Febrilt försökte hon komma på vad landet hette som han kom från, han accent och utseende var inte alls något man kom över varje dag. Karm? Nej… hennes far hade lärt henne lite karmanska och det var inte det. Så kom hon på det och det syntes i hennes blågrå-ögon.
“Hreidmarsson.. är ni från Kaldrland min herre?” Hon kände hur hjärtat slog ett extra slag när hon sa det. Alla historier om barbarer som plundrade, jättar och mystiska väsen!Under tiden hade Katarina vänt blicken tillbaka till Tristian, även hon var nyfiken på denna okände unga man. Mest för att veta vad en Kaldrländare gjorde där, men hon förväntade sig att det hela skulle förklaras av kungen.
-
Frågan om ålder var inte alltid en allt för angenäm fråga att svara på. Trots allt så kunde han i vissa sammanhang anses vara för gammal, och i vissa för ung. Hade han varit ensam m ed den äldre dottern hade han kanske kunnat ljuga lite, men i Tristians sällskap hade han ju inget val än att vara artig.
‘Sjutton, min dam.’ svarade han så neutralt som han kunde, för att sedan vända huvudet lite förvånat till Nilla då hon gissade rätt på hans härkomst. Eller var det Milla? Hans nervositet över hela den märkliga situationen fick honom att tveka på sig själv. Nej det var nog Nilla. Han vågade sig på ett leende.
‘Det är korrekt, min dam.’ sa han, och utan att tänka på att han trampade på etikett och regler fortsatte han då han såg Katarinas blick som var riktad till Tristian. Trots allt talade man för sig själv i Kaldrland, och lät ingen – vare sig konung eller jarl – tala åt en.‘Min far, Hreidmar, är en stor jarl i Kaldrland.’ förklarade han, och såg på Nilla och den yngre flickan och förklarade hastigt.
‘Jarl är ungefär som furste i Kaldrland… och min far önskade förstärka våra nationers relationer med varandra, och skickade hit mig där jag tacksamt är i kung Tristians tjänst som skyddsling.’ förklarade han, hans ord lite långsammare än vad en Kaeling skulle tala.Trots allt gav han lite eftertanke till sina ord så han skulle tala så korrekt som möjligt, och även om man kunde höra att han inte var därifrån talade han så gott som felfritt. Hans röst var lite mörkare än många pojkar i hans ålder. Däremot kom han på att han kanske inte borde talat så fritt, och böjde huvudet lite generat.
-
Katarina höjde lite på ena ögonbrynet då pojken själv tog till orda, medan båda döttrarna snarare höjde på ögonbrynen av intresse. Nilla mer entusiastisk än sin lillasysters svala min. Hon var tacksam för hans förklaring, hon hade nog aldrig hört ordet jarl tidigare och det var skönt att slippa se ut som ett okunnigt fån. Tankarna gick genast vidare till fantasier om stora bestar och främmande gudar, likt sagorna hon hört om det mytomspunna landet i norr. Det gjorde att hon glömde av sig att det borde ha varit kungens plats att tala istället för Arlin.
“Det måste vara en väldig upplevelse att vara så långt bort från ditt hem, och en annorlunda sådan också…!” sa Nilla ivrigt och ögonen verkligen tindrade av nyfikenhet.
“Vi har hört att det är en frusen ödemark fyllt av barbarer” flikade Alma in vilket fick Nilla att pipa till och peta henne irriterat i sidan.
“Flickor…!” bet Katarina av genom tänderna och gav dem båda en strängt blick vilket fick båda döttrarna att sänka sina huvuden och mumla ursäkter. Så fort Katarina vände blicken till kungen igen så räckte dock Nilla ut tungan åt Alma som gav tillbaka gesten med en grimas. Nilla såg sedan under lugg upp på kaldrlänningen med ett litet leende.Katarina tilltalade kungen igen med ett milt och ursäktande leende.
“Ursäkta mina döttrar ers nåd, de är unga och fyllda med förväntan inför detta firande så det är mycket nerver.” Hon böjde ursäktande på nacken och sippade sedan lite på vinet. “Säg mig, hur mår drottningen? Och er bror?” -
Kungen kunde inte undgå att se tungan som Nilla sträckte ut åt sin syster och han kunde inte rå för att le lite bredare åt det. Lite melankoniskt. Han kunde minnas hur hans egna syster alltid varit mer rebelliskt och alltid ifrågasatt allt vett och etikett. Han var tyst ett tag, och lade inte ens märke till att han var oartigt tyst.
“Åh, jag är ledsen, Katarina. Dina döttrar tog mig tillbaka till minnen av min egna barndom. Oroa dig inte, jag har själv varit ugn med en vild syster.” sa han med ett litet skratt och gjorde en gest framför sig som om det spelade mindre roll. Han fuktade sin strupe med att sippa på sitt vin.
“Min fru, mår bra och min bror…” han undrade var Kael var igen, alltid så tycktes han kunna slingra sig undan dessa stora folksamlingar. Han hade också en plikt till folket. Måste han påminna sin bror om det igen? Han skulle öppna munnen igen för att fortsätta sina tankar men hans dotter, Tírrin, hade lagt sina små händer omkring hans höft. Lite förvånat rynkade han på ögonbrynet och strök en hand lite disträ över de cendre färgade håret. Varför hade hans fru släppt taget om deras dotter? Han klappade henne på ryggen för att få bort henne något.
“Min bror mår väl, så klart mycket att tänka på med oroligheterna i världen.” fortsatte han sedan, som om ingenting hade stört hans tal.
Tirrin såg lite ledsamt ner på sina händer och gick lite förvirrat till Arin. Hon var en söt flicka på knappt sju år, däremot var det ett stort brännmärke över halva ansiktet som gjorde att hon såg lite mer grotesk ut. De gräsgröna ögonen var lite rädda, för att vara ärlig hade hon aldrig gillat stora folkmassor.
-
Som vanligt kom Tírrin och räddade honom ur den något krystade situation han befann sig i där i kungens närvaro, och den viktiga J’lothain-kvinnan. Utan att bry sig om vad andra omkring dem tyckte eller tänkte satte han sig ned på huk så han kunde möta Tírrins blick på ögonnivå, och gav henne ett varmt leende.
‘Kom Tírrin, din far har viktiga gäster att prata med. Vi kan dansa, om du vill?’ frågade han, och lyfte upp flickan på sina axlar. Arlin passade på att ge döttrarna ett konspiratoriskt leende och en mystisk blick.
‘Allt ni har hört om Kaldrland är sant, mina damer. Frusen ödemark, fyllt av barbarer och monster.’ sa han med en skämtsam ton, och riktade sin blick till den äldre.
‘Och ja, det är väldigt… annorlunda här.’ tillade han för att resa sig och böja huvudet åt konungen och Katarina, och därefter döttrarna, med Tírrin svajande på sina axlar.‘Kom, prinsessan!’ sa han, och vände sig om för att gå ut mot dansgolvet. De var ett udda par, men de hade bildat ett tydligt band. Konungens missformade dotter, och den oskyldige skyddslingen.
-
Katarina log något stelt åt kommentaren om kungens syster och räddade sig själv genom att dricka lite av vinet. Sanningen var den att hon inte visste hur hon skulle reagera på det hela, då ämnet var känsligt bland adeln, så hon valde att inte kommentera det alls. Det var sannerligen en räddning för alla att den lilla prinsessan dök upp vid kungens sida och fångade uppmärksamheten av alla tre som hövligt, men med mjuka leenden, hälsade på prinsessan.
“Det är sannerligen spänt öster om Järnporten” instämde Katarina och nickade allvarsamt. “Både med det som hände i Loradon och Ormdrottningens offensiver.” Det var nog sällan en adelsdam talade om krig och konflikt men var man gift med någon som sökte just de sakerna så var man tillräckligt insatt för att kunna göra det till ett samtalsämne. Dock passade inte så mörka ämnen i denna tid av festligheter och Katarina tillade snabbt.
“Men inte ska vi tala om det i en tid av festlighet” leendet som efterföljde hennes ord var både bredare och varmare. “Säg mig, kommer kungen själv att delta i tornerspelen?” Fortsatte hon för att byta ämne och gav kaldrlänningen en kort nickning då han ursäktade sig, sedan sin äldsta dotter en blick. Hon gillade inte den där nyfikna glöden som tänts i dotterns ögon.Arlins kommentar fick båda flickorna att fnittra och de neg en sista gång innan han avlägsnade sig med prinsessan. Nilla gav sin yngre syster en blick och fnittrade till igen.
“Du är så barnslig Alma…!” viskade hon hjärtligt och såg ut mot dansgolvet och efter kaldrlänningen.
“Jag räddade dig bara, du stirrade som en ork som fått för många slag i huvudet..!” viskade hennes blonda lillasyster tillbaka. -
Tornespelet. Nej, det var djävulens påfund. Åtminstone det som Tristian alltid tyckt om. Han skakade nätt på huvudet med ett litet leende och gjorde en gest framför sig.
“Nej, jag lämnar sådan ära till Kael och de andra” sa han enkelt med ett svagt leende. Det var bättre på det sättet. Han föredrog böcker, taktik, logik. Inte för att han var en dålig stridsman heller. Bara… det att blod och sådant gjorde honom illamående.
Tirrin klappade sina händer nöjt och exalterad över att sitta på Arlins axlar. Det var tur att de två funnit varandra. Två tysta och utomstående.
“Jag dansar inte, Arlin. Och inte barbarer som du heller!” utbrast hon med ett skratt och såg ner på de två damerna som Arlin pratade med. Hon hade nog aldrig sett dem förr. Men de var vackra, på ett sätt hon själv aldrig skulle bli.
-
Det var sant att Arlin hatade att dansa, men att för att få den lilla prinsessan att skratta gjorde han vad som helst, utan att bry sig om vad de omkring dem tyckte.
‘Idag är vi så illa tvungna!’ svarade han, och sträckte upp sina händer för att ta tag i hennes midja och snurra henne i en liten volt innan han la ned henne på fötterna framför honom.
‘Så visa mig vad du går för, prinsessan!’ uppmanade han och tog hennes små händer i sina stora för att snurra runt henne till musiken som spelades.
‘Vad tror du om den äldre flickan?’ frågade han konspiratoriskt. Trots allt brukade de prata om allt de såg och hörde, som ingen trodde de såg eller hörde.En liten fanfar ljöd i salen då en av festligheternas huvudperson anlände, nämligen Drakriddaren Kael själv med sitt lilla entourage av kaptener och löjtnanter och andra viktiga fånar i eftertåg. Hans namn annonserades och många blickar vändes för att se på Kael som fick betydligt mycket mer uppmärksamhet än konungen själv. Förutom att han hade den viktiga positionen han hade var han ju också ung, välbyggd och med ett behagligt skarpt skuret ansikte som pryddes av långt rött hår och vackra ljusa ögon. En farlig kombination, att ha makt och dessutom ha ett fint utseende därtill.
Utan större bekymmer i livet, och ingen blick på J’lothain flickorna, gick han fram och kramade om sin bror så där som krigare gjorde som nästan krossade sin bror. Trots att Kael var den yngre var Tristian den mindre, och han gav honom en hjärtlig dunk på ryggen.
‘Se så stilig du ser ut ikväll, bror!’ utbrast han med ett ledigt skratt och ett charmigt leende. Hans röst var inte mörk som Arlin, men hade en självsäker styrka och en lätt mörk underton i halsen.Kael själv var inte klädd så militärt denna dag, men bar familjen och landets röda färger i en stilig röd lång rock som framhävde hans starka armar, skarpa axlar och bröstkorg, för att sedan hänga löst från midjan neråt. På sig hade han ett bar ljusa byxor och blänkande bruna stövlar.
-
Katarina nickade lite åt kungens ord och öppnade munnen för att hålla med men tystnade då den lilla fanfaren ljöd och hon höjde förväntansfullt blicken. Inombords log hon och beräknade kallt sina planer, som den affärsmässiga kvinna hon kunde vara. Hennes blick vilade på drakriddaren då han närmade sig men hon såg också snabbt runt omkring för att se efter sina konkurrenter. Ja, det fanns nog en hel den adelskvinnor som hade samma tankar som Katarina själv. Plikttroget tog hon ett steg tillbaka från kungen så att han kunde hälsa på sin bror och gav då sina döttrar en synande blick.
Alma och Nilla hade båda två ryckt till och slutat med sina viskningar, fanfaren fick dem att se upp med tindrande små flickögon. De båda såg nästintill hänfört på mannen som kramade om kungen, om än med olika tankar. Alma kunde inte låta bli att le varmt då hela scenen framför henne fick henne att minnas sin far och de gånger han anlänt hem. Nilla däremot kunde inte hjälpa sitt leende eller den lätta rodnaden på hennes kinder, det undgick ju ingen att mannen var väldigt attraktiv.
-
Trots att Tristian var de mindre av dem, verkade han inte så bekymrad av det och skakade på huvudet åt Kaels ord om hans utseende och skrattade åt honom.
“Kael, det är inte mig du ska ge beröm och det är våra vackra adelsdamer. Har du inte lärt dig etikett än?” frågade han, med betoning på den sista frågan. Som om han egentligen ville säga att det inte var acceptabelt att han kom så sent och att det var ett samtal de skulle behöva ha senare. Men kungen log bara milt mot sin bror och klappade honom på axeln.
Tirrin skrattade glatt åt snurrandet och sedan såg hon förvirrat på honom om frågan. Så klart han skulle fråga om de fina flickorna. En liten avundsjuk blick vände hon mot adelsfliskcan.
“Hon är fin.”
-
Kael struntade i sin brors pikar, som vanligt, och klappade honom bara på ryggen.
‘Åh men du skiner ikväll, bror, klart jag måste ge dig beröm!’ påpekade han skämtsamt, för att sedan vända sig till de adelsdamer han talat om. Det var först då som han märkte Katarina och hennes döttrar, men de var inga han kände igen eller kom ihåg vilka de var. Men trots det la han ett charmigt leende på läpparna, och bugade en liten halvbugning för dem.‘Mina damer.’ hälsade han. ‘Som min bror säger är ni alla väldigt vackra ikväll. Som glimmande ögonstenar, alla tre!’ sa han och lät sina ljusa ögon möta dem i tur och ordning, men hans ögon stannade kanske lite längre på Katarina.
‘Hoppas ni får en magisk kväll, och kanske får man bjuda någon av er på en dans senare?’ föreslog han lättsamt, ogenerat och självsäkert.Arlin gjorde en liten grimas över Kaels entré och hans ord som följde.
‘Nå, de flesta har bara ögon för din farbror.’ sa han med ett flin.
‘Så jag misstänker att jag är din hela kvällen, ers högvördighet.’ sa han lite retsamt åt prinsessan, och snurrade henne igen. -
Katarina beräknade tyst för sig själv och sippade på vinet och då deras närvaro blev tillkännagiven så neg hon sådär elegant och invant som tidigare.
“Drakriddare Kael, det är en ära att träffa er” Katarina log lika elegant som hennes röst var. Båda döttrarna neg och hälsade likväl, om än Nilla något tafatt. “Vi tackar för den fina komplimangen och är tacksamma er och att ni skyddar vårt älskade land” Om det var något Katarina helhjärtat tagit till sig efter sitt liv börjat här i Kaelred var det stoltheten över detta lilla land i väst.Hon log mot honom och gjorde sedan en lätt gest mot Nilla som kramade sina egna fingrar lite nervöst.
“Det vore en ära. Nilla här är mcyket god dansare.” Hon log när hon såg hur sin dotter neg än en gång och vände sedan blicken mot Alma. “Alma är nog än bäst på folkdans”. Den yngre flickan såg mer trygg ut i situationen, hon bar sitt mors svala leende, i jämförelse med den nyfikna och uppmärksamma glöden som syntes i Nilas ansikte. -
Återigen höll Kael på att charma kvinnorna med ett enkelt leende, som om han vore oskyldig. Tristian himlade med ögonen något för sig själv. Att han alltid skulle leka, kanske han någon gång skulle ta hans ansvar att föra släkten vidare på allvar. Han strök en hand genom sitt hår.
“Låter som en utmärkt idé. Kael, bjud upp Nilla på dans. Det är oartigt att låta en dam vänta för länge” sa han och hans leende var mjukt men det fanns något i hans blick som var allvarligt och något man inte ville utmana.
“De verkade båda intresserad av dig Arlin. Du har charm, historier och ett stort hjärta. Du kommer få en fin dam en dag, som kan vara vid din sida som jarl” sa hon med ett svagt sorgset leende även om hon försökte dölja det för Arlin och hon kunde skymta sin spegelbild i en av de många speglarna som fanns i salen. Hon tyckte inte om den och kastade snabbt en blick åt ett annat håll.
-
‘Åh inget behov av att vara så formell, min dam, en natt som denna är det bara Kael. Jag gör bara min plikt, min dam, inget att tacka för…’ sa han enkelt, lite nonchalant. Kael gav flickorna ett charmigt leende, och hade precis tänkt fråga vilken dans Katarina föredrog då hans bror avbröt honom. Drakriddaren gav sin bror en blick, och hans leende svalnade temporärt, för han antog att detta var något hans bror kokat ihop med eftertanke.
Men det var bara att göra som sades, trots allt ville han inte vara otrevlig, och han log sedan varmt igen, men i sanning var han rätt trött på alla danser med flickor som knappt var vuxna.
‘Så klart, skulle damen vilja hedra mig med en dans?’ undrade han och höll fram sin hand åt Nilla, och mötte hennes blick.Borta på dansgolvet skrattade Arlin bara åt prinsessans ord.
‘Det säger du bara för att vara snäll.’ sa han.
‘Men jag tackar dig, likväl.’ påpekade han och snurrade henne runt igen med ett litet skratt.
‘Jag tror du skulle bli en bra jarl, Tirrin.’ påpekade han.
You must be logged in to reply to this topic.