- This topic has 211 replies, 4 voices, and was last updated 1 år sedan by
.
-
Lite skeptiskt kastade Finn en blick mot främlingens fötter. Var det verkligen sant? Han tvivlade lite på det. Trots allt blev till och med hand kall om sina fossingar och då hade han ju också varma skor som skyddade fötterna. Utan att tveka reste han sig upp och drog en hand över sin haka medan han funderade.
“Det finns ju den dära… skomakarn’ vi stal ifrån förra året, minns du Corrin… eh jag menar Khatrin?”
-
Kathrin nickade godkännande när Finn äntligen rättade sig. Ju färre som såg en… flicksnärta kallas vid hans namn ju bättre. Hon började snart grimasera när de kom ut på kullerstenarna igen, en liten vass sten här och där och även små ojämnheter var väldigt obehagliga för hennes bara fötter. “Skulle han välkomna oss tillbaka när…” hon funderade en stund …”när han inte kommer känna igen mig alls!” Hon skrockade och log åt Finn “Ibland är du allt en riktigt klipsk typ, Finn!” Hon sträckte instnktivt ut en hand och rörde vid hans arm innan hon tog täten och började styra mot skomakaren.
-
Faegrim som inte var speciellt lång, han var ju trots allt en brink, följde dem med muntra steg.
‘Kanske du får öva dig på att använda din nyfunna kvinnliga charm för att få ned priset?’ föreslog han glatt. Trots allt var det ju ofta så att unga damer med fint utseende kunde ha vissa fördelar på den fronten.
‘Kanske bäst att herr Finn stannar utanför, så att skomakaren inte blir misstänksam?’ föreslog han. -
Ibland? Han skulle nog sträcka sig till rätt ofta åtminstone om han frågade sig själv. Fast en komplimang var en komplimang och han nickade glatt åt det. När hon hastigt rörde hans arm rodnade han något och harklade för att se efter hennes kvicka fötter. Han kastade en fundersam blick mot brinken när han förslog att han skulle vara utanför. Det var väl det mest logiska men han tyckte inte om att låta Corrin sköta det hela.
“Om du håller ett öga på tösen” sa han med ett bubblande skratt även om det fanns ett allvar där
-
Kathryn fnös. Tösen. Jaja, det var bättre än att berätta för alla att hon var Corrin… Hon vände sig om och lade armarna i kors. “Hörrödu, bara för att jag ser ut såhär betyder inte att jag har fått en kvinnas.. charm. Jag är fortfarande jag.” hon log finurligt “Och JAG.. är en mästare på all form av charm, särskilt den falska sorten!”.
Hon justerade klänningen och håret, ställde sig så feminint hon kunde, med all vikt på ena höften. “Då så, pojkar, skåda mästaren arbeta…” hon vände sig om och gick in till skomakaren.
“Ursäkta mig bästa herre, jag har förlorat mina skor… och dessa gator är inte direkt mjuka eller släta. Jag behöver ett par sköna skor och jag har hört att ni ska vara den skickligaste hantverkaren på flera mils avstånd.” Hon bet sig läppen. “Och ni får ursäkta, jag kanske får nöja mig med… undervärdiga råvaror då jag inte har mer än.. än..”
Helvete!
“Ursäkta mig…”
Hon stack ut handen med handflatan uppåt ut genom dörren så Faegrim skulle kunna lägga mynt i den.
-
Faegrim gav en liten axelryckning till kommentaren. Trots allt var det bra att lära sig att använda alla sina fördelar, oavsett om det kändes bekvämt eller inte.
‘Led vägen, mästare.’ sa han lite retsamt och ställde sig vid dörrkarmen för att lyssna på vad som skedde. Tur nog var han kvicktänkt då Kathryns hand plötsligt kom farandes, för att lägga två silvermynt i den.I slutändan fick Kathryn efter lite prutande ett par helt dugliga och vardagliga arbetsskor som passade hennes fötter, och det var åtminstone en början.
‘Se där, kvinnlig charm!’ påpekade Faegrim med ett brett leende då hon kom ut ur skomakarens butik med skor på fötterna.
‘Är det några andra förberedelser ni vill göra i staden innan vi ger oss av?’ undrade han ivrigt. -
Mästare av charm? Kanske Corrin inte hade varit det förut, men sannerligen var det svårt att hålla sinnet helt klart när de där brösten skumpade på det viset. Finn skakade på sitt huvud för att få bort tankarna från det och bestämde sig för att luta sig mot husfasden till byggnaden.
När han sträckte ut handen genom fönstret flinade han och skakade på huvudet för att flina åt Faegrim.
“Vilken charm?”
-
Kathryn såg ganska självgod ut, det hade gått jättebra, trots den lilla detaljen att hon hade glömt ta med sig pengarna. Små feminina gester, en liten snyfthistoria och viftande ögonfransar hade fått ner priset avsevärt. Det hade inte ens varit svårt, det hade till och med varit lite kul. Och att fejka kvinnligt kroppsspråk var mycket lättare när det… inte var fejk.
Hon började gå direkt, för att testa skorna. Det var en stor lättnad att inte längre gå barfota. Hon fortsatte få med feminint kroppsspråk utan att tänka på det, det passade kroppen mycket bättre trots allt.
“Vi har inget att ta med oss som vi kan få tag på nu. Faktiskt måste vi vara försiktiga… ingen känner igen mig men ingen i gänget får se Finn lämna staden. Vi får ta ett par… omvägar.”
Hon började leda vägen genom lägre mellanklass-kvarter, för fina för deras gelikar men ändå inte så rika att vara bra mål för inbrott.
“Jag antar att du som världsvan man kan ordna mat på vägarna?” frågade hon Faegrim. Han kanske kunde lägga fällor eller jaga på annat sätt. Något måste de ju äta på vägen.
-
Faegrim höjde ett ögonbryn åt uppvisningen, för honom såg det inte ens påklistrat ut med gesterna hon gjorde. Men så hade han ju inte sett henne innan förtrollningen hade gjorts.
‘Vad är det för ett gäng?’ undrade Faegrim lite oskyldigt, trots allt var han inte så insatt i tjuvgillena och allt annat som styrde Celeras under ytan. Han såg sig nyfiket omkring, som om varenda sak de såg var något nytt och otroligt som han ville memorera. Ja, världen var trots allt fantastisk!
‘Mat…? Ja, ja det ordnar sig.’ sa han lite distraherat då han studerade ett fint hus som tillhörde någon handelsfamilj.
‘Vi brinker har ett exceptionellt sinne för att finna mat, ska du se!’ -
Finn var mer än glad att Corrin drog dem genom andra kvarter än deras gäng brukade hålla till i. Han lufsade bakom Corrin och nickade lite åt Faegrims fråga.
“Som vår familj, vi var båda hemlösa och de tog hand om oss. På det enda sättet de visste om” hummade Finn, det var inte direkt en lögn. Han visste inte riktigt vad han skulle säga mer men blev glad då mat kom på tal.
“Det är ju alldelles utmärkt det Faegrim!”
-
Tog hand om oss… Ja det var ett sätt att se på saken. Rivaliteten var inte direkt kärleksfull och tanken på att återvända dit som kvinna gav Kathryn kalla kårar. De började närma sig stadens utkant.
“Du som har sett mer av världen… vi har lång väg så.. har vi något delmål? Någon by eller stad vi siktar mot först?”
Hon vände sig mot Finn. “Och förresten, du måste vänja dig vid att ljuga. Vi är förlovade, okej? Om någon frågar. Inga vi möter på vägen ska få tanken att försöka uppvakta mig. Det skyddas jag inte från om vi är vänner. Du förstår va? Främlingar ska tro att vi är trolovade.”
Hon sneglade på Faegrim. “Och du hjälper till. Påminn Finn när han behöver det och stärk vår historia när du kan.”
-
Faegrim hade svårt att relatera, trots allt hade hans uppväxt i Brinkeland inte haft många bekymmer. Åtminstone inte om man jämförde med vad dessa två stackare verkat varit med om. En stund visste han inte riktigt vad han skulle svara, innan Kathryn till all lycka tog upp ett mer spännande samtalsämne.
‘Ja! Låt mig se…’ hummade han och drog fram en karta ur sin packning, som var tydligt använd och vikt flera gånger och säkert tre gånger större än han själv. Till sist fick han ordning på den, och hummade.
‘Här är vi nu…’ sa han och pekade på Celeras.
‘Och vi ska i den riktningen.’ hummade han och drog fingret norr och öst.
‘Det betyder att vi har ungefär tusen kilometer tills vi kommer till hästfurstarnas land, Mahadwen!’ sa han upprymd, trots allt hade han aldrig varit där förr.
‘Så jag antar att vi får spendera dagarna att promenera, slå läger, och sova på värdshus då vi stöter på någon by på vägen! Om vi följer landsvägen kan väl inte något hemskt hända?’ föreslog han lite naivt. Han hade inte riktigt lyssnat på Kathryns berättelse om trolovningen, och hummade lite förvirrat.
‘Trolovade?’ frågade han, och såg från den ene till den andre. -
Vänja sig vid att ljuga? Bara tanken gjorde att magen vred och tvistade inom honom. Det gick emot allt han själv trodde på. Han skakade nätt på huvudet åt det. Trolovade? Varför skulle någon ens försöka sig på Corrin…? Tänkte han som hastigast och lät blicken vandra mot Corrins bröstkorg och återigen blev han påmind att de såg lite bättre ut. Han harklade sig och rodnade. Om han inte svarade, då var det väl inget löfte?
Istället vände han sin uppmärksamhet mot halvingen. Det var trots allt en mycket lättare sak att fokusera på. De skulle vandra och Faegrim hade koll på vart och hur. Alldelles utmärkt.
-
Kathryn tappade hakan!
“Tusen kilometer!?”
Hon försökte räkna i huvudet, men efter ett helt liv i staden kunde hon inte riktigt hantera sådana avstånd.
“Hur.. hur lång tid tar det att promernera så långt?”
Borta var förhoppningen att förvandlas tillbaka inom någora veckor.
-
Faegrim himlade med ögonen åt Finnoch gav honom en liten dask på magen, då han inte nådde så mycket högre än så.
‘Har du aldrig sett bröst förr, pojk?’ frågade Faegrim, med ett höjt ögonbryn och en liten road glimt i ögonen.
‘Det är inte artigt att stirra.’ sa han och vecklade undan kartan för att gå förbi de två på sina snabba steg trots sin ringa längd.
Faegrim skrattade åt frågan som Kathryn slängde ur sig.
‘Vem vet? Visst är det härligt!’ sa han, uppenbarligen nöjd över att ha ett mål så långt bort.
‘En månad?’ -
Det lät långt, både att vandra och med tid. Kanske de bara skulle låta Corrin vara kvar i den skepnaden. Det var väl trots allt en förbättring till vad som var innan? Han rodnade lite över Faegrims ord och harklade sig lite nervöst medan han kliade sig i nacken.
“Inte på Corrin…” erkände han lite rodnandes och försökte få sin blick på vad som helst annat än de två färdkamraterna han hade.
-
Kathryn suckade djupt. Om hon skulle stanna och gräla varje gång Finn stirrade på hennes bröst skulle de aldrig någonsin komma fram. “Om du tycker det du SER är en omställning…” mumlade hon och lämnade det där. Hon snabbade på, gick Finn bakom henne hade han inga bröst att stirra på. Visserligen skulle han bara stirra på hennes rumpa istället men det slapp hon i alla fall se.
“En månad? Snabbar vi oss kan vi ta det på tre veckor, inte sant?” Hon gick förmodligen för fort, hon skulle bli trött snart. I och för sig hade det mesta av dagen redan gått, solen skulle snart gå ner.
-
Faegrim höjde ögonbrynen åt Finn, men det kanske låg något där i det pojken sa om att få en kamrat omvandlad till en kvinna. Det förändrade ju en hel del i deras vänrelation, trots allt. Speciellt i den åldern, då deras hormoner löp amok och spelade spratt på alla möjliga vis. Frågan var väl snarare hur Corrin eller Kathryn reagerade på sin egna kropp? Åt Kathryns ord om tre veckor skrattade han bara.
‘Ambitiöst, men kanske du har rätt, fröken Kathryn.’ sa han simpelt.
‘Akta bara så du inte får skoskav med dina nya skor.’ De pressade på en bit och snart var de utanför Celeras, och gick några mil innan natten skymde solen och lät månen ta plats istället.
‘Så, dags för vår första natt i det vilda snart!’ sa Faegrim med ett nästan för nöjt leende på läpparna. Vilken hälsosam person njöt så mycket av att vara ute i det vilda? -
Oroligt lät Finn sin blick vandra mellan de mörker som fanns omkring dem. Vem visste vad som lurades där? Tänk om något skulle hoppa på dem! Vad hade de egentligen för något att kämpa med? Nog var Finn bygd för att kunna ta ner en buse, men han hade inte riktigt hjärtat eller hjärnan för den delen.
“Är det verkligen… vilt?”
-
Kathryn himlade med ögonen. “Det är klart det är vilt, Finn, det är hela poängen med att bo i en stad.. för det är inte vilt. Lämna staden, gå in i det vilda.” hon lät kanske arrogant och modig.. eller försökte i alla fall, men hon positionerade sig själv bredvid Finn, så att hennes högra arm låg emot hans vänstra. Hon såg sig omkring.. det var faktiskt ganska mörkt och hon kände sig… svagare än förut.
Hon kramade om sig själv och började huttra. “Vi kanske skulle göra upp en eld?”
You must be logged in to reply to this topic.