- This topic has 211 replies, 4 voices, and was last updated 1 år sedan by
.
-
Kathryn stod stelt och såg på. Hon visste inte vad hon väntat sig men det här var värre. Hon tog ett steg in bakom Finn och höll i hans arm när hon kikade förbi honom. De var ju inte ens beväpnade! Hur starka var de döda? De måste väl vara ganska svaga med sina förmultnande muskler?
Hon andades ut när barriären verkade fungera. Och den lille drog ju fram vapen.. det här skulle gå bra. Hon strök Finns arm och viskade “Se.. det här går ju bra.” Hon hade tänkt att låta självsäker men det… gjorde hon inte.
-
Han skakade på sitt huvud.
“Nej… jag vill inte vara med!” utbrast han ilsket för att skaka bort Corrins arm på sin för att ta ett par steg bortåt. Det här var dåraktigt. Ingen som var klok eller ens hade ett uns vett skulle gå med på det här och han vände sig om för att försöka ta sig därifrån.
-
Kathryn skrek till, i ren förvåning, och stapplade baklänges av Finns plötsliga rörelse. Hon var inte svår att skaka bort, både svagare och lättare än vad Finn var van vid. Att stappla baklänges utan att ha vant sig ordentligt vid klänning var ingen god idé och hon föll raklång baklänges och hamnade till stor del utanför den skyddande barriären!
-
Faegrim visste inte mycket om magi och sköldar, men han visste åtminstone att det var en dum idé att ta sig genom barriären just nu, hur mycket de döda än skrämde dem.
‘Nej, kom tillbaka!’ utbrast Faegrim med förvånansvärd styrka och beslutsamhet, kanske hade situationen väckt lite mod i halvlingen. Han kunde se hur de döda sträckte sig efter Kathryn, och med kvicka fötter och total instinkt tog han sats på en av gravstenarna för att hoppa upp på en av de dödas axlar innan de kom åt Kathryn. Den svaga kroppen svajade okontrollerat då halvlingens tyngd pressade ned på de ruttnade axlarna, och slog till med ett blixtrande ljus i barriären så både odöd och halvling föll till marken. Den unge magikern däremot verkade vara helt inne i sin trans.
‘Aah!’ ropade Faegrim där han kröp på marken, och försökte sträcka sig efter sin dolk som trillat ur hans händer. -
I sin rädsla tycktes Finn ha glömt att det funnits en cirkel som skulle rädda dem och han ångrade så fort han satte sin fot utanför det. Och som om inte det skulle vara nog verkade både Corrin och den där lilla mannen hoppat ut för hans snedsteg. Han såg sig förvirrat och rädd omkring för att ta upp en stor pinne. Ett skrik lämnade hans läppar när han sprang mot ett par odöda som var på väg mot Faegrims. Han slog av huvudet på den odöda och bara det gjorde att han skrek till av rädsla och rörde sig bakåt för att bli knuffade framåt igen i barriären och föll på alla fyra.
“Corrinn…! Akta!” utbrast han, nästan förtvivlat.
-
Kathryn såg Faegrim trycka bort varelsen som var på väg mot henne, och när de båda fallit till marken sg hon kniven på marken. blixtsnabbt vände hon på sig, satte sig på knä och snappade upp vapnet men istället för att ge den till Faegrim kastade hon den så att den satte sig i huvudet på liket och det slappnade genast av, i rättan tid, innan den hunnit sätta sina tänder i halvlingen. Nu satt kniven praktiskt nära för sin ögare att ta tillbaka den.
När Finn ropade ut vände hon sig snabbt och såg honom bli knuffad framåt. Hon hade varit orolig med tanke på hennes reducerade styrka men till och med lille Faegrim hade ju lyckats välta en av dem, de var ju inte direkt robusta. Hon plockade upp pinnen Finn använt, ställde sig upp och tryckte den mot liket som knuffat honom. Det fällde inte varelsen men när hon lade manken till lyckades hon stoppade från att ta sig närmare. Nedrans… med sina gamla muskler hade hon kunnat spetsa kräket.
-
Med förvånansvärt starka fötter för en så liten lyckades Faegrim sparka undan de döda som sträckte sig efter honom. Då kroppen Kathryn lyckats träffa med hans dolk föll i en hög av ben och senor bredvid honom greppade han tag om dolken och drog ut den med ett slafsande ljud. Nätt och jämnt lyckades han rulla in i cirkelns säkerhet igen, följt av odöda som blev stoppade av barriären och hamrade på den – desperata efter att komma åt dem. Rädd fortsatte han klamra sig bakåt, bort från de fasansfulla ansiktena tills han stannade till då han kröp in med ryggen före i Finns ben och fällde honom med till marken.
‘Vid allt som är gott!’ utbrast Faegrim. -
Det var allt för mycket som skedde på en gång. Det var svårt att följa alla med blicken och när Finn kände något som kröp mot hans ben, sparkade han till Faegrim lite rädd med ett kort skrik. Som om han trodde att det skulle vara en av de där… krypen. Han var trots allt glad att de hade tagit sig in i barriären igen. Allesammans, men han blev mer och mer osäker på vad de egenttligen gjorde där. Han gav Faegrim ett ursäktande leende.
“Eh… jag… eh ja…”
-
Kathryn ställde sig upp och andades djupt ett par gånger för att återfå fattningen. Hon såg på barriären, den verkade hålla, trots deras… misstag. Hon borstade händerna reda av dammet från marken.
“Barriären är säker igen. Varelserna som verkade vara på väg igenom är omhändertagna.”
Det de gjorde var ju meningen. Naturligtvis. Hon mötte Faegrims blick får att införstå honom i vinkeln de skulle köra. Finn skulle vara okej här, han hade inte varit uppmärksam nog för att veta om det var sant eller inte. Hon log mot Finn. “Bra jobbat.”
-
Faegrim var något skärrad, men beslutsam samtidigt, och nickade. Kanske de hade gjort något bra trots allt. Han hade precis tänkt säga något innan barriären som omgav dem upplöstes och verkade expandera ut över hela gravgården i ett svall av ljus. I dess vaka föll de levande döda som fortfarande stod på fötter ihop, bara döda kroppar nu. Salim som suttit koncentrerad och omedveten om omvärlden öppnade sina ögon och drog ett djupt andetag, som om han varit länge under vatten.
‘Fungerade… det?’ frågade han, och såg sig omkring, omedveten om vad som hänt de senaste minuterna, omedveten om hur nära det varit för kompanjonerna att bli uppätna eller värre. -
Överlag var detta för mycket för Finn. Oavsett om det var för Corrin eller inte. Döda… människor var inget som skulle röra på sig. Speciellt inte nära honom. Han skakade på huvudet lite irriterat och korsade sina armar framför sig för att fnysa.
“Nu ja. När de inte flämtar en i nacken. Vad fan var det där?” utbrast han och försökte att dölja det faktum att han var väldigt rädd.
-
Kathryn tog på Finns hand… han såg ut att behöva lugnas. “Det vaarrrrrr..” hon lade den andra handen på sitt bröst. Hon var visst mer uppspelt än hon trodde, hjärtat hade inte lugnat ner sig, och tankarna flög runt i ljusets hastighet. Hon hade skärpt sig för att klara faran men nu, när de paradoxalt nog var säkra, kunde den skärpan tona bort och adrenalinet blev kvar. “Det var.. var… odöda vidunder..” hon tog ett djupt andetag, hyperventilerade hon? Verkligheten av vad som nyss hänt kom ikapp och ja, det hade varit för mycket. Hennes hand greppade hårdare i Finns när hennes knän gav vika och och lutade sig mot honom för att inte ramla pladask på marken. “Men vi.. vi.. klarade..” hon tog ett djupt andetag igen “Men jösses kan inte hjärtat lugna sig??”
-
Den unga magikern reste sig långsamt från sin sittplats, och såg sig omkring på de döda kropparna som längre inte rörde sig. Ett litet leende dök upp på hans läppar över att han lyckats med sitt uppdrag. Synen var inte behaglig så klart, men som magikerstudernade var han rätt avtrubbad från sådant efter att ha spenderat en hel del tid med anatomilektioner och liknande – med riktiga kroppar.
Faegrim verkade något omtumlad han med, men nu då faran var över var det som ett hysteriskt skratt bubblade sig fram inom honom utom hans kontroll. Han kunde inte hindra det, och halvlingens klingande skratt stod i stark kontrast mot all förödelse omkring dem.
‘Vi klarade det!’ utbrast han mellan andetagen.
‘Så, vad nu?’ undrade han och såg på sina kompanjoner. -
Egentligen hade Finn tänkt vandra ut ilsket. Trött och arg på alla främlingar och dess farligheter. Han hade nästan föredragit att vara hemma på gatan. Kyla och ensamhet, lät nästan till att föredra.
Fast det verkade som om han lugnade sig något när Corrin greppade ett hårdare tag om hans hand. Det verkade som om hon var upp i varv och nästan behövde honom vid sin sida. Tanken fick kinderna att få en brännande röd färg och han harklade sig.
“Jag antar att den där magiker har några svar åt oss nu?” föreslog han och lade den ena handen nästan lite beskyddande kring Corrin.
-
Kathryn blinkade till och av den oväntade lugnande effekten av Finns arm runt henne. Hon såg frågande på honom någon sekund men förstod såklart att han varken skulle förstå frågan eller svaret på hur han lyckades lugna henne så effektivt Hon log istället tacksamt mot honom och lade sin fria hand på handen Finn just lagt där. hon vilade huvudet mot honom och tog ännu ett lugnande andetag. Det var… mysigt.
“Ja.. svar.. just det..” Hon hade nästan glömt att hela poängen med det här var att få magisk hjälp med att bli man igen… det verkade mindre brådskande just nu när hon stod lutad mot… hon flämtade till. Nejje! Hon är ingen nöjd flicka i en karls armar!
“Just det! Magiker… vi har gjort vår del. Nu vill vi veta hur man bryter en förvandling!”
-
Faegrim höjde ett ögonbryn, ja just det – de hade ju gjort detta för att få svar på Kathryns problem. Inte för att han såg ett allt för stort problem med det, men återigen hade han ju inte sett hur Kathryn sett ut innan sin förvandling. Kanske hon hade varit en exceptionellt stilig man? Han ryckte på axlarna.
Den unge magikern Salim såg utmattad ut, men nickade långsamt. Trots allt hade han ju gått med på att försöka hjälpa dem med deras märkliga problem.
‘Inte här.’ sa magikern stillsamt, trots allt hade han ingen önskan att stanna kvar på kyrkogården bland de döda kropparna. Han behövde sätta sig ned, och kanske något starkare att dricka.
‘Låt oss återvända, jag tror vi alla kan behöva andas lite efter vad vi varit med om, hm?’ frågade han och såg lite nervöst på de döda kropparna, och steg över en av kropparna för att börja röra sig tillbaka mot byn.Faegrim såg från magikern till Kathryn och Finn.
‘Är ni säkra på att ni vill fortsätta denna väg?’ undrade halvlingen, lite roat. -
Lite misstänksamt betraktade Finn trollkarlen, trots allt hade han lovat… Men att de alla behövde andas och ett eller två glas av alkohol. Nej det tackade han inte nej till. Han nickade lite bestämt för att ta bort armen kring Corrin för att korsa dem bestämt framför dem.
“Och alkohol!” sa han bestämt, inte för att han vanligtvis var så förtjust i den bittra smaken, men nu om något skulle han behöva det och hade allt för mycket i tankarna för att ens höra Faegrims ord.
-
Kathryn himlade med ögonen mot Faegrim. Som om inte han hade gjort för att återställas om han förvandlats från den form som kändes som hemma. Men hon tvekade lite. Hon föreställde sig att vara längre igen och fick en liten liten känsla av svindel.. hon föreställde sig sin gamla styrka och, visst det är ju bra att vara stark men det kändes inte.. bekant.
Jaaa! Finn räddade dagen med en välkommen distraherande tanke. Hon skrattade högt och klappade Finn hjärtligt på bröstet. “Så ska det låta! Magiska tjänster och alkohol! Det är så en kväll ska avslutas!” hon lät högerhanden vila på hans bröst och tog armkrok med sin vänsterarm i hans högerarm när de började följa magikern.
-
‘Ah… Alkohol…!’ skrattade magikern lite skakigt, lite oentusiastiskt, han hade aldrig riktigt vant sig vid nordbornas excessiva drickande. Nog för att det dracks i Iselem med, men inte alls på denna nivå. Det var som om folk drack som om det var sista chansen de skulle få väta strupen. Kanske inte så konstigt, med tanke på de odöda de precis tagit hand om. Hans blick for från de tre kompanjonerna till de döda kropparna.
‘Nå… Kanske ett glas…’ sa han och svalde lätt, och vände bort blicken från liken.Faegrim log muntert.
‘Ett stop eller två har aldrig skadat någon!’ speciellt om man var liten som han var väl ett stop eller två bra nog. Tillsammans tog de sig tillbaka till byn och informerade om det skedda på gravgården. Uppdraget var slutfört, Salim fick lite pengar, och han delade med sig lite av mynten åt kompanjonerna för deras hjälp. De fann ett bord att sätta sig vid, och snart hade de alla mat och dryck serverat.
‘Så… Detta magiska problem ni nämnde?’ frågade Salim lite disträ, då han kände sig lite bättre efter en bit mat. -
Kathryn satte sig och tittade på sin mat. Hur skulle de göra det här utan förödmjukelsen? Hon sneglade på Faegrim.. kanske de kunde påstå att Faegrim blivit krympt? Han kanske till och med spelat med. Sedan skulle hon kunna ta vilken makapär eller torlldryck de fick och ta den själv. Om han inte tänkte bota Faegrim med en trolldryck som gör folk längre… hon skulle inte bli en man utan en jättekvinna. Hon suckade djupt och samlade mod… lutade sig sedan framåt till Salim och viskade.
“Det är jag… jag– ehmm… jag förvandlades.. Jag är en m..” hon rynkade på pannan. Det kändes konstigt att säga det… varför skulle det kännas konstigt? Det måste vara förödmjukelsen.. ja så måste det vara. Hon tog ännu ett djupt andetag. “Jag är en man.. egentligen.” hon bet sig i läppen och väntade på Salims reaktion.
You must be logged in to reply to this topic.