Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 174 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Många hade redan sökt skydd för regnet som öste ner över den lilla byn i Telkar, men en ung kvinna vandrade i en stillsam takt över den breda stenbelagda gatan. Regnet fick hennes solblonda hår att klistra sig fast mot hennes nacke och kind. Luggen var inbakad i en fläta som föll över den mörkblå tunikan, men ett par slingor hade fallit ut när hon varit på vandrade fot ett tag. Hon stannade upp och lutade sitt huvud uppåt för att möta de mörka hotfulla molnen. Ett leende fanns på hennes läppar, hon var fri. Åtminstone så fri som det gick att bli för nu. Allt kändes mer långsamt och rofyllt än Antrophelia, som alltid hade liv kring sig då havsvarelser ständigt rörde sig ovanför staden. Här, ovanpå jord, var det enbart stadens invånare.  Även om det fanns mörker här på land, kändes det mer… fridfullt. Inte lika instängt.

    Tankarna blev avbrutna när hon kände hur något knuffade till henne bakifrån. Inte allt för hårt, snarare som en påminnelse att hon hade mer än sig själv att tänka på. Lite förvirrad skakade kvinnan på huvudet för att vakna till och kastade en blick mot hästen som hon hade köpt. Den hade två stora väskor på sidan om den och egentligen hade hon tänkt köpa en packåsna… Men det fanns inte. För ingen skulle kunna tvinga henne på det där stora djuret. Tack, men nej tack. Den hade sin egna vilja, likt som Vésiva. Inte tänkte hon ens försöka styra den. Lite fundersamt strök hon sin hand över hästens mule. För hon hade sett att det var så landvarelser gjorde.

    “Oroa dig inte, vi ska nog hitta något tak över huvudet snart…” hummade hon. Även om det inte var i hennes största prioritet.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Den gamle mannen nös lätt i ärmen på sin rock, han var genomsur och vantrivdes i regnet; skulle han gå och bli förkyld  nu dessutom? Han suckade, nej detta var inte hans dag helt enkelt.
    Han stapplade vidare längs gatan stödd på vandringsstaven, tursamt var det inte många andra ute i detta väder annars hade han väl gått in i dem också. Det vore väl bäst om han kanske fann skydd från regnet tänkte han. Men inte hann han tänka färdigt tanken före han snubblade lätt över en av kullerstenarna och fick stanna och hålla sig i staven ett tag för att återfå fattningen, just bra snyggt. Nåväl igen skulle kunna ta honom för en mäktig trollkarl som han klantade sig den saken var säker.

    Han såg sig om och fortsatte gå, saktare denna gång; som om det hjälpte. Helt oväntat hade han nästan gått in i en häst och en ung kvinna. Elände..
    “U-ursäkta.. jag em såg mig inte för där” lyckades han stamma fram och kände sig dum, kunde han inte sett sig för vart han gick ens? Han hoppades han inte skrämt dem för mycket.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Först fick hon för sig att hon hörde en röst och såg förvirrat ner på hästen. Talade den? Ett litet gnäggande från hästen fick henne att förstå att det inte var fallet. Hon kastade en blick uppåt och fick syn på mannen som verkade lika dyngsur som hon själv. Hon böjde huvudet som i en kort hälsning för att sedan hålla sitt huvud högt. Bläckfisk emblemet skimrade till på hennes tunika som vittnade om att hon var ifrån handelsgillet Bläck.  Även de klarblåa glimrande fjällen som löpte som en tatuering ner från hennes panna, näsben, haka och hals vittnade att hon var från Meersia.

    “Äsch, oroa dig inte för mycket! Sådant som sker” svarade kvinnan, på det allmänna språket och sände honom ett svagt leende. Vem vet, hon hade hört att synen blev sämre på äldre. Kanske det var det? Eller så var det regnet som gjorde vägen hal. Ingen hade kommit till skada åtminstone. Inte  henne i alla fall.

    “Är du oskadd?” lade hon sedan, lite försiktigt till

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Den gamle mannen sträckte lite på sig och kisade på henne; det var ju en märklig person han lyckats träffa så långt var han säker men han lyckades med att inte stirra för mycket eller se för nyfiken ut.
    Men hennes utstyrsel sade honom inte så mycket, nog för han hade klarat att reciterat någon gammal bok utantill men minnas emblem och platser var kanske inte hans bättre kunskaper.
    Själv såg han ju ganska normal ut för att vara ovanligt lång och ha sin ovanliga ögonfärg. Kunde tas för vilken gubbe som helst, i alla fall just nu då man inte såg hans långa hår under huvan endast skägget och ansiktet syntes klart. Visst han kanske var lite blek då han oftast satt inne och läste gamla böcker då.

    “Ingen fara med mig, vart lite överraskad bara..” han harklade sig lite och log. “Ni råkar inte veta om det finns något härbärge eller värdshus i närheten?” han kunde ju alltid fråga tyckte han då han nu ändå nästan snubblat på kvinnan.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var svårt att få någon ögonkontakt, dels för att han var lång nog att hon skulle vara tvungen att sitta på den förbannade hästen för att vara i samma höjd och dels för huvan dolde dem väl. Var det egentligen konstigt att han snavade så som han gjorde med den så långt hängandes? Hon tog ett litet hårdare tag om hästens rem för att inte den otåligt skulle börja vandra själv. Ett frustande från hästen hördes återigen och den stampade på samma ställe så att lite smutsigt vatten stänkte upp på både henne och främlingen. Frågan fick henne att skaka på huvudet så att hennes fläta slog i hennes kinder.

    “Nej… Men hästen verkar också trött på regnet. Det borde väl finnas något i denna lilla by.” påpekade Vésiva, trots allt hade de flesta följt Iselemsk lag och själv stadgat att ett värdshus, eller härbärge, borde finnas åtminstone i varje by. Det gynnade ju handeln och gav klirr i kassan för mer än värdarna.

    “Spelar du kort?” frågade hon sedan med ett svagt leende, medan hon lite långsammare började röra sig framåt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han synade henne under huvan, han hade inte bråttom med det svaret även om han var blöt och helst ville komma in under att tak, ett stall skulle duga så petig var han inte för tillfället. Då man var ute på resandefot fick man inte vara allt för kräsen, DET hade han lärt sig redan som ung.
    Han ryckte till lite då hästen stänkte  ned dem lite ytligare och synade den tankspritt.
    “Ah jag förstår..” hon var tydligen lika mycket en främling i den lilla byn som han var. “Vi kanske skall börja leta lite efter ett då?” föreslog han vänligt då de började röra sig. Intressant fråga spelade han något alls, han var långt ifrån en person som gjorde det. Men nog hade han prövat det vid något tillfälle.
    “Jo men det var länge sedan så.. men jag misstänker spelen kanske ändrats sedan dess.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Ett parti av Dunk 23! det slår sällan fel!” utbrast Vésiva. Åtminstone gjorde det inte det när hon lät sina rappa fingrar fuska sig till en vinst. Även om hon då och då, var tvungen att spela på en förlust. Annars vore det för enkelt att uppfatta att hon fuskade. Hon suckade tungt till. Hennes ben var trötta, det var hon tvungen att medge och i den här skepnaden var inte vatten till att uppskatta. Det blev nästan lite kallt. Bara tanken på kyla fick henne att rysa till. Hon såg sig omkring och lät blicken söka efter något som tydde på värme. Till slut fick hon syn på en ihop flätad körsbärs träkrans hängde vid dörren – ett tecken på ett niraiskt värdshus.

    “Jag tror vi har funnit ett, vad tror du om det, herr…?” frågade den unga kvinnan, mitt i meningen hade hon insett att hon inte var medveten vilket namn som främlingen hade.

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han såg väl mest frågande ut  det kortspelet var inget han ens hört om, och han hade redan onda aningar om att flickan kanske fuskade lika mycket som han gjorde i tärningsspel.
    “Vi får se, men du får nog lära mig reglerna först” sade han utan att lova något alls, det var nog det bästa.
    Han nös lite i rock ärmen igen, den här kylan och vätan var långt ifrån nyttig, gissade han. Men här i en okänd by vågade han inte trolla alls om det inte var i en livhotande situation.

    De hade saktat ned igen han snubblade lite och kisade på kransen; var det så man hittade värdshus i den här trakten? Jaha men det förklarade varför han missat det troligen.
    “Så bra.. det blir säkert bra.” Han log lite roat åt sig själv, just det han hade glömt att presentera sig igen när skulle han lära sig vanligt hyvs? Troligen aldrig.
    “Xharinyon.. och ni själv fröken?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Fröken, det var något hon inte hade blivit kallat på länge. Trots allt började hon komma till åren, inte samma unga dam. Fast så långt till att kalla sig själv gammal skulle hon inte göra ännu. Åtminstone hade inte visdomen kommit med åren. Och denne man verkade åtminstone ha flera år på nacken, om inte sekler. Namnet var svårt att lägga på minnet, Xhar… Xharinyon. Vanligtvis användes inte x och y så mycket i hennes modersmål. Det var svårt att uttala det, nå väl, ibland fick väl ett vanligt “du” passa lika bra.

    “Mitt namn är Vesíva” svarade hon till slut, med ett svagt leende som visade de vita tänderna. Det hade tagit henne lite tid att svara, för hon försökte pussla ihop namnet i minnet. Alltså mannens namn, inte sitt egna. Det hade hon haft god tid att öva in i huvudet.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han såg lite bekymrad ut ut, var det något gubben visste så var det att hans namn var minst sagt märkligt och det fanns de som hade svårt att uttala det. Xharinyon funderande lite medan han sneglade på henne, vad var det nu det kallat honom då han var yngre? Just det katten var det, mest på grund av hans märkliga gröngula ögon liknade en katts.
    “En del har kallat mig katten.. eller Xharin”

    “Trevligt att träffas fröken Vesíva” det vart kanske inte helt rätt uttalat men han gjorde sitt bästa att brottas med ovanliga namn var något han gjort förr då magiutövare antingen hade det sedan födseln eller tog sig egna konstiga namn då de började sin utbildning.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Där var det igen, fröken. Det fick henne att grimasera lite, hon var inte ungdomlig nog att vara det. Fast om man jämförde med denne man, kanske det fick gå. Hon nickade enbart lite artigt åt honom. Katten var betydligt enklare att uttala. Ack! Landfolk och deras besvärliga namn. Dessutom hade de allt för vanligtvis mer än ett namn, vad skulle det vara bra för?

    Hon tog tag i handtaget, som var lite rostigt, för att få upp dörren. Den gav ifrån sig ett litet knarrande. Som för att säga åt värden att det fanns chans att få pengar. Hon höll upp den och kunde känna värmen från den stora elden. Det var inte förrän ett litet gnäggande från hästen att hon kom på att den inte var välkommen in.

    “Ack! Jag måste nog placera hästen i stallet, men värm er så länge, så återkommer jag om inte allt för länge” sa Vésiva med ett milt leende och kastade sedan en bittrare blick mot hästen. Otyg var var det var!

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han märkte av att hon verkade inte allt för förtjust, vad var det för kvinna han snubblat in i egentligen? Vad gjorde han för fel?  Uppriktigt visste han inte om hon nu inte var en fröken då förstås..men fru? Hon såg alldeles för ung ut för det.. eller så kanske han skulle ta det lugnare med artigheterna? Han suckade tyst, han hade aldrig vart bra på att möta nya människor..

    Han kunde känna värmen stråla mot honom då hon öppnat dörren, Xharinyon log lite förtjust och klev in i värdshuset. Äntligen slippa undan regnet och kylan ett tag och få värma sig. Han drog ned den våta huvan från huvudet och blottade en del av sitt långa svartvita hår som fortsatte ned under kragen på rocken.
    “Just det.. visst jag slår mig ned så länge. Så ses vi sen?” sade han lite långsamt, han hade inget alls emot att stanna beställa lite mat och glödgat vin åt sig själv. Vilket han också gjorde så fort han funnit ett bord för två åt dem då

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Tack och lov för att det fanns små människofolk som kunde ta hand om hästen. Eller kanske snarar ung vore det rätta ordet… Fast de var ju små med? Hästen var alldeles för envis för hennes smak och den talade ju inget av språken som hon förstod. Tacksamt hade hon gett pojken en liten extra slant, innan hon steg in på värdshuset.

    Ett tag stod hon i dörröppningen med rynkade ögonbryn och ögon så smala så att det var nästan tveksamt att hon såg något. Vart kan den äldre mannen försvunnit? Det var svårare än vanligt att hitta, trots allt hade hon inte sett mer än hans ovanliga ögon och på detta avståndet… Nog för att hon hade bra syn, men det var väl till att överdriva. Till slut fann hon något som liknade kappan han hade burit och vattnet som var kring den avslöjade i alla fall att denne nyss var ute likaså.

    Hon gick fram till honom med ett brett leende och drog fram stolen. Slog sig ner, men nästan i samma stund stod hon ursäktande upp.

    “Om jag får stjäla ditt sällskap lite mer, vill säga?” frågade hon och gjorde en ursäktande gest med ena handen.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han satt och njöt av stuvningen och vinet medan han väntade på Vesíva. Kunde det ta så lång tid att hitta ett stall för hästen? Det var ju nästan han funderade på att resa sig och se om hon kommit bort på vägen då hon ju kom tillbaka.

    Han såg undrande på medan hon satte sig och reste sig igen.
    “Det är klart ni kan.” sade han vänligt. Han hade inget emot lite sällskap just nu. Det var trevligt med det för då behövde han inte tänka på hur våt han var fortfarande även om han började känna sig lite varmare än då han kom in tack vare vinet.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Egentligen trodde väl inte Vésiva att mannen skulle neka henne. Men skadade det att vara artig? Hennes breda leende fanns kvar och hon nickade tacksamt medan hon slog sig ner. En enkel gest åt värden att ge henne något att äta. Det såg värmande ut och kanske behövde hon det? Vattnet hade gjort henne kallare än vad hon hade velat erkänna. Lite ironiskt trots allt, men denna skepnaden hade väl sina nackdelar.

    Hon stack sin hand innanför sin mantel och fick fram en plunta. Bara när hon skruvade upp locket på den spreds en äcklig söt och stark doft. Utan att tveka tog damen en stor klunk. Sprit från Barastar, det som höll en varm i en kall vinter och dessutom höll det sinnet lugnt. Sedan höll hon fram den mot främlingen.

    “Behövs en klunk?”

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han fortsatte med sin lilla måltid han hade varit riktigt hungrig för omväxling, annars åt han inte så mycket, om han nu inte utfört något krävande i magisk väg då. Inte precis konstigt att han var  mager som en sticka.

    Xharinyon sniffade lite i luften då hon tagit fram sin plunta, vad var nu detta? Han såg kanske bara vagt misstänksam ut men sedan fnös han åt sig själv. Det var förmodligen inget värre än väldigt stark sprit och han kunde behöva det för att få upp värmen och dessutom kanske bli av med känslan av kommande förkylning.
    “En liten tår säger jag ju inte nej till” Han tog pluntan och tog en klunk, var lite nära att spotta ut det hela men svalde ändå, han hostade lite och såg tårögd ut; starkare än han hade väntat sig. Så räckte han tillbaka pluntan till henne. “tack, tror jag” muttrade han mest för artigheten skull.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Reaktionen fick Vésiva att le lite ursäktande, fast hennes gråblåa ögon glimmade av att hon tyckte det var roande. Det var för det mesta alltid reaktionen, tårar, hostattacker, till och med hade folk spottat ut det direkt. Hon själv hade förstås härdat sin strupe i år nu och hälsade den brännande känslan som en gammal kär vän. Den höll henne varm och sällskap i de ensamma kvällarna. Varsamt tog hon tillbaka pluntan och skruvade på locket igen för att stoppa undan den.

    “Det håller en varm. Det behövs en sådan dag som denna, tycker du inte?” frågade hon och drog in ett stort andetag så att ångan från maten drogs in. Gott doftade det åtminstone. Lite glatt nickade hon till, för att ta fram sin egna gaffel och började äta med god aptit. Efter att ha tuggat ut några tuggor, kastade hon en lite mer nyfiken blick mot främlingen.

    “Och vad för dig på vägarna?”

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Det var ju snällt av henne att inte skratta åt honom tänkte han lite små surt, han såg nog att hon var på väg att göra det. Kanske för det inte gjort honom så mycket nu. Snabbt vart den sura minen ett litet roat leende.
    “Ni kunde ha varnat mig” påpekade han med viss munterhet. “Men visst, jag behövde bli varm.. och det där värmde verkligen.” Jo han kände sig varmare men ännu rätt våt, han hoppades det skulle torka eller att han fick ett tillfälle att torka sig på andra vis. Men nog kände han sig bättre till mods alltid.

    Hans blick glittrade till; vad tusan skulle han svara på det? Borde han ens nämna vad han letade efter? Kanske? Xharinyon gjorde ingen stor sak av det och nämnde det hela mest i förbigående, det borde funka.
    “Jag tycker om att se mig omkring ibland..  och man kan säga jag letar efter en sak., och ni själv?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att mannen framför henne inte blev sur gjorde Vésiva lättad. Det var inte första gången hon skulle ha förolämpat en främling. Men… om de inte ville att man skulle le brett eller skratta åt dem, varför grimaserade de då så illa? Hon skakade på huvudet åt sina egna tankar för att sedan lyssna med nyfikenhet och glimrande ögon till hans svar. Efter en sak? Det var inte särskilt specifikt.

    “En sak…?” frågade hon, lite försiktigt som om hon försökte lura ut det från honom, eller mycket försiktigt dyrka ett lås. Åt hans motfråga ryckte hon lätt på axlarna. Det var inte lika intressant.

    “Jag är från handelsgillet Bläck, så vi kan väl säga att jag söker efter saker med. Kanske jag har er sak?”

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han hade avslutas sin måltid och satt nu bara och smuttade på vinet och försökte motstå att gäspa, inte för han hade tråkigt utan för att han var trött och efter slurken av hennes plunta lite full. Tur han fortfarande kunde tänka klart, för hon försökte lura ut av exakt han sökte och så lätt skulle inte den gamle mannen ge henne så mycket att gå på.
    “Åh..” Hon var en resande som handlade med olika saker, nå men det var ju intressant. Han skrockade dock åt tanken att hon skulle ha saken han letade efter.
    “Det tror jag nu inte.. ” magiska artefakter brukar inte hamna i händerna på köpmän så ofta misstänkte han  “men ni kanske hört talas om något som kallas Blomställningarnas stig.” Så nyfiken han var över vad hon kunde tänkas leta efter så han drog upp en av ledtrådarna i hans sökande.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 174 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.