Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 192 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite upprymd över att det skulle bli ett intressant äventyr slog hon sina händer mot varandra ett par gånger. Innan hon rynkade sina ögonbryn. Vad skulle hon göra med hästen? Alla varorna? Neyir och framför allt Atlen skulle inte vara särskilt glad om de försvann men att dra allt det dit? Var det värt det? Eller skulle hon hitta på någon lögn? I för sig slutade det aldrig bra då hon ljög ihop något, det var snarare då allt gick fel.

    “Jag vet inte vad det är riktigt. Men det är rykten. Det sägs att de som gått in aldrig syns igen. Eller blivit galna” sa hon, lugnt, som om det inte riktigt var något som bekymrade henne.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Xharin log roat åt henne, han gladde sig åt att ha funnit någon som inte tyckte han var spritt språngande galen eller ägnade sig åt jakten på något omöjligt. Nu återstod det väl bara att försöka att inhandla förnödenheter och liknade något mer skulle han inte behöva.

    Han skrattade lite torrt: “Det min nya vän var vad de sade om mitt torn också. Som du ser kommer jag både in och ut. Rykten kan vara just det bara rykten” Och galen? Pfft ,hade inte blivit det av sitt märkliga torn så gick det nog bra denna gång med. Han bekymrade sig inte riktigt för det.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det torra skrattet förvirrade henne. Inte mer än vad han talade om sedan. Ett torn? Vad var det för torn? Hon hade i för sig hört om torn i sig, långa byggnader som människor använde till strid eller att fängsla saker i… prinsessor till exempel. Men mannen framför honom kunde inte vara en prinsessa? Hon synade honom uppifrån och ner med en fundersam blick och ett litet hummande.

    “Ditt… torn?” frågade hon sedan, lite avvaktande som om hon var rädd för att skrämma bort Xharin. Vem vet? Kanske det var känslig information.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Xharin funderade på om han just skrämt henne, för hoppnings vis inte hon verkade inte vara lättskrämd precis inte om hon nu ville följa med till en skog folk sade att ingen kom ut ifrån. Men istället verkade hon bara nyfiken på hans torn av alla saker. Trollkarlen log blekt; hur förklarade han det? Skulle han ens göra det? Undrade om hon hört legenderna? På ett sett var väl det inte så viktigt?

    “Ja ‘mitt’ torn, vad skall man säga? Jag visste inte ens de tornet fanns i verkligheten efter alla legender jag läst. Men det finns.. en gammal legend om att änglarna bygge dem. Egentligen inte mitt mer än att jag fann det.” svarade han lite dröjande.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Sättet han sa “mitt” på förvirrade henne. Det var ett torn, som var hans, men ändå inte hans? Hon rynkade sina ögonbryn ännu mer och det var nästan på gränsen att de nuddade varandra över hennes spetsiga näsa. Sedan slog hon lätt på bordet. Exalterat igen. Ja! Hon hade väl hört någon legend?

    “En av världspelarna?” föreslog hon till slut när hon fick fram namnet på tungan.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Undra vad hon funderade över? han frågade inte men tyckte det så lite roligt ut hur hon knöla ihop ansiktet medans hon tänkte.

    Han såg mycket glad ut, detta var vist en kvinna som hade koll på sina legender! Han var inte van att hitta människor som hade koll om han nu sade något alls om sitt torn då. Han var till naturen mycket förtegen och hemlighetsfull.
    Xharin nickade långsamt.
    “Ja, en av värdspelarna.” bekräftade han.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ögonbrynen var fortfarande rynkade och näsan ryckte hon lite på, som om hon hade tänkt nysa. Hon stannade upp ett tag, försökte fundera ut vad hon egentligen visste om dessa pelare. Egentligen inte så mycket, men hon ville inte heller framkomma som allt för dum och oärlig. Hon hade kommit fram till namnet åtminstone och hon gjorde en gest framför sig.

    ”Och har du funnit några av dess hemligheter? Har du stängt in en ängel kanske?” frågade hon med ett litet skratt och lättade på sin min. Humor var alltid ett bra vapen att dölja sin okunskap med. Hon nickade lite stolt åt sig själv. Ibland så, fick man till det allt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Xharin småskrattade lite , hon var då för lustig som om han ens sett en ängel än mindre lyckats fånga en. MEN tanken var intressant. Lite för intressant; för om han kunde så skulle han kunna fråga mer om tornet och kanske det även skulle bli lättare att uppnå vissa mål. Fast änglar fanns väl ändå inte längre så..

    Trollkarlen harklade sig, men behöll sitt leende. Han gillade faktiskt att få tala om sitt torn med någon som inte hela tiden sade hur farligt det var att studera det.
    “Långt ifrån, det har nog fler hemligheter än att vissa rum verkar finnas ena dagen och vara borta nästa eller att det har hänt att jag ser andra länder än där det står genom fönstret men om man går ut är man kvar .. Så just nu har jag tagit en paus från att försöka att översätta en av de gamla böckerna jag fann och letar efter nyckeln eller manuskriptet som sagt.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Småskrattandet från Xharin fick Vesíva att slappna av lite och hennes axlar sjönk ner lite och även hennes hållning. Hon hade inte gjort sig till åtlöje. Åtminstone inte än. Men om de skulle på äventyr tillsammans skulle väl fler chanser komma upp. Kanske lite besviken, även om det var ett skämt om att han skulle fångat en ängel. Trots allt fanns det vaga bevis på att de ens hade existerat. Fast, å andra sidan var det väl inte där hennes folk kom ifrån. Inte enligt legenderna, de talade enbart om människor och alver. Resten av varelserna var det något oklart om.

    Hon nickade sedan lite åt vad han hade sagt, även om hon hade försvunnit in i sina egna tankar och inte helt säker på vad som hade sagt. Men hon hade snappat upp ordet nyckel och paus.

    “Lite luft brukar få en att tänka klarare, åtminstone har jag hört någon här uppe på land säga det.” sa Vésvia till slut och nickade med ett svagt leende.

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Det tycktes som hon slappnat av lite nu, det var bra, så han hade inte gjort något för konstigt igen. Alltid något men det skulle nog komma fler tillfällen att göra bort sig eller säga mer än han tänkt. Enda baksidan med att ha funnit en person att resa med.

    Xharin höjde på ögonbrynet just då hon sade ”uppe på land”? Vänta lite? Va? Trollkarlen såg minst sagt förbryllad ut, mer saker han missat eller bara glömt?
    “Om det slutat regna, ja..” sade han stelt, så gärna ville han inte avslöja sin okunskap med att fråga varför hon uttryckt sig så. Nå han fick hoppas på att hon skulle säga något annat ledande så han slapp fråga om det. För just nu så kom han inte på svaret själv.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Regnet… Den mänskliga skepnaden gjorde så att det blev kallt. Hon kunde inte rå för att skratta lite lätt åt det stela svaret. Folket uppe på land, eller Marke’et som hennes folk kallade de, hade en tendens att alltid gå till en diskussion om vädret när de inte hade något annat att tala om, eller ville rikta samtalet åt annat håll. Hon slog sin hand på bordet samtidigt som hon skratta.

    “Ni marke’et är underliga ni” konstaterade hon bara till slut och skakade på huvudet så de vita lockarna flög omkring hennes ansikte.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han såg väl mer förbryllad ut över skrattet och suckade tyst. Xharin misstänkte nog att hon skrattade åt honom, men vad gjorde det han flinade lite själv hon hade ett mycket smittsamt skratt måste sägas. Tillslut småskrattade han med, det var väl tur att han kunde skratta åt sig själv ibland så uppstyltad var han inte; alltid. Han måste ha låtit väldigt stel där..

    “Jo, jag är kanske lite underlig, men det är ni med.. och vad? Marke’et?” Han uttalade det hela lite konstigt “Vad betyder allt detta?” Han granskade kvinnan nyfiket. Visst för att han redan från början tyckt hon verkat märklig nu men detta?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite förvånad över sig själv lade hon en hand över sin mun. Där hade hon glömt av det igen. Dessa Marke’et visste sällan något om Me’ersia och dess folk. trots att hon vandrat i Talanriens markfolks länder ett bra tag nu, tycktes hon jämt glömma av sig själv. Hon nickade lite ursäktande med huvudet men log lite mjukt för att sedan gestikulera över sitt ansikte som hade ett par blågröna fjäll som glimmade till i ljuset från eld lågan på bordet. Först hade det kanske snarare sett ut som en tatuering som löpte från pannan ner över nästippen, hakan och fortsatte ner mellan hennes bröst.

    “Jag ber om ursäkt, bäste herr Xharin. Jag trodde ni förstod att jag varifrån havets land. Me’ersia, vill säga” sa hon och hon drog upp sin mantel från sina armar och han kunde se fenor, likt taggar, synas på varje arm.

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Xharin tog sig samman igen, hoppades på att han inte gjort bort sig helt och granskade fjällen? Han hade nog trott det var en slags märklig tatuering och inte tänkt närmre på det efter han träffat henne. Han log tillbaka åt hennes ursäktade min, nej nej det gjorde då inte honom något. det var därför hon var lite udda. Men på det hela tyckte han det var skönt att hon var det då han ju kunde uppfattas som ganska udda själv med sina kattlika ögon och märkligt svartvita hår.
    “Ja må då säga” sade han mesta dels för sig själv.
    “Nej, nej, be inte om ursäkt Vesíva. Det behöver du då inte det är jag som borde vetat det..  Eller kanske märkt det” han harklade sig “Jag har aldrig träffat en av er förr häller” han lät lite ursäktande själv.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lika snabbt som hon visat sina fenor och fjäll på armarna drog hon ner den vita skjortans ärmar för att dölja dem. Inte för att hon skämdes för dem. Tvärtom hon var stolt att tillhöra vattenfolket, snarare än markfolket. Allt var mer… rent och det var något mer som hon inte kunde sätta fingret på med Me’ersia. En magisk känsla, fast… nästan lite mörkare än Älvskogens magi. Men vad visste hon om magi? Ingenting! Snarare var det väl färgerna omkring som hon gick på… Och solen hade en tendens att lysa mer än de ljusklot de hade i vattnetsdjup.

    “Vi är inte allt för vanliga. Men efter inbördeskriget i Antrophelia har mitt handelsgille varit ganska… kan man säga populärt? De exotiska varorna från vattenriket” sa hon med ett brett leende och slog ut sina händer med ett skratt.

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Den gamle trollkarlen log vagt, det där var minst sagt lite av en överraskning han hade tagit henne för människa. På ett sett var det skönt hon inte var det det minskade hans möjligheter att göra bort sig totalt vilket han ofta gjorde då det gällde det sociala. Men han önskade han vetat mer om ‘sjöfolket’, nåväl ingen kunde väl veta allt. Han förstod mycket väl att de inte var vanliga att stöta på.

    “Det tror jag så gärna exotiska saker är alltid populära bland vanligt folk.” sade han lugnt och flinade lätt. Men hade inte så mycket mer att säga om saken.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Och ovanliga. Exotiskt är alltid exotiskt.” sa Vésiva med ett svagt leende för att lägga sin hand mot bordet och slå sina fingrar lite fundersamt mot trät. Innan hon gjorde en gest och beställde en vinflaska med två glas att dela på. Egentligen var hon inte mycket för vin, det gick ju ner… Men det var ingen smak i det hela. Inte som sprit. Vad var alkohol till om inte för att ge en brännande känsla och värma en?

    Men hon antog att mannen framför henne hellre uppskattade lite mildare alkohol än den hon själv föredrog. Det brukade vara så på det sättet. När väl de fick flaskan, hällde hon upp till de båda till hälften. Hon kastade en blick omkring sig, innan hon i smyg tog fram sin plunta och hällde i lite av drycken där i. Åtminstone gav det mer smak!

    “Frågan är, om det egentligen går att skilja på de ovanliga och vanliga. Trots allt är det en definitions fråga. Vad som är ovanligt för dig, är kanske vanligt för mig”

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han nickade lite eftertänksamt, det hon sade stämde nog ganska bra och uppenbarligen gick hennes affärer lysande. Xharin hoppades deras resa skulle gå lika bra men han tänkte inte gå någonstans så länge det regnade, inte hade han lust att bli våt igen den saken var säker.

    Inte tackade han nej till vin inte tvärt om han gillade verkligen att hon bjöd honom på det, även om han väl drack ganska måttligt av alkohol över lag då magi och rusdrycker sällan var en bra kombination.
    “Tack” sade han artigt och smuttade försiktigt på vinet.
    “Du har säkert rätt i det.” höll han sedan med då han inte kände att han hade så mycket att tillägga.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Egentligen var det som hon sa mestadels babbel. Hon hade aldrig riktigt tyckt om när det var tyst – inte med en främling som Xharin. Nog för att hon var medveten om hans namn och lite mer fakta om honom hade hon inte känt honom länge nog för att vara bekväm i tystnad. Fast… det var väl egentligen bara hennes make, far och Atlen hon kände sig bekväm med det. Och det var inte personer som hon känt en kort tid. För att vinna sig själv tid med att komma på något att säga tog hon en klunk av vinsprit blandningen. Inte allt för illa… Till och med så att den besksöta smaken gick igenom vinets äckliga.

    “Så… vart är du ifrån?”frågade Vésiva till slut med ett leende. Det hade han väl inte svarat på ännu? Enbart om sitt torn, men inte kunde väl tornet vara hans födelseplats?

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Trollkarlen hade sällan något emot tystnad inte ens med en främling, eller i detta fall en mycket ny bekant. Han talade oftast inte så mycket överlag med folk. De var oftast ändå inte nödvändigt? Eller var det det? Han var osäker men lät henne tala om hon nu ville det, själv smuttade han på vinet och funderade på allt möjligt under tiden.

    Han hade nästan drömt sig bort till fjärran och sina mål då hon tog till orda igen, Xharin blinkade till och tittade på henne istället för rakt ut i intet.
    “Vart jag är född då eller? Nå.. det minns jag inte så noga.” han såg lite generad ut, men han hade aldrig tyckt det var viktigt och ärligen ville han glömma så mycket han kunde av det.
    “Hrm, jag väl bott längst i Caras Idhrenn åtminstone innan jag fann mitt torn.” svarade han till sist efter att ha tänkt över det hela en stund, han fick väl hoppas att hon inte hade något emot magiker. Men kanske kände hon inte ens till platsen.

Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 192 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.