- This topic has 191 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
Skrattet gjorde Vésiva lite bättre till mods och hon stoppade in köttbiten i munnen för att gräva fram lite torkad frukt likaväl. Än hade hon mat, om de skulle vara vilse en stund. Och varför inte unna sig lite mer energi efter ett sådant… en sådan upplevelse.
Det var svårt att riktigt sätta ord på det och hon fuktade sina läppar efter att ha stoppat en bit torkad banan i munnen.
“Vad… tror du det var?”
-
Han började känna sig bättre till mods med lite torkat kött i magen. Han hade vart lite för chockad för att ens minnas att mat gjorde saker bättre, tur Vesíva var där och påmint honom.
Trollkarlen rynkade pannan vilken bra fråga.
“Ärligen vet jag inte men om jag skall gissa så kan det har vart någon slags förbannelse, för att skydda något i skogen. Men det kan ju vart helt naturligt för just den skogen att vara levande.” Det var förvisso lite spekulerande från hans håll, men han hade inget bättre svar.
“Eller vad tror du?” Xharin uppskattade att ha hennes åsikt i ämnet. -
“Magi är inte min expertis. Men om ett föremål som skyddats av en förbannelse…” började hon och leendet blev lite mer exalterad. Hon kunde se pengavärdet i det och bara det fick henne lite mer exalterad över det hela.
“Då, betalar det bra!” utbrast hon sedan, som om hon hade glömt att det i sådana fall var dem som förbannelsen skulle fokusera sig på.
-
Xharin log, nej men nog visste han att magi inte var hennes expertis, men han värdesatte ändå hennes åsikt om det.
“Just nu kan jag ju inte avgöra det i vilket fall. Det kostade mig en del att ta oss ut därifrån. Men jag kan nog försöka ta reda på det nästa gång vi kommer dit. För en förbannelse kan brytas även om det kanske inte är vad jag är expert på.”“Jo du kan ju ha rätt i, nåväl jag betalar om jag får tag i det jag är ute efter.”
Han lät rätt diplomatisk över det men förstod allt för väl hennes åsikt där, ja ”hans” föremål verkade kunna bli dyr köpt för honom. -
Handelskvinna som hon var uppskattade hon förstås att han påpekade att han skulle betala efterfrågan för det som de var på jakt efter. Nog såg han inte ut att ha så mycket pengar, men skenet kunde förstås bedra. Och så länge det hela löste sig till slut – kunde inte Vésiva bry sig mindre. Hon ryckte lite lätt på sina axlar.
“Perfekt! Då vet vi att det löser sig till slut ändå” sa hon med ett bubblande skratt och såg sig lite lätt omkring. Som om hon letade efter vad de skulle göra här näst.
-
Det var bara att beundra hennes energi, den var rent av lite smittande för även den gamle trollkarlen skrattade lite kort.
“Det mesta brukar lösa sig förr eller senare.” Höll han med. Xharin kunde ju få hoppas det , det kanske inte skulle bli enkelt. Men sedan när var något det?Hur som helst började han känna sig bättre till mods nu, fast lite sömn hade nog inte skadat, han gäspade stort som blotta tanken på sömn gjort honom trött igen.
-
Förr eller senare, men hon föredrog så klart förr. För vem visste hur länge man levde och var inte döden en lösning på allt? Hon nickade lite instämmande åt hans gäspning. Sömn hade inte varit så dumt, inte det minsta.
“Sova här, eller i byn?” frågade hon, för henne kvittade det egentligen. Hon hade sovit under den bara himmelen många gånger förr.
-
Xharin tog en snabb titt över landskapet igen, ja det verkade lugnt nog att kunna sova där för han orkade inte längre nu. Inte häller såg att det var något oväder i antågande.
“Vi sover här” sade han lugnt och masade sig ner lite även om han fortfarande satt så kändes det lite bekvämare så här. Eller så bekvämt det nu kunde bli utomhus. Gubben gäspade igen och verkade ha somnat.Dagen efter vaknade han med ett ryck hade han hört ett ljud eller om det var en kvardröjande mardröm? Xharin stönade tyst och såg sig om; inget där mer än dem och morgonen. han började gräva i sin ränsel efter något till frukost.
-
Av någon märkligt anledning var hon nästan glad över att få stanna där. Inte förstås att de var nära skogen, men att gå långt… Det var ingenting som hon ville nu. Hon satte sig ner och höll sig vaken. Åtminstone ett tag. Länge nog tills den äldre herren hade sovit några timmar och omgivningen var tyst omkring dem. Det var som om hon knappt kunde komma ihåg att hennes ögonlock blivit så tunga.
Säkert hade hon kunnat sova längre, om inte Xharin hade väckt henne med att gräva i sin säck. Allt prasslande och ljud fick henne att rycka till och spärra upp ögonen. I ren vana letade hennes hand efter ett vapen och fick tag i en pinne som hon klamrade sig fast och såg sig yrvaken omkring. När det enbart var trollkarlen som hon såg. Ett litet leende fanns på hennes läppar, nästan ursäktande och hon sänkte sin pinne. Inte för att de skulle vara mycket till att komma med om det hade varit en strid.
“Åh… God morgon!”
-
Xharin blinkade lite, överraskat åt henne inte hade han inte väntat sig att hon skulle vakna och dra vapen, om man nu kunde kalla den pinnen ett vapen. Han log lite ursäktande när han väl tagit sig samman.
“Ursäkta att jag väckte dig. Em, god morgon.”Trollkarlen återgick till sin ränsel och drog upp en förpackning med torkad frukt, det fick väl duga just nu tänkte han medan han packade upp paketet och tog för sig av frukten.
“Vill du ha?” frågade han med munnen full då han kom på att hans vän nog var hungrig hon med. -
Ännu mer löjlig kände sig Vésiva när trollkarlen bad om ursäkt. Det var hon som skulle be om ursäkt igen – inte han. Trots allt var det hon som riktade något vasst mot honom. Ännu hade han inte gjort något dumt och det hela fick henne att rodna.
Medan hon tänkte efter vad hon skulle säga såg hon mot den torkade frukten och sträckte sig lite förisktigt efter den för att stoppa i munnen. De var sött och gott och passade bra att tysta munnen när man inte riktigt visste vad man skulle säga.
“Tack… Det var gott.” mumlade hon ur sig till slut.
-
Så det fick tydligen bli en tyst morgon, inte honom emot, men det kändes nästan lite ovant Vesíva brukade vara rätt pratsam. Xharin gissade på att hon skämdes lite, som om att vakna med vapen i hand var något att skämmas för. Det var högst förståeligt om man var på sin vakt efter det som hände i skogen. Det var så han resonerade i alla fall.
Hon tog av frukten, det var ju alltid något.
“Ingen orsak” han log lite. Ja, det var gott med frukt även om den var torkad. -
Det var förstås ovanligt att ha det så tyst och Vésiva hade lite svårt med det. Det var nästan som om hon kände sig obekväm med det och hon skiftade sig lite grann där hon satt och kunde inte riktigt rå för att le lite.
“Åtminstone gav jag dig inte någon blåtira!” sa hon med ett litet skratt och reste sig upp för att borsta av sig allt damm som hon hade lyckats samla på sig.
“Och vad är nuplanen?”
-
Han började packa ihop sina saker lite sakta nästan tankfullt, skönt att hon inte var tyst så länge för han var inte säker på vad han skulle ha sagt annars för att bryta tystnaden. Xharin log roat åt henne.
“Ja, verkligen tur för mig det.” Han lät lite retsam över det som om en blåtira inte var så farligt.“Hrm, just ja planen är att ta oss till vattendraget jag fann på kartan och sen simma” Han hade då inte ändrat sin plan, han skulle finna det han var ute efter så var det bara!
-
“Fast en blåtira kanske hade matchat dina ögon och kläder?” föreslog hon lite retsamt vidare för att hålla humöret uppe för att ordna sitt hår lite grann när de blivit lite mer rörigt under hennes sömn. Planen var samma som innan och det fanns både en lättnad och en viss… rädsla där hos Vésiva. Trots allt var det en äcklig upplevelse igår och hon hoppades innerligt att det inte skulle upprepas idag. Eller något värre?
“Vattendrag, ja juste ja. Det låter som samma goda plan” kommenterade hon och nickade lätt för att samla ihop sina saker, det sista åtminstone och nicka som för att visa att hon var redo att röra på sig.
-
Den gamle trollkarlen log lite skevt, men gav henne en retsam men ändå lite ond blick. Hon kunde ju försöka om hon tordes betydde den, men det märktes att han mer uppskattade hennes retsamheter än blev verkligen arg. Även om han låtsades och såg lite förtretad ut.
“Hrmf, säkert” grumsade Xharin skämtsamt surt.Under tiden de vänskapligt retats hade han plockat ihop sina saker och rest sig upp, han såg nog inte riktigt fram mot detta häller, men han hoppades vattendraget var säkrare än själva skogen.
“Då så då går vi då.” Han började röra sig sakta men säkert åt det hållet de skulle. -
Att han gav henne en retsam, ond gjorde att hon kände sig lite mer nöjd med sig själv. Kanske det hade funnits någon mer vänskap där hos dem nu. Trots allt hade de rest tätt intill varandra några dagar. Främlingar var de inte längre i alla fall. Och hon kunde höra hans osäkerhet där i hans röst. Inte helt säker på om hon var lättad eller skrämd över det faktumet.
“Det kommer… gå bra” sa hon, lite i ett försök att övertyga dem båda och hon försökte sig på ett lite uppmuntrande leende.
-
Förhoppningsvis skulle det hela gå bra, på något vis hade han svårt att tro att den konstiga skogen skulle bry sig om sitt vattendrag speciellt mycket. Men inte kunde han ju veta det med säkerhet. Men en sak var säker han skulle inte bli glad om hans plan denna gång inte gick i lås.
De vandrade i två eller tre timmar, de var kvar på slätten men där var ån som ringlade upp mot skogen.
“Det kommer gå bra” muttrade Xharin för sig själv och satte ner sin packning för att granska vattnet framför sig. satte sig på huk och stoppade ner handen; kallt. Ja, vad hade han väntat sig? Varmt? Han suckade lite tyst åt sig själv. -
Vésiva följde efter trollkarlen – det fanns förstås inget annat att göra. Han visste vägen bäst – och hade kartan dessutom. När han började tala för sig själv – var hon lite osäker på om det var något som hon skulle svara på. För att sedan nicka lite uppmuntrande åt honom. Utan någon större väntan – hoppade hon själv in i vattnet. Ett litet skimmer omkring henne, mest efter kläderna som verkade anpassa sig efter hennes kropp och vattenskepnad. Hennes nästan vita hår klistrade sig fast på hennes kind när hon kom upp över ytan igen.
“Uppfriskande – jag lovar!”
-
Jaha det var väl lika bra att sätta fart då, hon var ju redan i vattnet och dessutom förvandlad. Det hade gått snabbt men så var ju vatten lite mer som hennes hem.
Xharin log lite vagt, han skulle troligtvis inte känna om det var uppfriskande eller inte då han hade förvandlat sig.
“Kanske är en lite dum fråga nu.. men förstår du vad en säl skulle säga om jag behöver tala med dig i den formen?”Dags att komma på den frågan nu men ändå annars fick det väl gå ändå.
You must be logged in to reply to this topic.