- This topic has 20 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Obs! Denna tråd står som en fristående spin-off av “Elden i Vårt Land” som utspelar sig under Eldens festival. För mer information, se ursprungliga tråden.
“Enduriel av Nela´thaënas”.
Ljudet av hovmästarens skränande stämma ljöd smärtsamt i Enduriels öron när hon tog de första stegen ner för trappan. Välslipad måhända, formad och förfinad genom åratal av högtidligt tal och förkunnande, men icke desto mindre skränande. Åtminstone i hennes känsliga öron. Inombords stålsatte hon sig inför vad som kom härnäst. Om hovmästarens röst hade varit skränande var den följande trumpetstöten från fanfarerna närmast öronbedövande. Hon fick anstränga sig hårt för att inte slå händerna för öronen. Nog för att människors hörsel var betydligt sämre än hennes men i sitt stilla sinne kunde hon inte begripa hur de envisades med att plåga sig med sådant oväsen.
Tystnaden som följde framstod som bedövande när Enduriel tog ett välplacerat steg efter nästa ner för trappan med sylvass precision. Klackarna i hennes skor klickade melodiskt mot stenen och ekade i den redan välfyllda balsalen. Kaelreds fana vajade förnöjt i den lätta brisen från de höga fönstren högt över huvudet på de församlade gästerna som alla, för ett ögonblick, vände blicken upp mot trappan för att se den nyanlände. Sekunden senare fylldes salen åter av sorlet av röster när alla återgick till sina samtal. Eller, rättare sagt, nästan alla. Det spelade ingen roll hur många århundraden som gick, hur många kungar och drottningar hon knöt band till och hur många av deras alldeles för frekventa festligheter hon närvarade vid. Det skulle alltid finnas ett par som såg snett på att ha en alv i hjärtat av hovet. Eller, det var åtminstone vad de såg…
En betjänt med en bricka fylld med kristallglas mötte henne vid foten av trappan. Även på avstånd kunde hon tydligt förnimma den distinkta doften av vinet. Kryddigt och ljuvt. Hon måste vara väntad. Varför annars skulle kung Tristan se till att hennes favorit fanns så angeläget placerad? Med en elegant gest svepte hon en lock av sitt långa, silverfärgade hår ur ansiktet innan hon med ett vänligt leende tog emot glaset från ynglingens bricka. Vid synen av hennes leende rodnade han och skyndade sig snabbt därifrån så snabbt som artigheten tillät. Förnimmelsen av hans tankar fick hennes leende att bli bredare. “Om du bara visste”, tänkte hon för sig själv.
Hennes olivgröna klänning böljade likt dimma när hon skred genom salen och fick de glänsande guld broderierna i tyget att glittra. Artigheter avlöste varandra i en stadig ström ju längre hon gick. Ingen av dem förstod vem de egentligen hade framför sig, vad för varelse som dolde sig under de vackra alviska dragen. Inte heller visste de att allt deras spel, varje mask de bar betydde ingenting för en med hennes förmåga. Deras hemligheter var lika öppna för henne som sidan i en uppslagen bok. Även här, i detta eldens land, i denna stad av drakar, var hon en varg i en skock med får, en ensam flamma bland glödande kol.
-
Drakriddaren Kael med sitt lilla entourage av kaptener och löjtnanter och andra viktiga eftertåg hade anlänt en stund innan och då han anlänt hade han samtalat hastigt med sin bror. Men nu var konung Tristian upptagen med en rätt lång rad av personer att hälsa på innan alla som anlänt skulle få chansen att hälsa på honom. Förutom att han hade den viktiga positionen han hade var han ju också ung, välbyggd och med ett behagligt skarpt skuret ansikte som pryddes av långt rött hår och vackra ljusa ögon. En farlig kombination, att ha makt och dessutom ha ett fint utseende därtill. Så han vandrade omkring där i salen, som en fisk i vattnet, samtalade lättsamt med olika personer och hade ett artigt yttre.
Kael själv var inte klädd så militärt denna dag, men bar familjen och landets röda färger i en stilig röd lång rock som framhävde hans starka armar, skarpa axlar och bröstkorg, för att sedan hänga löst från midjan neråt. På sig hade han ett bar ljusa byxor och blänkande bruna stövlar.
Utan att bry sig allt för mycket om gästerna som annonserades och anlände fortsatte han mingla, men då den främmande alven dök upp stannade han upp. Det fångade hans intresse något, och nyfiket betraktade han den alviska kvinnan med sina eleganta kläder och sitt fagra utseende. Så han gick självsäkert och oblygt fram till henne, och bugade sig artigt även om han eventuellt inte hade behövt det. Trots allt var han av hög rang, och visste inte så mycket om hennes eventuella status. Men det skadade ju inte att vara på den säkra sidan?
‘Låt mig välkomna er till Kaelred, min dam.’ sa han på flytande aela som hade en liten hint av Kaelredisk dialekt, för han antog att hon talade alvernas språk baserat på sitt utseende.
‘Mitt namn är Kael, och jag är konungens bror. Men som ni ser är han lite upptagen just nu, men om ni önskar kanske jag kan hålla er sällskap en stund tills min bror har tid att tala med er?’ undrade han. Det var något alvens blick som drog honom till henne.
‘Jag får be om ursäkt dock, jag uppfattade inte riktigt ert namn i allt vimmel?’ Hans sätt var charmerande och behagligt, och hans leende varmt och trevligt.
-
Ett snett leende spred sig över Enduriels läppar vid synen av mannen. Hennes flammande gröna ögon synade honom noggrant och tycktes närmast borra sig in i hans med en hypnotisk glöd. Det var en respektingivande blick. Blicken hos en person väl medveten om sin egen makt och som inte tvekar inför att bruka den.
Hans presentation var överflödig förstås, närmast bortkastad när hela hans identitet låg blottad för hennes mentala beröring. Hon visste redan vem han var, vad han var och vad han var kapabel till.
Hon neg inte. En sådan gest var närmast otänkbar för en varelse som henne. Otänkbar, närmast ovärdig. Men, samtidigt, det var viktigt att upprätthålla en viss illusion av respekt. Istället böjde hon lätt på huvudet i en högtidlig gest med ena handen över bröstbenet.
Hon visste mycket väl att många som stod runt dem skulle uppfatta henne som oförskämd. Men, å andra sidan, vem skulle våga uttrycka sig om så var fallet? Människorna visste att alver, med sina långa liv levde efter många märkliga seder som de aldrig någonsin skulle komma att förstå. Det var en av anledningarna till att hon valt just denna skepnad när det kom till att hantera människor.
“Enduriel, till er tjänst… Kael Gerin, son av Draegon Gerin och Drakriddare av Kaelred… Jag måste säga att ert rykte förekommer er…”
Hennes röst var len som sammet och bar säkerheten av en rutinerad talare. Hennes ton var högtidlig men artig och fylld av värdighet och respekt.
“Och ni, jag måste säga, behärskar vårt tungomål mycket väl för er ringa ålder”.
Hennes leende var knivskarpt.
“Kael Gerin… Drakryttaren själv…”, tänkte hon för sig själv. Detta kunde komma att bli mer intressant än hon trott…
-
Kaels självsäkerhet tycktes svaja till lite över hennes sätt att bemöta honom, och han fick en känsla att det var något mer med alven än vad som visades utåt. Exakt vad det var kunde han inte riktigt säga, och medan han i vanliga fall skulle finna det ytterst skeptiskt att någon behandlade honom utan korrekt respekt verkade han inte reagera så starkt denna gång. Kanske mer konfunderat, än förolämpat. Men åtminstone kunde han glädja sig åt att denna Enduriel visste vem han var.
‘Enduriel…?’ undrade han, med sitt charmiga leende. Någonstans i bakhuvudet klingade namnet bekant, men han var inte säker varför. Trots allt var han inte tronarvingen, och det var ett namn som talades om i yttersta hemlighet.
‘Jag är givetvis till er tjänst med.’ sa han med en elegant bugning och handgest, teatraliskt och lekfullt men ändå genuint. Och hennes beröm för hans tal fick honom att le lite bredare.
‘Får jag fråga varifrån ni rest för att komma hit idag?’ undrade han, i brist på ord. I vanliga fall brukade han inte ha brist på saker att säga men just i detta tillfälle kände han sig underligt underlägsen. -
Enduriels leende mattades en aning. Hon höjde på ett smalt ögonbryn och tog en lätt sipp ur sitt glas utan att släppa Kael med blicken. Ingen behövde tankeläsning för att se att hennes namn hade klingat bekant i riddarens öra. En svag, avlägset klocka måhända, men en klocka icke desto mindre. För ett ögonblick övervägde hon att tränga djupare in. Granska hans minnen mer grundligt och se exakt hur mycket han visste, om han nu visste något alls. Men vid närmare eftertanke hejdade hon sig. Det förvånade henne inte att Kung Tristian, precis som sina föregångare, fortfarande höll sig så förtegen om hennes sanna identitet. Det var likt Kaeler… alltid så förtjusta i sina hemligheter. Eller, snarare, vad de trodde var hemligheter.
Hon skrockade lätt. “Det verkar som om även något av mitt rykte tycks förekomma mig. Och jag har rest hit för att jag blev inbjuden. En lång tid har gått sedan jag sist steg in i dessa salar, men jag kunde inte neka en inbjudan från kungen själv”.
-
Kael kände sig aningen obekväm under Enduriels intensiva blick, och var inte helt säker på vad han skulle tolka det som. Han hade tänkt sig att det skulle vara en trevlig diskussion med någon annorlunda än de flesta andra individer här i Kaelred. Åtminstone det hade han fått, men han var inte ännu säker på om det var en bra eller dålig sak.
Då hon talade igen kände han sig lite lättad, och nickade. Så klart, hans bror hade alltid finger i spelen utan att berätta allt åt honom.
‘Så klart.’ sa han och gav henne ett varmt leende.
‘Och på tal om min bror, ser det ut som om han har möjlighet att hälsa dig välkommen nu. Följ mig, min dam.’ sa han och med en vänlig gest ledde han henne till Tristian.
‘Bror! Vi har en viktig gäst som du bör hälsa på!’ sa han lättsamt, och klappade sin bror på armen. -
Enduriel fick anstränga sig hårt för att inte sucka när Kael bröt deras ögonkontakt. Hon var besviken. Det fanns inget annat sätt att beskriva det. Hon hade hoppats på så mycket mer av honom. Kaelreds beryktade Drakriddare och en av få sista av det gamla drakblodet. Men kanske hon hade hoppats på för mycket? Trots allt, vad kunde hon egentligen vänta sig? Han var dödlig och så bunden av dess begränsningar, drakblod eller ej. Hans känsla av lättnad när han vände sig bort, smärtsamt uppenbar i hans medvetande, bara förstärkte hennes besvikelse. Han var rädd, även om han kanske inte insåg det själv. Likt en kanin inför hökens skarpa blick drevs han av en intensiv och instinktiv drift till flykt. Sådan var deras natur och deras relation till varandra. Jägare och byte, drake och människa. Mer kunde hon inte vänta sig… även om hon hade hoppats på så mycket mer…
Hon följde Kael utan ett ord. Likt en ström genom vatten gled hon över golvet med omänsklig smidighet. Väl framme hos Tristian stannade hon upp. Hon sade inget utan inväntade istället med värdighet och sitt sedvanliga leende på att kungen skulle tilltala henne.
-
Äntligen. Det hade varit en plåga att samtal med adelsmännen, de tycktes inte vilja ge sig i sina argument och kvävde honom nästan med sina förslag på både söner och döttrar som var ensamma nog för att kunna ta hand om hans familj. Som om de var värdiga. För en gångs skull blev han nästan glad av att höra sin brors röst och han vände sig om med ett varmt och artigt leende. Han behövde inte tänka länge på vem den viktiga gästen var men trots det verkade han ha tappat sina ord för ett par långa sekunder.
“Åh! Vilken ära att ha er tillbaka i Kaelred!” utbrast han och sänkte sitt huvud i en artighets gest för att sedan göra en gest mot sin bror med ett svagt leende.
“Jag ser att Ni har mött min bror Kael…?” sa han, lite som en fråga. Innerst inne hoppades han att Kael inte hade gjort något dumt eller låta några av sina dumma tankar slinka ut i ord.
-
Kael hade en olustig känsla i kroppen efter sitt ensamma möte med Enduriel. Som om han gjort något fel, men vad förstod han inte. Hon var en alv, trots allt, och han hade talat hennes språk och gjort sitt yttersta för att behaga henne. Men han kände att det var något med hans framförande hon inte uppskattat, och han kunde inte annat än att känna sig underlägsen. Än en gång något som hans bror inte delat med sig med honom, som gjorde att han inte hade den auktoritet han borde ha!
Hans känsla förstärktes bara då Tristian så familjärt vände sig till deras gäst, som han fortfarande inte riktigt var sker på vem det var. Samtidigt fanns det en stark känsla inom honom att hon var någon han definitivt borde känna till.
‘Ja, bror…’ sa han med ett skämtsamt skratt. ‘Jag har introducerat mig själv för vår gäst.’ sa han och såg lite menande på sin bror, trots allt ville han ha en förklaring. -
Det finns blickar som inte går utanför alla ord. Blickar vart budskap går raka vägen in i själen och kringgår alla försök till förklaring. Den blicken Enduriel gav Kael vid hans sista ord var just en sådan blick. Det var en feral blick. I hennes ögon brann den vildsinta synen hos en vars gräns är nådd och som måste tillrättavisa en retsam yngling.
Eller hade de båda bara inbillat sig det hela? I nästa sekund hade den vildsinta minen åter ersatts av samma överlägsna leende som tidigare. Det var dumt av henne att tappa humöret på det sättet, det visste hon. Besvikelse kunde hon tåla. Trots allt, så var fallet allt för offta med deras bräckliga och kortlivade släkte. Men direkt oförskämdhet på samma gång… det var mer än hon tänkte tolerera… särskilt från någon vars blod brann av drakarnas kraft, hur falsk och konstgjord dess ursprung än må
vara. Det skulle komma en tid då även denna nykläckta unge behövde lära sig sann respekt. Men, i detta nu, hade hon viktigare saker att göra.
Som om det inte hade varit något avbrott böjde hon värdigt på huvudet åt Tristian.
“Nöjet är helt på min sida, ers majestät”, sade hon på lugn och behärskad Kaeliska. Hennes brytning var exotisk och melodisk men varje stavelse föll från hennes tunga med en mästares säkerhet.
“Och ja…”, tillade hon med ett snett, men betydligt vänligare ögonkast åt Kaels håll. “Jag har redan haft nöjet att stifta bekantskap med er bror. Och jag måste säga, det var verkligen på tiden att vi introducerades. I själva verket…”, lade hon till med ett snett leende. “Det får mig att undra varför ni inte presenterat oss tidigare… Ni är väl inte missnöjd med er Drakriddare hoppas jag…”.
Det var ett farligt spel, det visste hon. Mer dåraktigt beteende från hennes sida att leka med deras känslor likt en katt som plågar en mus. Men med den besvikelse Kael redan gett henne kunde hon kanske hon åtminstone få detta nöje.
-
En förklaring var inte nödvändigt. Inte nu. Hennes pik fick irritationen att växa inom Tristian. Mestadels för att han aldrig varit helt nöjd med att ha honom som drakriddare. Men å andra sidan höll det hans dåre till bror fri från stridens hetta och blod. Bara tanken på blod fick honom att må illa, men han svalde snart tanken och försökte tänka på något annat. Ja juste. Ett svar.
“Självfallet inte. Min bror Kael passar på sin post och tjänar vårt rike väl.” sa Tristian med ett påklistrat leende som inte nådde upp till ögonen. Det var länge sedan han hade sett Enduriel i fysisk form, men det var som om hon inte hade åldrats en dag. Varje ord som hon uttalade var det som om det ekade i hans huvud. Det var nästan svårt att inte enbart svara i tankarna – så som han brukade göra.
Lite disträ rörde han sitt ena finger över pekfringet där han brukade ha ringen som var en gåva ifrån Enduriel. Men i all hast för tillställningen verkade det som om han inte hade haft en tanke på det. Det kändes nästan tomt då han ständigt hade den där.
-
Det var inte svårt för Kael att känna att han var något utklassad i sällskapet, och den där blicken som vittnade om vishet och vildsinthet som stod i så skarp kontrast till hennes behagliga yttre var förvirrande och skrämmande. Han harklade sig och skruvade sig något obekvämt då han hamnade under hennes blick, och stod istället där och betraktade de två samtala. I vanliga fall hade han blivit sårad och ilsken över insinueringarna som denna kvinna gjorde om hans position och kapacitet att bära titeln Drakriddare. Samtidigt var det var inte bra att hamna på rikets andra mäktigaste mans dåliga sida, men på något vis fick denna kvinna honom att känna sig som då han varit en liten pojke och fick en uppläxning av sin mor. Skamsen. Och han visste inte ens varför.
Kael fnös dock något åt sin brors beröm, för den kändes varken sanningsenlig eller genuin.
‘Jag känner på mig att jag är i underläge i denna diskussion. Vem är ni egentligen, lady Enduriel?’ undrade han med lätt rynkade ögonbryn.
‘För det är uppenbart att ni är mer än vad ni ser ut att vara.’ -
Enduriel gav Kael en lång blick. Hennes leende var knivskarpt och hennes ögon glittrade farligt. Äntligen, lite ryggrad… Vetgirig… En flammande vilja att ta sig till en mer dominant position… Kanske denna nykläckta unge hade mer att ge ändå? Kanske den gamla flamman av hennes släckte brann i hans själ trots allt, hur svag den än må vara. Sakta tog hon en sista klunk av sitt vin innan hon, utan att ta ögonen från Kael, överlämnade det tomma glaset till en förbipasserande betjänt. Luften kring henne tycktes nästan vibrera av återhållen spänning.
“Vi har alla våra hemligheter, son av Draegon”, sade hon och tog ett steg närmare Kael. “Obetydliga, oskyldiga, häpnadsväckande, världsomvälvande… Frågan är endast vilka som är värda att hålla…”. Hon var så nära nu och hennes röst så låg att hon var säker på att ingen annan än Kael och Tristian kunde höra henne. “Vad får dig, en dödlig, att tro att du har gjort dig förtjänt av att höra mina? Och även om jag gav dig dem, vad får dig att tro att de skulle vara av värde, eller ens begripliga för dig?”
Doften av hennes parfym sköljde över Kael. En frisk doft av tallbarr och vårens första blommor blandat med en märklig, men ändå påtaglig, ton av… var det rök?
“Jaga inte efter det som är bortom dig, son av Draegon. Det vore ett sådant slöseri på den potential som du visade under Iserions attack mot Nela’thaënas…” Hon gjorde en paus, lät sina sista ord sjunka in.
Utan att ta blicken från Kael sträckte hon sig efter kungen tankar. Hon hade inte behövt inte se efter. Enduriel visste mycket väl att Tristian omöjligt kunde ha stenen på sig just då. Den välbekanta känslan av kungens medvetande följde henne vart hon än gick, sammanlänkade som de var av stenen i hans ring. Men inte denna dag. Inte för att det spelade någon roll. Så nära kungen som hon var nu hade hon inte varit på många år och det sista hon behövde var hjälp från någon relik. Kungens medvetande hade varit inom räckhåll och full öppet för hennes mentala beröring från första stund hon steg innanför stadens murar. I själva verket låg hela Eldstadens befolkning i hennes våld. Höga murar och skarpa vapen var ingen hjälp när fienden befann sig inne i ditt huvud, redo att ta kontrollen och slita din själva identitet i stycken. Ett faktum hon visste att Tristian var väl medveten om.
Precis som hon hade väntat sig slog hennes trevande tankar omedelbart emot tjocka murar. Hela kungens medvetande var väl befäst av barriärer designade för att skydda hans tankar och minnen från magiskt intrång. Känslan av dem fick henne nästan att skratta högt. Nog för att barriärerna var kraftigare än hon räknat med var de inget mot henne. Rå styrka var inget alternativ, inte såvida hon ville undvika att dra uppmärksamheten av varenda magiker i Eldstaden till sig, men rå styrka hade aldrig varit hennes metoder i vilket fall. Lika formlös som en dimma gled hon genom muren likt vatten sipprar genom sprucken sten. I nästa stund kunde hon känna kungens tankar mot sina egna.
“Ers majestät…”, viskade hon i hans huvud.
-
Vart konversationen gick åt var inte något som konungen hade i sitt tycke. För att vara helt ärlig hade han aldrig varit förtjust i konflikter och bråk. Det gjorde honom alltid lite obekväm, speciellt när han var i mitten av dem. Han gav Kael och sedan Enduriel ett försiktigt och nästan ursäktande leende.
En rysning spred sig från hans nacke enda ut till fingerspetsarna när han hörde viskningen i sitt huvud. Om han inte hade vetat bättre skulle han tro att Enduriel stod precis vid hans öra men han hade nästan blivit van med att höra hennes röst på det viset. Han svalde något och höll blicken på en annan punkt i salen, som om han försökte att låtsas som ingenting.
“Ja…?” svarade han lite disträ tillbaka i sitt huvud, som om han hade svårt att riktigt göra två saker samtidigt. För han hade tankarna mer på bråket som precis hade hänt och på att ringen inte var på hans finger som det brukade vara.
–
Ringen var inte heller på dess rätta plats i asken i hans kammare. Nej, hans dotter Tirrin hade blivit farscinerad av stenen och dess glimrande. Det glimrade så fint och påminde om de många smycken som de fina kvinnorna hade på sig. De fina kvinnorna som Arlin hade i tankarna och följde med blicken. Speciellt en fin kvinna. Tanken fick henne att grimasera och hon höll stenen framför sig för att se på dess färg som nästan tycktes byta färg under ljuset. ‘
Som vanligt hade hon flytt festen. Trött på alla glåpord och viskningar som ständigt tycktes följa prinsessan. Kanske skulle hon fånga Arlins blick med en sådan stor sten som tog bort blicken från det skadade ansiktet?
-
Kaels ögon betraktade kvinnan med lite mer skärpa än innan, för där han förväntat sig en alv var det tydligt att det fanns något mer. Och även om han var en man som fått det mesta i sitt liv var han en ambitiös en med drakblodet i sig som flammade till då han hamnade i situationer som dessa. Och han var mer än bara en vanlig dödlig, mycket mer än det, och hennes sätt att se ned på honom fick elden att tändas inom honom. Hans lediga näve knöt sig, medan det andra kramade om vinglaset hårt, och det krävdes en hel del självkontroll för att svara i samma låga ton – kanske något sammanbitet.
‘Var försiktig, ers högvördighet, för att underskatta de i sin närhet är ett säkert sätt att falla.’ sa han lite vasst. För visste denna kvinna om att han varit en del av slaget i Nela’thaënas, visste hon nog också att det fanns styrka hos honom.
‘Ålder och styrka ger en inte rätt att förbise lite ödmjukhet… Trots allt är det mesta då det kommer till makt bara en illusion. Så lätt det är för alverna med sina långa år att glömma det, liksom för er gissar jag…’ sa han, för han var säker på nu att det han hade framför sig inte var en alv. Nej, det var något äldre. Något som trodde sig vara mäktigare än berg och land.
-
Enduriel hade hört tillräckligt. Hon brast ut i ett hjärtligt, klingande skratt som fick de närmaste gästerna att vrida på huvudet. Hon var inte helt säker på varför hans ord hade roat henne så. Var det lättnad som hans ord hade frammanat? Lättnad att elden brann i hans blod trots allt och det kraften fortfarande levde i denna tidens barn? Eller kanske det uppenbart löjeväckande i hans försök att framstå som hotfull i hennes närvaro. Nej, det var definitivt det senare…
Fortfarande skrockande sade hon med betydligt lugnare röst:
“Många tidsåldrar må jag ha vandrat denna jord, men få har haft modet att tala till mig på det viset, son av Draegon”. Hon tog ett ögonblick för att åter släta ut anletsdragen och när hon till sist tog till orda tycktes en del av hennes forna iskalla hånleende ha tinat en aning.
“Du har inte fel förstås. Några av historiens mest briljanta strateger har fallit för att de underskattat sina fiender. Men, jag är rädd att du missar en vital punkt. Och jag råder dig att ta den noga i beaktande innan du söker skola mig igen. Nyckeln till att utvärdera en situation ligger i förmågan att korrekt analysera uppenbara fakta. Låt mig hjälpa dig. Jag vet allt om dig, son av Draegon, dina krafter, dina färdigheter… Vad vet du om mig?”
Hon gjorde en paus.
“Så säg mig… vem av oss har underskattat den andre?”
Hennes roade ansikte återspeglade intet av vad som försiggick i hennes mentala kontakt med kungen. Hon kunde känna hans ansträngningar, hans försök att se oberörd ut trots att hans uppmärksamhet var kluven. Men, inte så mycket kluven av deras samtal… utan mest av…
“Var är den, ers majestät?”
-
Konungen tycktes lite disträ. Hans tankar hade vandrat till något annat ställe och det märktes på hans ögon som verkade fokusera sig på en punkt bakom Enduriels ansikte. Han blinkade långsamt till och ryckte nästan när han hörde hennes röst i sitt huvud. Han hade inte förväntat sig det. Nu när ringen inte var närvarande. Och i ärlighetens namn hade han önskat att hon inte hade lagt märke till det. Även om han insåg att tanken var dåraktig. Hur många år hade inte hennes röst varit närvarande i hans tankar? För att vara ärlig mindes han inte längre när den inte hade varit det.
Ett nervöst leende spred sig på hans läppar, men han stod fortfarande rakryggad och fångade upp ett nytt glas av en av de många tjänarna som vandrade runt med tilltugg och dricka. Han tog en klunk och lät alkoholens hetta ge honom den styrkan av att svara henne.
I säkert förvar.
–
Samtidigt lät Tirrin ringen sjunka in på hennes ringfinger. Så som hade sett sina föräldrar ha den. Dock var den alldelles för stor för henne. Det var nästan som om hon skulle få plats med två fingrar. Tills ringen tycktes varm och snart var det nästan svårt att få av ringen ifrån fingret. Flickans ögon spärrades upp, hon ville ge ifrån sig ett skrik. Men det var ingen god idé. Då skulle någon se att hon hade sin fars ring. Febrilt försökte hon att dra av den, men den verkade inte alls vilja det.
“Nej… Nej… Nej!”
-
Kael hade fått nog av kvinnans sätt att bemöta honom, oavsett vem hon var så brydde han sig inte speciellt mycket. Hon var en gäst, och kom in i vad som ändå var hans hem, och behandlade honom som om han var ett litet barn. Han fnös bara lätt åt situationen, och klappade sin bror på axeln. Och hon hade mage att påstå att hon visste allt om honom, när hon i sanning inte visste någonting om honom.
‘Ha så trevligt med vår kära gäst, bror.’ sa han sammanbitet, och gick bort därifrån med beslutsamma steg. Trots allt hade han press på sig nog som det var med tornerspelet, han behövde inte stå här och bli behandlad som om han var en idiot.I bakgrunden satt den unge Kaldrländska mannen som hette Arlin och studerade förväxlingen som pågick mellan kung Tristian, Drakriddare Kael och den märkliga gästen. Som kungens skyddsling var han alltid närvarande, men hade som vana att göra sig osynlig. Han hade uppmärksamma intelligenta ögon som tycktes se allt som hände runt omkring honom, även om han alltid var en man med få ord.
‘Vem tror du hon är, egentligen?’ undrade han tankfullt och riktade så klart frågan till den lilla prinsessan Tirrin som brukade spendera tid med honom. -
Känslan var subtil men kristallklar. En plötslig panik rörde sig i utkanten av hennes egna tankar och slog mot hennes mentala barriärer med en våg av isande skräck. En skräck som inte var hennes egen… Ett annat medvetande. Förnimmelsen förvånade henne inte dock. Känslosvall av alla de slag var bara att vänta sig i en stad så tätt befolkad som denna och i synnerhet nu med festivalen pågående. Hon la därför ingen större vikt vid beröringen trots att den lämnade efter sig en sur känsla av misstänksamhet i hennes mage.
Istället bibehöll hon blicken fäst vid Kaels rygg när han stegade iväg från hennes med bestämda steg. Så mycket potential…
Med tankarna fokuserade likt ett vitglödgat spjut krossade hon sin väg in i Kaels medvetande. Alla hans mentala barriärer reducerade till damm och bortblåsta likt torra höstlöv inför en rasande storm inför hennes beröring. Och hon röt. Det var ett majestätiskt rytande. Det primala rytandet som ekade rösten av tusen rovdjur förenade i en enda hårresande ton. Och med det rytandet kom eld. Ett rasande inferno som fyllde Kaels medvetande och dränkte hans tankar i ett hav av ljus. När hon talade var det med en drakes röst. En röst som ekade och dånade i Kaels medvetande likt en rasande ravin.
“Vänd inte dina äldste ryggen, du nykläckta”.
Med oberört ansikte svepte Eduriel åt sig ett nytt glas från en förbipasserande betjänt innan hon åter vände sig mot Tristian.
“Ers majestät”, sade hon i munter ton och tog hans arm. “Lovade ni inte att visa er rosenträdgården? Ni vet att jag alltid uppskattat den”.
-
Först var Tristian tyst, som om han helt hade glömt att han blev tilltalade. Han drack en klunk av vinet innan han nickade – lite för ivrigt för att vara den äldre kungen som han var.
“Rosenträdgården…” svarade han, som om han inte riktigt var säker på vad hon talade om innan han erbjöd henne hans arm som stöd medan han nickade mot den större dörren som ledde ut till trädgården.
“Det är självklart Ni ska få se den, till och med ännu större rosor än innan i år!” sa han, som om han försökte distrahera draken från att han inte hade ringen längre. Den är säker på ditt rum. Försökte han övertala sig själv.
–
Arlins ord fick Tirrin lite att hoppa till, men hon vände blicken mot den kaldrländska mannen. Det var en tacksam paus ifrån tanken på ringen som nu inte ville gå av ifrån hennes finger.
“Ännu en av de fina damerna här – hur många ska de behövas egentligen?”
You must be logged in to reply to this topic.