Post has published by Maeve
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 98 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Inbjudningarna hade skickats ut och förberedelserna hade gjorts. Dagen som hon väntat så länge på var slutligen inne.

    Både i och utanför staden rådde en festlig stämning. Gatorna i Antrophelia var pyntade med väldoftande blommor dagen till ära och på kronans bekostnad så bjöds alla medborgare på både vin och öl i stadens många skänkhus. Gäster hade anlänt från när och fjärran och på stadens vackra, vitbelagda gator så blandades Me’erisier med både människor och ett par enstaka alver. Stämningen var glad och uppsluppen, men det gick inte helt att ta miste på att där också fanns ett visst mått av spänning. Inbjudan hade inte nämnt drottningens tilltänkta gemål vid namn, vilket i sig var tämligen besynnerligt. Rykten florerade kring vem denna mystiska gemål var, somliga närmre sanningen än andra, men ingen visste säkert och alltså var det mer än bara de officiellt inbjudna gästerna som trängdes för att få en skymt av den mystiska brudgummen när tiden för ceremonin närmade sig.

     

    Själva vigseln och den efterföljande banketten skulle inte hållas i staden under vattnet. Istället var det på ön Nentia som tillställningen skulle hållas, delvis för att det var en av Me’erisiernas mest heliga platser, men också för att många av de inbjudna gästerna inte var vana vid ett liv under vattnet, den skyddande bubblan kring staden till trots.

    Det stora, vitkalkade templet tycktes nästan glöda i den sena eftermiddagens ljus och en sval vind blåste från öster och skänkte svalka åt de inbjudna gäster som samlats i templet. Spänningen gick att skära med kniv när slutligen templets klockor började ringa.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Prinsessan Selyana var som vanligt vackert klädd i en alvisk, blå klänning som tydde på vem hon var. På Huvudet befann sig en vacker tiara och det bruna håret var vackert flätat i ett komplext men elegant mönster. Hon befann sig med en av sina vakter som man som kunglighet alltid hade i släpet sittandes på en av de fina bänkarna på ett graciöst vis. Kronsprinsessan hade många uppgifter nu mera och en av dem var att befinna sig på kungliga bröllop och visa alvernas tänksamhet och om ärligheten skulle fram så fanns det ju betydligt värre saker att behöva göra eller hur? Festligheter och mingel var aldrig något Selyana med vilja tackade nej till trots allt.

    Hon hade sett fram emot bröllopet och lägga sina bekymmer på hyllan för kvällen, bara delta i festligheterna och det lyckliga giftemålet. När klockorna började ringa så reste Selyana på sig för att finna sig på fötter istället för att sitta ner vilket hon självfallet gjorde med den inprintade graciösa naturen som äldre alver faktiskt hade.

    _____

    Nilla var på bröllopet med Kael och satt med armen krokad i hans samt huvudet mjukt lutandes mot hans ena axel för tillfället. Resan hade varit lång men bekväm för henne och för att inte tala om bra då hon befunnit sig tillsammans med Kael. Tiden hade flugit iväg för henne vilket betydde att de hamnat på plats snabbare än vad hon hade anat. Klädd i en passande ljusgrön klänning för tillfället de befann sig i med fint fixat hår med inbakade pärlor.

    Hon hade njutit av att se alla byggnader och naturen när de väl kommit fram till platsen då det skillde sig från allt som hon tidigare sett. Hon ville be Kael att de kunde åka runt en aning och upptäcka mer av det hela men det berodde ju självfallet på om de hade den tiden eller inte. Oavsett så var hon glad att vara här nu!

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den unge prinsen Kael av Kaelred betraktade den exotiska omgivningen nyfiket. Vädret var väldigt behagligt här under högsommarvärmen, med en varm, frisk och mjuk havsbris, torr och behaglig värme. De hade sannerligen träffat rätt på vädret denna dag, då denna del av världen kunde vara stormig emellanåt. Då Kaelreds konung själv inte hade kunnat närvara hade det beslutats att Kael och hans trolovade Nilla skulle resa i hans ställe, så klart inte utan eskort. Men detta var ett bra tillfälle att få lite inspiration för deras egna annalkande bröllop.

    Han tog in de exotiska dofterna av främmande kryddor och mat som serverades här överallt på ön, antingen på restauranger, caféer eller av personal som bar omkring exotisk plockmat åt gästerna som i stadig ström började anlända till havs eller på annat vis. Kael hade heller aldrig sett någon från Me’erisia förr, förutom flyktigast i Celeras. Här hade de helt andra kläder i färger och former han aldrig sett förr – många med vackra höftskynken och märkliga tyger av material som kom från havsbottnen, vissa av dem helt mänskliga till utseende, andra med skimrande fjäll i olika färger, eller andra former av deras skepnadsskiftande förmåga.

    På vägen stannade han upp och fick två glas av Me’erisiskt vin, och räckte ett åt Nilla med ett charmigt leende.
    ‘Jag får erkänna att jag inte var helt exalterad över tanken att resa så långt bort för ett bröllops skull, där vi knappast känner en enda gäst, men det går ju inte att neka att Nentia är en vacker plats…’ sa han och blicken for över de vackra vita och pastellfärgade byggnaderna som låg omkring dem överallt, det stora exotiska templet med sina höga pelare där vigseln skulle äga rum lite senare.
    ‘Och något lättad över att vi får vara ovan havet… Även om jag hört att deras underhavsstad är vacker.’ sa han lite lägre så ingen Me’erisier skulle höra och bli förolämpad. Han sneglade mot den ena och den andre utlänning, och böjde sig fram till Nilla och viskade.

    ‘Det där måste vara alvprinsessan Selyana…’ trots allt visste han att hon hade ett speciellt intresse för alver.
    ‘Jag hörde att hennes mor, drottningen Nearena, lämnade Nela’thaënas för att resa till Iserion efter något uppror… För att försöka släta till det diplomatiskt med grannlandet. Ett rykte sa att hon försvunnit på vägen, men jag vet inte…’ sa han, trots allt verkade inte Selyana se speciellt bekymrad ut, men alver var ju också beryktade mästare på att dölja sina känslor för omvärlden. Hade man hundratals år på sig att öva kanske det inte var så konstigt? Han höjde blicken något då klockorna i templet började ringa, signalen för att det var dags att röra sig mot templet. Nå, en del mingel skulle det säkerligen bli på vägen.
    ‘Så får vi äntligen se den beryktade drottningen, hon lär vara väldigt ung och ändå tagit kontroll över hela riket på kort tid efter att hennes mor dog…’ hummade Kael fundersamt.
    ‘Nå, det är mest rykten, men det är svårt att föreställa sig att här varit någon konflikt med tanke på hur lugnt det ser ut idag.’ konstaterade han.

    Leoric Valmont hade anlänt som så många andra av adlig börd, och med hans aspirationer på Karms tron var detta perfekta tillfället att träffa och nätverka med potentiella allierade som kunde hjälpa honom med hans planer för Karm. Hans trogna högra hand Marcin var så klart med, och andra av hans närmaste och innersta krets. Han själv var klädd i stiliga och välskurna kläder som passade hans fysik, och trots att han inte var en prins såg han verkligen ut som den kronprins han skulle ha varit ifall hans far hade vunnit tronen drygt tjugo år innan. Han hälsade charmigt på den ena och den andre, som en fisk i vattnet i det sociala livet bland alla dessa viktiga gäster, hans klara blå ögon konstant sökandes efter någon annan intressant att samtala med. Medan han vandrade omkring där tyckte han sig i ögonvrån notera något som fångade hans uppmärksamhet… klara blåa ögon i ett vackert mörkt ansikte. Kunde det vara…? Hans hjärta slog lite fortare, och han ursäktade sig från den lilla grupp han stått och diskuterat med för att vända sina steg mot figuren som nu stod vänd med ryggen mot honom. Det kunde väl inte vara? Trots allt hade kvinnan han tänkt på alltid haft långt vackert svallande mörkt hår, denna tycktes inte… Han gled fram så smidigt han kunde, och harklade sig lätt.
    ‘Leoric av hus Valmont av Karm…’ började han introducera sig själv med ett charmigt leende, och klev närmare för att försöka få en bättre syn på ansiktet.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Saskia Belsante

    Kungliga bröllop var ett delikat ärende, samtidigt det var ett gott ställe att visa upp sig så fick man inte ta fokus från bruden. Brudparet. Vem var det egentligen som var brudgum? Det var deras dag. Drick inte för mycket, käfta inte med dina fiender, skäm inte ut dig… men ändå kunde krig startas över en skål med musslor. På sätt och vis var Saskia lättad över att hennes bror inte var här, men samtidigt var det ingen större tröst. Men hon hade inga planer om att ställa till med något, dock kunde hon inte svara för de övriga gästerna. Iserions rykte var en blodfläck som inte gick att skrubba bort. Hur mycket hon än försökte… 

    Kulturen var annorlunda i havsriket jämfört med den på torra land. Saskia hade läst om Me’erisia, men det här var första gången hon fick uppleva det själv. Men när allt kom omkring föredrog hon vatten vid sina fötter, inte ovanför sitt huvud. Hon var ändå tacksam över att bröllopet hölls på en ö och inte i staden under vattnet. Saskia lämnade livvakter utanför kalaset, allt annat vore emot all etikett. Att alverna släpade in en halv armé förvånade henne inte, trots att de hade en evighet på sig tycktes de inte kunna greppa enkla regler om hyfs. Saskia himlar lite med ögonen åt åsynen alvprinsessan och tar en ny klunk från vinglaset, vänder sig om och sveper med sin vaksamma blick över de andra gästerna. Kaelred och Valmont såg hon, men ingen av dem hade hon lust att hälsa på just nu. Minnet av en viss drake som hjälpt alverna var ett infekterat sår i Iserions historia. Och i all ärlighet, var hon trött på allt som hörde till Karm.

    Saskia kunde gå in i ett rum utan att göra något speciellt, men folk skulle lägga märke till henne. Saskia ägde en sällsam skönhet, Det var som om naturen själv funnit nöje i att försköna henne. Hon är vacker; med delikata ansiktsdrag – iögonfallande vacker. Hennes blåa blick ruvade på norrsken och vårstormar, skiftade från mörk till ljus beroende på hur ljuset föll på dem. Vissa lämnades sömnlösa efter bara blickat på henne en gång. Huden som poeter jämförde med renaste alabaster hade fått en rosig lyster under det milda klimatet här. Hon klädde sig i gröna och gula färger, för att göra det tydligt vilket hus hon tillhörde. Hennes hår liknade spunnet guld i det mjuka solskenet och hon bar håret fritt utslaget, men med små gyllene rosor som glittrade mellan halvlockiga slingor.  Håret runt hennes ansikte hade dragit bakåt och flätats ihop, för att hålla håret bort från hennes ansikte. Saskia bar ingen krona, ingen tiara. Inför en annan drottning gjorde hon sig ödmjuk.  Men hon bar glittrande juveler, för en måste ändå skryta om sin rikedom. De få kronjuveler som inte stulits av alvrebeller var hon runt sin hals, handleder och som ringar på fingrarna. Kläderna var av de finaste som fick att hitta i Iserion, snittet också väldigt typiskt för furstendömet vid Järnporten. Saskia kunde känna hur hon svettades under korsetten och hade nog egentligen önskat något lättare och flödande. Men, men det sagt hade hon också medvetet klätt ner sig för att inte överskugga en brud. Det sista hon ville var att bli måltavla för en svartsjuk brud.

    Hon hälsade med en svans kyliga gracila sätt på dem som hälsade på henne. Saskia placerade sig intill en jättelik pelare och smuttade på sitt vin. Skulle alla bete sig civiliserat, men vad vore det för bröllop om det inte spilldes blod? Otroligt tråkigt.. När klockorna ringde, rörde hon sig in i templet för att finna sig en plats, ganska långt fram.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Overkligt. Det fanns inget annat sätt att beskriva situationen som Sera befann sig i just nu. Mer än ett år hade det gått sedan hon nästan spårlöst hade försvunnit under ytan. Magin, det långa böljande mörka håret hade försvunnit. Inte för att det var mindre ståtligt eller slående med det korta håret, snarare tvärtom.

    Silket från klänningen var skönt och påminde henne om en lättare tid. En tid som hon då bannade, men nu… var hon inte helt säker på om hon skulle varit lika missnöjd över sin dåvarande situation. Kronan var förstås tung och ett ansvar… Men kunde hon verkligen lämna landet i det skick som det var nu?

    Tankarna avbröts av en röst som hon kände igen från forna tider och sprack upp i ett leende. Hon vände sig om så den klarblåa klänningen flög upp något. Enkelhet och vacker som vanligt var klänningen. Klarblå, perfekt skuren, dels en urringning i ryggen och skuren så att hennes mörkare ben skymtade fram när hon rörde sig.

    “Åh ja, jag vet.” sa hon med en road ton i sin röst för att ett klingande skratt skulle lämna hennes läppar. Geniunt glad och hon höll fram sin handrygg – så som etiketten var. Även om hon sällan följde den annars. Sedan vände hon sig om för att se vart hennes vän hade försvunnit. Lite fruktande att han skulle förstört något de sekunder hon hade uppmärksamheten någon annanstans.

    “Du kanske minns Aeon?” frågade hon med ett svagt leende och greppade tag om trollkarlen vid dess arm och drog honom till sin sida. Trots allt var det en av hennes äldsta vänner och de hade studerat sida vid sida i Caras Idhrenin. Och han var den som skulle blivit Iselems nya hovtrollkarl… Men förra årets händelser ändrade de planerna.

    Den vackra vita omgivningen var ett skönt ombyte från de karga landskap som de rest genom i… Toku hade inte någon aning om hur många år det var sedan nu. Allt för många. Renligheten och kunna vara uppklädd var något som Toku ännu mer upprymd.

    Dagen till ära hade hon klätt sig i en vacker sidenklänning som blandade lila och gult på ett vackert sätt. Förstås var den inte lika vacker som Okajis som hade matchande färger. Som alltid hade hon ordnat med Okajis hår och även lagt tid på smink. Något som Toku hade njutit lite väl mycket av – som om Okaji skulle varit hennes konstverk. Trots allt var det egentligen det som hennes uppgifter som Okajis tjänarinna var. Men efter att hovlivet hade fått ett abrupt slut var det inte mycket till överst för sådana saker.

    “Åh…! En fest, jag trodde aldrig vi skulle se en sådan igen, min dam!” sa Toku. Mer exalterat en vad hon brukade visa, eller vad den egentliga etiketten sa. Även om hennes rygg och resten av hennes kropp stod vid Okajis sida rak och stolt.

    Hennes klänning hade lite större armar som föll fint över händerna och dolde det saknade fingret. Kring hennes hals, fanns ett tjockt halsband som tycktes vira sig två gånger kring halsen. Men om man tog en närmare blick kunde man se att det var svartafjäll med några gröna emellan åt. När Toku talade verkade halsbandet röra på sig något och avslöjade ett ormshuvud som höjde sig något för att se vem som störde hennes sömn.

     

     

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 02/05/2021

    Marcin var klart och tydligt överklädd.
    Han hasade omkring bland minglet med dem tunga och besvärliga stövlarna, som om de vore massiva fotbojor av järn, och svettades i floder under sommarsolens hetta. På ryggen hängde det en pälsklädd mantel med Valmonts ståtliga grip broderad i mitten, trots att han i sanningens namn inte var en Valmont, så bar han ändå deras vapen med ära; hursomhelst så var manteln nu en dyngsur fläck. Sitt ljusa hår var klistrat mot ansiktet och munnen kändes som en öken, en del av han ville dyka ner i havet och slippa sommarens gassande. Han bestämde sig istället att klunka i sig vin i hopp av skölja bort värmen, och redan efter en kort tid hade Marcin lyckats fått i sig flera glas av bröllopets utsökta vin.

    Enligt de berättelser och böcker han växt upp bland, hade Me’erisia alltid tolkats som en enda stor vattenpöl där hela riket stank av fisk och tång.
    Men då den unge Marcin doftade in Me’erisia, möttes han med en ljuvlig doft av sommarens nektar och blomster.
    Vid strandkanten hördes havets lugna skvalpande ton och måsarna sjöng sin trall och skrattade högt uppe i det blå.
    Efter en lång tid i Eltram var det sannerligen glädjande att få se nya vidder och platser, särskilt det vatten som ledde till det ryktbara Norden. Någon dag hade han fått hoppas på att besöka länderna i norr och dess tornade berg och blåa fjordar, ty de sägs vara magiska och oändliga av skönhet. Men drömmandet fick för tillfället kvarstå en dröm.

    Han, precis som de allra flesta gästerna, minglade i vimlet av folk och festligheter, medan han ville ständigt ha ett öga på Leoric.
    Gör inget dumt, Leoric..‹, hade Marcin börjat säga till sig själv, och kunde lika gärna börja säga det till den Karms framtida konung. På senare tid hade han lagt märke till att Leoric hade blivit alltmer driven att störta kronan.
    Även Marcin ville se den unge Valmont sitta i härskarens tron, detta ville han verkligen. Men han befarade att denna kupp hade rört sig snabbare än han förväntat sig, och att ännu en kupp med mål att avsätta, lika gärna avrätta, Leoric skulle drivas igång av Karms ondska.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Okaji kände sig fin såklart, det var svårt att känna sig som något annat efter att Toku spenderat timmar på hennes utseende. Hon kände sig inte bekväm, inte hemma, men det var en nödvändig uppoffring för att inte förolämpa sin värd när man blev inbjuden på tillställningar.

    “Jag tycker fortfarande att vi borde ha burit på vapen hit, säkerligen är de flesta här beväpnade, och många lär avsky varandra.” Hon var ett viktigt namn från Nirai-regionen, men hade inte blivit inbjuden som adel, utan som ledare över sitt kompani. Ett kompani som fortfarande höll på att återhämta sig efter det senaste slaget. Hon var en krigare, och de som bjöd hit henne lär ha vetat det, så knappast hade de blivit förolämpade om hon burit spjut till klänningen.

    “Om vi träffar min bror här och jag tvingas ha ihjäl honom med mina bara händer så skyller jag på dig för att han fick lida.” Hon lät bitter, men hon log mot Toku medan hon såg sig omkring. Besökare från hela världen, på en liten ö ute bland ingenting.

    Okaji rätade på, och vred på sin långa, vackra gula och lila blandade klänning, mönstret framtaget av en av Nirais främsta sömmerskor, i ett tyg som svarade kompletterande till solens sken om dagen, och månen om natten, och ljus allmänt. Den sortens klänning som vände blickar … och som fick kvinnor dödade i förrädiska bröllop fyllda med faror och politiker. Trots sina känslor dock så log hon åt alla som log åt henne, ett vältränat falskt, politiskt leende som satt fast i hennes minne från tiden när hon tränades till att bli kejsare, en tid som vägrade lämna hennes minne hur mycket hon än försökte glömma.

    Okaji, Solfalkarnas kompaniledare, hyrsoldaterna från Nirai, fruktade av många … dödad i någon politisk dispyt över en räksmörgås för att hon inte kunde springa ordentligt.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Att så många av de inbjudna gästerna hade dykt upp, alla rykten till trots, var något förvånande men icke desto mindre uppskattat. Trots allt var denna dag den som skulle befästa hennes plats på Me’erisias tron och göra det nära nog omöjligt för upprorsmakare att störta henne. Det var en uppvisning av makt och legitimitet som möjliggjordes av de många, högt uppsatta gäster som var där för att bevittna hennes vigsel och kröningen av hennes gemål.

     

    Klockorna slutade att ringa och deras klingande ljud ersattes istället av stråkinstrument och en kör av klara röster som stämde upp i en sång på ett språk som få av de långväga gästerna nog skulle förstå, men det blev plötsligt uppenbart vart ryktet om Me’er folket och deras lockande sång kom ifrån. Sången var nästan onaturligt vacker, lockande och förförisk, men samtidigt något melankolisk.

     

    Bruden steg in i templet med huvudet högt och blicken riktad mot det vita altaret där framme. Hennes steg var långsamma och graciösa och i den lätta havsbrisen så rörde sig hennes långa, vita lockar som om hon befunnit sig under vatten. Hon hade håret utsläppt och på sitt huvud så bar hon den stora, gyllene krona som hennes mor haft innan henne. Klänningen hon bar var förvånansvärt enkel i jämförelse med många av de brudklänningar som stod att finna i andra länder men den var icke desto mindre vacker. Den var sydd i flera lager av ett skirt, vitt tyg som böljade kring hennes ben, och med en smal och djup urringning som blottade hennes mörka hy där under. Över axlarna bar hon en mantel i ett liknande tyg, också den vit, men broderad med både pärlor och guld som kom att glänsa i eftermiddagssolens gyllene ljus. Det enda smycke som hon bar, förutom den kungliga kronan, var ett tunt, gyllene halsband som vilade delikat över hennes nyckelben.

    Drottningen var en sällsam skönhet, men den mörka hyn och de gröna fjäll som prydde hennes panna som en skimrande tatuering verkade för att genast påminna världen om hennes blandade arv. En oäkting och ett blandblod, men nu klev hon upp för de tre, låga trappsteg som ledde upp till altaret med huvudet högt och en hållning som inte kunde kallas annat än för kunglig. Väl där så vred hon på sig så att hon kunde blicka ut över de samlade gästerna med ett mjukt leende över de fylliga läppara. Kören sjöng fortfarande sin sirensång i väntan på att brudgummen skulle göra entré efter sin drottning.

    • This reply was modified 2 år, 6 månader sedan by Maeve.
  • Rollspelare
    Member since: 09/07/2021

    För det första så avskydde Aeon att resa, och han tyckte inte om  att Celírion hade tvingat honom till att komma till detta bröllop, även fast han var överlycklig att äntligen få träffa Sera igen. För det var ända anledningen att han gått med på det.

    För det andra så förstog inte Aeon varför han var tvungen att ha på sig denna fåniga gröna kostym, den var bara i vägen. varför kunde han inte bara få ha sina vanliga kläder det var mycket lättare att röra sig i dom.

    För det tredje så visste Aeon att han bröt mot massor med etikett regler när han ignorerade alla, men han ville bara hitta henne för om han inte gjorde det snart så skulle han vända och åka tillbaka, för han började få panik.

    Men precis när han skulle ge upp så gick han förbi en ung kvinna med en vacker blå klänning och kort mörkt hår. Han insåg genast vem det var och han försökte dölja sitt leende och sa “du har klippt ditt hår”

    Han höll sig lite på avstånd eftersom han inte riktigt visste hur deras relation var nu, och när honnsträckte fram handen så tog han ett steg bak, för nu visste han inte hur han skulle agera nära henne. Men när hon greppade tag om honom så slappnade han av och svarade ” vad då?”

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Hilde stod framför spegeln i sin tillfälliga Nentianska boning. Nervöst och något stressat rättade hon till sitt pärlhalsband för hundrade gången och piffade upp sitt tjocka, lockiga hår. 18 år gammal var den Me’erisiska drottningens bröllop det första officiella event hon deltagit i som representation för huset Tossel utan någon av sina föräldrar. Visserligen var hon inte helt ensam, hennes faster Berka, som var världsvan på ett helt annat sätt, skulle också närvara. Men Hilde kände sig inte mindre nervös för det, hon hade nästan lika gärna kunnat resa själv och känt sig precis lika nervös. För hon var högst medveten om att till skillnad från tidigare event hon deltagit i med sin far och mor hade hon nu ett helt annat ansvar. Hon kom inte längre i egenskap av barn till en representant, hon var en representant. Allt hon gjorde och hur hon betedde sig kunde komma att påverka Tossels rykte på ett helt annat sätt än tidigare.

    Hilde snurrade runt i spegeln, såg återigen till att klänningen satt som den skulle och att allt såg bra ut. Aldrig förr hade hon lagt ner så mycket tid åt att välja kläder och smycken. Innan hon rest från Hannadon hade hon hunnit gå igenom varenda klädesplagg i hela sin garderobe och provat alla smycken hon kunde hitta. Ändå hade det slutat med att hon köpt en ny klänning, specialbeställd hos en mycket skicklig sömmerska som hon dessutom designat själv, bara för att det verkligen skulle bli perfekt. Smyckena däremot var inte nya, pärlhalsbandet och de matchande örhängena hade hon lånat av sin mor, de gyllene ringarna hon bar på sina fingrar var hennes egna sedan tidigare och pärlorna liksom guldkammen hon bar i sitt hår var något hon hittat bland sin lillasysters accessoarer. Hade hon inte varit så nervös skulle hon ägnat tiden framför spegeln åt att bara beundra sig själv och sin klädsel. För vacker var hon verkligen. Det stora lockiga håret glänste och pärlorna hon bar glittrade. Klänningen som var lång och mjukt blå fångade hennes kurvor väl, utan att vara väldigt iögonfallande och den bara ryggen var en elegant detalj som dessutom passade bra i det varma klimatet.

    En sista snurr i spegeln innan hon slöt sina ögon och tog ett djupt andetag. “Andas Hilde, andas.” sade hon tyst till sig själv innan hon öppnade ögonen igen. Hon såg in i sina bruna ögon i spegeln ett litet tag tills spändheten hon känt släppte. Självklart var hon fortfarande nervös, men det var lättare att kontrollera nu. Efter ett sista djupt andetag vände hon sig om mot sin faster.
    “Ska vi gå?” frågade hon samtidigt som klockorna talade om att de borde snabba på sina steg.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla tog emot sitt glas med vin som hon vart erbjuden med ett fint leende och tog sig en klunk av drycken. Hon hade fortfarande behov att lära sig uppskatta vin mera men nu hade det i alla fall gått så långt att det inte längre var äckligt för henne. Visst var hon ingen vin entuiast ännu men hon var på god väg! Hon nickade glatt åt vad Kael sade medan blicken föll på honom istället för alla fint uppklädda människor inför bröllopet. “Åh ja, det är en helt underbar plats. Modet här är väldigt exotiskt också, det är spännande hur mycket modet ändrar sig när man reser bort.”

    Hon vände huvudet mot Prinsessan Selyana och fann sig aningen chockad över hennes skönhet för en sekund där hon lyssnade vad Kael delade med sig av. Hon bore inte bli så chockad med tanke på hur vackra alverna var som folkslag men det var något annat att möta dem öga mot öga helt klart. Hon lyssnade intresserat på allt som Kael berättade för henne och blicken föll tillbaka mot prinsessan Selyana igen. Var hennes mor försvunnen? Det hade hon aldrig kunnat ana om det nyss inte delats med sig till henne från Kael, hon verkade så… lugn. “Det hade jag aldrig kunnat tro.. jag undrar om alla alver är bra på att dölja sina tankar..” Hummade hon lite eftertänksamt medan hon kom till samma tanke som Kael att tiden säkerligen hade något med det hela att göra.

    Sen kom talet om drottningen vilket genast fick henne nyfiken på hur hon kunde vara som person. Var hon en mild eller hård drottning? Hur gammal var hon och var hon redan redo för drottningskapet? Blev man någonsin fullt redo i förhand?

    När stråkarna påbörjades så tystnade självfallet Nilla och vände sig mot scenen som nu skulle genomföras. En vacker, mörkhyad kvinna började gå mot altaret och man skulle ljuga om man sa att scenen var något annat än magisk. Hon rörde sig så elegant och var klädd så vackert, ja allt verkade ´vara perfekt om man frågade Nilla.

    __

    Selyana hade spenderat sin tid att trevligt hälsa på gäster som lika trevligt hittills hälsade tillbaka medan väntan på brudens ankomst fyllde luften och gjorde den tjock nog att kunna skära i. Snart började stråkinstrumenten vilket fick henne att trevligt avsluta sitt pågående samtal och vända sig helt mot scenen som skulle utföras. Selyana var rakryggad och elegant där hon stod tillsammans med sin vakt; en lika stilig man med långt blont hår och skogsgröna kläder på ett sätt som talade om festligheterna som skulle anlända.

    Hon såg bruden gå mot altaret med sitt lugn även om sinnet var fyllt av oro för sin moder och även allt som hade med politiken att göra men som sagt var det inget som skulle tänkas på för dagen. Detta var värt att släppa lite på lasten för.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Naera Rennyn

    Hon hade på kort varsel återvänt till Me’erisia, från Celeras till Nentia, på uppdrag av sin mästare. Denne hade inte själv möjligheten att delta i festligheterna. Inte för att han var bjuden, eller kvinnan heller. Men sådana praktiska detaljer var sällan hinder för henne, och detta skulle inte vara ett hinder för syftet hon var där. På vägen in hade hon väntat noga på rätt tillfälle,  så att hon skulle undvika för mycket uppmärksamhet kring sig. Med en besvärjelse hade hon uppvisat en näsduk och övertygat att denne var hennes inbjudan på vägen in. Detta hade varit för henne mycket enkelt, hon var trots allt en begåvad magiker och illusioner var bland hennes styrkor.

    Den till den hälften me’eriska och till andra alviska kvinnan var sällan klädd mindre elegant än vad som väntades vid tillställningar. Efter som hennes me’eriska uppsyn var ökänd och efterlyst upprätthöll hon en illusion som fick henne att se ut som en alv. Den svagt violetta hudtonen hon hade vanligtvis var nu istället ljus, och hennes vanligtvis till helheten turkosa ögon hade istället enbart denna färg i hennes iris. Mörkblå var färgen hon allmänt föredrog i sin klädsel, och bar en väl utformad och smyckad klänning av alviskt hantverk.

    Hon ville undvika det mesta av uppmärksamheten som hon kunde, tills vidare. Hon hälsade dock artigt på andra gäster som hälsade på henne, även om de inte kände henne, då hennes uppsyn var en illusion. Hon hade en bakgrundsberättelse förberedd, ifall hon skulle bli tvungen att använda den. Men hon hoppades att hon inte skulle behöva göra det, då det kunde bli uppenbart att hon ljög.

    Hon hörde klockorna, och gick så långt fram som hon kunde. Platserna längst fram var upptagna, så det närmaste hon kunde få fick duga. Till sin olycka hade hon rört sig lite snabbare än hon hade menat, och lyckades armbåga personen bredvid sig,  Saskia Belsante, i armen. Även Naera hade ett glas vin i sin hand, och hon reagerade illa. Hon tappade glaset i golvet, vilket fick det att spricka så att små bitar av glas flög åt alla håll, och vinet bildade en kaotisk pöl på golvet.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Leoric höjde ett förvånat ögonbryn då han såg vem det var. Hans misstankar hade varit korrekta, det var faktiskt Sera. Sera Tenír! Han såg sig omkring, nästan lite oroligt, innan han såg på henne igen.
    ’Jag hörde att du var död!’ utbrast han så bara hon hörde, trots allt hade nyheterna oroat honom om att hennes mor, drottning Akila, skulle ha fråntagit henne arvsrätten och därefter avrättat henne. Det verkade som om alla rykten inte stämde, till hans lättnad. Det fanns så många frågor och allt för lite tid, trots allt klämtade klockorna och kallade dem till templet. Fördömt, tänkte han, Sera var vacker som alltid, trots det korta håret. I stunden hade han bara haft ögonen för Sera, innan hon introducerade honom till Aeon. För att vara helt ärlig hade han inte lagt Aeon på minnet under tiden han spenderade i Caras Idhrenin, men återigen var det väl få saker han på riktigt lagt på minnet där… förutom Sera kanske. Men han log charmigt mot Aeon.

    ’Trevligt att träffa en annan från Arcanum.’ sa han vänligt.
    ’Det är nästan som en liten klubb här. Om det inte vore för Marcin här!’ han gestikulerade till sin vän och fosterbroder att stiga fram.
    ’Detta är Marcin, sannerligen än sann vän! Vi växte upp tillsammans i Eltram, så gott som bröder.’ förklarade han åt de samlade.

    ’Men jag antar att vi inte har tid för mer introduktioner, det verkar som om templet kallar.’ sa han och ryckte på axlarna lätt, lite sorgset nästan. Men de var ju där av den orsakens skull, det skulle finnas mer tid för mingel senare. Den fagra sången fångade trots allt allas uppmärksamhet.
    ’Vi får tala mer senare!’ viskade han åt Sera, och gav Marcin en blick om sa att han skulle hålla koll på kvinnan de precis mött. I förbifarten fick han syn på furstinnan Saskia Belsante, och hade nog lika lite lust att samtala med henne som hon hade lust att samtala med honom, men även där gjorde han en menande blick åt Marcin.

    ’Hon kan vara en viktig allierad…’ mimade han övertydligt, medan de tog sig till templet och in genom den enorma öppningen, bland de stora pelarna och vackra dekorationerna i templet. Leoric tog in de vackra synerna, men hans blick kunde inte undgå den vackra kvinnan som inte kunde vara någon annan än drottningen själv – Isra Sarrancenia. Den som gifte sig med henne måste sannerligen vara en lycklig man, konstaterade han.

    Liksom Leoric manade Kael sin blivande brud fram då klockorna klämtade och musiken började spela. Trots allt kunde de inte missa spektaklet de kommit dit för att bevittna å kung Tristians vägnar. Han nickade bara lätt åt hennes kommentarer om mode, trots allt brydde han sig inte så mycket om sådana saker annat än att de fyllde en funktion som han var tvungen att följa. Trots allt var man tvungen att se bra ut! Han kunde notera hennes blick på prinsessan Selyana och log lätt.

    ’Men du är vackrare än alla alver.’ sa han milt och strök en hand över hennes handrygg, och snart var de likväl inne i templet. Det gick dock inte att neka att Isra var en exotisk skönhet, med stark utstrålning, en kvinna han inte ville trotsa. Vem vågade gifta sig med en kvinna som henne, undrade han? Lite rastlös som han ofta var såg han sig omkring, det såg ut att bli en lång inledning på ceremonin då folket tog sig tiden att komma in i templet, de flesta hänförda av Isras skönhet och mystik. Bara alla var inne skulle säkert denna mystiske brudgum träda fram som de fått så lite information om!

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Berka hade väntat tålmodigt och bara lett mot Hilde där hon förberedde sig för bröllopet. Berka själv behövde ingen förberedelse, hon klädde sig inte annorlunda från hur hon vanligen klädde sig, men det var ytterst formellt ändå. Hennes sjökaptensuniform i blått med guld kompletterikng var ren och slät, vackert mönstrad i hörnen och med vackra guldknappar. En lång vit och guld sjal var fäst över hennes axel och hängde ned för ryggen hennes som en mantel. Fina svarta silkeshandskar satt perfekt på hennes händer, hon hade fina vita byxor skräddarsydda till hennes form och höga välgjorda stövlar. Över hennes långa, gyllene blonda hår hade hon en trekantig kaptenshatt i blått med vita konturer. Hon var kapten över en av världens största handelsskepp, och hennes utstyrsel skulle reflektera den rollen. På hennes sida i bältet fanns det en värja i finaste stål, en säkerhet i värsta fall som beskydd om Hilde skulle vara i fara.

    “Efter dig, min dam.” Hon böjde sitt huvud och log åt Hilde. Visst var hon hennes brorsdotter, men här var hon lika mycket om inte mer en representant för hus Tossel.

    Skyndamt tog de sig till där ceremonin skulle hållas, och det tog inte lång tid efter att de anlände innan bruden gjorde det också, och Berka stod med ett leende och betraktade kvinnan, hennes händer slutna framför henne elegant. Hon böjde sig mot den kortare Hilde och talade med en tyst röst.

    “Du sköter detta galant! Händer det något, lämna inte min sida. Annars är jag som en fluga på väggen tills du behöver mig.” Berka viskade försiktigt till Hilde. Hon kunde inte annat än beundra brudens skönhet, men det var något med hela ceremonin som skapade en knut i magen på Berka, och hon hade lärt sig att lita på sin magkänsla.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite dåligt samvete fick Toku och hon sänkte blicken över Okajis påpekande av vapen. Kanske fanns det väl en viss sanning där, men å andra sidan skulle inte hennes spjut gå bra tillsammans till hennes klänning. Det skulle strama åt den på ställen som inte skulle vara så smickrande för hennes vackra figur. I handen höll hon ett vackert paraply och lite menande nickade hon mot den med ett svagt leende.

    “I värsta fall får jag riva upp er klänning, min dam och ni låna mitt paraply.” sa hon och kunde inte rå för att bli lite vit i ansiktet när de talade om död. Tanken på den varma och klibbiga vätskan fick henne att må illa. Så många liv som tagits i onödan. För vad? Pengar och makt. Det fanns viktigare saker. Som Okaji, till exempel. Hon skulle göra vad som helst för hennes ögon. Precis som Okaji fanns ett leende på läpparna och hon följde sin härskarinnas blick som en ständig följeslagare. Däremot var hennes leende mer genuint än Okajis. För vad var inte bättre än en fest? I ett palats!

    När klockarna klämtade vände hon blicken mot templet och nickade lite uppmanade för dem att gå dit. Trots allt kunde de inte vara sena. Speciellt inte nu.

    “Okaji… vi kan inte bli sena! Du är ingen prinsessa längre, min dam. Och jag vill gärna att du behåller ditt huvud!”

    Blicken till Sera blev något mörkare när han talade om de rykten som fanns kring henne. Majoriteten var sanna och bara tanken på dem fick henne att rysa. Den galna blicken hos hennes mamma, som lika gärna kunde vara så gott som död. Och magin som alltid hade varit en del av henne… som inte längre ville.

    Sedan skakade den forna kronprinsessan på huvudet, som för att ruska bort de onda tankarna. Det fanns ett vackert glimrande i  ögonen när hon betraktade Leoric framför sig och sedan vilade blicken på vännen som han drog fram. Det fanns ett retsamt, snett leende där på hennes läppar. Ett som hon alltid hade haft i sin ungdom. Lite finurligt granskade hon dem tre.

    “Åh så synd, jag som precis hade nöjet att uppskattas av tre stiliga män.” sa hon och blinkade med ena ögat för att sedan kroka arm med Aeon och såg lite besviket på Leoric när han vandrade bort mot palatset. För att själv börja röra sig ditåt. Hon böjde sig lite närmare trollkarlen.

    “Det var allt för längesedan, Aeon…!”

  • Rollspelare
    Member since: 09/07/2021

    Aeon kollade på Leoric utan att egentligen se honom, för det han sa om Sera hade fastnat i hans huvud. Så han log bara ett stelt leende och nickade när Leoric pratade. Han undrade hur mycket Sera hade varit med om för han hade knappt hört någonting om henne, det var ett medvetet val, sedan hon försvann från Caras Idrhenim. Visst att han hade fått höra om allt som hänt i Iselem, hans familj hade skickat brev, men det var ingenting om Sera. Det ända han fått reda på var att Sera förlorat sin magi och det var av mästare Celírion, samma dag han sa att han tyckte att Aeon skulle åka istället för honom själv.

    Men sedan avbröts hans tankar av att Sera ryckte tag i hans arm och det känndes nästas som att ingenting hade hänt, då det verkade komma naturligt och Aeon slappnade av och när hon sa att det var länge sedan så kollade han på henne, han ville verkligen vara arg på henne men så många minnen kom tillbaka, så han kunde bara le innan han svarade “ja och du verkar ha haft mycket för dig under tiden.” Sedan som på beställning så snubblade han över sina egna fötter och var glad att Sera höll hårt om hans arm för annars hade han flygit in i personen framför och när dom närmade sig templet så viskade han som en eftertanke så viskade han;

    ” fast jag förstår inte alls varför man måste ha figursydd kostym på sig man kan ju inte alls röra sig i den och jag gillar inte alls grönt”

    • This reply was modified 2 år, 6 månader sedan by Anya.
    • This reply was modified 2 år, 6 månader sedan by Anya.
  • Rollspelare
    Member since: 02/05/2021

    Han hörde Leoric kalla efter hans namn och snart dök Marcin upp till den grupp ›brodern‹ stod och minglade med.  Lugnt hälsade han på dem, med den allra hyggligaste tonen han förmådde, »Jag hoppas Leoric inte gör er besvär.«, skämtade Marcin och lät sig ta ännu en klunk av sommarvinet.
    Leorics beskrivande angående han värmde starkt i hjärtat och det var rent av en ära att få stå så nära den gode kamraten, något som han var ytterst tacksam och glad över.
    Genom att ha vuxit upp med den unge Valmont, hade han lärt tyda Leorics menande blickar likt de vore ord, och han hade förstått att han skulle hålla ett öga på den Islemska kvinnan de nyss mött. Han gav en nickning till svar och vände sedan kosan till templets breda öppning.
    Klockan sjöng och folket började bege sig in till templet, likväl Marcin som gick vid Leorics sida. Aningen snurrig och tung var han av allt vin, men han lyckades ändå ha kvar fötter på backen.
    »Kom ihåg, käre vän, vi vill inte dra oss till alltför stor uppmärksamhet. Vem vet vad som lurar i skuggorna vars öron tjänar ondskan.«, viskade han försiktigt, så att ingen annan skulle höra detta.  »Välj dina kontakter med klokhet och förnuft, och dina fiender med förakt.«

    Marcin hade inte varit alltför förtjust i att besöka bröllopet, då han skulle även behöva möta Me’erfolkets gud och gudinnor.
    Vilket inte alls liknade den religion som han själv dyrkade; Athal, Skaparen, vars barmhärtighet och kärlek var omätlig, och en makt över all världens liv.
    Medaljongen Marcin bar, vilket symboliserade Skaparen själv, grep han hårt tag om när han besteg in i Me’erfolkets tempel, ty det var främmande gudomligheter som vilade innanför templets pelare, men Athal skulle vara med han.

    Templet var massivt och grandiost, med vackra utsmyckningar överallt. Körens sång var en hymn av ljuvligheter, som även han själv behövde erkänna var vackert vid denna plats.
    Där framme vid altaret stod den fagre drottningen själv, vars skönhet var obeskrivlig för människans syn.
    »Minsann en lyckligt karl måste denne vara.«, instämde han och satte sig sedan ner vid en bänk i templets luftiga sal, och njöt av körens ton.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Saskia Belsante

    Bänkarna längt fram var reserverade för släkt, höga ämbeten i Me’erisia och närmaste vänner, men Saskia tog en plats så långt fram som hon kunde, utan att verka fräck. Det var bara självklart att hon som furstinna skulle ha en bra plats.

    Hon vacklade överraskat till av knuffen hon fick, samtidigt skvalp hon ut sitt egna vin över sin egna bröstkorg  (eftersom knuffen precis avbrutit hennes drickande) och det andra glaset for i golvet. På sätt och vis var hon tacksam över den skönsjungande kören och musikanterna, som dränkte en viss del av ljudet av glas som krossades mot golvet. Musiken tog en annan vändning och Saskia förstod att bruden var på ingång, snabbt och utan att tänka sig för sopar hon bort glassplittret från altargången med sin ena fot. En smärta från hennes fotsula skar som en ljus blixt genom hennes kropp, hon förstod direkt att en glasskärva gått genom de mjuka skornas sulor. Hon svalde hårt, men trots att förödmjukelsen stod henne högt upp – var det knappast tid för uppläxning eller något åt det hållet. Den klumpiga kvinnan (Naera Rennyn) blev bokstavligen räddad av klockan.

    Saskia sjönk ner på bänken och sneglade ner mot sin vinindränkta överkropp. Hon fick en näsduk från en av grannarna på bänken och hon torkade bort det som gick att torka bort. Det mesta på hennes nyckelben och i urringningen, den dyra sammeten hade redan sugit upp det som runnit så långt och en mörk fläck bildades. “Vid gudarna…” muttrade Saskia surt. Givetvis var det hon som skulle råka ut för detta, hon skulle få betala tillbaka hela livet för de synder hon begått verkade det som. Hon reste sig när bruden passerade, som sig bör… men hennes fokus gick åt att inte grimasera över glassplittret i hennes fot, le som om hon inte alls var kladdig och vinindränkt. Det var bättre att det vassa var i hennes fot och inte i brudens. Den legendariska Havets Krona på den vackra drottningens huvud fick Saskia att tappa andan. Kanske i kombination med att hon blev hänförd samtidigt hon bar en åtsnörjd korsett, var innerligt upprörd och hade glas i sin fot. Just nu ångrade Saskia att hon valt plats så långt fram och hon kastade en blick ner på klänningen som blivit förstörd.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Nilla kunde som sagt inte hjälpa att kolla på alvprinsessan men när Kaels kommentar kom flygandes mot henne så drogs hennes blick bort från alvprinsessan och fästes på Kael istället med ett varmt leende medan hon strök det hon nådde på Kaels hand. Det var ju inte direkt så att det inte var charmigt och rörande att höra de orden lämna Kael och det var minsann väldigt uppskattat. Hon tog en ny klunk av sitt vin där hon stod bredvid Kael och vände snart blicken mot bruden som kom gåendes, var likt Kael nyfiken på vem hennes trolovade var. Kvinnan verkade ju en aning intimiderande och respektabel trots sina unga år vilket fick henne att bli mer nyfiken på henne. Kanske kune de utbyta ett par ord efter bröllopet? Men skulle hon våga det?

    Ljudet av splittrande glas fick henne att vände huvudet och bevittna scenen lite bakom dem och på Nilla så syntes det att hon bliv lite irriterad över spektaklet. Så här betedde man sig inte på ett bröllop.. Hon såg på Kael lite med orolig blick innan hon vände huvudet tillbaka mot bruden.

    ___

    Selyana var lugn och sansad där hon stod och kollade på nu när bröllopet hade startat, vart en smula avbruten av alven som gjorde scener en bit bakom henne vilket gjorde det svårt att inte rynka ansiktet över hur hon höll på. En alv borde veta bättre trots allt och inte var det en alv som hon kände igen heller. Kanske var det en ungalv men även de brukade veta bättre. Hon tvingade sig med lugnt ansikte att vända tillbaka blicken på bröllopet då det var det som egentligen betydde något just nu, det var ju varför hon var här. Trots detta så fann hon på insidan sig lätt irriterad över den andra alven men det var inget som syntes, hon var bara lika lugn som alltid. Hennes vakt som följt med in kollade på sin prinsessa då han verkade veta vad hon tänkte men gav inte heller någon kommentar på det hela, fokuserade på bröllopet i sig med.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det mesta av tisslandet och tasslandet gästerna emellan dränktes av sången och musiken och det var nog tur med tanke på hur de höll på, trots att ceremonin uppenbart börjat. Lyckligtvis var drottningen inte särskilt brydd om sådana små detaljer, hennes blick var istället fäst vid templets ingång med ögon som nästan tycktes glittra av förväntan.

    När stråkinstrumenten slutligen tystnade och enbart lämnade den trollbindande sången så drog hon ett djupt, nästan skälvande, andetag som skulle vara svårt att missa för de som stod närmast. Det hela skulle nog ha kunnat misstas för nervositet om det inte var för att leendet över hennes läppar blev lite bredare och kanske lite vassare. Det fanns något i drottningen blick som inte riktigt stämde överens med vad man kunde förvänta sig att se hos en blivande brud, men kanske var det en drottnings utstrålning och självsäkerhet. Oavsett vilket så var det uppenbart att nästa del av ceremonin var där, stunden då drottningens gemål skulle göra sin entré. Sången ändrade ton, blev något mörkare och bakom Isra hade en lång, äldre prästinna slutit upp.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 98 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.