- This topic has 75 replies, 6 voices, and was last updated 4 år sedan by Maeve.
-
Det var en solig och varm dag i Thel Shaen, men trots det varma ljuset var det som om solen inte riktigt värmde denna dag. Som om det låg en kyla över landet, ett filter av osynligt mörker som omfamnade staden radierande från palatset. Känslan, för det var i sanning vad det var – bara en känsla, låg tryckande över huvudstaden. De flesta ignorerade det, men många kunde ändå känna innerst inne att det var något i atmosfären som ändrats den senaste tiden. Inte bara det att landet var på krigsstigen under Akila Tenírs och hennes rådgivares styre. Nej, det var något annat. De med gott minne skulle komma ihåg dagarna då prinsessan Sera och flera andra i riket blivit besatta av demoner drygt femton år innan, och de som gjorde det skulle känna att det var något farligt på kommande igen. Om det inte redan hade anlänt.
I de mer vilda kvarteren i staden var det som vanligt lugnt denna tid på dygnet. Trots allt var det på nätterna som det var livat, och de flesta som rörde sig om dagarna visste bättre än att vandra in i Thel Shaens farliga kvarter om de inte ville bli av med sina mynt och värdesaker. Det var i denna del som prinsessan Sera spenderat natten på ett av värdshusen i utkanten av hamndistriktet. Några tysta konversationer här och där, några sandalklädda steg som ekade mellan de trånga väggarna, eller någon mor som ropade efter sina barn där de lekte på gatorna.
Utanför ett värdshus i det sovande kvarteret bröts den dagliga dåsigheten med ett enormt öronbedövande brak som fick väggarna att dallra och gatstenar att flyga åt alla håll, ett ljud nog att väcka alla i kvarteret och speciellt inne i värdshuset. Det var inte som en explosion som de då man tände på en tunna krut, utan ljudet var mer som om världens materia förvrängts på sätt den inte skulle. Något övernaturligt. Då det bländande ljuset som explosionen fört med sig lagt sig var allt det vidrört täckt i frost och is… en syn man aldrig såg i Iselem, och i kraterns mitt låg en ljust klädd kvinna, med långt ljust hår och spetsiga öron. En alv.
Isblå ögon lysande av magisk energi såg sig desorienterat omkring. Hon hade försökt nå Sera, men kunde inte se henne någonstans. I sin hast att fly undan Akila och hennes två män, och mörkret som tagit över henne, hade hon inte haft tid att göra sin flykt mer precis.
‘Sera?!’ ropade alven med sin sjungande accent, och sträckte ut sitt medvetande för att leta rett på den magiska flickan. Barnet som hon känt hela livet, som hon nu fruktade för. -
Egentligen skulle hon ha försvunnit från Thel Shaen för några dagar sedan. Ju flera dagar hon spenderade här, ju större var chansen att hon skulle få tredje ögat efter sig. Ännu en dag hade grytt och Sera strök sitt finger över vinglasets kant. Lite lojt, det var som hon hade satt sitt huvud under vatten för allting tycktes röra sig långsamt. Tiden, människorna och… Hon hann aldrig avsluta tanken innan något slog hårt mot hennes fönster.
“Alienna?” sa hon, lite förvirrat när hon kände hennes starka, ljusa och gamla magi. Det var som en smak av ett välutvecklat vin… Hon reste sig hastigt upp för att rusa till fönstret för att öppna det.
“Alienna!” utbrast hon
-
Alienna var lite snurrig och förvirrad fortfarande, och svängde sig omkring för att lokalisera Sera. Allt ljud omkring henne ekade i hennes öron, men världen verkade klicka på plats då hon höjde sin blick och fick syn på Sera.
‘Sera!’ svarade hon, lite lättat, och lyfte sin klänning för att kunna springa fritt på sina bara fötter över isen och frosten som nu täckte hela kvarteret. Runt omkring började förvirrade människor krypa fram ur sina gömställen, för att se vad som stod på, och man kunde höra höjda förvånade röster över isen som täckte väggar, tak, fönster och mark. Någon i värdshuset ropade på Alienna då hon rustade in, men hon brydde sig inte utan passerade dem upp för trapporna – vägledd av Seras aura – för att öppna dörren till Seras rum med en snabb liten besvärjelse.
‘Tacka Erethil, du är säker!’ sa hon nästan lite andfådd då hon tog sig in i rummet och omfamnade Sera hårt. -
Säker? Förvirrat lade Sera armarna om hennes forna familjevän och sedan rynkade hon på ögonbrynen och drog sig undan kramen för att placera sina händer på Aliennas axlar för att möta hennes blåa blick med sin egna.
“Vad gör du här? Det är inte säkert. Mor är sjuk” påpekade Sera med en avsmak i hennes röst som avslöjade att hon inte riktigt var nöjd över situationen
-
Alienna mötte Seras blick, och att höra hennes ord var hjärtskärande. Varsamt la hon en hand på Seras kind.
‘Sera… Jag har precis träffat din mor…’ sa hon och ryste till lite bara över tanken av mötet. Allt hat, allt mörker som hade varit närvarande där bland henne.
‘Det finns inget enkelt sätt att säga detta Sera… Men din mor är död. Akila som du och jag känner henne finns inte mer…’ sa hon och hennes ögon var fuktiga, men beslutsamma. Akila som de kände henne var sannerligen död, uppslukad av mörkret, det fanns inget de kunde göra för henne.
‘Mörkret har tagit henne, Lloth… Jag kunde se henne inne i din mors kropp. Demonen har… förvrängt allt som din mor är, alla hennes tankar, hennes personlighet, hennes minnen…’ Trots allt hade hon sett det ske förr, länge sedan i en tidsålder som nu var bortglömd. -
Orden som rann ur Aliennas mun tyckte inte Sera uppfatta. Hon kunde se hur munnen rörde sig fram och tillbaka men det var som om ljudet inte nådde hennes öron. Oförstående såg den unga prinsessan tillbaka på Alienna och rynkade på sina ögonbryn. Sedan skakade hon på huvudet så att hennes svarta lockar blev till ett virrvarr runt omkring henne. En vind fick både Aliennas och Seras hår att röra sig och det slog i fönstret.
“Vad härligt att se dig… Alienna” fortsatte Sera sedan, som i förnekelse till att hon hade hört orden.
-
Aliennas ögon betraktade Sera sorgset, för i sanning visste hon hur det var att förlora sina föräldrar. Vinden omkring dem gjorde hon inget åt, utan istället tog hon Seras händer och såg henne allvarligt i ögonen.
‘Lyssna på mig, Sera… Jag vet att det inte är lätt att höra.’ sa hon, men det fanns styrka där i hennes ord, som om hon såg rakt in i Sera och talade direkt in i henne.‘Din mor… Den sak som nu bor i din mor… Hotade att döda alla jag håller kära, och jag är rädd att det inkluderar dig. Akila är förlorad Sera, vi måste ge oss av innan det är försent för oss.’ sa hon, de hade trots allt en viktig uppgift, och hon hade redan gett sig av om det inte vore för sitt sentimentala band till Sera.
‘Vi måste varna världen för det mörker som bor inne i henne och hennes rådgivare… Djan… Vendrik, de är alla under demonens kontroll. Jag kunde känna mörkret om dem, i dem… Vi måste stoppa dem, medan vi fortfarande har en chans!’ -
Orden var tydligare nog. Hon kunde nästan känna den bittra smaken på sin tunga och hur skuggorna blev längre i rummet enbart genom att tala om det. Hon slutade med sitt skakande och höll hårt om Alienna i en kram. Även om hon älskade sin mor, var det ett mörker hon hade lagt märke till de senaste året och förväntat sig att det skulle döda henne. Vänta… Djan?
“Nej! Jag kan fortfarande rädda de!” utbrast prinsessan även om hon mest hade sina tankar på rådgivaren och hennes forna vän. Vännen som hon hade spenderat en natt med. Han hade kunnat få bort mörkret då, det fanns en chans.
“Djan är inte… Det är inte möjligt!”
-
Alienna rynkade på sina ögonbryn över Seras beteende. Att flickan var envis var ingen nyhet, speciellt inte för henne som sett flickan växa upp sedan hon var barnsben.
‘Sera, lyssna på mig.’ sa hon allvarligt och fångade hennes uppmärksamhet.
‘Mitt folk har stridit mot denna fiende i årtusende, de som blir tagna av henne är förlorade. Du kommer bara att få dig själv dödad om du ger dig själv till… din vän… eller din mor.’ sa hon, för även om hon inte kände till detaljerna för noga mellan henne och vänskapen mellan denne Djan var det uppenbart att se att nyheten påverkade henne på ett mer personligt plan.
‘De är inte sig själva, hur mycket de än en gång älskat dig, kommer demonen inom dem förråda dig och förstöra allt i sin väg. Vi måste ge oss av nu.’ de hade inte mycket tid, hon kunde känna det på sig. -
Återigen var hennes svarta lockar ett virrvarr runt henne och att några av lockarna träffade drottningen i ansiktet verkade hon inte bry sig om. Nej. Det kunde inte vara sant. Hon var tvungen att se det med egna ögon. En suck lämnade Seras läppar och med ett rosslande andetag greppade hon tag i Aliennas händer och mötte hennes blick igen.
“Alienna, jag är ledsen. Men jag måste…” började hon och drog ett andetag för att samla mod. Det var en dåraktig idé. En som förmodligen skulle döda henne.
“Jag måste se det med egna ögon.”
-
Alienna hade offrat mycket av sin egna kraft för att stanna längre i Iselem för Seras skull, och nu skulle Sera kasta bort det på ett självmordsuppdrag.
‘Sera, jag ber dig, gör inte detta.’ bad hon. ‘Jag kan inte stanna, jag har en plikt till mitt folk. Kom med mig nu, annars kan jag inte hjälpa dig.’ bad hon, och la en hand på Seras kind.
‘Tvinga mig inte förlora dig med.’ -
Milt och nästan kärleksfullt lade Sera sin hand över Aliennas hand och klappade den innan hon långsamt skakade på huvudet. Det var inte lätt att säga det.
“Älskade Alienna, jag måste försöka. Jag lovar att vara försiktig” svarade hon ärligt. Det var svårt att ge henne det beskedet, för hon visste vilken risk hon hade tagit för att varna henne. Men om inte nu, när skulle hon annars ha chansen?
-
Alienna suckade djupt, och skakade sorgset på huvudet.
‘Jag är rädd att detta blir sista gången vi ses, Sera, men jag ber till Erethil att så inte är fallet.’ sa hon sorgset och strök Seras vackra hår lite melankoliskt.
‘Så klart hoppas jag att jag har fel, och att du söker dig till Caras Idhrenin eller till mitt hem. Mina dörrar står alltid öppna för dig, Sera.’ Det gjorde ont i hennes hjärta att säga det.
‘Men jag måste lämna Thel Shaen nu med de krafter jag har kvar. Är du säker på att du inte tänker följa med mig?’ frågade hon. -
Ett sorgset leende och en kram som varade lite för länge för. Ärligt talat var hon rädd för att släppa Alienna. Speciellt efter de orden, kanske det var dåraktig och tänk om hon skulle vandra in i sin egna död? Det verkade trots allt vara det som alven framför henne trodde. Och hur kunde hon ha fel? Alla de år av visdom hon hade.
“Det hoppas jag med, Alienna.” svarade hon till slut och gav henne en hastig kyss på kinden för att sedan dra ett djupt andetag för att samla mod.
Det tog henne någon timme för att fundera ut en plan, för att komma fram till att det bästa var att bara göra det. Som att riva av ett plåster. Trots allt kände hon till palatset ut och innan till. Till slut hade hon bestämt sig för att ta sig in i en av de äldre gångarna till slottet. Mörkret skrämde henne inte och smutsen var inget hon brydde sig om. Trots allt var hennes vita klänning snarare i en gråaktig ton efter hennes tid på resande fot. Inte något skulle få distrahera henne. Målet var Djan. De kunde fly tillsammans. Bygga ett liv. Bara tanken på gårdagen fick henne att rodna och för ett ögonblick tänkte hon inte på omgivningen och hon hade inte trott att hennes mor hade bevakat dessa ingångar. Ingen visste om dem. Förutom henne själv. Utan att hon hann göra så mycket mer hade två män greppat tag om hennes anklar och gjorde så att hon slog hakan i golvet. Ett irriterat skri kom från Sera och hon försökte att slå sig loss men det verkade meningslöst. De verkade dessutom blockera hennes magi på någotvis… Hon rynkade på sin panna. Vad var det för nytt, hon hade aldrig känt sig så hjälplös förut.
“Åt Hel med er!” väste hon fram och försökte att hålla sin haka uppe från golvet när de släpade henne längst korridorerna mot en av de många kamrarna.
Efter vad som kändes en evighet, kunde Sera höra hur två ekdörrar öppnades. Gnisslandet skavde i hennes öron och hon kunde höra hur salen tystnade när hon släpades in. Vakterna släpade henne till mitten för att sedan släppa benen som föll som bly ner i marken. Utan att tvivla tog en av dem tag i hennes händer och band dem bakom henne.
Drottningens blick blev mörk när hon såg sitt egna barn släpas in. Hon sänkte sin hand som hade tystnat viskandet bland generalerna och de högt uppsatta politikerna. För att greppa tag i hennes mörka lockar. Att de var mor och dotter var inte svårt att se. Det enda som egentligen skilde dem åt var Akilas rovdjursliknande bärnstensfärgade ögon och Seras klarblåa ögon. Hon drog i håret till Sera så att ansiktet riktades till de andra personerna i salen.
“Framför er har ni en förrädare till mig, men framför allt en förrädare till Iselem och Sharah.” började hon, hennes röst var tydlig och hon höll ut handen för en kniv av en av vakterna. Varsamt placerade hon en kniv under dotterns haka med blicken på männen framför sig.
“En som kunde ha lett landet till det ljus och ära vi är på väg mot, men valde en annan stig.” fortsatte hon och tryckte upp knivens spets mot hakan så att en strimma med blod rann ner längst knivets egg.
-
Möten. Råd med generaler och andra betydelselösa män. Det var få saker Djan avskydde så mycket. Hans enda uppgift var att föra Akila bakom ljuset och hålla henne i handen medan hon gick ned längst fördärvets väg. Så klart på ett sätt som fick henne att tro att vägen ledde till framgång. Men just för tillfället hade han inte mycket att säga, saken var den att generalerna och adeln tråkade ut honom till den gräns att han nästan hade lust att vända ut och in på dem allihop. Till små bultande köttstycken. Djan skrattade åt tanken där han satt på en stol snett bakom Akila. Eller han snarare låg ned i stolen med ena benet över armstödet och med ett vinglas i ena handen. Ungefär exakt så mycket respekterade han den person som för närvarande talade.
Så hördes ekdörrarna och salen blev tyst, alla verkade dra efter andan. Inte ens det fångade hans uppmärksamhet utan han hade blicken någonstans uppe på taket, sin fria hand förstrött kliande en av sina kedjade hyenor bakom örat. Hans uppmärksamhet skiftade inte förrän Akila reste sig och började tala om förrädare.
Hjärtat hoppade över ett slag och började rusa i bröstet då han såg Sera, bunden och på knä nedanför tronen, Akila med kniven mot hennes strupe. Djan gjorde en arg grimas och ögonen smalnade av. Åskådare hade nog tolkat det som ilska över en förrädare, men Djan kände mer ilska över att den envisa åsnan som hette Sera inte gett sig av när han sagt åt henne.
Långsamt drog han ned benet från armstödet och satte sig framåtlutad i stolen, blicken fäst på mor och dotter. Han hade varnat Sera otaliga gånger. Vad gjorde hon här?
-
Tystnaden var olidlig, det var som om luften stod still. Att tiden hade stannat. Akila strök, nästan en moderlig hand över Seras hand. Om det inte vore för mörkret och ilskan i hennes blick kunde man tro att den var kärleksfull. Utan att tveka bet Sera hårt i drottningens ena finger. Ett krak hördes och det var uppenbart att ett ben hade krossats i drottningens finger. Akila drog bort sin hand för att granska sin hand. Ett glädjelöst skratt kom från hennes läppar, innan hon slog henne hårt i ansiktet.
Sera spottade på golvet, för det missade Akila precis. Med mycket möda drog hon upp sitt huvud och lät den klarblåa blicken vandra omkring salen. Det var många ansikten hon kände igen, men bland de som stack ut var det hennes kusin Salim och Djan som skar mest i hjärtat. Inte ett ord. Inte en rörelse. Ingenting. Brydde de sig inte om henne? Lät de en ragata som hennes mor hade blivit styra över Iselem? Ännu en gång spottade hon på marken och lät blicken vandra mot sin mor igen. De klarblåa ögonen var genomträngande och det fanns inga känslor i hennes uttryck fastän sorg och ilska bubblade under ytan.
“Du är inte min mor, du är blott ett skal av vad du en gång var.” sa hon och hon justerade sin blick, inte mycket men Djan skulle se att hennes genomträngande klarblåa blick var riktad mot honom.
“I min tro att min kärlek skulle övervinna mörkret i ditt hjärta… Allt vi delade, allt vi skulle komma till att dela, det liv vi tillsammans skulle…” började hon men tystnade när drottnigen tog hennes tunga och drog ut den. Hon höll den hårt så att hennes nagel pressades igenom tungan och lite av blodet började rinna över drottningens arm. Ett känslokallt skratt ekade genom salen, nästan hysterisk.
-
Det var inte allt för ofta Salim behövde vara med på möten i huvudstaden, trots allt var han Ishaj över Harthir som var den andra största staden i Iselem. Det var allt för mycket administration över den regionen i landet, för att ödsla tid i huvudstaden, men denna gång hade han fått en personlig kallelse han inte kunde neka. Och nu stod de här, och planerade krig mot omvärlden. Att saker gått fel i Iselems styre en längre tid hade länge varit klart för Salim, trots allt hade han större in sikt i de mesta politiska ärenden i landet som Ishaj över Harthir, och dessutom som nära besläktad med drottningen då han var kusin till prinsessan Sera.
Prinsessan Sera som han aldrig hade förväntat sig se indragandes som en fånge inför Iselems ledare. Hans älskade kusin som han alltid delat skratt och glädje med, ja de hade trots allt varit mer som syskon än kusiner som barn. Sera hade ju inga andra än honom, liksom han själv. Att se henne bli dragandes dit, och misshandlad och torterad inför alla fyllde honom med Sharahs vrede. Han ville bara dra sitt svärd som vilade i hans sabel, och springa ut för att hugga huvudet av ormen som var landets ledare. Akila som han en gång älskat som sina egna föräldrar, reducerad till ondska och galenskap.
Salim var trots allt känd som en av de mer lättsamma och skämtsamma i hovet. En man som alltid hade ett leende på läpparna. Men det fanns inget leende där nu, ingen glädje och ingen lättsamhet. Det fanns en glöd i ögonen, och hela hans kropp skakade med handen hårt mot sitt svärdsfäste. Det var allt han kunde göra för att hålla sig själv i styr. Men oavsett hans personliga känslor för Sera kunde han inte offra allt för hennes skull. Han kunde inte avslöja hur han länge i skuggorna sakta men säkert börjat bygga upp ett motstånd mot Akilas styre. De behövde sin ledare, honom, avslöjade han sig nu skulle allt vara förlorat. Han kände hjärtat nästan stanna då Seras blick mötte hans, och han hade aldrig känt sig så hjälplös som då. Om hans män bara hittat Sera först, som han beordrat, och fört henne i säkerhet! Men hon hade visat sig en hal fisk att fånga en längre tid. Nu kanske han skulle förlora henne för alltid… om inte… Allt han kunde göra var att tyst be till Sharah om att bistå dem.
-
Djan kunde inte annat än att skratta till sitt hysteriska skratt när Sera bet Akila i fingret. Väl var nog att absolut ingen såg honom som en sinnesklar man, så han skulle nog komma undan med det. Han följde händelserna som utspelade framför sig, drack av vinet och ställde ifrån sig glaset på armstödet för att istället vila armarna mot benen där han satt lutad framåt.
Det smärtade honom att se Sera på detta sätt, samtidigt som det gladde honom. Hon förtjänade det trots allt, nästa gång kanske hon skulle ta hans ord på allvar. Hans blick mötte hennes då hon tilltalade honom och för ett ögonblick verkade hans ansikte mjukna. Men så sprack det upp i ett illvilligt flin och han kliade ömt en av hyenorna under hakan, fortfarande blicken på Sera.
-
Mitt i deras släktträff hördes ett högt knak från salens två stora dörrar av ek och med ett högt gnissel öppnades de två dörrarna ännu en gång. In genom dörren klev en vakt, som började stega mot Sera och drottning Akila. Den obehagliga och laddade tystnaden lade sig återigen som ett täcke över den stora salen. Hans resa från dörröppningen fram till Sera och drottningen kändes som en evighet. “Förlåt mig, min drottning.” Hördes från vakten, som bugade djupt, väl framme vid modern och hennes dotter. “Men vi har någon som jag tror ni kommer vilja träffa nu med detsamma. Vi hittade honom smygandes utanför palatset.” Förklarade han han vred på huvudet och såg bort mot den stora dörröppningen. “För in fången genast!” Beordrade han sina män. Kort därefter klev två andra vakter in i salen. Vakterna höll hårt kring varsin arm på deras fånge, som befann sig mitt emellan dem. Ytterligare en vakt placerade sig bakom fången och placerade spetsen av sitt spjut mot fångens rygg. “Rör på dig.”
Vakterna började röra på sig mot drottningen, med fången i deras förvar. Fången i sig hade fått sina händer knutna bakom sin rygg och var klädd i en stor och sliten, brunfärgad axelkappa som sträckte sig ner strax förbi knäna. Hans luftiga byxor var lika slitna de, fulla med små hål här och där. På huvudet bar fången en stor luva, som hängde ner över hans ansikte och slutade strax ovanför nästippen. Nej, han såg inte mycket ut för världen. Det såg ut som en smutsig uteliggare, ja som vilken utstött som helst. Men vem av så låg rang, kunde möjligtvis vara så viktig, att vakterna dundrade in och störde vid denna viktiga ceremoni?
Fången gick mellan de två vakterna med huvudet sänkt mot marken, vilket gjorde det svårt att skymta fångens ansikte. Det enda man kunde se sticka fram under den stora luvan var ett par brunblonda strimmor av hår. Vakterna placerade fången bredvid prinsessan Sera som befann sig mitt på golvet. Vakten som först hade gått fram till drottningen och hennes mor, placerade sig bakom fången och gav honom en hård spark i knävecken, vilket fick fången att falla ner på knä med en hård duns som ekade i hela salen. “Min drottning.” sa vakten. Fången hängde med sitt huvud ner mot marken när vakten tog tag i hans luva och slet av den från hans huvud. Fångens ansikte var fortfarande dolt bakom hans axellånga, brunblonda hår. “Den forne generalen Dastan Ashoka.” Fortsatte vakten nöjt och backade undan bakåt. I samma ögonblick höjde fången på sitt huvud och såg upp mot drottningen, så att hans ansikte uppenbarades inför hela salen.
-
Fortfarande med ett hysteriskt skratt hade Akila ett hårt tag om sin dotters tunga. Långsamt skar hon av milimeter för milimeter på tungan. Vad hade prinsessan för bruk för den tungan längre? Allt som kom ifrån hennes mun var idiotiskt, naivt och vilken död person behövde tala? Mitt i att ta en bit till öppnades dörren, drottningens ögon smalnades och hon följde vakten med blicken hela vägen till henne. Hur vågade de störa henne? I denna stund?
Kunde det vara? Drottningen lämnade hennes dotter med ännu ett hack i tungan. Att hon spottade ut blod och det inte verkade sluta, var inget som berörde henne. Däremot ville hon inte att hon skulle förblöda. Inte än. En enkel gest och hon fick en av vakterna att sätta varm metall mot tungan som stoppade blodflödet. Elegant reste hon sig och gick fram mot den forna generalen. Ett dovt skrockande kom från drottningen när hon greppade tag i generalens kinder och pressade huvudet uppåt för att tvinga honom att se henne i ögonen. Ögonen var glimrande, som ett rovdjur som hade fått tag i ett byte som hon länge hade väntat på att fälla.
“Inte märkligt att man inte känner igen förrädaren när han ser ut som det hemlösa echer som du egentligen är” sa hon och lät den ena handen rycka tag i hans hår för att skära av en bit av håret. För att sedan röra sig mot Sera igen för att skära av en bit av hennes svarta lockar. I var sin hand höll hon upp håret och såg på de politiker, högt uppsatta och generaler som var samlade.
“Två echer som förrått Iselem!” förkunnade hon
–
Prinsessan höjde sitt huvud för att se mot generalen, som för att fånga hans blick. Skulle det vara möjligt att göra honom fri på något sätt? Kanske göra repen tillräckligt svaga för honom att bryta igenom? Trots allt var det inte många vakter nära dem och med tillräcklig ilska skulle hon kanske kunna fokusera och kunna uträtta någon magi. Även om hon var sliten.
Dastan. Försökte hon mima fram och såg på honom med sina stora blåa ögon. Var det verkligen han?
You must be logged in to reply to this topic.