Drottningen frös till i sin rörelser och hennes rovdjurs gula ögon smalnade med en ilska. Hur vågade hon tala om det? Här? Det fanns ett farligt leende på hennes läppar och hon knöt handen för att ta ett steg närmare överste prästinnan.

“Tänk på hur du uttalar dig, Nashwar” sa hon med en röst som sa att Nashwar balanserade farligt nära att falla ner för ett stup och skada sig. Hon lät sin ena hand greppa tag om hennes klädnad för att trycka henne mot väggen. Var det detta som Djan talat om? En pojke av intresse. 

Nej. Han var död. Tillsammans med en av Tenirs mest beryktade smycken. Hans överlevnad var ingen sak som hon hade önskat. Inte då. Men nu var det en chans.

“Jag trodde han var död, Nashwar. Men om han lever… För honom till mig.” Akila var så nära Nashwars öra att hon kunde känna andetagen mot hennes öra.

Dastan stod stilla med en fokuserad blick riktad ner mot golvet och lyssnade till vad som hände runt hörnet. När han hörde någon mer som närmade sig dem, förutom drottningen, höjde han ena handen mot Ismat och Sera som en signal till dem att vara stilla och tysta. När han hörde rösten från den andra kvinnan i rummet knöt han lite smått sin ena hand, utan att han egentligen tänkte på det.

Ännu en människa som blivit förförd av drottningen och hennes tyranniska styre. Nashwar. Det var väl självklart att hon skulle dyka upp här. Dastan hade hört och sett mycket av henne både under och efter hennes tid i armén, och inte minst under hennes tid i palatset. De kanske inte stod varandra särskilt nära på ett personligt plan, även om de ofta på något sätt arbetat ihop i palatset, deltagit i samma möten och så vidare. Trots detta hade Dastan noterat hur någonting med Nashwar tycktes förändras med åren. Hon var inte längre samma Nashwar som en gång lämnat armén för att hjälpa de svaga och fattiga. Istället var hon nu ett av drottningens verktyg. Ett verktyg så arrogant förblindad av drottningens makt att hon numera gjorde allt för att få drottningens hemska och tyranniska styre igenom. Hennes liv kunde liknas med Dastans förflutna på vissa sätt och vis, men ändå inte.
Han om någon visste hur det kunde vara att tjäna direkt under drottningen. Skillnaden var att Dastan tog sig ut. Han visste att det han gjorde var fel. Han insåg tillslut att den drottning Akila som han en gång tjänade inte längre fanns kvar. Om inte Nashwar snart skulle inse detsamma, befarade han att han en dag skulle behöva ta hennes liv i strid.

Koncentrerat fortsatte Dastan att lyssna till deras konversation. Vad nu? Hörde han rätt? En son!? Hans ögon spärrades upp en aning av förvirring och chock och såg mot Ismat och Sera för att få bekräftat om de hört samma sak. Tankarna snurrade i hans huvud. Teorier om vad detta betydde i det stora hela och vad detta kunde leda till. Massvis med teorier och potentiella utfall, men inga svar. Det här krävdes att gå till botten med. Men inte nu.

Dastan kvicknade till och fann sig åter i verkligheten. Det viktigaste just nu var att ta sig ut från palatset. Generalen återfick sin fokuserade, koncentrerade blick och såg ner i golvet. Tålmodigt lyssnade han på deras konversation i hopp om att de snart skulle passera. Då och då sneglade han upp mot Ismat och Sera för att läsa av eventuella signaler eller dylikt från dem.

Skuggorna tycktes bli längre och får ett eget liv i korridoren. Några soldater verkade stanna upp och sedan flytta sig i breda cirklar för att ge fri väg åt gestalten som men släpande steg närmade sig. Det var nästan som om han varit i närheten och så dök upp när hans drottning behövde honom. Soldaterna som passerade honom slog ned sina blickar, han hade inte ett gott rykte bland palatsets vakter.

Han stannade upp för ett ögonblick, precis vid den korsande korridoren och ett leende spred sig på hans läppar. Där fans en närvaro han mycket väl kände igen. Men så fortsatte han framåt mot Akila och Nashwar.
“Min drottning” han bugade djupt med händerna utsträckta vid sina sidor. Han gav sedan en kort nickning till prästinnan “Sharin” hälsade han även henne innan blicken gick tillbaka till Akila och hans sneda leende blev bredare på hans läppar.
“Vad kan jag göra för att tjäna dig?”

Nashwar’s blick smalnade när Djan anlände, men det var en kortvarig blick innan hon tog ett kliv bak från drottningen och general för att ge dem utrymme. Hon mötte hans blick men lät inte deras ögon mötas länge nog för annat än vad som var nödvändigt för en bekräftelse att hon hört hans uttryck av respekt. Hon såg däremot mot korridoren där han hade stannat upp, för ett ögonblick, och medan hon lät sin blick vila i riktningen så bröts vilan av rörelser och hennes kropp spändes för det var omedelbart uppenbart att det inte var en av vakterna.

Greppet om hennes spjut hårdnade och hon började ta ett kliv framåt förberedd att försvara drottningen tills hon såg vem det var, och hon mjuknade lite i sin hållning samt släppte långsamt ut ett djupt andetag för att låta lugnet skölja över henne på nytt. Hon följde den nyanlände Ismat med sin blick, hon hade svårt att se henne som ett hot, men hennes närvaro var fortfarande alarmerande. När Ismat svepte sig om Akila tog Nashwar ett djupt andetag och började väldigt sakta släppa ut luften medan hon lyfte sitt spjut och passerade Djan, Akila och Ismat. Om det var nödvändigheten till paranoia eller försiktighet efter den senaste tiden bredvid drottningen, eller om det var hennes livstid av konflikter, så var det någonting som startade varje varningsklocka i hennes huvud när Ismat kom runt hörnet.

“Fängsla henne,” Började Nashwar med en skarp ton, talande till Djan utan att varken titta på honom eller indikera mot honom, och hon stannade upp i meningen som att hon inte var färdig med att prata medan hon gick mot korsningen, hennes spjut nu höjt från vilande läge och förberett för vad som möjligen dolde sig runt hörnet, ett hörn hon skulle runda med en utveckling i fallet om den försvunna prinsessan. Det var ändå på tok för stort sammanträffande att prinsessan rymmer och oraklet äntligen dyker upp i nästan samma stund.

Min drottning. Orden lugnade hennes ilska som puttrade under ytan och för ett kort ögonblick kändes det som om allting skulle lösa sig. Snarare. Det fanns inget annat alternativ än detta. Annars skulle huvuden rulla, minst sagt.

Blicken var fortfarande smal när hon mötte Djans blick, trots allt hade han inte varit här när något sådant här skedde och hon visste att hon skickat bud efter honom för ett lång tag sedan. Nå, de minuterna förstås som hon hade hört om detta. Men vem skulle inte vara tillgänglig för henne konstant?

“Echerna har rymt och – ” började drottningen, men hon verkade inte kunna avsluta sina ord förrän Djan knuffades undan av Ismat. En person som hon först hade svårt att placera, speciellt när hon var så tätt inpå henne. Ett kort ögonblick fastnade drottningen i de dimmandes ögonen, lite förvirrad över de minnen och syner som omfamnade henne. Ett kort ögonblick verkade det som om drottningen var paralyserad av Ismat och den sötsliskiga lukten omkring henne.

Inte förrän Nashwar röst skar igenom. Fängsla henne. Det verkade väcka Akila från Ismat och hon tog ett steg bakåt för att borsta en hand över sina kläder – som om hon föste bort lite smuts.

“Fängsla…?” frågade Akila, med en röst som var obehagligt lugn och hon skakade nätt på huvudet så att det svarta håret flög omkring henne samtidigt som ett obehagligt skratt verkade fylla korridoren från henne.

“Få ut information om vad hon vet om echerna och sedan döda henne. Varför slösa tid på smuts?”

–

Allt hände för snabbt för att Sera skulle hinna reagera på det. Om det inte vore för att Dastan greppade tag i henne och näst intill släpade henne ut skulle hon sprungit efter Ismat. Återigen var det hennes fel att någon skulle dö och det var ingenting som hon tog lätt på.

Det var som en tung sten som fanns på hennes bröstkorg och det gjorde det svårt att andas. Nej. Hon ville skrika nej men istället kom det bara ut som en viskning om ens det. Snarare ett andetag.

“Vi… kan inte lämna henne!” väste Sera i en viskning till Dastan, en desperat viskning.

Något var fel. När hon gripit tag om Akila och fångat hennes blick med sin så hade hon sett mer, mycket mer, än hon hade förväntat sig. Hon hade sett ett mörker där som hon inte kände igen, som inte var naturligt. Drottningen var inte bara galen, hon var fullständigt korrumperad, vriden på något vis.

Så tog drottningen ett steg bakåt och länken mellan dem bröts. Ismat drog ett skälvande andetag men gjorde ingen ansats till att fly, trots drottningens ord. Hon visste redan att det inte var någon mening att springa. Sera och Dastan skulle lyckas fly och hennes användbarhet hade förbrukats. Det var som det skulle vara. Hon kunde dock inte förneka rädslan som växte inom henne när rådgivaren närmade sig och hon fick hårt bita ihop käkarna för att hindra sig själv från att gripas helt av panik när hon både såg och kände hur ett mörker slingrade sig upp längs hennes ben och armar och höll henne på plats. Det var inte naturligt.

Med slutna ögon så mumlade hon en tyst, kort bön till Sharah innan hon öppnade ögonen igen och såg tillbaka på Akila, plötsligt med ett litet leende över läpparna.

”Gammal styrka skall inte förtvina. Ur askan skall eld väckas och dess ljus skall skingra skuggorna. I tid skall den förlorade åter träda fram och kronlös blir härskare på nytt”, viskade hon lågt.

”Där är din profetia”, tillade hon, både menat för drottningen och Djan att höra och trotset i hennes röst gick inte att missta för något annat. Hon skulle aldrig ge dem mer.

• This reply was modified 3 år, 7 månader sedan by Maeve.

Dastan fortsatte röra sig genom den dunkla korridoren med Seras arm i sitt grepp. Utan att stanna, vred han på sitt huvud och såg på Sera med en allvarlig blick som tydde på att han inte skulle släppa henne. “Om vi vänder tillbaka dit är vi döda alla tre.” Viskade Dastan kort tillbaka. “Låt inte hennes uppoffring vara förgäves. Vi måste röra på oss.”  Fortsatte han innan han vred sitt huvud åter mot den riktning de båda rörde sig i. Trots att han viskade kunde man någonstans höra allvaret i honom. Det fanns ingenting i världen som skulle få honom att släppa greppet om prinsessan.

De rörde sig efter en stund ner för en trapp som ledde ner till palatsets kök. Köket var alldeles nedsläckt och kockarna lyste i mörkret med sin frånvaro. Med Seras handled fortfarande i sitt grepp, ledde han henne sakta genom kökets mörker. Den fria handen höll han upp framför sig, utifall de båda skulle stöta på något oförväntat. När de båda rört sig en bra bit in i köket, uppenbarade sig plötsligt den bakdörr i mörkret som ledde ut ur palatsets lyxiga väggar, några meter bort. Generalen stegade försiktigt mot dörren och fick längst vägen syn på en kökskniv, liggandes på en stor skärbräda. Han greppade tag i kniven med sin fria hand och fortsatte sedan bort till bakdörren. Han såg åter på Sera och höll sitt pekfinger framför sin mun. Därefter öppnade han långsamt dörren på glänt innan han stack ut sitt huvud genom dörröppningen och skannade av den utomhusmiljö som befann sig på andra sidan dörren.

Djan skrattade lågt åt Ismats profetia då han kom fram till henne. Han stod så obehagligt nära att hon nästan blev insvept hon med i hans rock. Blicken var vänd till drottningen och ett litet men illmarigt leende prydde hans läppar.
“Hon behöver ju inte den för att jag ska höra vad hon säger” återigen skrattade han lågt samtidigt som blicken gick till Nashwar då hon började ge sig av, och sedan drottningen som även hon började ta sin avfärd.

“Nå, rör på fötterna” Djan började gå åt motsatt håll från vart de flesta vakter rörde sig. Utan att vända sig om höjde han handen och vinkade med ena fingret. Det var som en osynlig lina som gick från hans hand rakt till Ismat där den krokat fast djupt i hennes inre för att tvinga henne efter honom. Röken och skuggorna som band hennes ben var endast lösa nog för att hon skulle kunna ta små steg.

Djan nynnade lågt på en Iselemsk dryckesvisa då han gick före Ismat, ganska helt övertygad om att hon följde efter. Inte för att det fanns så mycket val. Efter ett par korsningar saktade han dock in för att sluta upp bredvid henne, nästan lutad mot henne där de gick. Hennes sötsliskiga doft av rökelse stack genom den stickande stanken av svavel som kom från den mörka magi han utövade.
“Till höger här framme,” började han med sin sedvanliga, hånfulla ton “tar man sig ut till den östra trädgården. Fin och lugn plats. Ingen kommer dit mer och den börjar bli lite övervuxen. Du vet säkert också, att där finns en hemlig gång genom muren och ut från palatset.”

Han skrattade till högt, som åt ett skämt bara han hört.
“Men vi ska ju förstås till fängelsehålan” han fortsatte därefter att nynna på sin visa och ökade stegen för att återigen gå före henne, men det var som om linan mellan dem blev slak och långsamt sjönk skuggorna som band Ismat undan. Strax innan korsningen tystnade han och såg sig kort över axeln. Minen var allvarlig men sprack upp i ett flin igen och med en handsvepning uppenbarade sig illusionen av en fängslad Ismat vid hans sida då han fortsatte ned för korridoren, återigen nynnandes.