Post has published by Vintersaga
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 34 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Den Lata Hundens värdshus

    Det var alltid full fart i Spillerhamn, sällan tråkigt, och särskilt underhållande kunde det bli när Lyckosamma Lissandras besättning hade kommit i land. Båten hade tagit skada, och besättningen var mindre till antal än innan de hade seglat iväg av samma anledning, men deras humör var inte dämpat för det. Skratt fyllde värdshuset där besättningen befann sig, en av flera besättningar, men just denna hade en livsglädje som inte ens döden verkade påverka.

    “Okej du vinner, men då räknar jag med en rabatt nästa gång!” Lissandra skrattade till och smällde in en penningpung i handen på snickaren hon hade hittat. Det var väl typiskt att de skulle vara utan snickare just nu när de för första gången på länge var i stort behov av en. De hade precis åkt på stryk av ett eskortskepp från Celeras när de slog till mot ett handelsskepp, och kom knappt undan i tid. De var inte så tunga, men de var lyckligtvis snabba.

    Av besättningens humör att döma dock hade man kunnat tro att de hade vunnit striden dock, och man kunde lika lätt tro att de var berusade, men Lissandra hade helt enkelt bara valt hennes besättning väldigt noga. En livsglädje, positiv inställning och rika på energi var vad som utgjorde hennes besättning, men gott som det ofta var så gick det ibland överstyr. Lissandra och resten skrattade högt när en från hennes besättning gjorde ett försök att flörta med en seglare från en annan båt, och fick som svar en sådan snyting att piraten föll till backen och låg kvar där efteråt utan att röra på sig.

    “Vi blir här en vecka, skräm inte bort potentiella rekryter redan, spara på oanständigheterna!” Skrattade Lissandra och pekade mot piraten som låg på golvet. En av de andra i besättningen rusade över dit, tog tag i piraten om fötterna och släpade ut den ur värdshuset. Lissandra satte sig ner vid sitt bord igen och svepte den öl som var kvar i hennes mugg, och slog sedan med den mot bordet ivrigt för påfyllning. Medan påfyllning var på väg såg hon sig omkring bland folket och besättningarna som fyllde det livliga värdshuset.

    Lyckosamma Lissandra

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Rösten till kaptenen skar igenom öronen på Toss och jublet fick det att bulta i hans huvud. Förstås var det alltid tacksamt att vara på land igen. Men efter så många dagar till sjöss gungade staden framför honom. Lite yr i skallen, greppade han tag om en trästolpe på bryggan och väntade på att världen skulle sluta snurra. Ja, det kunde ju inte vara han som snurrade – trots allt stod ju han still.

    Till slut  sprang han mot världshuset på sina ben som man kunde tro när som helst kunde gå itu då den stora magen vällde över byxkanten. När han sprang skumpade romflaskan till i magfickan i läderförklädet som hängde sjaskigt över halsen, och slog till pipans munstycke som stack upp. Något hår på hjässan hade han inte att tala om, utan istället verkade allt hår vara samlat i ett stort  brunt skägg som var flätat med en rosa rosett i slutet. Ett av fingrarna hade tyg virat kring sig och det var inte svårt att förstå att det var ännu ett skärsår. Trots allt var det inte allt för sällan som kniven var snabbare än Toss. Det blev allt svårare att räkna med färre fingrar, men lite god smak kunde de lägga till.

    Andfådd kom han till slut fram till kapten, ur en av sina många fickor på läderförklädet sträckte han fram ett lagom fettigt lamm ben. Sedan lade han händerna på sina knän och lutade sig framåt för att få tillbaka lite luft. “Jag…Jag” var det enda han fick ur sig, så andfådd som han var.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Lissandra skrattade glatt när Toss kom springandes och trollade fram köttet och räckte det till henne. Hon tog tag i det och såg på honom medan han återhämtade sig. Han var en fantastisk individ, på många sätt, och det tog inte mycket från honom för att hon skulle skratta, inte för att det var en hög ribba. Hon var en glad kvinna.

    “Du … du … Fall inte omkull nu, Toss. Andas, sakta ner, ta din tid att tala, vi har inte besättning nog att bärga dig till sjukstugan.” Hon log retsamt åt honom innan hon tog en tugga från lammet och sköljde ner det med sin dryck. Hans storlek var skrattretande olik hennes och många andra i besättningen, men det fanns inget annat än kärlek i besättningen för mannen.

    “Jag kan passa på att nämna att jag talade med en snickare. Vi blir här minst en vecka, skadorna på skeppet är på tok för omfattande för att vi tryggt ska kunna segla innan dess.”

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    En mörk figur satt i ett bord i värdshuset. Han var klädd i en lång  mörkblå rock med guldfärgade knappar som var öppen, och en väldigt smutsig ursprungligen vit skjorta som var dränkt i mörkt torkat blod. Han hade inte en hatt som de flesta piraterna ofta mätte sin status med, utan lät sitt våta svarta hår som var tydligt fortfarande fullt med salt vatten från havet ligga på hans axlar. Han var en främling till Spillerhamns pirater, vilket var ovanligt, då de flesta pirater inte dök upp ensamma i Spillerhamn utan blev inkluderade i olika manskap redan innan de kom dit.

    “Rekrytering?” sade han, och flera omkring honom blev tysta direkt och slutade skratta eller tala sinsemellan. Han hade förmodligen inte sagt mycket innan, men denna kontrast till hans tidigare tystnad väckte uppmärksamhet.

    Om han inte hade sett så eländig ut hade han varit mer stilig än pirater allmänt, men tack vare hans otvättade uppsyn passade han mycket väl in i Spillerhamns befolkning.

    Mannen hade bredvid sig sitt vapen som låg på golvet lutat mot stolen han satt i. Vapnet var ett ankare som hade ovanliga former, och såg inte ut att vara något man någonsin använt för skepp. Däremot antydde det uttorkade blodet på ankaret att det var använt relativt nyligen. Det såg tungt ut, speciellt då man tänker på hurdana vapen en pirat skulle välja att bära på, men han lyfte vapnet med förvånansvärd enkelhet med sin ena hand.

    Han steg upp och gick närmare Lissandra och ställde ankaret på ett bord brevid honom. Ankaret dunsade så att bordets yta sprack, men inte så att hela ankaret skulle ha sjunkit igenom det. På närmare sikt hade mannen en kedja som gick från ankaret upp längs hans arm, och det såg ut så att han inte kunde ta sig loss från ankaret själv, utan var tvungen att bära på det, på gott och ont.

    “Och om vi kommer med er, vart hade ni tänkt att vi seglar?”

    Det livliga värdshuset var nu tyst, och det var som om alla höll andan i väntan på ett svar till frågan från Lissandra.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att andas lugnt och sansat var svårare än vad Toss först hade trott, men han hann hämta andan när allas uppmärksamhet riktades till främlingen som hade mage att avbryta dem mitt i samtalet. Sen hade han förstås inte lika stor mage som Toss själv. Det var ett fantastiskt verk i sig, fylld med godheter och ibland skvalpade den som havet själv. Men mitt i tankegångarna hade han lyckats tappa bort vad han egentligen ville kaptenen.

    För att vara ärlig hade mannen, som så fräckt hade avbrytit dem, väckt hans uppmärksamhet. Det var något mörkt och mystiskt över denne. Något han inte sett innan. Han spärrade upp sina ögon något och knuffade sin kapten något i sidan, som för att varna henne att vara lite mer försiktig.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Lissandra var uppe i varv från att vara den hon är och var inte lika snabb med att sjunka i humör som resten av värdshuset. Så hon såg sig leende omkring efter den som hade talat, och lät sin blick vandra från person till person. Hon hade sett han som talat, men lät sig inte fastna med blicken där utan ville ta in rummet. Det kan vara faktumet att hon inte tog mycket hänsyn till första intryck, eller bara faktumet att skräckinjagande individer var ingenting nytt i hennes liv. Det betydde inte att hon inte hyste respekt för dessa, eller att hon inte förstod vikten av försiktighet, men livet var så mycket tråkigare om man var försiktig.

    “Vi seglar dit vinden bär.” Hon log åt honom, en genuin glädje i hennes uttryck. “Självklart har jag ett nät i vattnet, men det vore oansvarigt mot mig och min besättning att prata högt om det.” Hon såg mot hans unika vapen, och sedan blickade rakt upp i hans ögon från där hon satt lite hukad framåt. Hon såg mot Toss och log betryggande, innan hon såg tillbaka till främlingen. Värdshuset var fortfarande tyst, och det var lite frustrerande för henne att man så gott som höll andan inväntande ett svar från främlingen, som om förmågan att ha kul hängde på det.

    “Men du kan fråga vem du vill! Fiskelycka har jag och mina gott om!” Hon skrattade till och såg sig om. “Du kanske inte behöver ställa frågan just idag, du skulle inte blicka genom det klaraste vattnet.” Hon syftade såklart på faktumet att de mer eller mindre blev slaktade under deras senaste konfrontation. Det var såklart inte representativt av hennes prestation som kapten eller skeppets historik inom piratlivet, men det var helt klart en fläck på ett annars ganska fint skrov.

    Hon satt sig själv upprätt och sträckte ut sin hand till främlingen, leende. “Lissandra. Vem har du lyckan att vara?”

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Mannens blick var något känslolös då han betraktade Lissandra. Han tömde ett litet glas med väldigt starkt sprit i sig med en liten grimas. “Jag tycker inte vi behöver låtsas på ett ställe som detta att ni lägger nät i havet överhuvudtaget.” sade han något barskt. “Men oavsett ställer jag inte frågor om er… Fiskelycka… idag, enligt er önskan.”

    Då ankaret var i ett stadigt grepp i hans vänstra hand och kedjan hårt lindat kring hans arm var det upp till hans andra hand att besvara handskakningen – vilket var relativt normalt med tanke på att de flesta var högerhänta och valde att hälsa med den handen allmänt. Men det var svårt att avgöra ifall han själv var högerhänt, så bekväm som han verkade med vänstra handens grepp kring ankaret.

    “Mitt namn är Deimos Situros. Men ni kan kalla mig Späck.” Sade han medan han skakade hand med Lissandra. Hans ansikte rörde sig inte nästan alls, och hans allvarliga min var prydd med ett gammalt ärr längs kinden som slutade framför örat.

    Valet av smeknamn var något komiskt – kanske det syftade på att han hade mage nog att låta bli att bry sig om social artighet? Svårt att avgöra. Men han hade verkligen inte en mage som gick att jämföra med den majestätiska buk som Toss hade.

    “Då jag sade ‘vi’ så talade jag inte för någon annan än mig själv…” sade han medan han tittade omkring sig på piraterna, smugglarna och resten av det ohederliga folket som valt att leva i Spillerhamn. “Men ifall jag får min andel av er fiskelycka så kan jag se till att ingen går och blåser er hatt överbord.”

    Hans sätt att uttrycka sig var något mera formellt än vad kunde väntas av en pirat. Detta antydde på att han var antingen välutbildad eller av förmögen härkomst.

    “Jag är dock inte kräsen om uppgifter. Vad säger ni? Är jag välkommen, eller har ni krav på rekryter?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Jasså?” Lissandra skrattade till och såg sig om när han presenterade sig med namn för att mäta reaktioner. Av fleras reaktioner att döma reagerades det mest på Späck och inte namnet som kom innan, så hon helt enkelt log roat mot honom medan hon höll hans hand i ett fast grepp. Inte mätbart med styrkan han besatt såklart, men ett tränat grepp helt klart. Hon var trots allt en person som inte var blyg med att använda sina händer i sitt arbete tillsammans med sin besättning, och hon hade fler än en gång lämnat rodret med trasiga handskar och blodiga händer efter en storm.

    “Vänj dig med mina ordval, det är inte min avsikt att förklä vårt arbete, det bara blir så.” Hon storlog och såg honom rakt i ögonen, som om hon försökte se vad som låg dolt bakom dem. Hennes leende, hennes skratt var ingenting som verkade påklistrat, och för hennes besättning var det inte ett ovanligt tillstånd att se henne i, oavsett situation. Vissa till och med såg det som utmattande, andra som att hon inte tog världen på allvar.

    “Krav hoppas jag alla har på sina rekryter, vi inte färre än båtarna intill oss! Ett har du redan klarat av, ett annat är om du fortfarande vill, en vecka från idag. Resten listar vi ut under tiden vi väntar. Har du träffat Toss?” Hon pekade mot skeppets härliga kock och gav Toss ett varmt leende. Hon älskade sin kock.

    Utifrån var det kanske svårt att ta Lissandra på allvar, men ingen som kände henne eller som hade stött på henne till havs eller hört talas om henne här i Spillerhamn skulle säga att hon inte var en fara till havs och en lukrativ kapten att segla med.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Deimos såg på på Lissandra med en studerande blick medan hon talade. Han besvarade inte Lissandras leende med ett eget – han verkade inte att visa glädje eller optimism utan eftertanke. Det var nästan ironiskt hurdan kontrast det var mellan Lissandra och Deimos i deras uppsyn, sätt att vara och ja… Nästan allt annat, också.

    “Då så. Jag är gäst här i värdshuset, i det tysta rummet i ändan av korridoren på övre våningen. Ni hittar mig där ifall ni behöver mig.”

    Han såg nu mot Toss och nickade snabbt medan han sade till denne kortfattat “Angenämt.”, och räckte fram sin hand till denne för att skaka hand.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vad det var Toss hade tänkt berätta åt sin kapten innan som nästan hade tagit andan ur honom. Han stod lutad mot disken, som kanske var en lättnad för hans ben och knän. Att de kunde bära upp hans stora personlighet… eller snarare kropp var en fråga och det var många som hade en vadslagning om när de skulle få nog av det. Ett par stolar hade redan blivit pinnar under hans vikt.

    Lite osäkert sträckte han fram sin hand mot främlingen. Hans handslag var hårt och lite oväntat ifrån en sådan person kanske men det fanns något fundersamt där medan han lät sin blick vandra upp och ner på mannen som om han analyserade honom.

    “Du ser ut som du kan behövde lite mer mat i magen. Gör han inte, kapten?” frågade han eftertänksamt och knuffade Lissandra i sidan för att ta fram två stycken kycklingben i fickan och sträckte ett åt sin kapten och den andra åt främlingen.

    “Och ja… juste! Angenämnt, ja!” utbrast han, lite för inne i sitt egna tänkande och skrockade till.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Lissandra log först åt Deimos och sedan åt Toss när han knuffade hennes sida. Hon skrattade till och tog en klunk till från sin mugg medan hon betraktade de två.

    “I din närhet ser de flesta ut som att de behöver någonting i magen, kära Toss, jag har ännu inte träffat någon som överträffar din majestätiska form. Jag tycker du bör göra någonting åt det, helt klart.” Hon log genuint mot sin kock som hon älskade djupt och klappade honom på armen innan hon accepterade hans gåva och vände sedan blicken tillbaka till Deimos.

    “Herre Späck, om jag får fråga, medan vi njuter av Toss vänlighet  …” Började hon nyfiket och lutade sig framåt medan hon tog en tugga från kycklingbenet. “En hypotes. Låt oss säga ditt skepp får nys om ett handelsskepp ryktat innehålla stora rikedomar från Karm, och ni sätter kurs mot dess rutt. På vägen får ni chansen på ett annat handelsskepp som stoltserar Celeras flagga, lätt härjat från stormen kvällen innan, men ni ser också en sällsynt stor mängd beväpnade vakter på skeppet. Ni vet att om ni försöker er på Celeras skepp finns det en risk att ni antingen inte hinner eller inte har styrkan att försöka er på skeppet från Karm efteråt. Vad bör göras?” Hon log glatt åt honom, men tonen i slutet begärde ett svar, det var väldigt tydligt en prövning från henne.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Späck såg på maten som han blev erbjuden av Toss, och tog emot kycklingbenet utan ett ord eller leende. Det var något egendomligt i hans sätt att vara – han verkade inte ens kapabel att le, även om han haft orsak. Detta var första gången han skulle äta något på flera dagar, då han använt sina egna pengar på att supa i lata hundens värdshus. Med en hungrig blick åt han snabbt från kycklingbenet och verkade inte ens bry sig av att han bet sönder av själva benet och svalde allt han tuggade igenom.

    Han såg på Lissandra med en tankfull blick. Han insåg att detta var ett test, men han var inte en främling till att tänka strategiskt. Även om hans sinne var rubbat av alkohol kunde han lätt svara på frågan – hans tolerans för alkohol var trots allt onaturligt hög, och hans sinne var vältränat.

    “Till mig är det klart att vi inte kunde ta de beväpnade vakterna på skeppet från Celeras ifall vi nyss plundrat skeppet från Karm. Vi skulle göra gudarna en björntjänst ifall vi inte försäkrade en möjlighet att plundra båda skeppen, även om vårt försök efter vår första seger skulle misslyckas.”

    Späck fortsatte äta febrilt från kycklingbenet, med både kött, brosk och ben som gick ner utan klagomål.

    “Och, skeppets försvar vore förmodligen försvagat av stormen innan – vilket innebär att vi bör anfalla innan de återhämtat sig. Dessutom vore det egendomligt ifall ett handelsskepp från Celeras vore så välskyddat om det inte hade stora rikedomar med sig heller.”

    Han tittade på bordet där han lagt sitt ankare, och såg att det stod ett glas vatten, som han fräckt tog åt sig och drack utan att fråga.

    “Jag tvivlar inte att vi kunde plundra skeppet från Karm. Om vi hinner ikapp dem beror på ifall vårt skepp är längre än skepp ifrån Karm. Säg mig… Lissandra… hurdant skepp har ni?”

    Blicken i Späcks mörkblåa ögon var kuslig. I det mörka hörnet som inte var väl belyst hade han sett ut som de flesta andra, men när han stod vid de andra och ljus fann sig i små strålar in i värdshuset och nådde hans ansikte var det tydligt att hans hud var mörk – en ljusare ton av grå. Det svarta håret var långt nog att nå hans axlar och täckte hans öron.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nöjd var han åtminstone över att de båda verkade äta hans mat, inga klagande miner ännu i alla fall. Fast det var lite svårt att tolka den magra främlingen fast å andra sidan såg han ut att sluka benet utan att stanna upp en sekund att njuta. Vilken tragedi!

    Toss verkade vara i sina egna tankar och han hörde inte riktigt vad kaptenen sa. Han verkade försvinna så fort det kom på tal om något obekvämt eller något han skulle vara tvungen att göra. Vad var det hon hade sagt? Skulle de gå an att instämma? Det var värt ett försökt. Han nickade lätt med ett svagt leende – om något förvirrat.

    “Ja… ja precis!” instämde han och väntade på svaret från främlingen.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Bra!” Skrattade Lissandra och log mot Späck. “Det är fel, men det var ett bra svar. Jag tog samma beslut, med samma resonemang, och hade gjort det igen. Därav den dämpade stämningen i besättningen.” Hon indikerade omkring sig, och fastän det inte var vidare dämpat bland hennes folk, så kunde de som oftare stött på den besättningen se skillnaden. De hade precis kommit från en förlust, och det hade gjort ont. Men ingenting lindrade svedjan som gott i magen och gott sällskap.

    “Värdet på skeppet var enormt, men det var inte ägodelar, utan en politisk person av stor vikt. Jag är säker på att om vi hade väntat länge till så hade vi stött på en eskort som skeppet separerats från i stormen. Det potentiella värdet bländade oss, och skeppet visade sig krylla av soldater.” Hon skrattade till igen och ryckte på axlarna. “Vinster och förluster, det finns ett värde i båda. Synd bara att vi inte fick en fler av det första där.” Hon såg sig om på sin besättning och tappade leendet en kort stund innan hon återvände till det mer relevanta. Späck. Och Toss såklart, som spottade ur sig någonting halvt osammanhängande. Hon kisade med blicken mot honom medan hon försökte förstå vad han svarade på. Hade hon frågat honom någonting? Hon ryckte på axlarna.

    “Jag bedömde också att vårt skepp skulle hinna ikapp skeppet från Karm, vi har ett kvickt ett, men hade vi inte haft det så hade jag nöjt mig med ett försök på skeppet från Celeras. Man måste våga chansa lite då och då, och det bör du vänja dig om du söker dig till vår besättning. Ibland behöver vi lita på vindens råd.” Hon log åt honom och vände sig Toss.

    “Toss, har du någonting du vill fråga Späck här? Säkerligen har du någon prövning i ditt huvud vi kan ställa honom inför, för att se om han är lämpad vår besättning. Det är inte hur vi brukar göra saker, men vi är strandade en vecka, vi kan försöka ha lite kul.” Hon log åt dem båda medan hon fortsatte med betydligt mindre tuggor från sitt kött än vad Späck tog. Det orsakade henne faktiskt en del obehag att se hur djuriskt han åt köttet, men hon hade sett dylika saker tidigare. Dock inte hos människor.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Späck såg på Lissandra med en bedömande blick.

    “Om det vore rätt eller fel svar beror enbart på verkställandet av beslut och utnyttjandet av möjligheter. En politisk person av vikt kan vara värdefull som fånge, bara man hittar rätt person som är villig att betala för dennes liv.”

    Hans allvarliga min ändrade inte även om hans ton var mildare. “Jag dömer inte era beslut eller ert verkställande. Jag är säker att ni gjorde det bästa ni kunde i tillfället. Trots allt, vem är jag, en man utan besättning och skepp, som bär omkring på en fysisk souvenir av en förlust, för att döma er?” Han talade såklart om ankaret som satt fast i hans arm.

    Efter att han talade till slut såg han mot Toss. “Ja, hade du något för mig att besvara?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att få all denna uppmärksamhet var ingenting som Toss var van med och han rörde sig lite obekvämt där han stod och drog en hand nerövst genom sitt hår. En prövning? Vad visste egentligen Toss om något annat än mat och dryck. Fast hon begränsade ju honom inte med något annat. Han ryckte lite lätt på axlarna och placerade båda händerna om sin höft och till slut mötte han främlingens ögon med ett svagt nästan lurigt leende.

    “Koka spik på en soppa kanske, kapten?” föreslog han och det fanns en lite mer allvarlig ton över hans ord och han nickade sedan lite mer beslutsamt för sig själv.

    “Att laga god mat på de få saker vi har ombord efter många dagar på havets böljor är ingen lek, kan jag säga dig pojk!”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Lissandra skrattade till och nickade. “Javisst kan det vara en person av värde och rik kan man bli, men stjäl du fel person får du ingen lösensumma alls och riskerar ge fastlandare en ursäkt att starta ett av sina krig till havs.” Hon ryckte med axlarna lite lätt, ett ögonblick av missnöje tydligt på hennes ansikte innan hon belåtet vände sig mot Toss. Hon gav inget svar om deras skepp, men om det var avsiktligt eller om hon var disträ var alltid knepigt att avgöra med henne.

    “Det låter som en fantastisk sak att utsätta vår väldigt lovande kandidat för. Vad säger du Späck, känner du för att koka spiksoppa? Jag tror inte vi har handlat in nytt förråd ännu Toss. Vad sägs om att vi överlämnar morgondagens middag till honom?” Hon log mot Toss och såg sedan mot Späck. “Vad sägs? Vågar du dig på matlagning?” Hon hade ett brett leende och lutade sig fram mot honom med nyfikenhet. “Du ser verkligen inte ut som en matlagare.” Hon såg mot slamsorna som kvarstod av det Späck hade ätit.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Späck såg förbluffad ut och han var inte någon som var bra på att täcka sina reaktioner. Matlagning?

    Ja, visserligen hade han inte någonsin behövt lära sig den konsten. Han hade alltid förut i sitt liv kunnat anställa personal som kunde hantera matlagningen. Men nu hade han knappt pengar för ingredienser som behövdes för att laga mat, eller kryddor. Själv hade han levt mycket på rå fisk över tiden, då det var så gott som gratis ifall man fångade det själv, och det märktes på hans stil att äta kycklingen att han inte haft tillgång till varm mat på en god tid. Han hade inte lämnat mycket kvar.

    Han var också mycket medveten om att det var en konst att laga mat som lämpade sig för människor och alver, och sådan mat som var god var ju nästa steg från att laga sådan mat som var ätbar. Men Späck, han hade aldrig varit emot kreativa lösningar. “Middag… varför inte?… Men hur många är det jag ska bereda mat för? Kanske jag kan få använda köket här i värdshuset…”

     

     

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Toss kunde inget annat än att instämma till sin kaptens ord. Späck såg definitvit inte ut som en person som lagade mat – eller på gränsen att han ens åt något. Han granskade mannen lite skeptiskt framför sig – som om han inte riktigt trodde att Späck skulle kunna en sådan utmaning.

    “Hela besättningen…!” utbrast Toss och skakade nätt på huvudet åt hans förslag. Inte riktigt nöjd med det. Trots allt var han tvungen att slava på deras skepp och matlagnins möjligheterna var inte allt för väl där.

    “Och inte alls…! Skeppet är där maten ska lagas, inte sant kapten?” frågade han och kastade en blick mot Lissandra.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Lissandra skrattade till och nickade, hennes ton munter. “Vi äter hemma ikväll!” utropade hon. Hon smällde händerna i bordet och reste sig hastigt upp. Hon började svänga blicken till höger och vänster om sig, över sin axel inräknande och sedan började hon tyst räkna på någonting.

    “Tjugo munnar vill bli mättade idag. Nej … nitton!” Hon stannade upp efter att ha rättat sig, och verkade gå igenom information i sitt huvud. “Ja, nitton är vi kvar!” Hon log åt Späck. “Under middagen vill jag höra mer om din förlust,” Hon pekade mot ankaret medan hon gjorde en tillkallade gest mot en från deras besättning. “Mat i skeppet om två timmar. Informera resten.” Hon log till mannen som nickade innan hon såg tillbaka mot Späck. “Behöver vi något?”

    Hon klev samtidigt upp nära Späck och lade handen på axeln. “Vad sägs om att vi kör igång direkt?” Lissandra hade full fart, och verkade nästan redo att ha samtal med alla tre hon talat till samtidigt, men mannen hon kallade på slank tillbaka till sitt bord.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 34 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.