- This topic has 48 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Händelserna sker i nutiden, År 1422, Tredje Tidsåldern.
Vattenytan av det Me’erisiska havet vaggade långsamt på en klar och molnfri dag. Vågorna rullade kring den enorma onaturliga malströmmen som ledde ner till Antrophelia. Ett handelsskepp som hade lämnat den undervattniska staden på förra årets sida hade nu återvänt. Skeppet hade Me’erisias flagga, och seglen som vid avfärden hade varit blanka och vita var nu ersatta med Handelsgillet Bläcks segel, i blå och guld.
Handelsgillets hamnpersonal stod redo att lasta ut varor från skeppet, och det kom det – i stora mängder. Wreax Situros hade gjort sina allra bästa affärer hittills, då han hade sålt alla varor han tagit med sig från Me’erisia till Celeras, både för sin egen del och de varor som han sålde istället för sin fader, som inte längre gjorde handelsresor ut ur Antrophelia, och därmed lät sin son exportera varorna.
En stor anledning till Wreax affärslycka var att han hade gjort en enorm vinst på koraller, vilka hade sen krisen i Djupgraven haft ryktet kring sig att de är på väg att bli mera av en sällsynt lyxvara. Detta var dock rykten som inte var sanna för de flesta andra än Me’erisierna – koraller som användes i andra riken för smycken och i tillverkning av läkemedel var fortfarande lika tillgängliga som tidigare. Men faktumet att ryktena spreds och inverkade på priserna hade Wreax som enda försäljare inget emot.
För flera Me’erisier hade krisen i Djupgraven dock varit en mindre katastrof. Nästan 90% av byggnadskorallen i staden hade vittrat sönder, vilket gjorde att kring 20,000 Un’Antrophel’ier som hade bott i staden nu var hemlösa, fattiga och i rörelse antingen i Antrophelia, eller Neurotar, Vanratar och Nentia. De flesta förlitade sig på släktingar i Vanratar då det var närmast, men alla hade inte det. Djupgraven hade varit det enda stället där denna slags korall växte, även om den var mycket populär inom hela Me’erisia som byggnadsmaterial.
Men Wreax var i en nöjd situation. Han hade fullkomlig kontroll över de nya odlingsområden där byggnadskorallens nu utvinns av hans arbetare. Detta gjorde att han hade en kontroll över en specifik råvara som han nu kunde prissätta. Han hade själv sett till att återplantera byggnadskorallen på sina egna områden före han hade förgiftat hela korallkolonin i Djupgraven. Men detta var inte allmän information.
Han steg ut ur kaptenens hytt i handelsskeppet belåtet, och gick ut ur skeppet på kajen. Han var inte ett dugg påverkad av att ha åkt med malströmmen ner, medan flera av hans besättning som var från Spillerhamn och nu under däcket för att inte bli sedda hade kräkts på vägen ner. Denna nya besättning bestod av sjörövare och pirater, men var under strikta regler från Wreax – han tillät inte att de gjorde något överhuvudtaget medan de var i Antrophelia, för ifall han fick veta så betydde det att hela besättningen skulle bli dränkt. De fick inte ens lämna skeppet medan de var där.
Wreax hade flera som väntade på att hans skepp anländer tillbaka till Antrophelia. Första som stoppade honom vid kajen direkt var hans egen fader.
Chronis Situros kramade sin son vänligt på återseende. ”Välkommen hem, min son. Jag ser att du haft affärslycka.”
”Det har jag minsann, fader. Och tack. Jag har tyvärr inte mycket ti…”
Chronis tar i Wreax arm då han ser den sista piraten från skeppets besättning som går på däcket och tar åt sig ett äppel från en tunna före denne går genom en dörr och längs en trappa ner under däcket. Handelsgillets arbetare ser förundrat på piraten, men inte ställer frågor utan fortsätter att lasta ut gods från skeppet. Men Chronis var inte imponerad över piraten ett dugg, och såg argt på Wreax ”Och vad har du gjort med Kapten Alcander och hans besättning?”
Wreax såg på sin fader, först konfunderad… Han kom ju nästan inte ens ihåg den tidigare besättningen som sagt upp sig i Celeras. ”Ja Alcander! Han sade sig upp. Jag var tvungen att ersätta manskapet på mitt fartyg.”
Chronis såg åter på sin son. Det hade nu varit tio år sedan Wreax hade återvänt till Me’erisia från Dar Zakhar, och fadern hade långsamt men säkert vittnat hur sonen blev mer och mer otydlig om vad han gjorde. Detta var det sista strået som behövdes för att Chronis nu tappat respekten för sin son.
”Wreax… Jag behöver inte veta mera. Jag har insett att du gör dina egna val utan att lyssna på mina råd längre. Jag tror inte jag känner dig numera.”
Hans faders ord var som naglar på en tavla för Wreax. Den enda personen som han verkligen innerst inne brydde sig om, förutom hans moder som han inte sett på tio år, hade nu slutligen sett igenom hans fasad. Chronis hade tidigare valt att vända sin blick från det, men behövde bara nu använda en pytteliten del av sin ovanliga intelligens för att inse att Wreax var djupt i den kriminella världen – att ha kunnat få en full besättning av pirater var inte något vem som helst kunde göra. ”Vi ses sen hemma, ifall du kommer dit. Därifrån kan jag inte hålla dig ute. Det hör trots allt till dig efter att jag är borta.”, sade Chronis någotlunda besegrat, och gick långsamt bortåt utan att säga farväl.
Det Chronis hade sagt skar som en dolk i Wreax hjärta. Han hatade denna känsla, för att den fick honom att känna sig som en liten pojke och svag. Den effekten hade Chronis på honom, Wreax hatade det. Men nästa person var redan på väg till Wreax. Denna var en mörkklädd, slank me’erisierkvinna som hade en svart mantel och en dräkt som följde dennes kroppsformer i havsblått läder och hon bar smycken av guld med diamanter. På höftet hade hon en dolk i en skida. Hennes ögon var ljusblåa, hennes långa hår svart, och hennes hy var en ljus ton mellan turkos och violett. Wreax vände sig mot denna, och log milt oavsett den emotionella smärtan han kände inom sig.
”Aspector Naera.”
”Herr Bläckspindel”, viskade hon tyst under sin röst, innan hon började tala i vanlig volym. På sättet hon tilltalade Wreax var det uppenbart att hon var en person med hög ställning i Wreax kontaktnätverk. Kvinnan kommer närmare Wreax. ”Det har pågått intressanta saker i drottningens palats.” Hennes kroppsspråk var ledigt, och hon lägger sin ena hand på hans bröstkorg, och den andra handen håller hon vid hans öra för att viska i det. ”Jag lyssnade in på demonen och henne. Ayperos avslöjade att Neuron, Vanra och Nenna var demoner, och de har byggt maskiner på en energikälla som upprätthåller Antrophelias sköld och styr malströmmen.” Hon tog sin hand från dennes öra och tittade djupt i Wreax ögon med en längtande blick. Men det Wreax hade hört var saker som fick honom att vara distraherad av sina egna tankar.
Jaså. De tre gudarna var ju inte så gudomliga… De var bara demoner som hade turen att hitta en källa av magisk energi. Men denna energi… Hmm. Vem vet vad jag kunde göra med den, med rätt grupp av magiker…
Som före detta Aspector i det Tredje Ögat hade Naera vältränade magiska talanger som lät henne tjuvlyssna utan att bli bemärkt, och det var en av främsta orsakerna till att Wreax anställt henne till att vara Bläckspindelns Kontaktnätverks ledare i Me’erisia medan han var annanstans. Wreax nickade till Naera, varpå han tog i handen som hon höll på hans bröstkorg och log till henne. ”Du har arbetat väl. Jag ska ersätta dig skilt för informationen och risken du tog för att få den.”
”Jag har ett nytt uppdrag åt dig… Jag vill att du tar reda på allt du kan få reda på om demoniska ritualer.” Han rörde hennes kind och hennes hår. ”Och jag vill att du hälsar på hos mig igen i kväll när gatlyktorna tänds.”
Naera gav Wreax en blinkning med sitt ena öga. ”Det ska gå att ordna, det var ju ändå över ett halvår sen sist…” Hon log medan hon gick iväg från honom och släppte långsamt taget om hans hand medan hon gick. Sedan drog hon huvan på sin mantel över sitt huvud.
Wreax såg längtande efter Naera, men började snabbt tänka vidare. Vad om han kunde binda Lloth eller Ayperos till sin vilja genom en ritual? Eller vad om han kunde framkalla en demon och binda den till sin vilja för att strida mot dem? Möjligheterna var oändliga. Men denna sak måste vänta. Även om en sådan ritual skulle finnas, vilket inte var omöjligt men högst osannolikt, så skulle han som ingenting vet om magiska ritualer inte kunna göra något med informationen även om han hade den nu, vilket han inte heller gjorde. Och dessutom behövdes det en massa arkanister med rätta förhållningen till magi.
Nu var det dags att gå till drottningen Isra Sarrancenia, som han skickat ett brev till från Celeras. Hon var säkert redan medveten om att han anlänt till Antrophelia, och att detta första möte mellan Bläckspindeln och henne skulle ske inom kort.
Wreax var som vanligt klädd i sin dräkt med Handelsgillet Bläcks färger, och sin egen svarta mantel som han bar på axlarna. Han gick till palatset i Antrophelia, varpå han stod vid dörrarna till drottningens sal. Han glodde ilsket på vakterna, medan de tittade tillbaka med en avsmak. Han kom fortfarande ihåg hur han tre år sen blivit antastad av dem öppet inför alla Antrophel’ier som var ute då, och han hade gjort det dyrt för dem att ersätta honom för det. Även om hela incidenten blivit avklarad då och hans rykte blivit reparerat bland adeln efter att de blivit tvingade att be om ursäkt så ogillade han fortfarande Nennas kompanjoner starkt. Och de gillade verkligen inte honom heller – de hade blivit utskämda på grund av honom.
Efter att ha borrat igenom båda vakterna med sina ögon och njutit av att han var i positionen att bli betjänad av dem då de motvilligt öppnade dörrarna till honom steg han in i palatsets stora sal där Antrophelias tron var i ändan, som för tillfället fortfarande var tom. Han gick sakta framåt mot tronen.
-
Av någon anledning så fick det stundande mötet henne att känna sig trött. Kanske var det på grund av tonen han haft i brevet han skickat henne, det där kravet han ställt, och det faktum att hon anade att han skulle hålla samma ton även i person. Hon hade aldrig varit mycket för att munhuggas, om det inte var på det retsamma sättet, och ända sedan hon tagit tronen så hade hon haft ännu mindre tålamod med folk som ifrågasatte henne och ställde krav. Hon hade avrättat folk för mindre.
Men hans far var en respekterad man inom Handelsgillet Bläck och hon ville inte göra sig ovän med gillet genom att vägra denna Wreax en audiens. Så hon hade bitit i det sura äpplet gjort sig redo att ta emot denna ’bläckspindel’ eller vad han nu kallade sig.
Ett par dörrar vid sidan om tronen slogs upp och två soldater eskorterade henne in. De var uppenbart inte en del av Nennas kompanjoner, deras rustningar var mörkare, enklare på något vis, och deras ögon var… Nå, de var liksom inte riktigt naturliga.
De placerade sig vid foten av tronen och blockerade med sina kroppar besökaren från att närma sig tronen ytterligare medan drottningen steg upp för de få trappstegen och slutligen slog sig ned på tronen. Först när hon satt sig ned och rättat till sin ljusa klänning så lyfte hon sin grå blick och såg ned på Wreax. Hennes vita hår låg i mjuka lockar kring hennes bara axlar och hjässan pryddes av en enkel krona i guld.
”Välkommen hem, Wreax Situros”, hälsade hon utan att visa något av det hon kände, ett litet, tunt leende över läpparna i väntan på att han skulle buga för henne och förklara varför han kommit.
-
Wreax såg oimponerat på soldaterna som stod framför drottningen, men var nöjd över att drottningen inte hade Nennas kompanjoner vid sin sida. Att de stått framför de flesta kungliga i hus Sarrancenia och inte längre hade den position de hade i samhället var något som han var mycket road över.
I Dar Zakhar hade han varit tvungen att vara med på uppdrag som en infiltrerare i samarbete med deras skuggdansare tack vare sina unika talanger som halv me’erisier, och hade han dräpt flera varelser av olika slag under de tio åren som han var där. Tack vare den erfarenheten var han inte rädd för vakterna oavsett deras åsyn. Men han var inte här för att ställa till med ett gräl, så han lät dem stå emellan honom och drottningen.
“Tack, ers höghet.” Wreax bugade kortfattat med högra handen över hjärtat. “Jag antar att ni vet varför jag är här. Trots allt är information makt.” Den senare delen av vad han sade gjorde han med ett självsäkert leende mot drottningen, men inte direkt hånfullt.
-
Hon betraktade honom under tystnad när han bugade. Hon kände till hans bakgrund, särskilt om hur han varit i Dar Zakhar under flera år. Hon och hennes bror hade i Dar Zakhar ofta blivit påminda om att de inte var de första halvbloden som satt sin fot i mörkeralvernas stad, och Wreax Situros hade flitigt använts som exempel. Typiskt Lloth att vilja snärja alla med ens ett uns av hennes folks blod i ådrorna…
Hans ord och hans självsäkra leende fick henne att rynka lite på näsan och hon viftade avfärdande med ena handen, som om hon på så vis kunde få honom att upphöra med det där extra det där teatraliska.
”Jag vet vad ni erbjöd i ert brev, och jag vet att ni har resurser, men jag har inte tålamod för den lek ni försöker bjuda upp till. Har ni ett förslag att lägga fram så föreslår jag att ni gör det utan att dansa kring ämnet”, svarade hon kallt, hennes blick fortfarande vilandes på honom.
-
Wreax såg på Isra att denne inte för tillfället hade tålamod för att ta konversationen i den takt han hade velat.
“Rakt på sak, det skall gå. Då börjar vi med mitt första förslag.”
Wreax rörde sina axlar en del före han fortsatte tala.
“Jag ger er gärna information på dem som är efter Ayperos, som mina kontakter har fått reda på. Men jag har också ett annat förslag. Worggard.”
Han betraktade Isra noga för att studera hennes reaktioner.
“Jag har redan en överenskommelse med vättekonungen Zekk Grashnak. Med hjälp av mina resurser är han i processen att stabilisera sitt rike i norr. De har skräckinjagande militär styrka på land och i underjordiska gångar. Och, mitt andra förslag är att jag kan se till att ni kan sätta er vid samma bord för att diskutera om en allians.”
Wreax pausade dock, för att gå näst till vad han vill ha i utbyte.
“Men det jag vill ha i utbyte, för både informationen och alliansen, är att jag vill vara er kungliga rådgivare. Och det innebär en full, obegränsad inblick i vad ni planerar för Me’erisia – och en fullkomlig rörelsefrihet i utförandet av denna uppgift. Oavsett var i Talanrien jag skulle vara vid tillfället skulle mina råd nå er mycket snabbt via min representant.”
Wreax såg på Isra utan att blinka, i väntan på vad denne skulle svara henne.
-
Under tystnad betraktade hon honom medan han talade, hennes händer knäppta framför henne i knät. Hon kände ilskan blixtra till inom henne när han talade öppet om Ayperos och de som var efter honom, men hon dolde det väl, hennes ansikte lika kyligt och passivt som det varit sekunden innan. Vem var han som trodde att hon och Ayperos skulle behöva hans hjälp? Men det var sant att hon saknade pålitliga informanter, och Ayperos var jagad. Även om de nu hade styrkan att stå emot sina gemensamma fiender så var det ändå att föredra att få information innan det kom till ett fullskaligt slag…
Han fortsatte, talade om Worggard och vättarna som levde där. Smutsiga varelser… Men hon skulle kanske kunna ha användning av deras militära styrka, kanske kunde hon med Ayperos hjälp absorbera deras rike och ta det hon behövde utan att behöva sitta vid samma bord som en sådan varelse…
Sen kom han med sitt krav, det han ville ha i utbyte för det lilla han erbjudit henne, och tystnad föll över salen. Det varade i ett par plågsamma sekunder innan hon inte längre kunde hindra sig själv och brast ut i ett skratt som fick tronsalen att eka. Det var ett vackert klingande skratt, men det rådde inga tvivel om att hon skrattade åt honom snarare än med honom.
”Min rådgivare!?” Hon hade slutat att skratta men hennes leende var fortfarande brett och hennes tonfall var roat.
Hon reste sig upp från sin tron och gick ned för trappstegen, förbi vakterna som stod framför henne. De gjorde en ansats till att följa henne, men hon höll ut en hand för att hindra dem och de lydde utan tvivel i sina rörelser. Istället gick hon ensam fram till Wreax där han stod, betydligt längre än vad hon var, men sättet på vilket hon rörde sig och hur hon såg på honom lämnade inga tvivel om vem som stod högst i rang.
”Ni kommer hit… Och erbjuder mig vad? Smulor? Information som jag säkerligen skulle kunna få för ett par guldmynt och ett förslag om ett eventuellt möte med en vätte… Och i utbyte ska ni ha en plats i min innersta cirkel och obegränsade friheter i vad ni kan och inte kan göra utanför mina salar, och dessutom via en tredje part?” Hennes leende hade dött ut medan hon cirkulerade honom och när hon slutligen stannade upp precis framför honom så var alla tecken på glädje, hånfull eller annan, som bortblåst.
”Det låter som ett förslag där jag har allt att förlora och ni har allt att vinna. Jag vet inte ens vem ni är, ni har inte presenterat några som helst bevis på att ni faktiskt kan göra något av allt det ni påstår. Vad för råd är det som ni kan ge mig som inte redan uppfylls av en annan?” -
Wreax såg på Isra, medan hon gick kring honom, och han visade inte annat än sitt självsäkra leende. Men då han började tala igen hade hans tal en aningen hånfull ton.
“Ni må dansa med demoner, Isra Sarrancenia. Men undervärlden är min. Då ni ber om information med ett par guldmynt, vet ni vem mynten går? Till mig. Och den ni bad informationen om kryper stönande fram till mina fötter och kysser mina tår för att få en liten smakbit av allt jag vet.”
Hans olikfärgade ögon tittade fortfarande Isra i ögonen utan att blinka.
“Som det låter för mig leker ni med det som kastats i din famn. En demon som likt en katt kommer till er och slickar sina sår, och ni bugar till denne som dennes tjänare. Allt för att ni tänker att denne delar med sig av sin makt – till er! Om ni hade stått i demonens väg hade han dräpt er utan eftertanke. Och skulle ni verkligen kunna ensamma försvara Vanratar, Nentia och Neurotar då han vänder sin rygg?”
Wreax leende blev ett flin som skrattade tyst inombords.
“Jag klarade mig redan undan min vals med Lloth. Visst har hon sin moderliga charm, men en mera storhetsvansinnig varelse får man leta efter. Lita på mig. Jag är inte här för att få något jag behöver. Jag är bara här för att få något jag VILL HA.”
“Jag är mycket mer än en handelsman. Är det bevis ni vill ha? Här är något ni inte får med ett par guldmynt.”
Wreax skrockade och tömde innehållet på en läderpåse på salens rena golv. Ut föll några människotänder, med fortfarande blodig rot, och två blodiga silverhalsband som hade ett vapen med ett svärd.
“Jag tror att dessa monsterjägare råkade på ett monster de inte kunde besegra…” sade Wreax nonchalant medan han stoppade undan påsen.
Sedan stod han stilla, och såg fortfarande på Isra med en likadan min han haft sen han börjat tala med denna.
-
Hans hånfulla ton fick hennes blod att koka. Hur vågade han tala så till henne? Han visste ingenting av det som var avtalat mellan henne och Ayperos. Precis som alla andra så hade han dragit slutsatser, något hon kunde leva med, men att påstå att hon var en tjänare, även om det hade varit Ayperos tjänare…
”Ni glömmer er plats”, svarade hon kallt, hennes ögon hårda, även när de såg ned på tänderna och halsbanden som föll ut på golvet framför henne. Monsterjägare. Blotta tanken på vad en av dem gjort mot Ayperos fyllde henne med djup avsmak, något som bara förstärktes av hennes nuvarande situation.
”Ni må vara mer än en handelsman, men jag är fortfarande er drottning. Tala till mig på det viset igen och jag ska själv separera ert huvud från era axlar”, tillade hon hårt. Arrogansen hos denna man irriterade henne, men hon var inte dum, hon skulle inte låta det stå i vägen för hans användbarhet gentemot henne. Brist på respekt skulle hon dock inte tillåta, aldrig mer.
”Med det sagt så har jag också mina informationskällor, separat från era. Jag vet vad ni är kapabel till och jag medger att jag kanske kan ha användning för er, men någon tjänst som min rådgivare ger jag er inte. Det är en plats ni måste förtjäna, särskilt efter den här demonstrationen av fullkomlig respektlöshet. Ni är inte dum, långt från det, men om ni trodde att det skulle vara så lätt som att valsa in här och förolämpa mig för att få tillgång till mina tankar och planer så bedrar ni er själv. Jag är villig att ge er en chans att tjäna mig, men ni gör klokt i att minnas att det är ni som vill ha något från mig, inte tvärt om”, sade hon slutligen, hennes blick hård och hennes forna leende ett minne blott.
-
Wreax var ännu mera road. “Min plats? Min plats är var jag väljer att stå. Om det är här, i Worggard, i Dar Zakhar… Det har liten betydelse.”
Han talade nu i en mera lugn ton. “Även om ni är min drottning i det rike jag är född i skall ni komma ihåg att jag inte är er hund att piska. Att jag stigit in i er sal har jag gjort för att förhandla – inte att bli beordrad.”
Han stod lutandes på sitt andra höft, och såg nu runt sig och tog betydligt mindre ögonkontakt med Isra medan han talade.
“Låt oss överväga alternativ. Ni kan beordra era män att göra mig ett huvud lättare. Och vi vet båda att jag kommer undan, och att jagg lämnar Antrophelia för att aldrig återvända, och så vidare… men den berättelsen låter inte så intressant i mina öron.”
Wreax såg fundersam ut medan han talade. “Andra alternativet är att vi sätter oss diskuterar om vad ni vill ha, som ni skulle göra med en handelsman. Och ja, på närmare eftertanke ser jag att det vore mindre lönsamt att vara rådgivare till er – jag gillar redan rollen jag har i Talanriens helhet. Men det innebär att ni arbetar med mig, och inte som min chef.”
“I enkelt språk. Till skillnad från vilken som helst annan handelsman är ni i den unika positionen att, istället för att titta igenom mina varor och avgöra ifall ni ser något ni gillar, så kan jag se till att ni får exakt det ni vill ha.”
…
“Till rätt pris, givetvis.”
-
Vem trodde han att han var? Hans ord skulle kanske ha fått henne att skratta, men istället höjde hon bara en hand som för att tysta honom, eller för att vifta bort hans ord.
”Jag har redan ett avtal med handelsgillet som ni jobbar för. Om ni redan har övergivit tanken på era tidigare krav så är frågan åter vad ni vill ha av mig. Jag tänker inte göra er till min rådgivare, och jag tänker inte ge er obegränsad insikt i mitt styre, ej heller kommer ni få ett dekret som gör det möjligt för er att agera som min auktoritet utanför Me’erisia…” Hon betraktade halsbanden som låg framför henne på golvet medan hon talade, och det var en tanke som väckts av den bilden som till slut fick henne att tystna, allt medan ett obehagligt leende dök upp över hennes läppar.
”Men ni har förstås andra sysselsättningar vid sidan om handelsgillets officiella, inte sant? Nu när jag tänker efter så finns det faktiskt något jag vill ha, något som Bläck inte kan ge mig. Kanske kan vi komma överens om något trots allt”, tillade hon efter en stund, och lyfte åter blicken för att möta hans. Kanske kunde han trots allt vara till någon nytta…
-
Wreax låtsades som att han inte lyssnade ända tills hans ögon lyste upp då hon nämnde att det finns något han kunde bistå med som inte var anknutet till Handelsgillet Bläck. Då fick han ett mera belåtet leende som hade något av samma obehagliga drag som drottningen haft, medan han såg tillbaka på denna och mötte hennes blick.
“Det låter som att vi äntligen talar samma språk.” sade han med en röst som hade av hans naturliga karisma i sig. Han betraktade omgivningen och fortsatte tala då han tittade tillbaka på Isra.
“Ers höghet… Jag skulle vara mycket glad att kunna stå er till tjänst i det vad ni önskar. Vad jag vill kan vi låta bli att tala om tills vidare. Men, för att säga min åsikt känns denna konversation onödigt formell här framför er tron. Finns det någon annanstans vi kan tala vidare?”
-
Han vände oväntat snabbt, men kanske hade också hon gjort det, hon hade ju fått en plötslig idé, en idé som skulle kunna vara lösningen på ett tämligen långdraget problem…
”Nåväl, jag antar att vi lättast kan komma överens om ert pris efter att ni fått veta vad det är jag vill ha… Kom med mig så kan vi tala mer privat” Sade hon med en axelryckning innan hon vände sig om och gick mot dörren där hon kommit ifrån. Vakterna som stått vid hennes tron slöt upp vid hennes sida och följde henne till dörrarna, höll upp dem för henne, och för gästen, innan de stängde den bakom dem.
Rummet de steg in i var som ett litet förgemak till tronsalen. Det var ett enkelt rum med ett bord och några stolar, samt en plats framför en nu släckt eldstad där man kunde sitta mer bekvämt. Det var dock inte dit Isra styrde stegen, istället gick hon fram till en karaff med vin och ett par glas. Hon hällde upp ett åt sig själv och ett åt Wreax. Vanligen hade hon tjänare som gjorde sådant åt henne, men detta var alldeles för känsligt för att hon skulle vilja riskera att fel öron hörde vad hon hade att säga.
”Säg mig, har ni erfarenhet av att hitta sådant som inte vill bli hittat?” Frågade hon med ett litet flin medan hon räckte honom det ena av glasen.
-
Wreax visste att han måste få drottningen på sin sida för att kunna förhandla med henne, och det innebar att han hade valt att släppa sitt ego för att lättare nå en gemensam ton med henne. Wreax hade ju vissa narcissistiska drag, men var väl behärskad och kunde låta bli att vägra underställa sig andra ifall det fanns någon nytta för honom i det.
Han såg sig omkring i rummet de hade gått in i. Han gillade den mera diskreta omgivningen – hans misstänksamma natur gjorde att han kände att han kunde vara mera bekväm av sig i sådana rum.
Han lyssnade på drottningen aktivt, och log självsäkert medan han tog emot glaset med vin.
“Det har jag, absolut. Jag antar att ni behöver konkretare exempel än monsterjägarnas medaljonger. Jag nämnde mitt kontaktnätverk i brevet åt er, som har hjälpt mig hitta ett antal saker… eller personer…”
Wreax såg menande på Isra. Han hade betraktat Isra noga då hon hällde av vinet och drack inte av det än – kanske han väntade på att hon skulle dricka av vinet före hon gjorde det själv? Eller så väntade han på för en orsak att skåla. Han ställde det tills vidare orörda glaset till sin sida på bordet medan han talade utan att släppa taget av glaset. Han satt något bakåtlutad i stolen.
“…Men dessutom kan jag, beroende på behovet för det, ha tillgång till mera magiska knep för detta syfte.”
“Och därför ställer jag er en motfråga… Hur mycket vill det, eller denne, som ni letar efter inte bli hittat?”
Wreax ställde frågan med glimten i ögat, medan han rörde omkring vinet i glaset utan att lyfta det från bordets yta.
-
Hon hade själv inte satt sig ned än, utan betraktade honom när han ställde glaset bredvid sig på bordet. Trodde han att hon skulle vara så feg att hon förgiftade honom? Tanken fick henne att le medan hon snurrade sitt eget vinglas mellan fingrarna. Hon valde att inte säga något om saken utan låtsades som om hon inte sett hans tveksamhet till dess att hon själv valde att föra sitt glas mot läpparna och smutta på den röda drycken. För en stund lät hon tystnaden härska i rummet, övervägde sina ord noggrant innan hon valde att besvara hans fråga. Det var ett spel som så mycket annat, och om denna Wreax styrdes av mer än pengar och makt så skulle hennes drag nu potentiellt förvärra hennes redan irriterande situation… Men det var trots det värt ett försök. Ingen annan hade ännu lyckats hitta det hon ville hitta, hon hade till och med börjat fundera på att avrätta Mestopos offentligt i ett försök att locka fram henne, men det skulle troligen inte göra saken bättre i hur adeln såg på henne.
”Åh, min syster vill nog mest definitivt inte bli hittad alls”, svarade hon till slut, ett litet flin spelandes över hennes läppar innan hon dolde det genom att åter föra vinglaset till de fylliga läpparna.
-
Wreax stannade glaset på bordet, och drack av vinet då hon druckit av det. Smaken var förträfflig, men han visade inte mycket av sin njutning utåt, för att han lyssnade alltför fokuserat på Isras ord.
Han stannade dock upp medan hon såg på honom väntandes på ett svar. Han fick känslan att han behövde förklara sig. “Ah, ni förstår. Jag har blivit bjuden mången dricka på mina färder. En man i min position måste beakta alla möjligheter. Ert vin är utsökt.”
Han sänkte ögonbrynen något medan han log.
“Fëani Sarrancenia.”
Wreax sa namnet och smuttade på vinet åter igen, och ställde det åter på bordet bredvid sig.
“Fortsätt.“
Hans blick var svår att tolka, och gav inte mycket mera än ordet som han yttrade.
-
När han nämnde hennes namn så kunde hon inte låta bli att rynka på näsan. Blotta namnet väckte en mängd olika känslor inom henne och hon visste inte riktigt vilken av känslorna som var besvärligast, även om hon fann att avsky och hat låg nära ytan. Det var känslor hon var väl bekant med, så hon höll fast vid dem och försökte skjuta de andra åt sidan så att hon slapp hantera dem just då.
”Som ni säkert vet så lämnade hon Antrophelia i samband med att Thalia dog, och hon har inte blivit sedd sedan dess”, sade hon bistert och slog sig ned i stolen mitt emot hans. Hon snurrade på vinglaset mellan sina smala fingrar medan hon funderade på hur hon skulle fortsätta. Det var antagligen lika bra att bara få det överstökat, men ämnet var känsligt.
”Jag har skickat män för att söka reda på henne men de har lägligt nog försvunnit lagom till att de rapporterat att de varit henne på spåren. Det senaste jag hörde så var hon på ett skepp som seglade västerut, men det var månader sedan nu. Jag behöver veta vart hon är och jag behöver framförallt bli av med henne, permanent. Så länge hon lever och är på fri fot så är mitt styre hotat av de som ser henne som den rättmätiga arvingen, bara för att hon är renblodig”, fortsatte hon, avsmaken tydlig i hennes röst, hon försökte inte ens dölja det.
Istället såg hon upp på Wreax, hennes grå blick hård och obeveklig.
”Är det något ni skulle kunna göra för mig, givet att priset är rätt, förstås?” -
Wreax såg på Isra och hade på flit valt att Fëanis namn för att se hur hon skulle reagera. Hans självsäkra leende gav inte vika för en stund medan hon talade om vad hon visste och ville.
Han knackade med en dyrbar ring på hans högra hand på glaset, ryckte på axlarna och svarade till drottningen i något av en nonchalant ton.
“Rent blod är överskattat. Lika smutsigt blir det då det spills.”
Hans kommentar var något man kunde vänta sig av någon som hade liknande ursprung och erfarenhet med att ha en mera ovanlig härkomst, även om kommentaren var snäppet mera makaber. Han drack sitt glas tomt och ställde det på bordet, och lutade framåt mot drottningen medan han tog ett mer naturligt sätt att vara och tala till henne.
“Så. Till sin början låter denna överenskommelse som något jag kan arbeta med. Jag även om jag är överallt har jag ett starkt fotfäste i västra Talanrien. Men, då jag hanterar ärenden av denna natur vill jag vara ytterst specifik på detaljer. Ni vill ha henne död – så mycket är klart på vad ni säger.”
Hans blick fick något av en mer kuslig brist på empati medan han fortsatte tala.
“Men jag måste veta ett par saker. Har hon någon egendom som ni vill ha? Eller någon del av henne som ni vill att jag tar med av henne som bevis? Till exempel har huvud, öron, eller andra karaktäristiska igenkännbara saker har varit populära begäran för sådana som inte bär med sig något mycket av värde.”
“Men allt detta med antagandet att ni vill att hon är förintad då jag återvänder. Andra alternativet är att hon ska tas levande till Antrophelia, obemärkt, så att ni kan göra det själv, ifall ni så vill. Jag kan garantera sekretess. Eller kanske jag kan avspärra henne från resten av Talanrien utan att döda henne?”
Wreax vände på sitt huvud till ena sidan medan han fortfarande talade framåtlutad mot Isra och tittade på henne.
“Oavsett vad ni väljer att be om kommer jag att följa bokstavligt, så jag vill att ni tänker efter vad ni vill noga.”
Han vidrör Isras knä med sin hand lätt, och lutar sig bakåt i stolen. Sen tar han i det tomma vinglaset åter igen.
“Men ja. Allt är möjligt till rätt pris.”
-
Nå, det om något visste hon. Hon hade spillt mer ädelt blod än hon kanske ville erkänna, men det förändrade likväl inte hur resten av adeln såg på hennes härkomst. Många av dem hade redan haft svårt att acceptera att hennes mor ens handlade med utbölingar, och att hon sedan avlade barn med en… Nå, det hade varit mer än skandalöst, och Isra och hennes bror hade fått betala priset för de åsikterna. Läget som det var nu var förvisso något bättre, särskilt sedan Handelsgillet Bläck fört in nya rikedomar till hennes land, men de allra flesta, särskilt de adliga, var fortfarande av åsikten att ingen annan än en sann Me’erisier skulle sitta på rikets tron.
Hon valde dock att inte kommentera på det utan satt bara stillsamt och lyssnade till vad Wreax hade att säga om saken medan hon smuttade på sitt vin. Han lovade mycket, precis som många andra gjort tidigare, men till dess att han bevisat att han kunde göra det han sade så tänkte hon inte känna sig hoppfull.
När han rörde vid hennes knä så ryckte hon märkbart till och hennes annars fylliga läppar drogs ihop till ett smalt, ogillande streck när hon snabbt drog undan sitt ben från hans hand.
”Om ni tror att det är möjligt så skulle jag vilja att ni förde henne levande till mig, hon är trots allt mitt blod… Men det måste förstås ske fullkomligt obemärkt. Om det inte är en möjlighet, eller om hon visar sig omöjlig att ta till fånga så ber jag er att leverera hennes huvud till mig, så att jag kan vara fullkomligt säker på att hon verkligen är död. Jag vill inte lämna något åt slumpen”, sade hon kort. Att be om att få Fëani tillbaka vid liv var riskabelt, allt för mycket kunde gå fel och om ryktet spred sig att Fëani var tillbaka i Antrophelia så skulle folket vända sig mot henne direkt. Ändå var det en del av henne som ville ha svar, som ville ge systern en chans att underkasta sig hennes styre, och om det visade sig vara omöjligt… Nå, då ville hon avsluta det hela för egen hand, se till att den lösa tråden verkligen var kapad.
”Nu när ni vet vad jag vill… Vad är ert pris?”
-
Wreax var inombords lite road av Isras reaktion, men visade inte det utåt. Istället diskuterade som om han inte märkt hur hans beteende fick henne att reagera.
“Ja, huvudet vore lättare. Men, det finns ett sätt som jag vet om för att ta henne in obemärkt till Antrophelia på ett sätt som hon inte blir upptäckt. Magisk transportering.”
“Men för en sådan transportering från ett gott avstånd behövs en god mängd magiker som utför en ritual. Eventuellt kunde mängden vara mindre med tillgång till en stark källa av magi. Ju flera magiker vi inkluderar desto mindre diskret skulle operationen vara, men det behöver inte vara oöverkomligt – det går att ordna också ifall det är vad som behövs.”
Wreax njöt av situationen. Han galloperade med fingrarna på bordsytan med sin vänstra hand och verkade fundersam. Men han visste ju om den magiska källan som fanns nedanför Antrophelia och dess natur.
Han var dock snabb med att komma tillbaka till diskussionen om pris.
“Ja, pris. Som ni förmodligen skulle anta har jag inte intresse för valuta. Men ett utbyte av varor, kanske…”
Han såg plötsligt mycket målmedveten ut och lutade sig framåt i stolen igen.
“Ifall ni kan ordna åt mig av Ayperos blod… En mängd som motsvarar ett halvt vinglas… Då har vi en överenskommelse.”
Wreax log med ena mungipan och sänkta ögonbryn, och såg betraktande mot Isras ögon för att läsa hennes reaktion.
-
Hans ord gjorde hennes blick kall och ogillande. Både hur han talade om hur han tänkt lösa transporten av hennes syster, vilka implikationer det bar, men framförallt för priset han begärde. Sättet på vilket han talade så nonchalant om en potentiell, stark källa av magi lurade henne inte, men hon kunde för allt i världen inte förstå hur han möjligen skulle kunna känna till vad som dolde sig under deras stad. Så vitt hon visste så var det bara hon och Ayperos som varit där nere den natten, och hon hade i alla fall inte talat om det öppet sedan dess. Om han trodde att hon skulle delge honom den informationen så var han mer dumdristig än hon först trott, men så bad han också om Ayperos blod i betalning för något hon förr eller senare skulle kunna få för vanligt guld.
Nyfikenheten vann dock över avsmaken hon kände inför hans begäran och hon lutade sig fram där hon satt, benen i kors och ett glas vin ännu i ena handen.
”Och vad skulle en sådan som ni med det till..?” Hennes röst var tydligt ogillande, men hon underhöll honom för stunden. Hon hade förstås inte för avsikt att ge honom det han bad om, det skulle aldrig ske, men hon var nyfiken, och det skulle kanske kunna ge henne en aning om hans faktiska motiv.
You must be logged in to reply to this topic.