- This topic has 12 replies, 2 voices, and was last updated 4 år sedan by
.
-
Händelserna börjar i Antrophelia, Mellan Karmar och Talana, År 1421, Tredje Tidsåldern.
Ett stort handelsskepp med stora, blanka vita segel och en Me’erisk flagga med dess distinktiva malström står och väntar stilla där var Antrophelias enorma vattentäta sköld runt staden slutar. Skeppet är redo för en lång resa. Varor av diverse slag från Me’erisia lastas in i skeppet som hårt arbetande Un’Antrophel’ier arbetat för: pärlor från havsbottnen, koraller från Korallrevet för medicin och smycken, och silver, guld och diamanter från undervattniska gruvor, varav silvret och guldet kunde säljas till riken som använde dessa som valuta. Tunnor och lådor av virke bärs in en efter en av skeppets bemanning av diverse bakgrunder, var och en stämplade: ”Handelsgillet Bläck”.
Wreax Situros står på decket av fartyget och övervakar processen, då hans far, Chronis Situros stiger ombord. Chronis, som har svårt att dölja sitt missnöje suckar djupt medan han långsamt närmar sig sin son. ”Wreax, jag vet att du har mera på väg in i fartyget än på fraktsedeln. Vad har du på gång nu igen?” Chronis tittar upp på fartygets mast. ”Och vad är det för fel på våra flaggor och segel? Vad är meningen med det här?”
Sonen ser lugnt på fadern som kommer gående mot honom, och svarar till honom med en ton som man skulle råka ha efter att ha upprepat något man sade efter ett dussin gånger. ”Fader, oroa dig inte. Du vet att jag tar ansvaret för försäljningen av både mina och dina varor-”
Fadern blir mera irriterad vid tonen som Wreax tilltalar honom med, skakar på huvudet medan han gör en gest som bara kan tolkas som att han hört allting förut, och avbryter honom. ”… Som vi båda ska, till sin helhet, förteckna i fraktsedeln! Vi har protokoll vi måste följa. Varorna tillhör Handelsgillet Bläck och ska behandlas som så.”
Wreax lyfter knappt sin blick medan han skådar över lådorna som blir färre och färre utanför skeppet. ”Men fader. Alla varor som är från Handelsgillet är i fraktsedeln. Du ska som sagt inte oroa dig.”
Chronis ser förvånat på sin son och på lasten som bärs in i skeppet. ”Är du säker att allt det här ska med?”, frågar han, medan sonen svarar nonchalant ”Ja, jag har kontrollerat.” Wreax ser på lugnt medan de sista lådorna burits in. Chronis blir mera orolig än tidigare. ”Men Wreax. Jag är orolig för din skull. Vi kan ju inte heller stiga på tår. Senast jag hörde hade ni en väldigt hettad diskussion med Ziao Char. De nio fingrarna kommer snart att… ”
Sonens ögon börjar lysa, och han tittar sin fader rakt i ögonen. ”De nio fingrarna kommer INTE att sätta oss på Svarta listan. Vi är Handelsgillet Bläck. Hur ska de få tag på det vi har från andra än oss? Dessutom. Hettade diskussioner behövs för de bästa affärerna. Vi får inte vara för snälla – det vet du väl. Celeras väntar på mig, fader. ”
Chronis blir till slut arg på sin son. Chronis är dock en lugn Me’erier, och höjer sin röst. ”Lyssna nu på mig, pojk. Jag vet att du kan sälja och jag förlitar mina gods till dig gladligen. Och du har alltid haft din moders eld i dig. Men du måste behärska den elden. Du har inte varit dig lik sen du kom från Dar Zakhar. Det eviga mörkret ändrade dig. Och jag vet inte ifall jag gillar de ändringar som skett. ”
Wreax blir förstummad en stund. Få kan tala till honom på ett sätt som fick honom att stanna i stunden. ”Ja fader.. Du har rätt. Dar Zakhar… Går inte att jämföra med hur vi lever här. Du vet ju precis hur det är där. Men även om jag är min moders son är jag är fortfarande min faders son. Det kan varken Dar Zakhar, Karm eller Iselem ändra.”
Sonen kramar sin fader som tröst. Chronis verkar uppmuntrad av diskussionen. ”Ja, du har rätt. Det ändrar inte. Jag önskar bara att du visar respekt för allt det vi har arbetat för att bygga upp här.” Wreax klappar sin fader lätt på ryggen och säger ”Nej, pappa. Jag vill inget annat än att Bläck skall bli bättre än någonsin!”
”Wreax, jag vill att du talar med Vesíva då du kommer tillbaka till Me’erisia. Farväl, min son.”
”Absolut, jag gör det. Farväl!”
Kramen varar en kort stund, varefter Wreax nickar till fartygets kapten. Han vinkar till sin far, som vinkar tillbaka leende medan han stiger av båten via landgången. Skeppet rör sig långsamt framåt innan Antrophelias magiska malström börjar ge fart till skeppet. Det tar inte länge före skeppet når havsytan ovanför den undervattniska staden. Färden mot Celeras har börjar.
Milda vindar tar snabbt i seglen av skeppet som börjar röra sig norrut. Wreax är nöjd över att ha kunnat säga farväl till sin fader i god stämning och utan större konflikt. Han ser upp mot masten, och vinkar till en av sjömännen.
”Du, ta ner flaggan därifrån. Den behövs inte nu.”
”Men…”
”Gör som jag säger. Ta ner flaggan.”
Sjömannen var tydligt förvånad, men ifrågasatte inte budet och tog ner flaggan.
Han går till kaptenens hytt som kaptenen själv gått in till en stund tidigare.
Kaptenen tittar snabbt upp, men tittar tillbaka ner
”Vill ni berätta varför han tar ner flaggan från masten där ute? Varför seglar vi utan bemärkelser?”
”Alcander, jag vill att vi förbereder skeppet för jakt då jag ber om det.”
Kaptenen som tidigare skådat på norra ishavet på en av flera sjökartor på hans bord blir upprörd och ser förbryllat upp från sjökartan på Wreax. Kaptenens öga rycker medan han sitter och glor på den unga mannen framför sig, i total misstro att denne varit så oförskämd att tilltala honom med förnamn.
”Handelsman, har du blivit tokig? Jag har redan tillräkligt att bekymra mig över då vi ska genom Järnhavet!..”
Kaptenen, med många flera år bakom sig i frakt och verkligen tydligt inte var övertygad av nya planen fortsätter med en krass ton, nästan röd i ansiktet.
”.. och dessutom är jag fortfarande kapten på detta fartyg, du ditt spesörade, sothudiga missfoster!”
Wreax reagerar knappt på den senare delen av Kaptenens utbrott, och svarar lugnt med ett föraktfullt halvleende.
”Missfoster eller ej så är ni fortfarande mina och Handelsgillet Bläcks anställda, och jag har betalat er väl. Men jag kan göra det värt er tid.”
Wreax kastar på kaptenens bord en otydlig men hygglig summa Antrati.
”Gör bara som jag säger, människa.”
Kaptenens stirrar med häpnad på pengarna framför sig, förrän hans ögon lyser upp vid synen av pengarna och börjar stamma
”Ja-… men-… javisst! Då jagar vi då! För den här summan kan jag plocka Eshimers hörntänder åt er!”
Wreax ser på Kaptenens iver med dåld avsmak för dennes karaktär, men klappar Kaptenen på övre armen och går ut ur hytten.
Resan längs kusten vid Askbergen och Norra Järnbergen går långsamt, och den erfarna Kaptenen befaller bekvämt och självsäkert sin bemanning. Efter en hård kamp mot stormigt hav seglar båten lugnt framåt öster om Järnbergen. Denna rutt hade Wreax tidigare rest flera gånger, och kände igen terrängen vid stranden. Wreax tar sig med hasta till Kaptenen.
”Alcander, nu. Nu är det dags. Ta oss närmare strandvattnet. Jag vill ha köket tomt, och kockens redskap ska vara redo med själva kocken ut därifrån.”
”Men.. Vad i all.. Va?”, undrar kaptenen, som nästan faller av sin stol från att ha luta benen på bordet, stiger upp och följer order förvånat. ”Javisst, javisst…”
”Här stannar vi” säger Wreax lugnt. ”Lägg i ankaret. Ni väntar här tills jag kommer tillbaka längs med det då ni får bud att lyfta det.”
Bemanningen, som främst bestod av , två förmodligen från Iselem och två andra män med osäker härstamning, och en halv-alvisk sjöman ser alla förvånat på Kaptenen. Kaptenen brister ut direkt
”Gör som han säger! Han betalar oss väl för det här! Gör det ni vill, ta en tupplur eller något!”
Wreax tar av sin mantel och handelsmansklädnad, och hoppar från skeppets däck in i vattnet en god bit från stranden. Han börjar ta sin undervattniska skepnad och gör sitt första kedjevapen redo. Nära stranden stannar han i vattnet. Ett svart moln av bläck sprider sig snabbt runt honom ur tentaklerna. Han ligger i det mörka, kalla vattnet och väntar – rörelselöst för att inte väcka uppmärksamet.
I luften ovanför börjar det röra sig. De bevingade Eshimerna har upptäckt skeppet vid närheten av sitt samhälle- och med vintertiden inne är de på sin vakt. Ett antal Eshimer flockar sig till stranden för att förbereda sig mot det potentiella hotet. Wreax avvaktar Eshimernas rörelser i total stillnad under vattenytan. En Eshim-man upptäcker att vattnet är mörkare runt honom än vattnet omkring, och flyger långsamt närmare. Det är då Wreax hugger. Han slänger ut sitt längre kedjevapen, som viras runt Eshimens ben, och den kloaktiga ändan av vapnet hugger in i hans lår. Eshimen låter ut ett rop som gör att alla i närheten reagerar i panik – de hade blivit överraskade.
Innan Eshimen begriper vad som sker drar Wreax hastigt ner Eshimen i vattnet till sig, lindar in honom starkare in med kedjan, och börjar simma in i djupare vatten med Eshimen som tappat sitt vapen i havet. De andra Eshimerna försöker hastigt slänga sig mot Wreax utan att veta va de kastade sig mot, då de aldrig hade sett hans form fullkomligt i det mörka vattnet, men hans fart under vattnet leder honom djupare än de kommer åt att dyka med sina spjut efter honom. Eshimerna blir tvugna att simma upp ur vattnet då de inte längre kan följa med.
Med ett starkt grepp runt Eshimen på havsbottnet, med sina tentakler och med kedjan runt honom känner Wreax långsamt hur Eshimens rörelser blir mer och mer slappa. Eshimen klarar inte av styrkekampen mot honom. En stund senare slutar Eshimen att röra sig – han var död.
De andra Eshimerna hade flugit mot skeppet, men upptäkte att dess bemanning var obeväpnade och i fullkomlig panik
”Nej! Vi är bara handelsmän! Vi vill handla med er!”
Eshimerna kände inte igen att hotet till dem skulle ha kommit ur skeppet, och lät bli att attackera fartyget i rädsla om att orsaka problem med de få människor som de hade handel med.
”Detta är inte ett bra tillfälle, lyft ankare och gå!”
Kaptenen började förstå vad Wreax tidigare bett om, och befall direkt sin besättning att lyfta ankaret och fortsätta mot Celeras.
Eshimerna återvände hem, förvånade och besägrade. Och som ingen annan än Kaptenen väntat hängde Wreax fast i ankaret, med hårt grepp om Eshimen i sina tentakler medan han långsamt drar sig upp på decket. Inte ens kaptenen kunde dock vänta sig synen.
Wreax stiger lugnt upp medan han börjar förvandla sig tillbaka till sin landsform.
”Då så, har ni kockens verktyg klara?”
En av Sjömännen från Iselem spydde överbod i havet vid synen av den döda Eshimen, med kedjevapnet fortfarande runt övre kroppen och klon i benet som börjat bli färglöst. Ingen svarar på frågan, vilket Wreax tar som ett jakande svar.
Wreax tog köket för sig själv, var han tog loss varenda fjäder noggrant och packade dem in i en öppen låda. Han ser fundersam ut en stund, men fortsätter snabbt med att öppna Eshimens mun.
En stund senare går Wreax in i Kaptenens hytt, var kaptenen försöker lugna sina nerver med sprit. Han hoppar dock upp ur sin stol så snabbt att han nästan välter bordet och spriten utöver sjökartorna då han ser Wreax stiga in, fortfarande blöt i sin svarta läderrustning med blod på.
”Det här är sista gången jag går med på dina galna krav! Jag har aldrig ställt frågor då ni hämtat omärkta lådor ombord på vägen, men det här var sista droppen! Jag vill inte längre segla för Handelsgillet Bläck och vilket annat som helst Gille som ni någonsin är med på!”
Efter att kaptenen blivit tyst och satte sig ner tillbaka tar Wreax åt sig lite av spriten som stod på bordet och dricker det i en klunk – hans beteende fortfarande utan känslomässig reaktion.
”Jag är ledsen att ni känner så, ni har stått till tjänst väl så länge jag haft nöjet att segla med er. Ni kan då tänka er att den extra peng ni fick tidigare är er avskedslön. Och på tal om det, här har ni er avskedsgåva.”
Wreax slänger ut på bordet ett handfull tänder, varav ett par är snäppet större och spetsigare än de andra. Kaptenen välter bordet omkull, varpå spritflaskan krossas på golvet. Ifall flaskan inte varit nästan tom hade det betytt slutet för allt det papper som varit på bordet. ”Det jag sade om Eshimer menade jag inte på allvar! Det var ett uttryck, ett skämt!” Kaptenen stod med munnen på vidgavel.
”Jag föreslår att ni gör er redo att fortsätta mot Celeras. Det är inte så långt ifrån. Där kan ni hitta er egen väg någonstans var pengarna gör er lyckliga. Skynda på. Jag har också ett möte med stjärnskådaren och han är säkert redan otålig.”
Efter en tid av segling i tystnad når skeppet Celeras hamn. Kaptenen Alcander och hans besättning lämnade skeppet med hast och försvann in i staden. Wreax blir kvar hos sitt skepp, för han har däremot egna planer.
-
En inbjudande rökplym ur den smala skorstenen från pubben lovade att det fanns mer än dryck och mat, utan även värme. Värmen hade varit som en lockande dam efter några glas vin, allt för frestande för de flesta. Vem ville inte fly från höstens kalla vindar? Den som ven så att varje gång den öppnades var det alltid någon som huttrade till och ropade åt den nykomna att dra igen dörren. Pubben, var som inklämt mellan två större byggnader. Det såg litet ut och lite slitet med den rostiga skylten som satt på sniskan som vilken sekund som helst kunde falla av.
Öppnade man den mörka tunga trädörren till pubben, slingrade sig en trappa upp till ett mörk avlägsen del med färre ljus och en stege ledde ner till en mer upplyst del med ett flertals bord. Det som var mest tydligt var en bar, med ett flertals öl och vintunnor bakom. Fastän det var trångt i pubben, var det för tillfället enbart en ung man som fyllde på stop efter stop. För vem som helst, som inte lät blicken stanna lite längre, såg han ut som vilken ung man som helst i Celeras. Hans mörka lockar till öronen och de skogsgröna ögonen var charmiga, smutsen på hans kind och näsa som visade att det inte var den första timmen han arbetade idag. Däremot då och då såg det ut som om ögonen blinkade som en reptil istället, från fel håll med grönliknande fjäll. Fast kanske var det dunkla ljuset? Om någon påpekade det, skrattade han bara bort det och fyllde på starkare glas.
Till slut verkade det som om äntligen att de flesta struparna hade fått något att släcka sin törst och han andades ut genom att luta sig mot bardisken. Samtidigt som han drog en smutsig vit linnetrasa framför sig lät han blicken röra sig runt omkring honom med sina ögon på fullspän. Trots allt var det många som trodde att det var ett bra ställe att tala om hemligheter. För vem kunde höra dem här? Det fanns allt för mycket att fokusera på. Dårar. Ett brett flin fanns i Tronds ansikte.
-
Wreax såg på den bekanta sneda skylten som väckte hans känsla för perfektionism – Oj vad störande att skylten var sned. Men han ville heller inte röra den. Vad om den trillade ner vid minsta vidrörelse?
Istället bestämde han sig för att gå in. En av de lokala hederskunderna ropade grumligt “Stäng den där förbaskade dörren..ren.. innan jag får hyper… hypo.. påtalamus…”
Inte det minsta road och med en grimas av avsmak stänger Wreax dörren bakom sig av vana. Och jag hade trott att det fyllot blivit tagen av vintern… tydligen inte ännu i år, tänker han för sig själv, och ser upp mot baren. Törsten slog in då han såg stopen på bardisken.
Han går fram till disken och hälsar glatt “Trond! Det var en tid sen senast. Förlåt att jag påpekar så här vid hälsning, men jag måste få be att du gör något åt skylten utanför innan den faller med nästa vind från Västbukten!”
-
Flinet blev inte mindre när han fick syn på ett bekant fult bekant ansikte som tog sig ner för hans trappa. Ett ljust skrockande kom från honom och han skakade nätt på sitt huvud så att de mörka lockarna blev ett virrvarr runt mannen.
“Tillhör charmen, serru!” sa han med sin mörkare och behagliga röst. Utan att fråga honom hade han börjat hälla upp ett nytt stop och han placera det framför sig. Höjde sedan på ögonbrynet som om han väntade på att få betalt innan han skulle skjuta det vidare mot det bekanta ansiktet.
“Nå, vad har en så oskyldig man som du på hjärtat en sån här kall och ruggig dag? Knappast kan du ha saknat mig redan?”
-
Wreax nickar med ett vänligt leende och slänger ett par mynt som rullar fram ända tills de krockar i stopet och stannar på disken framför Trond. Han tar åt sig stopet som stod framför den unga mannen. Wreax fick för första gången på en tid en känsla av att vara hemma, så konstigt som det kände i detta kråkslott av ett värdshus.
“Jag är så oskyldig som du är tålamodig min vän.” sa han, före han tog en lång klunk ur stopet. “Men du har rätt. Min längtan efter dig och dina fulla stop är ju inte den ända orsaken jag är här”
Var det kanske ölen som gav känslan av hem? Nja. Antingen väntar ett gott öl efter varje långa resa, eller så smakar varje öl gott efter att ha druckit det vad fartygen hade att erbjuda. Det var inte heller arkitekturen i alla fall. Kanske doften? Nej. Definitivt inte den. Och det gick ju precis inte att kalla den tungt svajande atmosfären i rucklet en doft.
Men Wreax var glad att bli väl bemött för första gången på en god tid – vilket inte en mörkeralv eller halv sådan kunde vänta sig i många omständigheter. Och det säger till och med något om Dar Zakhar, då en av deras folk kan känna sig mer hemma annanstans än där. Men i Celeras, där kände han sig hemma.
Det är en egendomlig känsla – att känna sig hemma. Det handlade inte om omgivningen. Bara den känslan som han hade. Även om familjen Situros hus i Antrophelia med allt det prakt som går att väntas i hemmet av en Antrophel’ier, var det något med Celeras som hade hittat ett speciellt ställe i denne unga halvblodings hjärta. En viss fördomsfrihet, och frihet i allmänhet – de hade sin egen charm.
Wreax blir allvarlig. “Trond. Jag vill att du tar kontakt med den magiker som hade bett om flera av de undervattniska runstenarna. Han var nöjd senast i provexemplaret – jag har mer av dem på skeppet som kan hitta sin väg till honom via dig, utan det Tredje Ögats kännedom såklart.”
-
Allt hade sitt egna pris. Det hade Trond lärt sig från första dagen han satte sin fot i denna stad. Han log vänligt medan de konverserade och lyssnade på hans verkliga syfte. Runstenarna. Det fanns så klart en hel del pengar att gämta där. Det fanns en lurig glimt i hans ögon medan han trummade med sina fingrar över disken och lät blicken dras lite över värdshusets alla gäster. En av de mer onyktra gästerna gormade till om ett till stop och kastade allt för många mynt på Trond. Det skulle säkert skapa ett blåmärke när några av dem träffade honom på armarna och på kinden men han verkade inte låta sitt humör försvinna för det. Han stack ner stopet nedanför disken och fyllde ett stop med något skummande – en egen blandning av de som blev över av ölen som de lämna och vatten. Idioter som dessa skulle inte märka någon skillnad. Han skulle lika gärna kunna servera rent piss. Han blinkade charmigt och stoppa ner några mynt i sin innerficka.
“Till rätt pris, till rätt pris!” utbrast han med ett flin och hummade medan han drog en hand över sin haka och kände några fjun där.
“Fast… jag har hört att de eftertraktas på annat håll likaså.”
-
Wreax såg studerande på denne Trond som talade. Så nära som han var och så nykter han var gentemot resten av avskummet i värdshuset såg han hur Trond bara blandat vatten bland resterna av ett stop. Makabert, men effektivt. Han kunde inbilla sig smaken och ryste vid tanken. Det stopet var en förolämpning till alla stop av öl någonsin. Men det var också en lämplig revansch mot fyllot som kastat mynten. Men det behövde lite mera smak. En av Wreax undervattenforms tentakler bildades hastigt och sköt ur sig tunnt svart bläck som blandade sig in i detta vidriga glas. Han tog glaset och gick med det till bordet, och serverade det till fyllot.
“Här, varsågod… Ni beställde väl ett av husets bitter?” Fyllot var uppenbart förvånad av nivån av service han nyss fått, och nickade hastigt då han tog emot stopet.
Wreax fick ett instinktivt elakt flin medan han såg tillbaka på Trond. Men misstänksamheten i Wreax dök upp som vanligt då han var på väg tillbaka till sitt eget stop vid disken. Han drack lite av sitt öl som han tagit emot en stund tidigare, och försäkrade sig att det han dricker inte var förtrollat med en illusion. Lättnaden sjönk in snabbt då smaken var som den tidigare klunken.
“Jag är säker att de är det. Ifall du har pålitliga kontakter som du kan sälja dem vidare till har jag inte så stor skillnad. Det är ju din vinst i processen det är frågan om. Men jag antar att du vet är att tredje ögat har tillgång till illusionsmagi och kan låtsas vara kunder… har du försäkrat dig att kontakten är bra?”
Han kunde inte låta bli att låta överbärande. Han var så erfaren att han inte ville att denne unga affärskontakt blir fast. Sådana var svåra att hitta, och extra kostnader var ett faktum ifall allt inte som det skulle.
-
Trond kunde se vad han smet in i hans redan hemska blandning och kunde inte annat än att le lite bredare åt det hela. Han skrattade lätt och fyllde på stopet till Wreax utan att ta betalt. Sedan lutade han sig mot disken. Sättet han påpekade att han inte skulle ha koll gjorde att det smalnade något i hans ögon och leendet blev mer stramt.
“Jag är inte okunnig, som du mycket väl vet. Eller tvivlar du på mina kunskaper?” frågade han, fortfarande med sin charmiga stämma även om man kunde se att det han sagt hade gjort honom lite sämre humör.
“Det jag vill ha som betalning är att du tar mig till Kaldrland. Så fort som möjligt.”
-
Wreax tar tacksamt åt sig den nya ölen och dricker ur den. Men han blir fundersam. Kaldrland? Det ska ju väl gå, är på vägen hem. Har inte kontakter där heller så det vore ett mycket bra ställe. Det kan Trond hjälpa mig åstadkomma. Men det är inte så enkelt. Vi måste stanna på vägen före det.
”Självklart, Trond. Du har varit stor hjälp till mig. Tack vare din insats har jag etablerat Handelsgillet Bläck här i Celeras, och det är inte en liten tjänst. Och jag tar dig gärna till Kaldrland…” Han dricker mera av ölen, och sneglar tillbaka på fyllot han serverat i sin givmildhet, som nu håller på spyr på sina slocknade fränder. Bläck, öl och magsyra är överallt, och synen roar honom mycket, vilket får honom att le en stund. Men han tar en allvarlig ton med Trond.
”…Men jag har ett par små villkor. Först vill jag villkoret är att du etablerar dig i Norden och tar emot mera produkt då vi är närmare grannar i Norr. Jag har hört om situationen där och vill tjäna på att sälja stridsutrustning. Men det är en situation som säkert nöjer oss båda.”
”Andra villkoret är att har ett ärende till Spillerhamn som måste skötas medan jag är i södern – resan hit var för lång för att låta bli det. Du måste inte stiga i land, om du inte vill… Men jag behöver en dag där.”
”Och mitt sista villkor är att du hittar någon i Kaldrland som har nytta för dessa, och är redo att berätta vad de kan göra med dem, och är villig att betala väl för dem.”
Wreax lägger en liten Eshimfjäder framför Trond. Den börjar sväva lite för sig själv utan hjälp av vindar – de är ju inomhus.
-
Villkoren fick hans blick att mörkna. Så många villkor? För en enkel önskan. Han hade redan lovat att han skulle finna några köpare till de där runstenarna och nu blev han ännu en gång lurad på flera saker. Allt han ville var att komma hem till skogarna och slippa dessa trånga äckliga kläder. Han drogen handen irriterad genom hans hår och mötte hans blick ilsken. Det fanns ingen charm där längre.
“Jag kan följa med dig till Spillerhamn, men jag tänker inte fortsätta denna branschen i Kaldrland. Jag vill bara hem – Wreax.” sa han, trött och drog båda händerna över sitt ansikte.
“Om jag hittar en kund för dina flygande fjäder fjän, sen inget mer.” sa han och slog sin näve i bordet.
-
Wreax sinne blir bitter vid orden som han hör, och besviken. Men hans långa erfarenhet av marknad på den mörkare sidan gav honom insikt i situationen – ett djur som är sårat och tvingat i ett hörn är mest farligt, och en dolk i ryggen nu vore det minst intelligenta sättet att göra affärer i Talanrien.
Dessutom hade han inte längre behov för Trond i Celeras – och flera vägar fanns in i Kaldrland. Fanns det vilja fanns det också medel.
“Det kommer inte att behövas. Men jag måste erkänna att jag är besviken, Trond. Det blir mera för mig här att göra utan dig. Det är också en lång resa och en tjänst. Kom ihåg att det är jag som hämtat all vara hittils från världen runt, och möjliggjort det jobb du haft här för att sätta goda mängder pengar i din ficka.”
Han dricker slut sitt stop, och ställer det ner på bordet med en lugn och ljudlös rörelse.
“Men jag är på givmilt och allmänt gott humör idag. Och jag har bestämt att jag bara har ett bud att ställa av dig, för vår affärsvänskaps skull.”
“Jag vill bara att då jag kommer och hälsar på i Kaldrland att du har en öppen dörr för mig, och eventuellt ett gott öl.”
-
De honungsgula ögonen såg på mannen framför sig med en fundersam min. Det kändes för lätt. Varför skulle han hjälpa honom utan hake? Det var inte så världen fungerade. Fast å andra sidan, var denna man de som människor kallade vän?
“Det uppskattar jag” sa han med ett svagt leende och fyllde upp ett stop till och ett till sig själv. Han slog det hårt mot Wreax så skummet kom över deras händer och han skrattade lite lätt.
“Du gör mig på bättre humör, Kaldrland har varit mitt mål ända sedan jag kom hit.”
-
“Då så! Då ser vi till att du uppnår ditt mål. Skål!”
Wreax log till Trond, varefter han drack en del ur sitt öl.
“Dags att göra lite förberedelser. Kommer att behöva en piratflagga för att komma in i Spillerhamn. Men du ska inte oroa dig – jag tar hand om allt. Vänta du bara tills jag kallar på dig till hamnen för avfärden.”
Denne gång hade Wreax givit Trond en lätt utväg – betydligt lättare än vad han givit någon annan som motställt sig Bläckspindelns vilja. Men detta var inte ett beslut han gjort utav vänskap, eller givmildhet – utan bara kall affärslig kalkyl. Han var säker att han kommer att anlända någon dag i Kaldrland. Och då kommer Trond inte att kunna låta bli att hjälpa honom nå sina mål, eller ställa sig i hans väg även om han ville.
You must be logged in to reply to this topic.