Post has published by Shaperinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 88 total)
  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Bild lånad från Flickr av Jayson McIvor

    Bild lånad från Flickr, av Jayson McIvor.

    Den våta marken gav ifrån sig klafsande och sugande ljud när han lyfte på sina stora hovar och i maklig takt rörde sig neråt. Mar Gharok slätter och osäkra områden hade han sedan länge lämnat bakom sig och nu kommit in i ett mer kulligare landskap med sten som stack upp här och var. Han kunde se två olika bergskedjor i horisonterna om vardera sida om sig, troligen Järnberget åt väst och början på bergskedjan som skulle leda till dvärgstaden Zirthimar och deras land åt norr till höger om sig. Egentligen var det åt dvärgarnas tillhåll han var på väg, eller åtminstone tänkt sig, men av någon anledning hade lukten från havet trollbundit honom sedan han kommit närmare kusten och de senaste dagarna hade han oavbrutet traskat på åt nordväst där han kunnat skymta blänket från Järnhavet vissa få tillfällen när han befunnit sig på högre marker.

    Dhrach hade inte sett havet på flera år. Inte sen… den där dagen han lämnade sitt hemland långt bort i öst, vilket var nog ett decennium sedan eller något. Han hade försökt sluta tänka på det helt och hållet men en liten del av honom höll nog räkningen trots att det var helt meningslöst. Men nu hade han en plötslig längtan efter att få se oceanen igen, trots att det var en helt annan än den han varit van att se emellanåt runt om sitt hemland.

    Det hade regnat tungt de föregående dagarna, därav var marken överdränkt och klafsig. Han själv var knappt torr bakom öronen, med endast en yllevintermantel svept om axlarna och halvt över sin hästrygg. Det hade varit kallt om nätterna, då vinter kylan ännu kunde komma och göra sig påmind om att än var våren faktiskt inte helt där, samt att de kallare vindarna från havet gjorde sitt med. Hans plan var att försöka finna någon i Zirthimar som kunde hjälap honom att förbättra sin utrustning och fylla på proviant, kanske hitta nån varmare päls även då han förlorat sin ute på Mar Gharok slätter när han råkat stöta ihop med några ogästvänliga orker.

    Därför försökte Dhrach hålla sig i ständig rörelse så mycket som möjligt, för att lägga så mycket land som möjligt mellan sig och ork klanernas terretorium, och han tog bara små pauser främst om dagarna. Han var snart framme ändå för nu kunde han skymta var havet vidrörde landsmassan och slog emot dess steniga kuster.

    Kentauren stannade upp på krönet av en kulle för att hämta andan och observera den gråa omgivningen med sina grönblåa ögon. Han var trött, lederna värkte efter den långa färden samt att han var ännu lite blåslagen efter ett otrevligt möte med några av orkerna för fem dagar sedan.

    Himmelen hade blygt börjat skönjas mellan molnen och längre ut över havet kunde han se solen dansa över vattenytan. Förhoppningsvis skulle vindarna jaga bort molnen under dagen eller kommande dagar så det äntligen skulle bli lite sol och kanske kunde han få solbada lite då och äntligen bli fullt torr, se över sina vapen och vila. Gyttja och resedam låg djupt i pälsen under hästmagen på honom och hans annars vita päls runt hovar och hovskägget var nu mera brungrått.

    • This topic was modified 3 år, 10 månader sedan by Shaperinn.
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka kunde inte tro denna oturen som fallit över honom denna dagen där hans fena satt fast under ett stenblock som rullat ner för backen medan han suttit på strandkanten och hämtat andan från en lång simtur. Visste kunde det gått värre; han kunde vara en fiskpaté under bumlingen vid det här laget istället för att bara stjärten var fastklämd. Han hade försökt i nästan en timme att slita sig bort från bumlingen utan att lyckas komma loss över huvudtaget. Han hade även försökt att lyfta bort den men det var omöjligt då han inte direkt hade ben att lyfta med och även utan ben så var han inte direkt en stark karl. Hjälplöst försökte han att flaxa sig loss genom stor ansträngning att simma åt mitsatta hållet men då vattnet var så grunt så fanns det inte mycket kraft att ta hjälp av där heller.

    Splattret av vatten flög åt alla håll men han fann sig vara besegrad och fast. Vad fanns det egentligen för chans att få hjälp här av alla stället? Han lär ha blivit ett skelett sedan länge då han väl blivit hittad och då skulle det ju helt klart vara för sent. Paniken satte in vilket fick hans ögon att vattnas av frustration. Varför tog han sig ens in på land längre?! Nu skulle han säkerligen bli uppäten av en ork eller något annat med elaksinnade tankar. Det var hopplöst..

    När det väl blivit dags för att bli ett yngel och börja gråta över olyckan som fallit på honom så stoppade han akten med blänkande ögon då ett ljud nådde hans öron. Klampandet av.. hovar? Var det någon här?! Fylld av plötsligt hopp så tänkte han inte ens på tanken att det kunde lika gärna vara en hungrig ork som kom förbi området vilket fick honom att ropa med en blandning av panik och hopp i rösten. “H-hallå?! Är det någon där!? Snälla hjälp mig!!” Nästan ylade han medan han drämde handflatorna på vattenytan för att försöka lura hit denne räddaren (?) i nöden. Vatten började flyga åt alla riktningar igen som om han hoppades på att personen skulle se vart det var han befann sig.

    Luka var i sin me’erform med den svarta och vita fenan klämd under en stor stenbumling medan det brunvita håret så gott som var torrt vilket talade om att han varit fast där ett tag. På stranden bakom honom låg ett vattensäkert knyte som innehöll kläder för tiderna han skulle ta sig upp på land med diverse småsaker också. Han satte händerna mot bumlingen och försökte trycka sig loss men misslyckades som vanligt vilket fick honom att ynkligt pipa fram; “Hjääääälp!” 

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Det ryckte till i kentaurens hästliknande långa öron – det enda icke mänskliga drag i hans annars mänskliga överkropp – och han spetsade dem uppmärksamt framåt medan de tjocka ögonbrynen drog ihop sig över hans ögon i en betänksam min. Tystnaden som dittills varit hans följeslagare hade plötsligt lämnat honom och ett himla eländigt ylande kom från någon inte långt ifrån honom. Det lätt nästan som något barn som kanske gått vilse och grät efter sin moder, hrrm? Fundersamt trampade han på stället, vred huvudet och öronen än åt ena hållet än åt andra medan han med smalnande ögon och rynkad panna försökte lokalisera vart varelsen befann sig.

    Dhrach tyckte sig skymta något, eller någon, plaska vid stenstranden längre ner och uppfattade sedan det otvivelaktiga ropet på hjälp. Vem det än var så var denne antingen i fara eller i någon form av nöd och paniken och ångesten i ropet gick inte att missta sig på.

    Kentauren tämligen slängde sig ner för kullens krön och galopperande ner mot vattnet i dundrande fart. Marken skakade under hans väldiga hovar och tyngd, och djupa gropar bildades i gräsmarken efter honom. Grästuvor, jord och småsten flög åt all världens håll runt om honom i hans framfart.

    Inte förrän han kom ner till stenstranden saktade han ner på farten till en lufsande skritt, både för att själv inte bryta nacken på någon hal eller lös sten, samt för att inte stampa ner vem det ännu nu var som ropat. Nu på nära håll kunde han tydligt se att det var någon form av vattenvarelse som låg och plaskade hjälplöst i vattnet – en underlig syn för kentauren som sällan vistades vid vatten.

    “Jag hör dig”, tillkännagav han, något bryskt och skrovligt (han hade inte talat med någon vettig varelse på veckor) med sin mörka röst och klev försiktigt närmare. Havsvattnet kändes kallt runt hans ben när han långsamt strövade ut i det grunda vattnet, något osäker över vad det var han hade att göra med. Fisk eller ej, man kunde aldrig veta vad som kunde kasta sig över en… fast ganska snabbt insåg Dhrach situationen främlingen befann sig i, och han kände sig absolut inte hotad. Tanken var till och med lite skrattretande. Tvärtom tvekade kentauren inte utan förstod att han var Lukas ända chans att komma loss. Den lilla krabaten verkade ha kämpat länge själv men utan resultat.

    “Aj…” Fnös han när han kikade närmare på Lukas fena som satt fast under stenbumlingen. Kentauren plumsade runt Luka för att se hur stenen låg och var han lättast skulle kunna få tag i den samt flytta den.

    “Vänta”, muttrade han kort och utan att dröja en sekund längre böjde han sig ner och grepp om stenbumlingen med sina väldiga nävar. Han tog spjärn med frambenen av sin hästkropp, ställde sig bredbent med bakbenen för att hålla balansen bland de hala stenarna under vattnet och hivade sedan upp bumlingen i luften med sina muskulösa armar som dolts något under manteln.

    “Säg så… flytta… på dig!” brummade han uppmanande åt Luka under stenbumlingens tyngd. Trots att hela kentauren utstrålade råstyrka så var en stenbumling ändå inte det enklaste att leka med. Med ett kort kraftrop slungade han iväg stenen sedan uppåt land, och därefter med en lättad utandning tog han sedan ett vacklande steg bakåt i vattnet för att se hur det gått för vattenvarelsen.
    Kentauren stod nästan tre meter hög ovanför marken, så han fick luta sig något framåt, med händerna mot sina hästben samt böja på sin breda nacke för att ens kunna se vart Luka tagit vägen.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka hade ingen aning om han blivit hörd eller inte förens marken plötsligt började vibrera under honom där han satt. Ögon spärrades chockat upp när ljudet av mäktiga hovar rörde sig snabbt mot hans riktning vilket faktiskt först fick honom att undra om han nyss gjort ett stort misstag eller inte. Småstenar på bumlingar i närheten skramlade mot underlaget medans vattenytan pulserade skrämmande då vem det nu var närmade sig hans plats. Han såg snabbt åt hållet där ljudet kom ifrån för att snart se en otroligt stor kentaur komma till räddning, och då menade han verkligen otroligt stor sådan. Men känslan av att han rank nyss blivit degraderad till precis under en räkas så tittade han storögt på kentauren som saktade ner lite och försiktigt undersökte situationen Luka befann sig i.

    Då Kentauren kom närmare och närmare så kände sig Luka mindre och mindre. Japp han var nu en räka. Kändes som om nacken skulle gå av då han vände upp huvudet till mannens ansikte där han verkade undersöka situationen framför sig. Luka tittade nästan trollbundet upp på sin räddare i nöden, detta gav orden vit riddare på häst en hel ny mening för honom, för.. ja. Han kände hur orden hade lämnat honom över hur fascinerad han var över sin räddare, han hade enbart läst om kentaurer förr men jösses! De var otroligt stora! Var det vanligt att vara så stora? Han kände tusen frågor bubbla upp inne i hjärnan på honom vilket nästan gjorde att han missade att han blev friad från bumlingen. Då Kentauren sa åt honom att flytta på sig så tog han sig i kragen, lämnade tankarna och sprattlade undan ut på lite djupare vatten, bort från bumlingens räckvidd. Han stannade där dock och betraktade storögt hur den skadade Kentauren slungade iväg Lukas dödliga fiende.

    Fenan ömmade rikligt men vänta? Han var ju friiii! Han kunde inte tro sin lycka vilket fick honom att göra en snabb bakåtvolt i vattnet med fenan som följde med runt för att dyka upp på samma plats, nu med sitt klassiska blöta hår igen, men detta var inte allt! Nöjt så simmade han runt i en cirkel i en snabb fart för att helt njuta över att vara fri igen, snart kom han på sig själv vad han höll på med för konstigt och stannade då tvärt upp i sin fart med ett leende starkare än solen själv. Rörde sig närmare kentauren igen till det grundare vattnet där han satt sig på “knä” med fenan framför honom, fortfarande leendes. “Åh tack så jätte mycket!! Jag trodde jag skulle bli middag för någon hungrig best du räddade verkligen livet på mig! Tack, tack, taaack!” Hade Luka inte haft NÅGOT vett skulle han antagligen hoppa på Kentaurens ena ben i en tacksam kram för.. ja han kunde knappast nå hans överkropp i en kram eller hur? “Hur kan jag tacka dig!?” 

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Vattenvarelsens snabba skiftning från eländig ylande krabat till överlyckligt sprattlande fisk eller delfin – Dhrach visste inte riktigt – var något överväldigande för den trötte kentauren. Det var nästan som att se en hund, eller säl? Kallades inte sälar för havets hundar? Hursom, en lycklig säl-hund som nyligen funnit en vän att leka med, så som vattenvarelsen simmade runt och plaskade. Nå, han verkade inte allt för skadad den lille hunden, fisken… varelsen.

    Kentauren tog ett par staplande steg bakåt med höjda armar för att skydda sig från det stänkande vattnet när Luka gjorde sin bakåtvolt. Som om han inte redan var tillräckligt blöt efter gårdagens regn och nu detta plaskande i saltvattnet för att rädda en fisk… Nåja han blev i vilket fall ren om hovarna och fick ur jorden ur hovskägget – men saltvatten brukade innebär klåda i pälsen.

    “Jisses…” suckade han trött då hans humör inte alls matchade vattenvarelsen strålande sinnesstämning, nog för att Dhrach var nöjd över att ha varit hjälpsam men Lukas leende var nästan bländande för den ärrade äldre kentauren. Han hade inte träffat på en så glad själ på väldigt länge, inte sen dryaderna… han mulnade något, strök öronen bakåt och slöt ögonen för att dra en hand trött över ansiktet och det långa toviga skägget. Oj vilket bedrövligt skick han kände sig i, sliten, blåslagen och med ovårdat hår samt päls. Det var nästan – bara nääästan – så att han önskade att han också kunnat plaska runt bekymmersfri i vattnet som fisken gjorde.

    “Det var så lite…” hann Dhrach knappt säga mellan Lukas ivriga tackande. Hade det inte varit för att de var totala främlingar för varandra och Luka var så våt – och troligen hal – hade kentauren kanske tagit fisken i nackskinnet och sagt åt honom att lugna ner sig, något han brukat göra med bångstyriga föl i sitt hemland. Vid alla dryaders löv, fisken såg nästan ut att vilja krama honom!

    Middag för någon hungrig best‘, orden fick Dhrach att ofrivilligt skrocka till och hans långa öron vinklades framåt. Nåväl, vattenfrämlingen verkade bara mena väl och dessutom erbjuda sig att vara behjälplig tillbaka. Hans grönblåa ögon blickade åter ner på Luka och mötte dennes ovanliga tvåfärgade ögon.

    “Ni kan ge mig ert namn till att börja med, lille… vän?” Kentauren harklade sig, kanske inte var så trevligt att börja en bekantskap med att påpeka att någon var liten – det var ju faktiskt han själv som var enorm, och brukade vara större än alla andra han mötte.
    “Vad ni sen kan göra… jag vet inte, ni kan inte trolla fram solen åt en trött – och blöt – vandrare?”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka hade varit fast så länge att det kändes skönt att släppa ut lite energi men då han såg att Kentuaren skyddade sig mot splattret han inte ens tänkt på att han frammanade så tvingade han sig själv att sluta plaska omkring likt en delfin. Dessutom så ömmade ju hans fena efter att ha blivit mos under stenbumlingen så det var kanske bäst att vila fenan lite. Vid hans ord att middag skulle vara toppen så simmade Luka in på det grunda igen bort mot sin vattentäta förvaringssäck med ett litet hummande då han funderade på vad han kunde ha som mättade en sådan stor varelse. Antagligen ingenting för att tänka sanningen men något kanske hjälpte i alla fall. Han roffade åt sig säcken för att rota i innehållet lite fundersamt innan han fiskade upp vad han hade att erbjuda, vilket inte var mycket men ändå något; två äpplen och en halv brödlimpa.

    Han tittade upp i skyn för att möta mannens blick innan han likt den räkan han hade förvandlat sig till sträckte upp dem så högt han bara kunde som benlös. “Det är inte mycket men i alla fall något” Sa han glatt medan skottet sedan kom flygandes som påpekade hur liten han var i jämförelse till Kentauren. Lille vän… Ja han var ju i all fall en räkling till vän eller hur? Han log glatt vid att bli kallad vän i vilket fall som helst. “Jag heter Luka! Vad heter du?” Frågade han och sänkte inte händerna förens mannen tagit åt sig maten han erbjöd.

    Då mannen sedan frågade om han kunde frammana solen åt honom så kunde Luka inget annat göra än att flina lite mystiskt mot honom först. “Jag kan inte frammana solen tyvärr men jag kan i alla fall hjälpa dig att må lite bättre!” Sa han menande innan han fokuserade blicken på fenan som omvandlades till ett par ben, båda anklarna blålila efter bumlingens våld. Naken som dagen han föddes så reste han lite osmidigt på sig och fiskade upp kläderna från säcken för att klä på sig. Ingen han kunde göra något åt; han tenderade ju att inte simma omkring i jobbiga plagg vilket självfallet betydde att han vart naken först och främst då han fixade ben.

    Väl klädd i sina gröna och svarta plagg så kavlade han upp ärmarna medan han gick fram till mannen för att undersöka skadorna han hade på kroppen. Nådde inte mer än till hästdelen dock då de var en extrem längdskillnad mellan dem även när han befann sig på ben. “Vad har hänt med dig?” Frågade han lite ledsamt då han betraktade det djupaste såret på hans kropp. “Oroa dig inte dock! Du ska bli så gott som ny!” Sa han plötsligt glatt igen medan han höjde händerna över såret som helt plötsligt slöt sig och försvann. “Nu ska vi bara fixa de andra!”

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Dhrach tog något förvånat men tacksamt emot ett av äpplena Luka generöst erbjöd honom ur sin magra proviant. Äpple var faktiskt något han inte ätit på väldigt länge med tanke på årstiden och här ute i vildmarken där det knappast växte äppelträd så var det nästan en festmåltid.

    “Jag tackar er, Luka”, kommenterade han innan han tog ett stort bett av äpplet – och genast var det bara halva äpplet kvar. Åh det smakade gudomligt precis då och Dhrach påmindes om att han var tämligen utsvulten efter sin oupphörliga vandring utan större avbrott. Hans egen proviant var det inte mycket kvar av och han hade väl hoppats hitta något på vägen men därför varit väldigt sparsam med sitt – lite torkade rötter och frukter, frön samt rötter hade han nog i sin resväska som var fäst i en läderrem runt manken och magen under manteln. Undra om Luka ville smaka på något av det?
    “Ni kan kalla mig Dhrach…” fortsatte han innan han svalde resten av äpplet, för att sedan vara på väg att sätta det i halsen.

    Dhrach var van vid dryadernas naturmagi, men att se fisken förvandla sin fena till ben var inte något han var bered på – Lukas nakenhet hade han inget besvär med då han var så van att se bara-oklädda dryader samt att kentaurer sällan hade kläder på sig egentligen, framför allt inte i hans klan där han var född. Men den store kentauren rykte till så hovarna snavade plumsande i vattnet när Luka obekymrat gick förbi som om man ändrade sin underkropp hursom-närsom-helst (kanske var naturligt det för fisken men inte för hästen). Dhrach kunde minsann inte bara i en handvändning göra sig av med sina fyra ben och bara få två! Måste vara någon form av magi tänkte han och drog ett nervlugnande andetag för att stilla sina spända nerver. Han hade sett magi innan, men det betydde inte att han var förtjust i det eller van vid det.

    Dhrach vände bort blicken och kliade sig lite förläget i nacken när han insåg att han stirrat och följt Luka med blicken då denne rest sig och sedan klätt sig – fortfarande överväldigad över att främlingen gått från att plaska i vattnet med en fena till att plötsligt bara gå förbi på två ben. Han passade på att vända sig om och ta sig upp på säker och torrare mark – inga mer hala stenar och kallt vatten.

    Det var inte så här han föreställt sig att mötet med havet skulle bli, men han hade inget att klaga över. Han hade funnit sällskap (och fått en mumsbit på köpet) men han insåg nu hur utmattad han faktiskt var efter sin långa vandring. Saltvattnet hade även påmint honom om de många skav och sår han hade fått efter senaste mötet med orkerna ute på slätterna, det sved där saltvattnet kommit i. Denne Luka verkade också ha ett kunnigt öga för läkekonst – eller var det magi igen?

    Med havsvatten ännu rinnande om benen ner för hovarna fick kentauren tygla sig för att åter inte dansa undan när den unge mannen traskade runt honom och inspekterade honom som om han var en trasig docka som enkelt skulle sys ihop på nolltid. Denna gången var det inget vatten som kom stänkandes men han var inte bered på hur närgången Luka var. Han hade trots allt inte umgåtts med någon på väldigt länge och plötsligt var här en person honom “rakt i ansiktet”, eller bringan snarast då Luka knappt nådde honom till bogen på hästkroppen. Hans sandfärgade hästskinn skälvde till, som då en irriterande fluga landat där, när Lukas händer kom nära. Även om han inte vidrörde kentauren egentligen så kände Dhrach något när såren över bog och frambenet försvann. Han hade ignorerat det länge då det inte varit tillräckligt allvarligt enligt honom, vilket kunde noteras då hela hans kropp var täckt av värre och större ärr.

    “Vad i alla… trädloppors…” fick kentauren fram och han vred på överkroppen för att bättre kunna se vad Luka gjort. Nu orkade inte bakbenen mer och likt en hund satte sig Dhrach på rumpan, med ett bakben vikt under sin väldiga kropp och det andra pekandes rakt ut över marken. Frambenen förblev raka och som planterade i gräset. Något handfallen höll kentauren upp händerna och svamlade stackande: “Hur… gjorde ni… magi? Ni är läkekunnig?”

    Dhrach stirrade ner på Luka med rynkad panna och ögonbryn, det syntes att han hade svårt att ta in vad han nyss bevittnat, både Lukas förvandling och nu borttrollandet av sår. Han kanske var en trasdocka som blev ihop sydd trots allt.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka sken upp som den lilla sol han faktiskt var då han fick ett tack av Dhrach från att bli erbjuden ett äpple att mumsa på. Sedan hade det inte gjort något om han tagit mer eller allt av maten han hade men förstod även att det kunde kännas fel för de flesta att ta allt de blev erbjudna. Då han presenterade sig som Dhrach så stannade Luka fundersamt upp i sin rörelse en sekund då han för sig själv undrade om han skulle kunna uttala namnet på rätt sätt eller inte. Prövande så sa han: “Dhra…ch.” lite prövande och i delar för att försäkra sig om att få fram det rätt. Han lyckades men med en dialekt som fick det att låta lite annorlunda i uttalet.

    När Dhrach snavade till och plumsade i vattnet så stannade Luka upp förskräckt titta på honom för att försäkra sig om att han hade klarat sig från att göra sig illa. Förstod självfallet inte varför Dhrach hade trillat omkull bara sådär, kanske var han trött efter en lång resa? Då han var klädd fann han att Kentauren hade tagit sig upp ur vattnet och tyckte sig nästan se att han verkade lite besvärad över något. Han valde att inte fråga för mycket om det utan gav honom istället bara ett vänligt leende då han hade tagit sig fram till honom för att undersöka såren. Han tog det försiktigt i samma ögonblick som han märkte av att hans närgång gjorde Dhrach lite nervös. Han ville inte att det skulle vara för obehagligt för honom trots allt. Såret läktes felfritt och det verkade vara punkten för Dhrach där inget längre förstods.

    Luka blinkade till förvånat då bakbenen inte längre orkade att stå upp och vek sig under hästkroppen i något som man skulle kunna förklara att vara ren chock. Luka visste inte men kanske var magi inte så vanligt hos Kentaurerna som det var för hans folk? Han kikade fram på Dhrachs ansikte, liten som en vitsippa till skillnad från den store Kentauren som nu som halvsittande hade hästkropp mer i Lukas höjd på vissa platser. Vid svamlandet av chock så kunde Luka inte göra mer än att le betryggande i hopp om att det skulle få osäkerheten inom Dhrach att fäktas bort lite mera.

    “Jo jag kan läka kroppsliga sår.” Började han medan han återgick till att läka såren på Dhrachs kropp medan han pratade. “Mentala sår och sjukdomar kan jag inte läka dock har jag märkt med åren. Försökte desperat att läka en äldre man från sin lunginflammation men lyckades tyvärr inte så jag tror det enbart går för sår och benbrott, eller att i alla fall KANSKE lindra inflammationer lite i alla fall.” Han tog sig runt till andra sidan av Dhrach för att läka de sår han hade där med. Vad hade egentligen hänt denna stackars mannen? Hade han blivit anfallen av några elaka typer på sin resa? “Jag mötte en me’eridian som kunde kontrollera elektricitet men det slutade inte väl då vatten leder elektricitet. Vi attackerades som barn och han använde det för skydd under vattnet och många skadades allvarligt.. Har tyvärr inte stött på honom sedan dess men jag hoppas verkligen att han är okej.” Sa han då han läkte det sista såret på hästkroppen och tog sig runt till människodelen för att läka de sår hans mänskliga del hade fått sig. Men det fanns ett problem.. de var så långt uppåt.

    “Skulle du kunna komma nedåt lite?” Frågade Luka snällt där han stod på tipptårna med armarna uppsträckta så att han NÄSTAN nådde såret på torson, men bara nästan. Han ville att han skulle bli hel igen, det var det MINSTA han kunde göra för att tacka honom. En skarp smärta sköt igenom hans blålila anklar vilket fick honom att utbrista ett litet grymtande av smärta innan han strax ochså befann sig med rumpan på marken med bultande anklar. När han helade så gick andra alltid först trots allt så han hade nästan glömt bort att han inte borde stå på tå på anklar som dessa. Han ville dock inte oroa Dhrach vilket fick honom att skratta till lite ursäktande. “Oj jag borde hålla koll på balansen bättre! Kom nedåt” Sa han glatt, helt ignorerande nu att anklarna värkte efter stenbumlingen och rullade upp på knäna och ställde sig på dem istället.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Den store kentauren slöt ögonen och drog djupt efter andan för att sedan nästan frustande andas ut. Kanske för att samla sig eller få alla snurrande tankar att bli stilla, eller både ock. Öronen blev lite hängande bakåt och efter att ha dragit en stor näve över ansiktet, kliat sig i nacken så öppnade han sina ögon för att möta Lukas lugnande och vänliga blick. Den lille före detta fisken var fortfarande som solen själv och trots att han glatt pladdrade på så var ändå denne Lukas närvaro på något vis trevlig. Trots att kentauren var en rätt tystlåten individ så välkomnade han sällskapet, det var skönt att åter ha en vänligt sinnad varelse till sällskap igen än hans följeslagare tystnaden. Främlingen kunde till och med uttala Dhrachs namn utan svårigheter, nog hade de båda olika dialekter och uttal för de var ju knappast födda på samma ställe, om ens samma kontinent. Det kändes ändock trevligt att höra någon tilltala honom med hans namn igen – istället för “odjuret, besten”, “packåsnan”, eller “Brunte” eller åt det hållet – samt le betryggande och utstråla pålitlighet mot honom. Dhrach hade möts av så många misstänksamma blickar samt hotfulla varelse med onda avsikter på sistone att det var en lättnad att nu kunna sitta där på bakdelen och faktiskt bara andas och tillåta sig att bli ompysslad för en gångs skull.

    “Tråkigt att höra om mannen”, kommenterade han kort. “Men mina skärsår… kan ni alltså bara-“, han pausade och sökte efter rätt ord: “trolla bort?”
    Båda ögonbrynen drogs ihop fundersamt när han uppmärksam vände öronen framåt igen för att försöka ta in allt Luka berättade.

    “Me’eridian? Är det en sån vattenvarelse… som ni möjligen?”
    Dhrach höjde på ett tjock mörkt ögonbryn, osäker på om det var oartig att fråga vad denne Luka faktiskt var för sorts varelse.

    Kentauren hajade till då Lukas ben veck sig och han sträckte fram en stödjande stark arm och tog varsamt den unge mannen i armbågen. Han synade Lukas ben från fötterna upp till knäna, inte för att han såg så mycket nu när Luka var klädd men han mindes att stenbumlingen inte varit en liten en och hur glatt fisken än simmat tidigare så var han knappast läkt på nolltid, eller? En sten av den storleken borde lämnat antingen ett benbrott eller rejäla blåmärken. Fast samtidigt hade Luka själv precis nämnt att han kunde läka benbrott, fast hans kropp verkade ändock inte återhämtat sig helt.

    “Ni kanske borde se till er själv först, Luka.” Bad kentauren men veck ändå sina framben under sig så att hans hästdel nu låg i en avslappnad liggande ställning, lutad halvt mot en större sten bakom sig. Dhrach höll likväl kvar sin hand om Lukas armbåge och fortsatte uppmanande:
    “Jag har varit med om värre skador. Ni har gjort tillräckligt för mig redan och botat de flesta skador orkerna åstadkom. Se efter er själv först nu, jag repar mig.”

    Kentauren släppte taget om Luka, för att vara så stor hade hans grepp och rörelser varit väldigt aktsamma och lätta ändå. I samma stund sprack molnen ovanför dem och några varma förmiddags solstrålar kikade ner och spred värme över den småfuktiga gräsmarken och de två individerna.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka lyssnade på vad kentauren sa med ett litet leende medan han försäkrade sig om att det såret som varit djupast helt var läkt genom att dra handen över pälsen för att känna efter. Ja det hade läkts helt, bra! Anklarna på honom bultade men just nu fanns det viktigare saker för en man som Luka; alltid ta hand om andra först så att han inte använde upp för mycket energi på sig själv. “Trolla bort? Ja kanske.. jag vet inte riktigt hur det fungerar.” Började han ärligt. “Kanske är det någon form av tids-tillbakadragning eller skapande av nya celler men vad jag vet så fungerar det i alla fall, som du nu har sett du med” Log han brett medan han fann ett mindre sår som han läkte med, tänkte inte göra ett halvdant jobb liksom.

    När han frågade om hans rasgrupp så kunde han inte annat göra än att glatt skrocka till lite. “Ja vi kallas me’erfolk men det finns många namn som folk använder för oss. Det mest vanliga är väll sjömän som pratar om vackra sjöjungfrur även om det inte riktigt stämmer in på våran sort.” Ja för att kalla en man för en jungfru var väll kanske inte alltid helt snällt eller hur? “Det finns många typer av oss. Vissa ser ut som mig medan andra kan vara till hälften hajar, bläckfiskar, stingrockor eller andra havsvarelser. Det verkar inte betyda allt för mycket hur föräldrarna ser ut i vissa fall. Min far såg lite ut som en ål till exempel medans min mor såg mer ut som mig fast med starka färger.” 

    Kalla det frihets adrenalin eller inte men då han blivit befriad hade han mest fokuserat på att vara just fri och inte tänkt mycket på hur ont han faktiskt hade. Nu när adrenalinet sinat så var det en helt annan sak dock och han undrade faktiskt om han i sin mänskliga form kanske hade en spricka i skelettet efter bumlingen. Han vart dock glad över att bli uppfångad av den andre och log tacksamt mot honom. Han var inte självläkande som man kunde tro, han var tvungen att läka sig själv med sin magi annars tog det lika länge som för en icke magiker för honom att läkas. Han hade tänkt att insistera på att läka alla såren på Dhrach först men hade inte chansen till det förens Dhrach han insistera först.

    Förvånat så blinkade Luka mållöst till som om detta var första gången detta hade hänt honom. Vanligtvis så ville ju folk bli helt läkta innan han fick göra något annat. Som om detta inte var ett mirakel som det var så sprack solen fram mellan molnen och lyste upp omgivningen på sitt vårliga sätt. Solen värmde redan mycket i samma stund som den dök fram och fick vattnet att glittra inbjudande vid dem. Luka satte sig ner helt med en lättad suck och stack fram sina anklar för att undersöka dem. “Jag är faktiskt inte van vid att någon säger åt mig att hela mig själv först. Jag förstår att de vill bli läkta dock.” Sa han med ett varmt leende då bilder av alla de han helat forsade genom hjärnan på honom. “Det tar på krafterna att hela så jag ville hela dig först om jag ska vara ärlig” Sa han lite generad över vad han sa då han nästan visste hur det borde låta.

    Han undersökta benen en stund innan han böjde sig smidigt framåt med händerna över de skadade anklarna och när han släppte dem en stund senare så var de i nyskick igen. Med en suck av lättnad lutade han sig tillbaka på handflatorna framför Dhrach med ögonen fästa uppåt i hans. “Tack, Hade det inte varit för din hjälp skulle jag säkerligen ha dött. Inte direkt så att det är morgonrusning här haha” Sa han lite roat i det obefolkade området.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Dhrach vände ansiktet mot himmelen och slöt ögonen för att njuta av solstrålarna som smekte hans ärrade ansikte. Han lyssnade med ett halvt öra på Luka, oavsett om det var  ‘tids-tillbaka-dragning’ eller skapande av nya celler som gjorde att hans sår läkte sig under Lukas helande händer, så kändes det ändå som någon form av magi. Att bara kunna svepa handen över ett sår och vips så var det borta, var inte det magi i kentaurens öron så visste han inte riktigt vad man skulle kalla det. Han kände inte av någon smärta eller sveda längre där såren funnits, men en sorts kliande känsla låg kvar under pälsen. Han svepte med sin kortklippta svans i en olustigt rörelse men tvingade sig att avstå ifrån att sträcka ner armen och klia. Istället drog han av sig sin mantel som täckt större delen av han övre mänskliga kropp men även en del av hästryggen. Han slängde manteln över stenen han lutat sig mot, i förhoppning om att den sista fukten i tyget skulle torka under solens strålar.

    Dhrach var helt bar under manteln, lika naken som när han kom till världen, men det var ju helt naturligt för en kentaur att inte behöva bära kläder (förutom mot vintern eller i kalla länder), till skillnad mot människor, alver, dvärgar eller andra tvåbentingar. Han hade däremot en sorts läder sele runt om sin hästkropp, som såg till att hålla två sadelväskor på plats, hans långsvärd, en yxa och bakom ryggen ovanför manken hade han ett bälte där en lång dolk fanns som han snabbt kunde nå genom att sträcka back höger arm. Utan manteln avslöjades även fler skär sår, som vid det här laget torkat till fula sårskorpor men då Dhrach inte direkt sett om dem så fanns det smått ludd efter manteln intorkat ihop med det torra blodet samt resedamm.

    “Me’erfolk… hmm…” Kom det fundersamt ifrån kentauren. Dhrasch försökte föreställa sig dessa individer Luka beskrev, hans ål-far eller färgglada-fisk-mor som skapat denna solstråle till son. De kunde vara stolta i vilket fall över att ha en sådan duglig och läkekunnig son. Dhrach själv hade inga barn, ingen familj eller ens en klan längre… Dhrach la armarna i kors över sin breda bringa.
    “Jag har hört om sjöjungfrur. Troligen möt en och en annan Me’eridian på min resa hit nu när jag tänker efter.”

    Kentauren iakttog Luka intresserat när denne läkte sig själv, ingen dum egenskap att kunna. Dhrach hade haft stort nytta av kunna läka sig själv, med tanke på att han så ofta hamnade i situationer där vapen var inblandade. Det tycktes ändå ta på Lukas krafter när han helade.

    “Det är hedersamt och ödmjukt av er att erbjuda er att hela andra före er själv, men om ni inte ser efter er själv först, Luka, hur ska ni sedan kunna läka någon i framtiden om ni själv inte överlever? Eller i en situation som kanske kräver att ni behöver fly? Offrar ni er då för någon annan med?”
    Kentauren tystnade, insåg att han nog sagt fler ord i ett svep än han gjort dittills på länge. Han drog tyst efter andan och log ursäktande tillbaka mot Lukas vänliga ansikte. Det bekymrade kentauren något att Luka var så öppen och hjälpsam, en fin egenskap i sig, men tänk om det en dag kunde kosta mer’en livet, bara för att hjälpa en annan? Fast det kanske var annorlunda om Luka kände personen, eller som i deras fall så hjälpte de varandra. Dhrach ville dock inte tänka på vad som skulle hänt Luka om denne stått öga mot öga med de orker han själv mött bara några dagar tidigare. Antingen hade de huggit ner den lille fisken på fläcken, eller fängslat honom och utnyttjat hans läkekunnighet. Kentauren knuffade bort tanken och svarade den muntre Luka:

    “Ni behöver inte tacka, vi har båda gjort varandra en tjänst idag. Hade det inte varit för er hade jag nog ännu haft värk och skav samt tvingats se över mina sår själv.”

    Vilket hade varit planen så fort han anlänt till havet, även om det kanske hade varit dumt att skjuta på det så länge. Flera sår hade kunnat bli allvarligt infekterade om han fortsatt att ignorera dem, men nu med Lukas hjälp behövde han knappt tänka på dem, i alla fall de sår han haft på sin hästkropp. Dhrach sneglade ner på sina ärrade men muskulösa armar, där intorkat blod runt några sår efter orkernas klingor lyste ilsket röda upp mot honom i solen. Han borde hitta sig en bäck att tvätta av sig i insåg han. Både för att få bort det levrade blodet men också resedammet, samt havsvattnet som kliade i hans hovskägg. Hans sandfärgade päls och vita ben med svart markering, var inte så sandfärgad eller vit heller längre. Mera smutsbrun samt lerig, men just nu var det så förbannat skönt att bara få ligga ner och vila i solen och småprata med denne sorglösa fisk som så roat och glatt log upp mot honom.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka kände sig uttröttad efter allt helande på en och samma gång men var trots det glad över att både Dhrach och han själv nu hade lite mindre ont att tänka på. När han tittade upp igen efter sitt läkande av sina egna sår så såg han nästan förfärad ut följt av att han snabbt hoppade upp på de nu läkte fotlederna för att gå fram till den solande kentauren igen. Han kände sig aningen matt i kroppen efter att både kämpat med att komma loss från sitt bumlings fängelse och efter allt läkande men det borde finnas lite kraft kvar inom honom för att läka de återstående såren på stackars Dhrach. Stackars mannen verkade ha kommit undan med både nöd och näppe från elakingar som inte kunde låte någon resa i fred. Han lyssnade på hur lugnt Dhrach pratade trots de återstående såren och kände en lättnad då det betydde att det inte var någon större fara kvar men de skulle läkas i alla fall. Orden fick dock Luka att behöva tänka efter lite då han inte riktigt var säker på hur han skulle göra. Alla andra som kände honom visste redan att han skulle enkelt offra sig själv för att rädda någon annan men Luka visste inte själv om det på stört, haha.

    “jag..” Började han lite fundersamt medans han löste gåtan i huvudet som var så lätt att lista ut för andra men betydligt svårare för honom. “Jo jag tror nog att andra går först oavsett, jag brukar inte riktigt tänka på det mycket men jag kan nog erkänna att jag hellre ser till att andra har det bra än mig själv. Jag är bara en person utan större betydelse i det stora hela men att rädda någon som har familj, släkt och vänner som skulle bli otroligt sårade om något hände personen gör mig glad. Det är en otrolig känsla att hjälpa till exempel en far och se honom återförenas med sin familj, se hur glada barnen och frun blir. Det finns inget viktigare än det om man frågar mig.” Sa han vilket avslutades med ett varmt leende. Ja han själv hade ingen familj och det ända han gjorde var att simma/gå omkring för att hjälpa andra, visst fanns det många som tackade honom för det och visst hade han vänner som brydde sig om honom otroligt mycket vilket kanske var anledningen till att han ville göra något bra med sitt liv. Han var inte stark eller mäktig men det han kunde göra var att rädda andra och sprida så mycket glädje han kunde runt om i världen.

    Ja skulle Luka stöta på en grupp med orker skulle han säkerligen blivit serverad som sushi på kvällen så det var helt klart tur att han stött på en man som Dhrach istället, eller hur? “Ja du var verkligen skadad, skulle det djupa såret du hade på kroppen gått ovårdat längre så skulle du garanterat ha fått en blodförgiftning.” Sa Luka oroat medan ögonen vandrade från såren på hans människokropp till det föredetta, skadliga såret som befunnit sig på hans hästkropp innan de vandrade tillbaka till de ovårdade såren. Ludd och damm var fäst i dem vilket om någon dag också skulle bli ett problem. Sår behövdes hålla rena för att läka utan komplikationer trots allt och med all denna smuts och ludd så skulle de garanterat bli infekterade. Han tryckte lite mot huden runt om ett av de smutsiga såren och kände av hur överhettat området var vilket fick honom att titta rakt upp mot Dhrachs ansikte igen. “Vi borde hitta en sötvattens plats och göra rent dig lite innan jag läker dessa sår, jag oroar mig för att smutsen läks in i såret om jag läker dessa då de sitter i skorporna. Vart kan man hitta sötvatten här omkring?” Undrade han innan han tittade runt omkring dem för att se vart det logiskt nog kunde finnas vatten utan svidande salt i sig.

    Han stannade med blicken på utkanten av skogen en bit bort vid ett av bergen och lös upp. “Jag slår vad om att det finns sötvatten vid bergskanten! Känner du att du orkar ta dig ditåt?” Frågade han glatt.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Kentauren släppte inte Luka med blicken då denne plötsligt for upp igen – om det var så att han kommit åt något vasst eller vid åsynen av hans tilltuggade överkropp kunde han inte avgöra. Eller för att Luka kände sig skyldig att ‘stå givakt’ bara för att klargöra sitt svar på Dhrach fråga, han kanske hade låtit lite för myndig. Dhrach var inte kapten och förde inget befäl längre, han hade ingen anledning heller att ställa sådana personliga frågor till denne Luka. Ändå verkade Luka, lika öppen och hjärtlig som innan, svara (om något eftertänksamt) så förhoppningsvis tog fisken inte illa upp. Dhrach kunde emellertid inte säga att han var nöjd med svaret. Hade Luka ingen livsvilja för sig själv, eller livsönskan? Något han ville uppfylla eller uppleva? Kanske inte… kanske hans enda önskan var att ströva runt och sprida glädje. Kentauren betvivlade inte att Luka inte var bra på detta, men i hans egna hästliknande öron lätt det i längden väldigt sorgligt att bara sprida glädje till andra utan att själv ha något att glädjas över, förutom andras glädje och tacksamhet. Aldrig slå sig ner, till ro, bilda eller skapa något – ett hem, en familj, klan eller partner. Nå, alla hade de olika drifter, behov och önskningar.

    Jag är bara en person utan större betydelse-, mer’ens ord fick kentauren att bekymrat rynka pannan och lite ogillande snörpa på munnen. “Av den lilla tid jag umgåtts med er, Luka, vill jag hävda motsatsen.”
    Dhrach tittade allvarligt upp på mer’en – för nu när han låg ner och Luka stod upp, så var Lukas ansikte högre upp. En udda upplevelse för Dhrach som annars alltid var den som kollade ner på folk, inte upp på dem då andra alltid fick böja huvudet bakåt för att se upp på honom. För att ge sin ord större effekt reste han sig upp igen med frambenen, så han åter var sittandes med hästrumpan i gräset. Kanske inte så effektfullt trots allt, men han tornade i alla fall åter upp sig över mer’en.

    “Er läkekunnighet ger, nej gör, er väldigt betydelsefull. I vilket by, stad, arme, klan eller land, ni hade varit en stor tillgång. Antingen för folket eller för landet som ni tjänat eller som får äran att ha er i sin samhörighet. Kasta inte bort det.”
    Kentauren la en tung stor hand på Lukas späda axel.
    “Men jag förstår vad ni menar. Att hjälpa eller rädda någon, är en stor bedrift och den inger både för en själv och andra en speciell sorts energi eller kraft, hur man nu vill uttrycka sig.”
    Ett milt leende fick kentaurens bistra ärrade ansikte att spricka upp lite, det värkte faktiskt i käkarna lite för Dhrach kunde inte riktigt minnas när han lett senast.

    Kentauren följde Lukas oroade blick till hans sår på överkroppen, kanske var de dessa som trots allt fått mer’en att skutta upp på benen igen. Och fisken hade rätt, såren behövdes ses över snarast, det gick inte att skjuta på det mera. Han ryckte även till då Luka rörde vid ett ömmande och troligen redan infekterat sår. Fingrarna till hans hand som vilade på Lukas axel kramade omedvetet till och kentauren frustade besvärat till.
    “Hmm…” Dhrach vände uppmärksamt blicken bortåt bergen där han tidigare skymtat skogen. Det fanns oftast alltid någon klar vattenkälla som rann ner ifrån bergen och han ville minnas att han sett en och en annan på vägen mot havet.

    “Jo, det klarar nog de här stela benen av”, och med de orden släppte Dhrach Lukas axel och reste sig upp, på väldigt stela ben och något ograciöst efter att ha legat med sin kroppstyngd på sina hästben. Han trampade lite lätt på stället för att få igång blodet, samtidigt som han spejade med handen skuggande över ögonen mot berget.

    “Kanske jag borde bära er… skulle gå snabbare då att ta sig dit, och vi skulle inte förlora så mycket av solen.”
    Dhrach ryckte åt sig manteln från stenen, men istället för att svepa den om sina axlar slängde han den över hästryggen bakom dolken och sadelväskorna. Han såg åter ner på den gladlynte Luka och höjde frågande på ett ögonbryn.
    Vågade fisken lämna havet och rida på honom, en jätte i jämförelse med andra av hans art samt vanliga små hästar?

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Man kunde kanske inte tro det när man bevittnade den glada uppenbarelsen som även var kallad Luka att denna kände att hans värde i den stora världen inte helt räckte upp till något betydelsefullt, men så var det faktiskt. Han kände att med tanke på hur många magiker det fanns i världen så var hans typ av magi inte riktigt värt mer än vad den helade. Helade han så var det ända gången han kände sig till nytta, annars simmade han ju mest bara runt och samlade på sig örter och dylikt för att faktiskt hela mer. Han var inte direkt lång eller stark, såg lite ut som en vek sparris och var naivare än de flesta personerna som levde runt omkring honom. Då någon inte gillade honom så kunde det till och med gå så långt att han grät sig själv till sömns och känner sig som ett totalt misslyckande, utan en tanke på att det var omöjligt att alla tyckte om alla. Så när Dhrach tog till orda så vart Luka sannerligen helt förvånad och det syntes även tydligare än vad man kunde föreställa sig.

    Han fick vända upp huvudet när den starka mannen ställde sig upp på frambenen och kände genast hur han blivit degraderad till en räka i jämförelse igen. Alltid den där räkkänslan bredvid en sådan stark och stor man. Han blinkade förvånat till vid Dhrachs tal över hur värdefull han var för andra men förstod inte riktigt det även om han lyssnade. Grejen var ju att han ville vara värd något mer än sin magi, liksom ändra på något icke magi relaterat och inte bara vara behövd för helandet. Det var svårt för Luka att förklara för någon vilket kanske var varför han bara log glatt mot kentauren som försökte få honom att fatta att han var värd mer än vad han trodde. Han må kanske inte förstå det helt men var genuint glad att Dhrach ändå försökte få vett i honom. För att visa att han lyssnade så svarade han diplomatiskt nog; “Jo att läka antar jag alltid kommer att behövas med så mycket krig och slagsmål runt omkring.” Han tippade huvudet lite på sne för att se upp på Dhrach igen innan han fortsatte att undersöka såren han faktiskt kunde nå.

    Då Dhrach klämde om hans axel så drog han snabbt tillbaka händerna med ett litet “Åh, förlåt!” då det helt klart var smärtsamt för den andre. Ja de behövde garanterat göra rent såren först! Snart så reste Dhrach sig upp och trampade på marken med sina stela ben vilket fick den betydligt kortare Luka att ställa sig på tipptårna för att se om han kunde vara till någon hjälp men såg inte direkt mycket tack vare stenbumlingarna som Dhrach var lång nog för att se över, men inte han. Vid hans ord så såg Luka först lite paff ut innan han nickade glatt. Han hade aldrig ridit förr och speciellt inte på en Kentaur vilket skulle bli fascinerande, så pass dock att han nästan fick svindel med tanke på hur högt upp han skulle befinna sig, men bara nästan. Hade man som han simmat i monsterösa havsvågor så var höjder inget större hinder.

    Han tog reda på alla sina saker och knöt sin förvarings säck innan han hivade den sentt över överkroppen på sig själv. Stannade sedan upp för att se sig omkring. Han kunde ju inte ta sig upp bara så där så han behövde hjälp vilket han snart fann. Glatt så gick han till de höga stenbumlingarna bredvid Dhrach och klättrade tillräckligt högt upp på dem för att tillslut kunna kravla sig upp på hästryggen, lite ograciöst må hända men snart befann han sig uppe på Dhrach och.. jisses! Vilken översyn Dhrach ständigt hade! Han tittade fascinerat ner på stranden under dem och såg sina späda fotavtryck tillsammans med de stora hovarna som inte direkt såg mindre ut här uppifrån. “Wow! Imponerande höjd!” Fick han ur sig där han satt likt den räkan han nu accepterat att han var till skillnad från Dhrach på den varma hästryggen.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Dhrach visste inte om hans ord hade haft någon större effekt på den muntre Luka som tämligen obekymrat bara tyckts rycka på axlarna åt det han sagt, men något förvånad verkade Luka ändå ha blivit. Kanske något skulle sjunka in så småningom, men samtidigt så var det inte kentaurens ensak eller uppgift att berätta hur Luka skulle leva. Om fisken var nöjd med att slänga bort sitt liv på andra för att glädja dem, var det Lukas ensak. Dhrach kunde bara hoppas att det inte skulle kosta mer’en dennes liv en dag, i onödan. Kentauren var uppfostrad med att alla medlemmar i en klan hade sin roll, oavsett ens kroppsbyggnad eller förmågor. Det fanns alltid något en kunde göra för att bidra, magisk eller icke magiker. Hans hade varit att beskydda, och det låg väl ännu kvar i hans natur. Kanske var det därför han blev lite blödig när denne lille sparris till fisk påstod att hans liv var ovärt.

    Det var inte ofta Dhrach erbjöd sig att vara riddjur åt någon. Det hade hänt emellanåt, men oftast i nödvändiga eller farliga situationer. Nu för att mest spara dem tid, samt att man aldrig visste vad som kunde dyka upp oväntat eller om det fanns något som kunde hota dem när de väl nått fram till skogen. Det kändes säkrare för Dhrach att ha Luka på sin hästrygg, där han visste vart han hade den lille fisken. Hans fyra ben kunde enkelt bära dem snabbt bort om något kom och de behövde ta till flykten, men förhoppningsvis skulle inget sådant drastiskt hända – hoppades han, kentauren var inte säker på om han orkade en till hård strid just idag.

    Kentauren försökte huka sig lite för att underlätta Lukas uppstigande på hans hästrygg. Han tog stöd mot stenen han tidigare lutat sig mot samtidigt som han blickade över axeln och iakttog när Luka kravlade sig upp. Han log lite roat, både åt fiskens klättrande men också åt dennes ord när han väl kommit upp. Höjden var inget Dhrach själv tänkte på, han var ju alltid van att stå högre upp än alla andra på sina kraftiga hästben, men det måste te sig väldigt annorlunda för Luka.

    ”Ni kan antingen hålla i er i min man, men jag skulle nog föredra om ni höll er i någon utav läderremmarna.”
    Han pekade bakåt mot några av de läderremmarna som låg bakom hans manke och höll både sadelväskor, yxhölster samt skidan till hans långsvärd på plats. Några mindre remmar fanns även fast sydda mellan de större, för att av belasta hans rygg och kunde funka bra för Lukas mindre händer att hålla sig i, utan att klämma fingrarna när Dhrach rörde på sig. Han var inte håröm, men föredrog att mer’en höll sig i lädret och drog i det, än att dra av honom hår om fisken föll av.

    Efter att ha försäkrat sig att Luka höll i sig började Dhrach röra på sig. Han vände blicken framåt och fokuserade på att hitta en väg upp från stranden, bort från havet. Han var noga med vart han placerade sina stora hovar då där ännu var väldigt stenigt mellan grästuvorna, men så fort de lämnat den steniga stranden bakom sig och kommit upp på högre mark som var täckt av vilt högt gulnat gräs, blev det lättare för kentauren att röra sig obehindrat.

    ”Håll i er”, uppmanade han över axeln till Luka, innan han ökade farten. Den lugna men kanske tidigare lite guppiga skritten gick över i en (kanske för Luka skumpande) hastigare trav men Dhrach tog det ändå varligt. Han sneglade ofta över axeln för att se ifall fisken satt kvar – nog för att han kände det och troligen skulle höra om mer’en föll av. Men han ville ändå försäkra sig om att Luka ännu satt kvar då han inte hade en aning om ifall fisken ridit något innan. Det kunde ta ett tag att hitta rytmen eller kunna följa med i en hästs rörelser.

    Medan de lämnade havet och stranden bakom sig och vände näsorna mot berget, höll Dhrach ändå ett uppmärksamt öga på omgivningen. Det verkade ödsligt och tomt, men man visste ju aldrig vad man kunde stöta på i det okända. Han må ha lämnat orkernas land bakom sig nu, ville han hoppades, men man visste aldrig om någon individ eller grupp letat sig ut på jakt eller efter något annat… Kanske de kunde ha turen att möta någon dvärg även som kunde hjälpa dem, men kentauren betvivlade det. De var ännu långt ifrån berget och dvärgarnas bergskedja. Vid ett tillfälle tyckte han sig se något liknande en ödslig fiskareby längre bortåt vid kusten, han la det på minnet om det skulle komma till användning vid ett senare tillfälle.

    Dhrach – tystlåten som han var – sa inte direkt något mer till Luka under färden utan behöll ett vaksamt öga på landskapet och deras mål. Hans långa hästlikande öron rörde sig oavbrutet uppmärksamt åt det ena hållet efter det andra, lyssnade till vinden och efter andra möjliga ljud medan han trampade på framåt. Emellanåt ökade han traven när marken planade ut och tillät det, men för det mesta höll han en jämn snabb skritt eller lugn trav över det kulliga öppna gräslandskapet.

    Solen hade hunnit röra på sig något över himmelen när kentauren och mer’en slutligen nåde fram till en vattenkälla. Dhrach hade uppfattat ljudet av porlande vatten tidigare, funnit en small bäck som han sedan följt uppåt mot skogen och berget. Han hoppades att bäcken skull vidga sig och kanske bli en flod eller till och med en liten sjö, något ställe där hans stora kropp lättare kunde tvätta av sig. Han räknade inte med att få kunna bada från topp till ”tå”, men åtminstone få lite mer vatten upp till magen än bara över hovranden. Han hade ingen lust att rulla sig likt en hund i bäcken och riskera att få bottenslam och mer smuts i såren. Han hade tur, snart gick porlandet över i ett högre dån från ett mindre vattenfall som skar sig ner genom slätten. Skogen var synlig, men låg ännu några kilometer bort bakom vattenfallet.
    ”Det duger”, kommenterade kentauren, mer till sig själv men högt ändå så Luka kunde höra. ”Hur har du det där bak?”
    Kentauren misstänkte att fisken nog borde vara lite öm i baken vid det här laget. Han stannade vid en högre grästuva som på något vis lyckats klättra upp över en sten, troligen när det blåst. Ett bra ställe för Luka att hoppa ner på, utan att bryta nacken förhoppningsvis.

     

    (Bild lånad från Pinterest, by Vincent Xeridat).

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka kunde inte fatta hur högt upp han faktiskt befann sig just nu, det var som om han plötsligt lärt sig att flyga där han satt på den starka hästkroppen och spejade ner på marken som verkade vara så långt nedåt. Han var fortfarande kortare än Dhrach men inte lika överdrivet längre men han kunde inte förstå hur långa vissa personer faktiskt var. Då Dhrach sa åt honom att se till att hålla sig fast så såg han sig runt först tills Dhrach fortsatte och det hela blev betydligt mycket klarare för den lilla fisken, eller ja, räkan. Let’s be honest. Han greppade tag i läderremmen framför sig och lät fötterna gömma sig under förvaringsväskorna för att göra det hela lite säkrare att han inte skulle fara av så fort som Dhrach började röra på sig. “Säg till om det blir obekvämt för dig om jag sitter så här” Nästan kvittrade han till Dhrach innan de började röra sig framåt mot nya äventyr.

    Det var svårt först att hålla sig på plats då Dhrach travade iväg så det självfallet skumpade när han rörde sig framåt men efter en förvånansvärt kort stund så lärde sig Luka hur han skulle göra för att inte vara så otympling både för sig själv och för Dhrach. Han hade alltid varit nervös att rida då land inte riktigt var hans element men detta var inte så farligt! Det var riktigt kul om sanningen skulle komma fram! Luka kunde inte hjälpa att humma nöjt på en meridisk visa då de for iväg över de förvånansvärt tomma fälten framför dem. Han såg sig omkring på det öde fältet där våren hade börjat grönska efter en lång vinter. Klargröna groddar och tidiga vårblommor fanns lite här och var vilket talade om för dem att sommaren skulle bli vacker i år. Nytt gräs doftade efter regnet som varit då solens strålar värmde upp bladen och spred en allmänt mysig känsla hos den glade Luka. Han kände sig nästan som ett proffs på ridning där de for fram i vårens glada natur.

    Ja det vill säga att han KÄNDE sig som ett proffs i början tills hans bakdel började vittna om att den faktiskt existerade efter dunkandet mot hästryggen. I början så tänkte han inte allt för mycket på det hela då han antog att det bara var för att han inte hade någon vana alls av att rida men ju längre de reste desto mer kände han att han levde. Detta gjorde att det nästan blev en lättnad då Dhrach hade hittat en passande plats och saktade in stegen tills han tillslut stannade upp helt. Han lyssnade med ett lite trött leende på hans fråga innan han med ett milt skratt svarade; “Jo jag lever, kroppen rent av skriker det faktumet men det var jätte kul att få skjuts!” Sa han glatt medan baken och kroppen var uttröttad från helanden och ritt. Försiktigt så drog han över ena benet till motsatta sidan av Dhrach nära stenen där han sträckte på sig lite i hopp om att hans nedkylda ben skulle få lite cirkulation tillbaka innan han hasade sig nedåt, stödd på handflatorna innan han hoppade helt ner på stenen. Det  kändes som om fötterna sprack då han gjorde detta men utöver de kalla fötternas stöt så gick det smärtfritt.

    Han skakade baktassarna lite efter stöten innan han skuttade ner på marken bredvid Dhrach med ett strålande leende. “Nu ska vi se till att fixa till dina sår så jag kan läka dem smärtfritt. Det var verkligen tur att vi stötte på varandra! Annars hade jag blivit en sushi måltid och du hade säkerligen fått en blodinfektion.” hummade han lite medan han hyvade av sig sin förvaringssäck och ställde den åt sidan innan han gick fram till det kalla sötvattnet för att stoppa ner en hand i det. Ja detta skulle garanterat fungera och förhoppningsvis inte svida lika mycket som saltvatten skulle göra. Han såg sig omkring för att fastna med blicken mot det lilla vattenfallet där det låg ett par stenbumlingar precis bredvid det vilket fick honom att le brett. Perfekt! Då kunde han ju nå lite bättre med! “Där blir bra!” Sa han glatt och pekade mot stenbumlingen närmast vattenfallet innan han med ömmande bak började marschera ditåt medan han tog av sig sitt läderbälte som höll ihop tunikan över and svarta linne och byxor. Han kunde använda en flik av det långa tunika tyget för att göra rent såren och befria dem från smutsen.

    Han klättrade upp på stenen efter ett litet vadande mot den som blötte ner hans byxor innan han blötte ena sidan av tunikan under vattenfallet och kramade ut överskottet innan han vinkade till sig Dhrach. “Nu ska vi fixa dig så gott som ny!”

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Kentauren kunde inte låta bli att roat skrocka lätt åt Lukas muntra svar trots att han hörde att mer’en nog var allt mör i kroppen efter den skumpiga färden. Det hade gått bra trots allt, han hade inte känt av Luka allt för mycket på sin rygg, så liten som fisken var, vägde knappt något för honom som var så stor. Men fisken skulle ha klapp på axeln för att ha hållit i sig och klarat sig hela färden dit utan att en enda gång be att få en paus eller klagat. Dhrach hade till och med uppskattat Lukas nynnande, inte för att kentauren hade en aning om vad det varit för sång, men att höra någon annan och veta att han inte var ensam var fortfarande rogivande för honom och trevligt.

    Dhrach kunde inte låta bli att le åt Lukas ord om sushi och att de träffats. Hans annars dystra ärrade ansikte sprack upp och hans annars hårda ansiktsdrag blev något mildare. En ny glans kunde synas även i de trötta ögonen, han kände sig lite mer levande just då där med fisken än vad han gjort på flera veckor. Det var inte så dumt att ha stött på denna lilla solstråle till fisk nej, Dhrach var mycket tacksam även om han inte i ord uttryckte det, fåordig som han var men hans leende och brummande tillbaka hållna skratt talade om det. Ja. det var tur att de båda möts den dagen.

    Medan Luka tog av sig både sin förvaringssäck och tunika, passade Dhrach själv på att börja ta av sig sina vapen och spänna av sig sadelväskor samt seldonet som höll allt på plats. Det tog lite tid då han inte var den vigaste personen men seldonet var samtidigt designat för att han ensam skulle klara av det. Han hittade en plats dit vattenfallets fukt inte nådde och placerade sitt långsvärd mot en sten, väskorna intill och la läderremmar över stenen. Dolken hamnade där med och sist såg han till att åter bre ut sin mantel över en annan varm sten i solskenet. Yxan tog han med sig, då han inte ville vara helt vapen lös, de var trots allt i ett okänt område för dem båda och Luka var väl den siste som skulle kunna försvara dem båda.

    Kentauren vadade ut i vattnet och njöt av det kalla klara vattnet som strömmade om benen och snabbt nådde honom upp till knäna. Vattendraget var så starkt att det kändes som att något drog i hans hovskägg – nu försvann i vilket fall det sista saltet från havet.
    Precis under vattenfallet nådde vattnet honom även upp till buken på hästmagen, Dhrach tog ett djupt andetag, slöt ögonen och klev in under den hårda vattenströmmen som föll ner mot honom ovanifrån. Trots kylan så piggnade han till något efter den långa färden dit. Han stod i några sekunder under vattenfallets trummande dån, lätt sötvattnet skölja ner över hans breda nacke, axlar och bara överkropp. Han tog några steg åt sidan för att även få vattnet över sin hästrygg och det kändes väldigt skönt när de hårda vattenmassorna nästan masserande slog ner på hans rygg och sköljde bort hårda muskelknutar efter striden för några dagar sen, skav från läderremmarna och där en liten räkas bakdel studsat upp och ner. Det kalla vattnet var även väldigt svalkande mot de ömmande och ilsket hettande sår som Luka inte hunnit hela.

    Dhrach öppnade ögonen och med vattnet rinnande ur både det långa mörka kolsvarta håret samt skägget, flyttade han sig bort till stenen där Luka klättrat upp. Kentauren – mer liknande något som blivit dränkt – undrade om mer’en verkligen varit en fisk tidigare den morgonen, kanske Luka var en sorts apa i hemlighet för han verkade inte ha problem med att komma upp vare sig på hästrygg eller över hala stenar trots sin späda kroppsbyggnad.

    Lite tveksam och ännu med yxan i ena handen försökte Dhrach sen placera sin kropp så att Luka skulle nå, och utan att han skulle halka på den steniga bergsunderlaget under vattenfallet. Han tittade på Lukas tunika och en svag rynka dök upp i hans panna.

    “Ska ni offra era kläder för mig nu också?” ropade han över dånet från vattenfallet, men han steg inte åt sidan utan stod kvar med blicken fäst på Luka. Han hade likväl kunnat skära av en bit av sin egen mantel, men nu fick fisken göra som denne ville, så ivrig som räkan varit över att få läka hans sår så var det väl ingen ide att dra ut på det mera. Hjälpsamt höjde Dhrach en arm där en lång reva efter en ork-klinga sträckte sig från hans armbåge nästan ner till handryggen.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Stenarna var hala vilket gjorde att han småhalkade lite då och då tills han fått ett ordentligt fotgrepp på den sliriga ytan, trots allt så var det inte allt för många år som han vandrat på land så han var lite mindre smidig än vad de flesta humanoider var. Man kunde väll nästan beskriva honom som ett nyfött föl då och då vilket man kanske inte tänkte på om man nu interedan visste vad han egentligen var för något men i vilket fall som helst var han ändå nöjd med hur han lärt sig gå så pass fort. Han tittade på Dhrach lite förvånat först då han ställde sig under vattenfallet och blev genomdränkt av det kalla vattnet men det ändrades snart till ett roat flin. Ja det var väll klart att en dusch efter sådan brutal resa var eftertraktat och det sköljde ju även bort den värsta smutsen som satt sig på honom.

    Han hade nästan förväntat sig att Dhrach skulle ruska på sig likt en hund efter doppet men det gjorde han inte. Han visste inte varför han tänkt sig att mannen skulle ruska ur vatten ur pälsen men det kändes nästan som något som kunde ske, men alla kanske inte gjorde det? Han själv var rätt fuktig från sprayed av vattenfallet men av självklara själ så störde det honom inte det minsta, han var en me’er trots allt så om vatten skulle skada honom så skulle det vara illa, eller hur? Då Dhrach skrek ut sin fråga under dånet av vattenfallet så log Luka bara brett och nickade, han kunde trots allt tvätta den efteråt och det kändes som om Dhrachs plagg kunde behöva tvättas innan användning. Hans egna kläder var rena och hade skyddats av säcken och han tvivlade på att Dhrachs mantel var lika ren, eller hur? “Ja! Jag tvättar den efteråt så det är ingen fara!” Skrek han så där smittsamt glatt tillbaka där han stod på sin hala sten.

    Snart så kom det första såret under uppsyn som Luka granskade för att se hur det bästa sättet att göra rent det på skulle vara. Efter att ha kommit fram till svaret så skrek han; “Det kommer nog svida lite så var beredd på det!” Innan han började rengöra det djupa såret med sin uppblötta tunika. Såg till att frigöra det från smutsen i rätta riktningar så det inte skulle skära in värre i huden. Snart blötte han upp tunikan igen för att skölja bort smuten och blodet från den innan han höjde händerna och läkte det första såret. Det slöt sig felfritt och visade inga tecken på att någonsin varit ett sår, det fanns inte ens ett ärr kvar. “Så där! Första avklarat!” Kvittrade han genom ljudet från vattenfallet innan han gick över till nästa sår för att rengöra det följt av läkandet.

    • This reply was modified 3 år, 10 månader sedan by Valentine.
  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Kentauren hade inget emot att vattnet rann från honom, samt att så länge han stod intill vattenfallet var det ingen mening med att försöka skaka bort vattnet från kroppen. De skulle båda förbli blöta så länge som de stod så nära vatten massan som föll ner från höjden ovanför och stänkte med klara vattendroppar åt alla håll flera meter runt om dem.

    Trots kylan då vattnet troligen var smältvatten från snö uppåt bergen och det ännu var tidig vår, så uppskattade Dhrach att åter få känna sig ren. Han tänkte ta sig ett till ‘dopp’ under vattenfallet sen igen för att rensa ur det sista i håret och pälsen. Sen såg han fram emot att få solbada sig en stund i gräset, kanske rulla sig lite och klia ryggen.

    Åter igen kunde mer’ens glada stämma locka fram ett litet leende i kentaurens ärrade ansikte. Så svagt småleende stod Dhrach där mitt i vattenströmmen intill vattenfallet, med en liten sprallig fisk till sällskap som muntert tvättade rent hans sår. Det hela var fortfarande lite underligt, hur han ena dagen smutsig och sårad hade strövat runt ensam men så utan förvarning hittat denne Luka i nöd och stort behov av hjälp. Kanske var det ödets nyck eller bara ren tur för dem båda, hursom var nog både kentaur och mer’e glad över att ha funnit den andre.

    “Tack”, sa Dhrach kort och höjde armen närmare ansiktet för att studera huden som tidigare varit helt täckt av intorkat blod och resdam men nu såg helt frisk och ‘ny’ ut. Nog fanns där en hel del andra äldre ärr men det som borde ha blivit ett väldigt stort och nytt långt ärr till hans ‘samling’ på kroppen, var som bort sköljt av vattnet – tack vare Lukas helande. Kentauren byte hand så att han höll yxan med den hand tillhörande armen Luka nyss läkt, så att han kunde dra en fri hand undersökande över den läkta huden. Han kände inget mer än en liten pirrande känsla. Kroppen visste att där hade varit ett sår och nerverna var förvirrade över vad de nu kände, inte smärta eller sveda utan fukten från vattnet samt berörningen från hans egna fingrar. Det borde ha svidit samt gjort ont men nu gjorde det ju inte detta alls. Synen talade ju också om att där inget fanns längre, men kroppen hade ännu inte helt kanske smällt det.

    Medan kentauren studerade sin arm stod han stilla så att Luka kunde fortsätta göra rent och hela de sista såren. Det var inte många kvar, mest bara små betydelselösa skav sår och något större över hans skuldra. Inget som han själv hade besvärat sig med att se över mer än att göra rent, då de flesta kändes som små sår som lätt skulle läka av sig själv. Det hade nog mest varit det över armen samt ett djupare sår över flank samt bogen på hans hästkropp.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka kunde inte vara mer likt en egen liten sol än vad han var nu och att Dhrach tackade honom gjorde ju inte direkt att solen slocknade om man sa så. Den unge mannen strålade kraftigare än någonsin med sitt snälla leende som tornade upp sig i hans ansikte där han fixade hästens skador. “Det är ingen fara alls!” Sa han nöjt medan han fixade de resterande såren tills enbart ett fanns kvar, ett i mitten av hans rygg. Hm.. Luka stälde sig på tipptårna för att försöka nå stället men lyckades inte riktigt med tanke på att Dhrach var så mycket längre än honom. Han lyckades nå ena änden av såret men inte de mest smutsbelagda delarna vilket fick honom att behöva tänka ut en strategi. Efter ett kort tänkande så sken leendet upp igen innan han slängde över den blöta tunikan över Dhrachs hästrygg innan han, utan att ens fråga, hoppade upp efter den så han åter igen satt på hästryggen. Nöden hade ingen lag! Han kände hur energin började att lämna honom efter allt helande men det var bara ett sår kvar så det kunde han tvinga fram eller hur? Han rengjorde såret på ryggen med samma strategi som innan, såg till att det var rent från damm och mantelludd innan han läkte såret smidigt. Kände dock hur hans energi depåer började sina helt vilket fick honom att ge ifrån sig en trött men munter liten suck.

    Det nästan flimrade framför ögonen på honom efter all den kraft denna dagen tagit av honom men han var helt klart nöjd. Först fast under en bumling och sedan läkandet av Dhrach som verkade som om han varit en stridsdocka under veckors tid, men nu var allt löst och fanns det än bättre känsla än när allt fallit på plats? Vad trött han kände sig dock och trots att hästryggen var blöt från Dhrachs dusch så kändes den välkomnande att sova på.. nej nej! Nu ska vi ta oss ner igen! Den utmattade Luka tittade ner på den förrädiskt hala stenen han nyligen lämnat och skakade faktiskt på huvudet; det skulle vara självmord att hoppa ner på! Så han tittade på andra sidan; relativt djupt vatten som täckte hala stenar, ja det var i alla fall ett säkrare alternativ. Med den tanken satte han sig på sniskan innan han hasade sig ner så långt han kunde följt av att han släppte Dhrach. Ett plask. Luka landade på de hala stenarna och med tanke på hur utmattad hans kropp var så vek sig benen för honom, fick honom att halft magplaska och bli helt genomdränkt igen. Ops! Han sprattlade till och kravlade upp över ytan med en dum blick på sitt genomdränkta ansikte medan han kollade sig förvirrat omkring som om han inte fattade vad som nyss hänt. Var det så här man blev sjuk? Sedan tittade han uppåt mot himlen för att se på Dhrach innan han med ett flin stänkte lite vatten upp mot honom, tänkte inte avslöja hur trött han faktiskt var just nu. “Ja se så smidig jag är!” Flinade han brett medan han reste helt på sig och drog ner den fuktiga tunikan från Dhrach. “Hur känns det?” Frågade han sedan medan han la en hand mot den hela hästkroppen där ett sår tidigare befunnit sig, liksom för att försäkra sig om att det igen var helt läkt och det var det minsann!

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 88 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.