Post has published by Shaperinn
Viewing 20 posts - 61 through 80 (of 88 total)
  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Det var nog tur att kentauren hade uppmärksamheten på annat, annars kanske han skulle ha kunnat bli bländad av Lukas överväldiga positiva utstrålning. Den var ju redan smittsam och han hade blivit utsatt för den sedan gårdagen, så det var väl inte konstigt att han inte var sitt vanliga buttra jag längre.

    “Åh, hmm tack”, svarade Dhrach och tog emot maten, men om det var den eller Lukas kommentar om att han var en bra lärare som han tackade för, var svårt att säga. Han höll precis på att öppna matbyltet när han åter kände Lukas små händer på sig, men inte för att borsta bort barr denna gången. Han förblev stilla men kikade ner på fisken samtidigt som han petade i sig två potatisar.

    “Ser det bra ut, ört-gosse?” Flinade kentauren muntert och kastade i sig en lök ihop med moroten som funnits i matbyltet. Han mumsade i sig bladet som innan och drog sedan nöjt efter andan, hade nog kunnat äta mycket mer men kände att han behövde släcka törsten först.

    “Prima, kanske”, svarade Dhrach medan han såg sig om efter vattensäckarna Luka fyllt på tidigare. “Bättre än för två dagar sen?”

    Kentauren såg ner på mer’en småleende. “Jag har dig att tacka för att jag kunnat sova i natt, hade troligen svimmat i något dike annars och ingen av oss hade kanske fått se dagens gryning… hmm, morgon”, tanken var väldigt dyster och han drog en hand över nacken. Så fort gick det alltså att åter gå till negativa tankar.

    “En del blod, men jag är van… vart har du gömt vattnet hmm?”

    Dhrach uppfattade Lukas tystnad och tyckte sig att fisken verkade plötsligt dämpad?
    “Något som bekymrar dig, satte du en lök i halsen?”

    Kentauren rynkade ögonbrynen när han mötte Lukas tvåfärgade ögon då denne såg upp på honom med uppblåsta kinder och rodnad. Kentauren böjde sig något framåt och la en enorm hand mot fiskens panna något oroat – halva Lukas huvud försvann i handflattan.

    “Dvärgby? Hmm inte allt för svårt skulle jag tro, beroenden på var de gömt sig. I bergen: svårt, vid kusten? Lättare. Mår du inte bra?”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Han förstod inte vilken av sakerna han blev tackad för men vad spelade det egentligen för roll? Ett tackande var ändå ett tack oavsett hur man vände och vred på det eller hur? Sant.. så kunde man ju tacka en ironiskt men det gjorde i alla fall inte Dhrach. Eller hur? Efter detta så påbörjade han sin undersökning av hästkroppen för att göra sig säker på att allt läkt som det skulle, vilket det hade tacksamt gjort. Luka som synade den nu helt friska huden var nöjd över läkandet vilket gjorde att han förvånansvärt nog gav Dhrach en lycklig tummen upp. “Japp japp du är i topp skick!” Sa han nöjt följt av att han åt det sista från sin portion. Ja han hade inga hästben att livnära så det räckte helt klart med ett matbylte för den taniga, androgyna Luka. Han funderade lite kort över ört-gosse nämnelsen men släppte det glatt då han inte verkade ha något problem med den bestämmelsen. Helt enkelt ett Luka resonemang.

    Han tuggade nöjt den sista matbiten innan han svalde den medan han såg lite frågande på den sökande kentauren genom att kasta upp en blick på honom från sin sittplats. Vad letade han egentligen efter? Han såg nyfiket på den andre men valde att svara på Dhrachs frågande svar först innan han tänkte se vad han letade efter. “Är det en fråga eller inte?” Sa han lite roat eftersom Dhrach använt sig av den frågvisa tonen i sin förklaring. Sedan fick han dock inte en chans att fråga då Kentauren Dhrach verkade bli aningen nedstämd vilket fick Lukas klassiska leende att blekna en hel del och förvandlas till en mer allvarlig uppsyn. “Det var det minsta jag kunde göra, hade du inte räddat mig från första början så hade min kropp antagligen befunnit sig på ett spett vid det här laget..” Han fick ett försiktigt leende igen innan han sanningsenligt sedan sa: “Jag är glad att jag stötte på dig Dhrach, verkligen glad.” Han må inte vara allt för bra på att hantera tuffare situationer men han hoppades på att han skulle må lite bättre av att höra detta i alla fall.

    Sedan fick han reda på vad det var som Dhrach sökte efter vilket fick honom att hoppa upp på fötterna och hoppa bakom Dhrach för att fiska upp vattensäckarna han hade fyllt innan han gick tillbaka till sin plats med säckarna. Sträckte den större säcken fram mot Dhrach. “Du vet..” Började han lite försiktigt innan han fortsatte. “Det är rätt så hemskt att du är van vid att vara skadad och blod.. Jag hoppas det vänder för dig.” Sa han ärligt och starkt för att visa att han verkligen menade det hela.

    Sedan kom hans lilla genans och vid Dhrachs hand mot hans generade panna så skrattade han till lite nervöst vilket tydde på att det hela var otroligt larvigt. Han förstod inte ens hur han hade kunnat tro något sådant men vad skadade det att dela med sig av de dumma tankarna? Ingenting eller hur? “Jag vart generad över en tanke jag tänkte helt fel på.. Funderade på att dvärgarna inte har kläder i min storlek tills jag kom på mig själv att de garanterat skulle fixa kläderna på plats..” Han vart nästan lite rödare när han sa det hela högt och kände sig otroligt dum över sin feltänkande hjärna, om man ens kunde kalla den en hjärna just nu. “..Så vart bara lite generad över hur fel jag tänkte där, det är allt!” Sa han och kände det nästan som solen satte fyr på honom. “Dumt eller hur?” Skrattade han sedan till för att försöka göra lätt av det hela. En sådan enkel sak generade Luka otroligt. Han kunde gå naken framför folk, prata muntert med totala främlingar och allmänt ogenerat visa uppskattning till allt och alla. Men när det kom till att tänka så där “mycket” fel så vart han brutalt generad? Jo världen var lustig ibland.

    Han sträckte roat på sig där han satt innan han med ett huffande reste sig upp igen medan han greppade tag i sin väska för att lägga ner de kvarvarande matbylterna i den samt sin vattensäck i ett glatt men fortfarande rödfärgat ansikte. “Då så!” Sa han glatt igen medan han satte allt på sin plats. “Då går vi och letar efter dvärgar! Vem vet, vi kanske har turen att vi ser någon av dem på vägen som kan hjälpa!”

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Kentauren visste inte om “topp skick” var hur han skulle ha uttryckt sig, han kände sig inte ännu i något topp skick men kanske senare när magen hunnit omvandla frukosten till energi och han fått röra lite på musklerna så skulle detta säkert stämma. Han tog bort handen från Luka och log vänligt, kände hur stämningen åter blev så där lättsam som Luka kunde få till på ett ögonblick.

    “Glad att ha stött på dig med, lille fisk”, svarade Dhrach och la sin stora hand på Lukas axel, innan mer’en skuttade upp för att hämta vattensäcken som han tacksamt tog emot. Han förde den till sina läppar och tog stora klunkar, tömde säkert halva säcken innan han var färdig och nöjt andades ut.

    “Aaaah!”

    Dhrach vred öronen mot Luka uppmärksamt när denne plötsligt lätt allvarlig över hans situation att ofta hamna i blodiga belägenheter. Han ryckte lite avfärdande på sina breda axlar och svarade kanske lite för sorglöst:

    “Det rinner i mitt blod så att säga, krigarens väg. Jag har alltid… försvarat och beskyddat”. Han hade varit på väg att säga ‘försvara mitt folk’ men mindes att han inte längre tillhörde vare sig ett folk eller klan. Han var ensam och stred fortfarande för sitt levebröd. Det var vad han var bra på, med sin starka enorma kroppshydda.

    “Nog hade det varit skönt att slippa blodspill, men tyvärr är de dagarna nog ännu inte över. Finns alltid någon som kan behöva en krigare vid sin sida, kanske inte alltid önskar just mig… men så fort de inser min styrka så, men besvära dig inte med sådana tankar min vän.”

    Kentauren klippte med öronen, sedan brast han ut i ett bullrande skratt, slog sig för magen och försökte hindra några tårar från att klämmas fram. Här trodde han att mer’en varit på väg att bli sjuk, så oroade sig fisken över kläder?

    “Åh… min vän, tack för skrattet”, Dhrach hostade till, frustade och skrockade innan han fick ordning på anletsdragen igen men flinande såg ner på Luka.

    “Dvärgar är skickliga hantverkare. Oavsett om det är metaller, juveler eller rå material som ull, de kan det mesta så att sy upp ett par kläder åt dig ska nog inte vara något problem. Underskatta inte dvärgkvinnorna, de skulle nog bli hemskt förolämpade om de hört dig nu, haha!”

    Dhrach fann Lukas generade tillstånd mycket roande och försökte att inte skratta mera, dunkade honom lätt i ryggen – vilket kanske resulterade i att mer’en flög något framåt.

    “Oroa dig inte! Kan de fixa en rustning i min storlek åt mig, tror jag lite kläder kommer vara en barnlek åt dig.”

    Kentauren följde Luka och började själv packa ihop, såg till att han hade sina vapen, spände fast seldon och sadelväskor innan han reste sig upp och åter sträckte på benen efter sin hundsittande ställning. Han skrockade ännu lite emellanåt, över Lukas tankar, medan han dödade elden och såg till att ingen glöd överlevde samt såg till att försöka soppa igen spåren lite efter dem. Vindskyddet blev till en vedhög intill stenblocket och sedan passade kentauren på att skritta runt gläntan för att få igång blodcirkulationen i sina kraftiga hästben samt uträtta privata behov.

    “Så… ja dvärgar”, sa Dhrach muntert då han var färdig och det var svårt att se att där varit ett läger bara några minuter tidigare. Det enda som avslöjade var askan under jord samt den uppgrävda högen efter kokgroppen.

    “Hur är dina ben? Orkar du gå eller vill du att jag bär dig?”

    Kentauren hade inget emot att bära Luka vid det här laget, kände fortfarande att det var säkrast även för då visste han precis vad han hade den lille fisken. Han trodde inte de skulle stöta på något farligt, men man visste aldrig om de träffade på en dvärg eller flera.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka värmdes av att få höra att Dhrach också var lika glad att ha fått träffa honom som han var att ha fått träffa kentauren vilket bara ökade på den där smittsamma glädjen den lilla fisken ägde. Då han gett kentauren sin vattensäck så passade han själv på med att ta ett par klunkar från sin egna innan han korkade på den igen, klar ungefärligt samtidigt som Dhrach även om Dhrach hade börjat dricka före honom. Wow han måste ha varit uttorkad! Tänkte Luka glatt men sa inget om det men log brett då Dhrachs “Aaaah!” lämnade honom. Han lyssnade sedan på Dhrachs erkännande lite nyfiket och kunde inget mer göra än att skaka lite leendes på huvudet. Han må vara naiv men inte så naiv att han trodde att alla krigare var onödiga, det fanns ju trots allt en hel del elaka folk med oavsett om han önskade att alla bara skulle komma överens med varandra.

    “Nå.. Det är skönt att höra att du är i sådan natur att beskydda och försvara, vilket jag redan listat ut förvisso men jag håller helt med om att det är det bästa sättet att bete sig på. Jag är lite på samma sätt skulle jag tro, visst, jag är inte bra på att slåss även om jag börjat träna det senaste året men jag försvarar och beskyddar alla jag kan trots det.” Sa han med ett leende som om att det inte spelade något roll att han inte kunde slåss. Men han var nöjd över att alltid ta hand om de behövande och brydde sig inte om han själv skulle bli skadad så länge de andra klarade sig. Lite ledsamt kanske men det var så han fungerade trots allt.

    Sedan kunde han inte hjälpa att hoppa till på sin plats när ett mullrande skratt lämnade Dhrach och greppade sig över bröstet av chocken som hans bekännelse gett honom. Jisses! Men så snart chocken släppt så kunde han inte hjälpa att även han skratta till över sin egna dumhet. Det var ju inte så att bara för att dvärgar var kortare än honom så kunde det inte fixas, de var som Dhrach sa väldigt skickliga trots allt! “Tur att dvärgkvinnorna inte är här då!” Sa han med en impuls att vara lite komisk. “De skulle säkerligen läxa upp mig rejält då.” Sa han glatt medan hans inre faktiskt var generad över att detta kunde göra dvärg kvinnorna sura på honom, han måste tänka på det! Annars kanske han tillslut befann sig i en situation där han blir piskad av någon igen och dit ville han aldrig hamna på nytt. Han ruskade bort den tanken och sprack upp i ett glatt nytt leende, som om hemska tankar inte alls hade talat till honom sekunden innan. “Vad bra! Ser fram emot nya kläder!” Fick han fram efter att ha känt det som att han skulle flyga hela vägen rakt till Dvärgarna utav det vänskapliga dunket i ryggen, men återfann snabbt balansen igen.

    Smidigt hade han fått allt på plats, knutit fast sin vattensäck i bältet denna gången med tanken på att det skulle vara smidigare än att rota runt i väskan varje gång han var törstig. Hjälpte till så gott han kunde med att ta ner lägret och passade på att även han uträtta privata behov då han märkte att blåsan kändes som om den höll på att sprängas på honom. Sedan gick han tillbaka till den föredetta lägerplatsen och väntade på att Dhrach skulle bli klar han med. När han kommit tillbaka så log han välkomnande på sitt normala, smittsamma sätt. “Jo mina ben är bra de men det blir kanske bättre om du bär mig? Jag är trots allt inte lika snabb som dig.” Log han glatt fram innan han gick fram till Dhrach, väntade på att han skulle sänka sig lite innan han aningen smidigare än gårdagen kravlade sig upp på hästryggen. Han var snabb på att lära sig trots allt. Uppe på sin höga “pedistal” så såg han betydligt mer igen och sken upp med tanke på att hans egna längd var långt från lika imponerande som Dhrachs. “Redo?” Frågade han i nästan kvittrande stämma innan han väntade på svar.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Kentauren valde att inte kommentera Lukas natur, han hade redan påpekat att han inte precis uppskattade mer’ens sätt att vilja offra sig själv bara för att någon annan skulle må bra. Det var en sak med familj eller vänner, men totala främlingar? Till och med Dhrach skulle tänka både en och en gång till innan han slänga sig huvudstupa in i ett slagsmål eller om hans eget liv stod på spel. Han hade redan uttryckt sin oro men Luka verkade inte se det, så ville fisken använda sin läkekonst var det inte hans ensak på vem Luka utförde den på, trots att det tyngde honom att den lilla solstrålen gladligen skulle slänga bort sitt liv för vem som helst.

    När allt var färdigt och båda redo samt Luka åter satt på Dhrach rygg satte sig den enorma kentauren i rörelse. Han styrde hovarna åt nordväst tillbaka mot kusten där han tyckte sig ha sett en by, frågan var om den var bebodd. Vem visste, de kanske stötte på något annat på vägen längst med skogen och berget.

    Dhrach flinade lätt, road över att Luka kommenterat hans så att säga ‘långa-häst-kliv’ och frågade om han var redo när det mera kändes som hans kommentar då han bestämde vart de gick och fisken bara så att säga följde med uppe på hans rygg.

    “Jo nu så. Vi får se hur det blir med kläder, beroende på vad vi finner. Har du något att byta kläderna mot? Förutom din läkekonst?” Frågade Dhrach fisken. Själv hade han varken guld eller något direkt värdefullt på sig, mer än sin styrka och stridskonst. Han hade hjälpt till i smedjor förut.

    Kentauren traskade muntert på genom skogen mellan träden som varierade i träslag, allt från gran, tall till andra blad sorter. Fåglar kvittrade livligt i trädkronorna och välkomnade värmen. Det såg ut att bli en fin solig dag, vilket Dhrach var tacksam för efter det ruggiga blöta veckan som varit.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    I skogen låg en ung dvärg, Gofúr Akúrkam, på marken. Han var medvetslös, och hade ett öppet sår på sin panna. Ett svärd som förmodligen var hans låg bredvid honom på marken, vilket såg ut som att han haft det i sin hand stunden innan han blivit medvetslös. Han hade också en medelmåttigt stor sköld, med tanke på hans egen storlek såklart.

    Han låg obekvämt på ett armborst som han hade haft på sin rygg, men som nu låg under honom. Om han själv hade valt att lägga sig på marken skulle han definitivt ha lagt armborstet åt sidan. Dessutom var hans rustning smutsig. Det såg ut som att flera lortiga händer hade sökt sin väg omkring för att hitta något av värde ur hans fickor – något som haft mer värde än själva rustningen, hans sköld eller hans vapen.

    Trots att det såg ut att dagen skulle bära med sig vackert väder hade något egendomligt skett här. Där han låg kunde man, om man noga tittade genom skogens träd, skymta en dvärgby som såg ödelagd ut. Gofúr var ute i skogen ensam, väl beväpnad och förmodligen på sin vakt. Men trots allt det hade han på något sätt hamnat där han nu låg.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka satt och sysslade med det han gjort dagen innan, ja innan han somnat det ville säga, och undersökte allt han bara kunde på sin höga kentaur rygg. Han petade på ett par lövknoppar som han annars inte skulle ha kunnat nå och kände sig allmänt till frid både över situationen och den muntre Dhrach. Då han hörde Dhrachs röst så drog han sig tillbaka till verkligheten där han suttit halvt drömmande och bara haft det bra helt enkelt. Även om Dhrach inte kunde se det så log Luka like strålande som alltid igen med ett nickande innan han gjorde sig hörd så att Dhrach förstod vad han sysslade med. “Jo men visst! Mina läkedrycker brukar vara något de flesta uppskattar och vanligtvis behöver. Jag har faktiskt en ny dryck som fungerar riktigt bra för infektioner och infektioner är något de flesta får, speciellt efter krigsskador. Jag tror faktiskt…” Men han avbröt sig då han från sin höga höjd fick syn på en skepnad utsträckt på marken en bra bit bort.

    Han var osäker om Dhrach hade sett mannen på marken med tanke på all skog runt omkring dem men Luka hade dragit högljutt efter andan vid synen av dvärgmannen. “Stanna!” Fick han ur sig men väntade inte ens på att Dhrach stannat upp ordentligt innan han hoppade ner från hästryggen och kved till då det kändes som om hans svala fötter krossades när de mötte marken men fann ingen tid att bry sig om den sensationen. Så lite komiskt hoppande av smärtan i fötterna så satte han iväg mot mannen utan det minsta tecken på att det kunde vara farligt, speciellt eftersom mannen var medvetslös och förövarna fortfarande kunde finnas i närheten.

    “Kom Dhrach!” Skrek han bakåt innan han (efter att ha snavat på ett fallet träd) kravlade fram till Dvärgen på marken. Andfådd över sin sprint så undersökte han det djupa jacket i dvärgens panna och i andra sekunden så rev han av en bit tyg på den ända hela armen på sin tunika, skickligt befriade sin vatten säck, blötte tyget för att försiktigt på bort smutsen från dvärgens sår. Han kunde ju inte läka det förens det var rent trots allt. Han kunde höra Dhrachs hovar bakom sig då han höjde händerna och det där strålande ljuset lämnade dem för att smidigt läka skadan. Han vände blicken upp storögt till Dhrach och det var nu man såg oron blandat med panik så likt dagen de träffats lysa upp Lukas ansikte. Han vände sedan tillbaka huvudet mot den däckade dvärgen. Han kunde läka men inte direkt få dvärgen att vakna till liv bara sådär. “Vad tror du har hänt här?” Frågade han Dhrach oroat medan blicken fästes på byn en bit bort.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Den store kentauren tvekade i sitt steg när han hörde Lukas oväntade häftiga in andning för att i nästa stund tvärstanna på fläcken vid mer’ens plötsliga utrop att stanna. Av ren vara drog Dhrach sin yxa och den andra hade sökt sig mot svärdsfästet vid hans sida där den hängde lätt till hands i hans sele. Oförbered hann Dhrach varken huka sig eller stoppa Luka när denna slängde sig av hans hästrygg.

    “Vad…?” Något förbryllat och spänt följde kentauren den halv skuttande mer’en med blicken tills han uppmärksamt skymtade någon ligga i vegetationen längre fram. “Luka! Vän-!” Han hann inte säga mer förrän Luka nått fram till dvärgen och genast börjat sitt helande. Dvärgen verkade helt borta, så om det varit ett bakhåll hade nog Luka pipit till vid det här laget – om dvärgen hade varit vaken ville säga och planerat att sätta en dolk mot deras strupe, men inget verkade hända. Dhrach förbannade sig själv över att han slappnat av så pass mycket att han släppt sin gard och inte noterat dvärgen framför dem. Han hade varit på så gott humör och känt det som att inget oväntat eller hemskt skulle inträffa idag. Vad fel han haft och han ångrade sig bittert nu.

    Av ren instinkt satte kentauren sig i rörelse, musklerna var genast på helspänn och han sökte med blicken över området efter något tecken på fara eller annat som kunde hota dem. Vad det än var som klubbat ner dvärgen så kunde denne någon eller några ännu finnas kvar i närheten. Med yxan i hand och andra handen redo att dra svärdet cirkulerade kentauren runt om dvärgen och Luka, sökte efter spår och skymtade dvärgbyn en bit bort.

    Jaså, här hade de vandrat en hel dag och sovit under bar natthimmel när en liten civilisation funnits bara en promenad bort. Kanske det hade varit lika bra att de inte hittat byn igår, vem vet då kanske de också hade varit medvetslösa eller döda nu.

    Med öronen något buttert bakåt strukna och en allvarlig min i sitt ärrade ansikte gick Dhrach fram till Lukas sida för att kika ner på dem där de befann sig på marken långt nedanför honom och han kunde inte hjälpa att i sin längd torna upp sig över dvärgen och mer’en.

    “Ser ut som ett bakhåll eller överfall. Svårt att säga här ifrån när jag inte sett närmare på byn. Lever han?”

    Kentaurens blick pilade än ner mot Lukas och dvärgens ansikte, än över axeln och åt alla håll redo ifall något plötsligt ljud eller främmande skulle dyka upp. Han hade noterat att dvärgen hade vapen och rustning upp till tänderna, men vem som helst kunde ändå bli överrumplad. Hade dvärgen varit ensam?

    “Vi borde röra på oss, här är för öppet och vi kan bli lätta måltavlor. Tror du vi vågar flytta på honom?”

    Dhrach hade noterat en del stora stenblock och en bit av berget några meter bort, där kunde i vilket fall en dvärg och en fisk gömma sig mellan skrevorna medan Dhrach sökte av området.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Gofúr vaknade plötsligt, och hans ögon öppnade sig sakta för att möta blicken från en varelse av ett slag han aldrig sett tidigare. Han ropade till med ett ord på det dvärgiska språket utav ren förvåning, och såg nu Dhrach, vilket förvånade honom ytterligare och fick honom att  slänga ifrån sig flera ord, fortfarande på Thûmr.  Han satte sig upp, och backade så gott han kunde med hjälp av sina händer, men klarade inte av att komma långt innan han backade sig upp mot ett träd, där han blev och sitta. Hans sköld och svärd låg båda fortfarande på marken, och han gjorde inga gester mot att försöka ta sitt armborst från ryggen.

    Hans blick var frågande, och han pustade nästan avskräckt. Hans blick gick mellan Luka och Dhrach. Han tittade också febrilt omkring sig, som om han eventuellt skulle försöka minnas var han var, och hur han hamnat där han var. Han märkte dock att de inte gjorde hotfulla gester mot honom, och han verkade slappna av lite innan han bytte till det allmänna språket.

    “Vem… Är ni? Var är jag?”

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka hade blivit aningen tilltufsad av sin färd genom skogen men det var inget han brydde sig om för tillfället, det fanns en skadad man och det var allt han tänkte på för närvarande. Han hade hört stackars Dhrachs utrop om att han skulle vänta men hade varit för snabb för att ta sig fram till den skadade dvärgen för att stanna upp. Hade han inte haft Dhrach där så skulle han garanterat hamnat i knipa under andra omständigheter. Att springa rakt fram mot ett slagfält utan att ens se sig om innan skulle aldrig sluta väl, även om han var en fisk med turen på sin sida i allmänhet. Trots sina idiotiska handlingar så kom han alltid helskinnad ifrån allt.. hittills i alla fall, eller mötte på själar som hjälpte honom från knipor. Det var svårt att förklara hur en person kunde ha så mycket tur helt klart.

    Såret slöts och Luka tittade oroligt ner på dvärgen och sedan upp på Dhrach som ställde sin fråga. “Jag.. jag tror han är okej men jag är inte säker.. kanske borde vi…oh..” Dvärgen hade slagit upp ögonen vilket snart följdes av utrop i ett språk Luka inte hört på åratal. Ja det hade varit så pass länge sedan sist han haft med dvärgar att göra att det nästan mer kändes som en chock att höra det, mer än att dvärgen sprungit till medvetande. Men bara nästan. Han öppnade munnen för att be dvärgen att ta det försiktigt men innan orden han formas i munnen så hade dvärgen satt sig upp innan han hastigt kravlade bakåt från dem för att krocka smått i närmaste träd. Jo.. han verkade i alla fall kanske inte vara mer skadad? Luka blinkade till mot Dhrach lite förvånat innan han riktade tillbaka huvudet mot dvärgen, ville inte resa på sig riktigt ännu då det kanske skulle vara läskigt för den nyväckta dvärgen. Vid dvärgens frågor i ett språk han faktiskt förstådde nådde honom så sken han upp på sitt solstråle vis och höjde ena handen till hälsning mot dvärgen.

    “Hej! Jag heter Luka och detta är Dhrach!” Sa han muntert följt av att han gestikulerade mot kentauren en bit bredvid sig medan han tittade upp på sin stackars vän som verkade vara på helspänn för närvarande. Vände sedan tillbaka huvudet mot dvärgen med ett glatt men förbryllat ansikte då han inte hade en aning om vart de ens var. “Och .. jag vet inte riktigt vart vi är? Har du någon aning Dhrach?” Frågade Luka och tittade tillbaka upp på Dhrach lite frågande. Håret tillbaka till det tilltufsade stadiet men med samma vänliga, tvefärgade ögon som alltid.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Med nerverna på helspänn och bered på att höra ljudet av en pil som kanske kunde komma farande genom luften vilken sekund som helst eller ljudet av en gren från någon som låg i bakhåll och inte såg var denne placerade fötterna, spratt den väldige kentauren till när dvärgen plötsligt vaknade och ropade till. Dhrach stora hästben trampade överspänt och kanske något frustrerat över situationen på stället och de stora hovarna lämnade djupa märken i skogens golv. Han snärtade till med sin korta svans och slet blicken från dvärgen för att åter speja runt i omgivningen, ifall dvärgens uppvaknande lockat till sig någon eller några men förutom dvärgens snabba andetag och Lukas lugnande ord till Gofúr så hörde Dhrach inget mer med sina hästöron. Kentauren förblev ändå på sin vakt och höll hårt om yxans skaft samt svärdet med den andra som han ännu inte dragit.

    Dhrach dvärgiska var väldigt knagglig, så han uppskattade att Gofúr tilltalat dem på det allmänna språket, han lät Luka förklara men då mer’en tilltalade honom så slet han sin misstänksamma blick från träden och såg något buttert ner på fisken och dvärgen på marken med sitt ärriga ansikte. Han gjorde en kort nick åt Gofúr, kände inte han hade tid med artiga hälsningar utan svarade hastigt:

    “Hm… jag tror vi är nära början av södra änden av Askbergen i Zirthimar, er dvärgars rike, nära kusten. Vem ni är vet vi inte. Vi hittade er här i mossan. Minns ni hur ni hamnade där?”

    Han syftade på hur Gofúr hamnat medvetslös i mossan och vad som hänt honom.
    “Blev ni anfallen?”

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Gofúr var aningen disorienterad, och han försökte stiga upp men det gick inte riktigt så smidigt som han hoppades. Han bestämde att det var bättre att bli och sitta. Han blev förvånad, och kanske lite besvärad av denna Lukas entusiasm, och var fortfarande på sin vakt gentemot Dhrach. Han hade aldrig sett en varelse lik denna tidigare även om han hade hört talas om hans slag. De hade talat till honom istället för att vara hotfulla, och hjälpt honom komma tillbaka från medvetslöshet. Dessutom hade denna andra varelse av mer mänsklig storlek, som han trots allt inte visste vad den var, hjälpt honom med sina sår. “Tack ska ni ha, Luka och Dhrach…”

    Han kände att han kunde tala öppet med dem, och bestämde för att göra det. “Askbergen? Ja… Precis… Vi är inte långt ifrån Zirthimar.”, konstaterade han, som att han ville försäkra sig om att han var säker. Han såg fundersam ut, som om han kämpade sitt bästa för att minnas allt som kunde vara relevant i situationen.

    “Jag blev skickad hit för att kontrollera läget… Alla dvärgar i byn där borta har evakuerat och är nu flyktingar i huvudstaden…” Han såg mot sina händer som han lutade mot marken, och han stönade lite. “…Vättar. Byborna var rädda för vättarna från öst. De har tagit sig längre in på våra länder. Klan Grashnak har kommit med välutrustade ryttare allt oftare.”

    Gofúr hade dock en besvärad min, som om han verkligen försökte tänka. “Men… Jag kommer inte ihåg vad som hände mig. Jag blev inte anfallen av vättar. Om det hade varit det vore jag nu död.” Han betraktade de besynnerliga varelserna som tycktes vara vänner. “Är ni resenärer? Vart är ni på väg?”

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Jo Luka hade nog garanterat haft lyckan på sin sida just nu då han i sin sprint hade varit så lätt att skjuta ner eller attackeras. Han tänkte aldrig i förväg, hade varit mycket bättre om han stannat uppe på Dhrachs rygg och få honom att ta dem till platsen men det var svårt att göra det då paniken av att hjälpa hade fyllt honom. Det var synd om hans vän Dhrach som fick gå igenom all den lasten han borde känna då hans obetänksamma fiskvän bara rusade iväg mot fara, inte bort från den.

    Han la märke till att Gofúr blev aningen besvärad över situationen och blinkade till lite förvirrat då han inte förstod varför, som vanligt, men han frågade inte om anledningen. Det fanns andra frågor Dhrach ville ställa plus så hade Gofúr saker att säga med! Luka rullade över från sina knän till baken för att sitta där och inte visa sig hotfull eller påtryckande på något sätt. Han ville inte stressa upp Gofúr trots allt och låta honom vakna till liv på riktigt innan han gjorde för hastiga rörelser. Han såg därför från Dhrach till Gofúr medans samtalet tog fart och avbröt inte någon av dem medan de talade. Lyssnade dock aktiv på vad som delades med sig. Det verkade som att Gofúr hade blivit anfallen bakifrån och det var först nu som Luka såg sig lite nervöst omkring i den, förutom de själva, tysta skogen. Fanns det något som lurade på dem eller hade de sedan länge vandrat vidare?

    Hans blick fastnade på den smått rykande byn och med ens så hoppade han upp på fötter med en oroad blick som lös upp hans ansikte. Tystnaden var oroväckande, var alla i byn döda redan? Han kände en klump i bröstet vid tanken men hade inte sätt några andar hittills dock så kanske var de okej? Hade de flytt till huvudstaden? Jo att han kunde se och prata med de döda hade ju inte direkt kommit på tal ännu.. vilket kanske var bra med tanke på att han helst inte ville uppfattas som galen. Visst fanns det andra som kunde se detsamma men han hade inte träffat på någon personligen. Vid Gofúrs fråga kom han tillbaka till verkligheten, såg kort på Dhrach innan han vände tillbaka blicken till Gofúr. “Vi letar efter en by att handla i..” Började han lite långsamt eftersom han fortfarande var smått på spänn efter att se andarna från nyligen avlidna. “.. men det verkar inte som att vi har mycket tur hittills.” Avslutade han medan blicken oroat vändes tillbaka till den rykande byn. “..Tror ni att de är okej?” Undrade han då han inte riktigt kunde hålla tillbaka sin oro över folkets välmående.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Jaså, de var trots allt inte allt för långt borta från dvärgarnas huvudstad, bra då kanske de slapp leta efter nån fiskeby vid kusten. Tur var väl också att de hittat denne dvärg, för utan honom skulle de antagligen inte heller hitta till huvudstaden hur lätt som helst. Dhrach var ingen bergsklättrare, och han visste inte om det fanns någon huvudled eller allmän väg till Zirthimar, men det visste nog denne Gofúr.

    Vättar. Tanken gjorde inte Dhrach mer glad. Han hade nyligen kommit undan en grupp orcher knappt med livet i behåll, och nu berättade dvärgen att här strök omrking vidriga små kryp runt i skogen? Han och Luka hade haft tur som fått en lång och lugn natts sömn samt god mat utan att ha blivit besvärade, men han hade inte sett ett enda vätte spår när han sökt av området, kanske vättarna höll sig i bergen och inte ute på de öppna slätterna och skogsbrynet där han och Luka hållit till? Tur, kort sagt. Tur att Luka inte fått någon pil i sig. Tur att de inte blivit överfallna mitt i natten. Tur att vättarna inte tycktes vara kvar. Eller? Vem visste var de höll hus nu, och vem hade klubbat dvärgen medvetslös? Dhrach gillade inte det här, inte alls. Kanske dvärgen även ljög för dem.

    ‘Det förklarar varför vi varken hörde eller kände någon rök lukt igår, om byn är övergiven’, muttrade han och såg fundersamt från den vaksamme dvärgen till Luka sedan runt bland träden igen. Ständigt på sin vakt var han, och utan att titta på fisken petade han lätt på Luka med ena bakhoven för att denne skulle resa sig upp. Dhrach ville inte ha honom sittandes på ändan oförmögen att kunna ta till flykten om så behövdes plus att satt mer’en ner skulle det vara svårt för den store kentauren att fiska upp honom och slänga honom över axeln om de behövde ta sig där ifrån snabbt.

    ‘Dvärgen sa att byn evakuerats, Luka. Sluta oroa dig’, kom det kanske lite barskt från kentauren, men det sista han ville var att fisken skulle sätta av som en panikdrabbad hare i något hjälte uppdrag att rädda någon dvärg som kanske inte ens fanns. Byn var tom. Det hade Gofúr själv sagt.

    ‘Krigare, smed, jordbrukare, vandrare… kalla mig vad ni vill, herr dvärg, men resenär är det sista ord jag skulle använda.’
    Ja, listan på vad man kunde kalla kentauren var lång, men han såg sig inte som någon resenär, nej han var en ensam krigare utan familj, utan klan och utan mål… som råkat stötta på en fisk och funnit vänskap. Mer än så hade Dhrach inte tänkt.

    ‘Kan ni gå.. Gofúr? Vi bör inte stanna kvar här, låt oss komma iväg, vem vet vad eller vilka som kan lura bland träden. Jag vill hitta en säkrare plats, om vi ska fortsätta snick-snacka artigheter.’

    Kentauren kanske lät hård och butter, men han önskade fortfarande lämna platsen så fort som möjligt, hitta ett säkert ställe eller komma till Zirthimar, var som helst bara bort från den öppna skogen. De hade redan varit där på tok för länge, han borde ha tagit både mer’en och dvärgen under sina armar och galopperat där ifrån för länge sen.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Han suckade dock till det Luka frågade av honom. “Många byar finns det inte längre kvar av våra byar utanför försvaret av Zirthimars väggar. Vi har väntat på vår konung att ta striden till Vättarna som inkräktar på vårt land och gör det omöjligt för oss att leva i frid, men tystnaden från hans hall är det enda svaret vi fått.”

    Han såg mot Luka och Dhrach då de talade om dvärgbyn, och där hade Dhrach givetvis rätt, de hade evakuerat till Zirthimar. Gofúr funderade över det Dhrach sade om att han inte var resenär. Vilket märkligt par, tänkte han, då de trots allt såg ut som om de kom väldigt långt ifrån.

    Han gjorde ett försök att ställa sig upp med hjälp av trädet, vilket verkade lyckas sakta men säkert. Plötsligt ändrade hans min, och han började febrilt känna på sina fickor, som om det var något han tappat. Han vände sina fickor in och ut en efter en, metodiskt, men konstaterade att han inte längre hade det han sökte efter. “Vid Lille Angrzuk!”, ropade han, och var plötsligt mycket arg, och sparkade i trädet. “De vidriga krypen har tagit mina ägodelar!”, ropade han.

    Han var fullkomligt säker på att det var vättar som anfallit honom, men det fanns inga spår på vättar på nära håll. Kanske det hade varit något annat som slagit honom medvetslös och tömt hans fickor? Svårt att säga. Han suckade djupt. “Äh… Mitt minne är fortfarande suddigt, men jag känner mig oskadd. Låt oss vara på vår vakt. Och det bästa vi kan göra är att gå tillbaka mot Zirthimar… Jag måste se min fader. Och ni kan hitta den ni önskar att handla med i staden.” Han plockade upp sitt svärd, och lade det i sin skida, och tog sin sköld och sitt armborst, som han lade på sin rygg.

    “Följ mig här, det är inte en lång väg.”

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Han lät samtalet gå en stund utan att avbryta dem medan han såg sig om, liten och skräckinjagande som en bebis säl som han var, eftersom hans vän Dhrach verkade vara helt på spänn. Det var ju något som betydde att de befann sig i en farlig situation, något Luka BORDE veta men ja Luka var lite långsam på att fånga upp de brödsmulorna ibland. Dhrachs hov stötte till honom vilket fick han att se upp mot himlen på Dhrach innan han fattade och ställde sig kvickt upp för att få Dhrach åtminstone lite säkrare?

    Luka blinkade till vid benämnandet att de var evakuerade och kunde inte låta bli att dra en lättad suck, kom sedan på sig själv lite förfärat och var tvungen att ta till orda. “Menade inte att det var bra att ni har behövt evakuera! Menade bara att det var skönt att höra att det inte lär finnas någon mer skadad här!” Han hade ju först trott att byn evakuerats från striden men nu när han visste att de redan hade lämnat området innan attacken så kände han sig genast mycket lugnare. Han rodnade till och med över sin egna otänksamhet och kände nästan som han ville gå under över en sådan simpel situation. Självfallet var det inte bra att de ens behövt evakuera sina hem men det var bra att de gjort detta i tid. Så varför kände han sig så generad just nu? Han fick kämpa med att försöka ignorera det faktumet att han kände sig som en riktig räka just nu. Vad var det med honom idag?

    Tänk på något annat, tänk på något annat, tänk på något annat.. Upprepade han till sig själv i huvudet i hopp om att rodnaden skulle lägga sig en aning. Dhrach verkade ha gått tillbaka till sin buttra stämma helt och utan att tänka på det själv så hade Luka ställt sig lite närmare Dhrach vid hans uttal om att något kunde lura i den tysta skogen. Var de ensamma? Eller fanns vättarna liggandes i ett bakhåll? Luka kurade ihop sig en aning där han stod innan han tog ett betänksamt steg ännu lite närmare Dhrach. Skulle strid uppstå skulle ju fisken vara lika användbar som bröst på en man, så med andra ord rätt värdelös.

    Blicken föll tillbaka på Gofúr när han lite sakta reste sig upp och vart förvånad då han plötsligt febrilt verkade gå igenom sina fickor i jakt på något följt av ett utrop som fick den lille Luka att skutta till på sin plats med ett hjärta som galopperade likt Dhrach i bröstkorgen över detta ljud. Han fick lugna ner sig åter igen för att samla tankarna, ja vad var det med honom idag? Så här lätt skärrad var han ju inte annars!  Mådde han bra? Kunde man skylla detta på att potentiella vättar lurade på dem? Vem visste!

    När Gofúr snart gjort sig redo så började de vandra efter honom; Luka självfallet oroad över dvärgens fotfäste efter smällen han helat men det verkade som att han bibehöll sin balans hittills i all fall. Han höll sig nära Dhrach, kanske lite smått paranoid just nu att vättar skulle skutta fram från buskarna eller bara oroad över hur lättskrämd han verkade vara just idag. Vem vet? Han behövde ta ett grepp, och med den tanken försökte han koppla bort eventuella faror och fick ett litet leende på läpparna igen, försökte se det hela som en promenad genom skogen med Dhrach och en ny bekantskap. Inga vättar alls; nej då. “Hur känns det Gofúr?” Var han tvungen att fråga med blicken mot hans ryggtavla, det hade ju trots allt varit en smäll som gjort honom medvetslös. Luka borde lita på sitt helande vid detta laget men ändå fann han sig alltid oroad.

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    ‘Jag beklagar er belägenhet’,  kommenterade Dhrach kort. Han visste hur det kunde vara med ledare som förblev tysta och folket fick lida för det, han hade träffat på några stycken under sin resa dit från andra änden av världen. Det kunde bero på mycket, okunnighet att styra, ovilja, ignorans, girighet, sjukdom samt annat, men han kände inte till mycket mer om dvärgarnas konung eller deras rike mer än att de bodde någonstans i dessa berg i Zirthimar.

    Vid Gofúrs utrop om att dennes ägodelar var borta höll kentauren på att klippa till dvärgen med näven av ren överraskning, glad att inte bara han blivit skrämd då han även noterade att Luka spratt till. Han var redan spänd och olustig över situationen och ville ta skydda någonstans och så stod dvärgen plötsligt och beklagade sig över borttappade ägodelar högljutt. Ja det var förargligt, men sånt hände när man blev överfallen samt att han borde vara tacksam att ens vara vid liv. Dhrach hade behärskat sig och fnyste bara irriterat och gav dvärgen en beklagande men också något besvärad blick, undrade någon sekund vem “lille Angrzuk” kunde vara innan han sneglade neråt och såg att Luka förflyttat sig närmare hans väldiga gestalt. Bra, då var de redo att ge sig av och något lättad om hjärtat följde kentauren efter dvärgen, äntligen rörde de på sig.

    Åter spejade Dhrach runt omkring dem medan de gick, utifall att han fick syn på eller hörde något plötsligt, men ett hästöra var vridet mot Luka och dvärgen. Gofúr hade sagt han känt sig oskadd men det var typiskt Luka att fråga hur denne mådde ändå. Kentauren ville ändå gärna fortfarande ta båda de korta tvåbentingarna under vardera arm för att snabbare komma där ifrån, även om det hade varit mindre smidigt och de troligen skulle fört en del väsen om sig, han tungt klampande och dvärgens rustning och vapen klamrande. Ja, han var på sin vakt minst sagt.

     

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Zirthimar hade blivit en stadsstat med tiden då alla försök på att upprätthålla städer utanför staden under berget hade misslyckats. Nu fick även byar i området utanför lida då fler och fler dvärgar valde stadens säkerhet över att bli kvar som byte för vättar. Medan de gick såg Gofúr sig vaksamt omkring, och fick plötsligt syn på något. Plötsligt stannade han, sprang bakom ett av träden i närheten för att få så mycket synskydd som det erbjöd, och viftade hastigt mot Dhrach och Luka att komma till honom.

    “Ser ni där, österut? Vättar.”

    Han pekade mot en grupp av vättar som såg ut att ha ett litet improviserat läger ett hundratal meter ifrån dem. Ett par av dem var worgryttare, som satt på sina odjur, och fyra som var till fot. Worgerna var likt framåthukade vargar med enorma tänder och klor. Ryttarna hade en mörkare, gråare hud än de andra, som var närmare mörka toner mellan brunt och grönt. “De där mörka på sina fula worger är bland de vidrigaste som finns, av klan Grashnak, den ledande klanen. De andra är kanske från klan Khakvok… Tunnelgrävare…” Ilskan var uppenbar i Gofúrs blick.

    “Vi måste nordost härifrån. Jag skulle gärna inte strida med de där, men gör det om jag måste.” Han såg nervöst norrut, och försökte avgöra vad som var bästa sättet att närma sig vidare. “Tror ni vi kan undvika deras uppmärksamhet på något sätt?

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Luka kände hur pulsen började lugna ner sig över den lille panikchocken han hade känt vid Gofúrs lille utbrott över sina mista ägodelar men kände en plötslig spändhet vilket förvånade även honom. Han brukade ju sällan bli oroad så det tog honom lite av en chock varje gång då han plötsligt kände sig aningen otrygg. Kanske märktes det även då han utan att tänka på det gick lite närmare Dhrach vart femte steg tills han sedan var precis bredvid honom igen och såg faktiskt även lite nervös ut. Som om något okänt tryckte i luften ovan dem, sedan så följdes detta snart av att Gofúr som vinkade till sig dem och Luka såg ganska oroad ut när han tog sig fram till honom. Något stod fel till..

    Han följde vart Gofúr pekade och fastnade med blicken på vättarnas läger där han befann sig nästan klistrad vid Dhrach’s sida. Vättar.. Han hade aldrig stött på några vättar förut, mest bara hört om dem, men han måste erkänna att Worgerna som några befann sig på såg extremt läskiga ut. Han fick kämpa för att inte pipa till då tanken av honom som en fiskpaté verkade ligga nära till hands just nu. Varför var han plötsligt så orolig? Det var ytterst sällan han kände oro såvida det inte var över en skada någon fått på sin resa, detta var helt klart en annan typ av oroskänsla. Han svalde till och nästan krympte ihop där han stod då insikten av att han var lika skicklig på att strida som en faktisk räka trängde in i hans hjärna, hur kunde han egentligen hjälpa till på bästa sätt i denna situationen?

    Han tänkte över Gofúrs fråga och fann sig inte veta något alls om hur bra dessa worgers luktsinne var eller något sådant så det ända han kunde tänka sig var för dem att ta en vid omväg runt om gruppen av vättar. “Jag skulle säga att det bästa är att gå runt dem i en vid cirkel kanske? Men vat alldeles för lite om vättar för att kunna ge ett passande alternativ.” Sa han därför ärligt medan han såg från Gofúr till Dhrach lite nervöst. Ja Dhrach skulle nog veta mer om dessa vättar än vad han själv visste trots allt. “Vad tror du Dhrach?”

  • Rollspelare
    Member since: 08/11/2018

    Dhrach stannade upp när Gofúr plötsligt skuttade iväg och gömde sig bakom ett träd. Hans blick följde dvärgens finger åt det håll denne pekade och kentauren kände en olustig psykisk tyngd lägga sig över axlarna. Vättar, underbart. Inte vad han önskade att tampas med idag efter att nyligen repat sig och blivit helad av Luka efter sin dust med orcher för en vecka sedan. Att det fanns worgryttare med bland vättaran gjorde det hela inte bättre, en fel vindpust från dem i deras riktning och de skulle vara illa ute… en stor bjässe som han hade inte lätt för att gömma sig eller springa bland skogens träd, snår och rötter. Kentauren makade på sig och försökte smälta ihop med ett grovt träd och några buskar men det var svårt, sedan stack hans sandfärgade hästskinn ut något bland naturens färger. Han hade passat in bättre vid kusten på en strand.

    ‘Ni verkar känna till dem väl’, kommenterade han, men antog att om Gofúr varit där för att speja eller vakta och hjälpt till att evakuera dvärgbyn samt att vättarna verkade vara välkända där, så var det väl inte så konstigt. Dvärgen verkade till och med kanske ha personliga anledningar till att avsky vättarna än mer, om de orsakat honom eller hans familj och vänner skada.

    ‘Beror på terrängen, tyvärr är skog inte mitt element eller bergsklättring. Jag är ingen bergsget eller liten tvåbenting’, muttrade Dhrach och suckade djupt, kliade sig i det långa skägget samtidigt som andra handen fingrade med yxan, snurrade den fundersamt. Dhrach sneglade mot Luka som varit ovanligt tyst, den muntra lilla fisken verkade helt tappat talförmågan och krympt till den lilla räka han varit första gången kentauren hittat honom fast klämd under en sten. Där var också ett problem. Dhrach betvivlade inte att Gofúr kunde skydda sig själv och strida, men Luka var som det hjälplösa grässtråt framför en gräsätares tänder. Ett hugg, bet eller slag från någon av vättarna och deras riddjur så skulle mer’en knappast kunna göra mycket för att försvara sig, mer än lägga benen på ryggen och springa för sitt liv.

    ‘Ett sätt hade kunnat vara om vi kunde skapa rök och lura dem att tro att skogen brinner, men det är riskabelt. Vi kan lika väl råka skapa en skogsbrand och orsaka mer skada mot andra liv än rädda oss själva… allt beror på vinden. Vi kan inte heller bara stå här, vem vet när någon av de där bestarna kanske får vittring på oss, eller om de får för sig att röra sig hitåt. Finns det ingen hemlig dvärgstig någonstans som ni känner till, Gofúr, som kan leda oss förbi dem?’

    Så länge det inte tog dem under mark, då skulle Dhrach troligen hitta en egen väg. Han gick inte under mark. In i en stor dvärgsal i ett berg var en sak, en helt annans sak att klämma in sig i någon tunnel under marken. Nej, bara döda och maskar hörde hemma under markens yta enligt honom, med undantag av vissa skogsdjur då. Men inte en Kentaur.

    ‘Kan vi gå mot kusten och hitta en annan väg?’ Han skulle även kunna röra sig eller strida bättra om de befann sig på en öppen yta.

Viewing 20 posts - 61 through 80 (of 88 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.