Om alvens leende var behagligt så var leendet hon fick tillbaka av Moira den direkta motsatsen. Tanken på att alven skulle vilja småprata med någon som henne var skrattretande, men i kretsar som dessa så kunde man alltid förvänta sig det oförväntade.

”Jag är rädd att jag inte är särskilt bevandrad när det kommer till kallprat. Men jag kan göra mitt bästa. Trots allt misstänker jag att det här kommer ta en stund, om det nu är med den där nålen ni tänkte dränera mig”, sade hon och gjorde en gest mot den lilla asken.

Tanken hade slagit henne att hon egentligen borde finna hela situationen obekväm, men av någon anledning kände hon sig inte särskilt orolig. Det var en förvånande insikt, ty för blott två år sedan skulle hon aldrig ha försatt sig själv i en liknande situation, men saker hade ju förändrats. Så istället för att dröja vid den tanken så drog hon upp ärmen på sin vita tunika och kavlade upp den för att blotta en blek och ganska smal underarm.

”Jag tror att armvecket är lättast”, tillade hon simpelt och gjorde en menande gest mot sin nu blottade arm.

Hon satte sig ned när hon blev ombedd att göra det, och med blicken mot sin egen arm så betraktade hon kvinnans jobb. Hon var effektiv och uppenbart erfaren, men Moiras hjärta slog långsamt och blodet i hennes vener flöt långsamt. En mindre erfaren helare skulle säkerligen ha haft problem, men Moira fick medge att hon var positivt överraskad över hur enkelt det hela gick, hennes natur till trots.

”Hm…” Mumlade hon bara som svar på kvinnans ord om att det inte var svårare än så, och följde henne med blicken när hon gick och satte sig bakom skrivbordet igen.

Blodet i flaskan var noterbart mörkare än det i de andra flaskorna, och mer trögflytande, men om alven hade noterat detta så sade hon ingenting om saken. Moira själv läste snabbt runorna som ristades in på flaskan och med ett visst mått av lättnad kunde hon snabbt konstatera att kvinnan i alla fall inte ljög om den saken.

Med slanka händer tog hon emot tekoppen som räcktes till henne och hon blåste på den heta drycken innan hon drack, tillsynes obesvärad av att det fortfarande var skållhett.

”Me’erisia”, svarade hon kort när hon sänkt tekoppen från läpparna och istället rullade ned ärmen på tunikan över den bleka underarmen. Där fanns inte längre något tecken på att hon blivit stucken i armen.

Det var underligt att inte få någon slags reaktion från den andra kvinnan, men hon skulle inte påstå att det var otrevligt. Hon hade blivit så van vid att folk ryggade undan för henne eller helt och hållet undvek henne när hon bar sitt rätta ansikte att det kom som en positiv överraskning. Hon kunde dock inte låta bli att undra lite över anledningen till det hela.

”Jag har inte tänkt riktigt så långt. Om ni kan bistå mig med den biten så skulle jag vara tacksam”, svarade hon med ett litet, blekt leende. Det nådde inte till hennes färglösa ögon, utan verkade mer vara en invand gest, tillagd för alvens skull snarare än för henne själv.

För en sekund lät hon åter blicken svepa över rummet, som om hon kontrollerade att ingenting förändrats. Det var ett beteende som antagligen delades av de flesta inom hennes yrke, så alven skulle säkerligen inte höja på ögonbrynen åt det.

”Ni tycks veta mycket om mig”, kommenterade hon lite torrt innan hon såg tillbaka på alven igen. Hon var trevlig att se på och tycktes tämligen ung, men alver var förstås svåra att läsa på det viset. Hon kunde lika gärna vara tusentals år gammal och besitta all den kunskap och erfarenhet som kom med den livslängden, men exakt hur hon kände till Moiras prekära tillstånd var något av en gåta. Den enda som faktiskt visste sanningen hade varit Fyfa och Manfred, och hon kunde inte tro att någon av dem skulle ha skvallrat, särskilt inte den första, då hon fortfarande var tämligen död.

”Säg mig… Hur har ni kommit över den kunskapen?” Frågade hon, lite mer intresserat denna gång. Hon valde att inte svara på frågorna just då, för hon ville veta vad den andra kvinnan visste innan hon svarade.

”Vilket är…?” Frågade hon, nästan lite roat. Hon hade träffat många skumma typer genom åren, och blivit anställd av många som påstod sig veta mycket, men hon hade en känsla av att ingen av hennes tidigare kontakter hade varit riktigt så här väletablerad. Hon hade förstås inte frågat, men hon hade nog börjat förstå att detta inte var vilken arbetsgivare som helst, och om man såg till de stora grupper som fanns etablerade i Celeras så fanns det bara en som verkligen räknades. Om så var fallet behövde hon knappast oroa sig för att bli lurad på några pengar, men det innebar ju också att de visste mycket mer om henne än hon egentligen var bekväm med.

Ett litet leende fick hennes mungipor att rycka till en aning och hon dolde det genom att dricka lite mer av sitt te. När hon såg tillbaka upp på alven så var det dock fortfarande med ett litet leende. Det hela var helt enkelt lite för bisarrt.

”Nej… Ni har förstås rätt”, svarade hon roat. Det var konstigt att höra någon säga det högt, men alven hade ju inte fel, det var väl i princip vad hon var.

”Vad gäller besvärjelser så lyder jag fortfarande under samma lagar som de flesta andra. Jag står och går, och är det en fråga om rörelseaktiverade besvärjelser så är jag rädd att jag inte har någon fördel, men… Om jag räknas som helt levande eller inte är en annan fråga. Jag har av erfarenhet lärt mig att jag är betydligt mer osynlig än vanliga dödliga när det kommer till besvärjelser av den formen som ni talar om”, fortsatte hon sakligt.

”Men det där med vatten är jag rädd att jag aldrig har testat”, tillade hon sen, något fundersamt. Hon andades ju nu…

Som för att kontrollera att det faktiskt stämde så drog hon ett djupt andetag, kunde känna hur lungorna expanderas som vanligt, och skakade lite på huvudet åt det hela. Hon hade inte helt utforskat sin nuvarande existens, även om hon visste att mycket hade förändrats.

Hon mötte alvens blick med sin egen utan att verka särskilt besvärad om sättet som hon talade om henne och såg på henne. Istället ryckte hon lite på axlarna innan hon svepte i sig det sista av sitt te.

”Det är väl därför, som ni sade, som ni har valt att anställa mig”, svarade hon med ett litet leende innan hon knäppte händerna i knät och åter lät blicken svepa över rummet innan den återvände till den andra kvinnan.
”Med det så vill jag påstå att vi förstår varandra”, tillade hon i samma ton.

”Jag antar att ni vill att jag skall resa iväg så snart som möjligt?”

Hon såg ned på kuvertet och synade sigillet. Hon kände genast igen det, och med det så bekräftades hennes misstankar. För några år sedan hade hon aldrig trott att hon skulle jobba för Tionde fingret, kanske hade hon inte ens anat att de fanns på riktigt, men hon rörde sig i tillräckligt skumma kretsar vid det här laget för att veta om att de var fullkomligt verkliga.

Med sina bleka ögon såg hon tillbaka upp på alven och nickade. Ett litet leende fanns dock över hennes läppar medan hon stuvade undan kuvertet innanför sin tunika. Kvinnans ord och blicken som hon gav henne när hon talade om denna Wreax hade avslöjat henne och Moira var inte fullt så död att hon inte såg det lustiga i det hela.
”Vi har en överenskommelse. Jag levererar er Wreax Siturios, vid liv och med alla kroppsdelar mer eller mindre intakta… Om ni förklarar för mig varför ni låter en man kalla er för sin assistent”, sade hon roat.

Skrattet som lämnade alvens läppar passade väl in i bilden som hon försökte upprätthålla utåt, den där oskyldigheten, men Moira misstänkte att denna kvinna nog hade mer blod på sina händer än hon skulle vilja medge. Trots det så kunde hon inte hindra sig själv från att flina roat åt förklaringen.

”Nå, underligare saker har skett förr, inte sant?” Sade hon och höjde ett ögonbryn. Att hon syftade på sig själv var tydligt.

”Men ni behöver knappast vara orolig att jag ska skvallra för någon”, tillade hon med en axelryckning innan hon reste sig upp från stolen och samlade ihop manteln som hon slängt på ryggstödet.

”När kan jag förvänta mig att ni ordnat med transport?”

Eftersom hon visste att hon skulle tacka ja… Hon hade aldrig riktigt förstått sig på folk som henne, de som visste mer än de borde, som alltid hade ett ess i den bildliga rockärmen. Men, de betalade henne ofta väl, och hon hade en känsla av att detta skulle bli ett särskilt lönsamt samarbete, även om det också kom med löftet om att det knappast skulle bli lätt.

”På återseende då”, sade hon enkelt och nickade som hälsning innan hon svepte manteln om sig och gick ut ur rummet. Två timmar var inte särskilt mycket tid, men hon hade få tillhörigheter och det mesta var redan nedpackat. Hon skulle behöva införskaffa några saker innan hon reste, men det hela var likväl tillräckligt för att få hennes hjärta att slå lite mindre långsamt. Hon skulle visserligen inte få döda någon, men det gjorde kanske det hela så mycket mer spännande.