Talanriens rollspelsforum

Post has published by Hanlinn
Viewing 17 posts - 21 through 37 (of 37 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Människor är som flugor. Irriterande ljud i öronen och de lever så kort tid. Och den tiden slösar de flesta bort. Är det inte tragiskt?” sa Ziyaté med ett snett leende på läpparna samtidigt som hon slog en fluga på sin kind och slängde bort restarna av dess stackars liv.

    Ett skratt kom ifrån hennes läppar, fast det lät mer som en kraxande fågel än något glatt. Blicken var fokuserad på de många flugor som flög omkring dem och hästarna.

    “Fast… jag tror nästan att livet som fluga kan vara mer givande än ett mänskligt.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Istilwys log mot henne och satt tyst på sin häst en stund, betraktande miljön omkring dem, samt ljuset som man inte kunde uppleva i mörkret som var deras hem. Efter däremot bara en kort stund av tystnad såg hon åter mot Ziyaté, lutande lätt på sitt huvud.

    “Du bär en väldig ilska mot människorna. De är plågor såklart, men att ställa dem mot en fluga i jämförelse är en egen sorts hat.” Hon lekte med sin hand i luften, gjorde lustiga rörelser medan hon lät skuggkopian av henne försvinna. Istället dansade skuggor runt hennes hand medan hon rörde på den, någonting hon oftast bara lekte med i sin ensamhet, men hon brydde sig inte om Ziyaté såg henne utöva magi till den utsträckningen hon gjorde. Om inte innan så skulle Ziyaté få lära sig en hel del om vad Istilwys kunde under den här resan, och det var spännande för Istilwys att samtidigt få en chans att lära sig mer on Ziyaté.

    Nu bortanför hemmets trygga bergsväggar, vad skulle omvärlden avslöja om hennes barndomsvän?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Dagarna skred fram och det hade förstås lärt känna varandra bättre på färden. Faktum var att Ziyaté var glad över att det var just Istilwys, deras kunskaper kompletterade varandras. Alltid något som var att föredra, speciellt om de skulle överleva det här uppdraget.

    Hon kisade mot solen som stod högt på himmelen och gassade. Lite för varmt för mörkeralvinnan men hon klagade inte. Lite hummande strök hon bort några svettdroppar i sin panna.

    “Är du hungrig?” frågade hon för att sedan rynka på ögonbrynen för att se lite förvirrat omkring sig när båda hästarna verkade ha stannat och rörde sig oroligt samtidigt som de frustade till. Hon strök en mild och lugnande hand över hästens hals.

    En tjock dimma verkade ha lagt sig omkring dem. Det fick henne att få en rysning genom ryggmärgen. Det var omljligt att ens se vart dimman slutade och knappt så att de kunde se varandra.

    “Vad är det här för magi?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Det gick inte en stund under deras resa där Istilwys inte övade på sin magi. Hemma gjorde hon det i hemlighet, men här fanns det ingen spärr, ingen dömande vårdnadshavare med specifika förväntningar, inga åsikter om hennes bleka ursprung.

    Medan hon försökte forma en dolk från skuggan som skapades av att hålla ena handen över andra vände hon sig om till Ziyaté.

    “Jag är utsvulten! Men jag försöker träna att omvandla energi till näring. Vi är alla damm, och damm är vad vi behöver för att vara. Kan jag kringgå kroppens begär kan jag kringgå alla andra.” Hon log stolt mot Ziyaté och fortsatte sedan med hennes skugga. Det tog inte länge däremot innan dimman började sluta sig omkring dem och Ziyaté kommenterade den.

    “Det är bara ett naturfenomen, Ziyaté, vi har blivit förberedda på dessa. Dimma är ingenting att vara rädd för, och det är knappast magi.” Istilwys hade inte ens tittat upp för att ta en ordentlig titt på dimman utan utgick från att det var Ziyatés omvärldsparanoia om det var en riktig grej.

    När hon väl höjde huvudet dock så såg hon inte Ziyaté något mer. “Håll dig nära!” Hon ropade det rakt ut, oförmögen att se Ziyaté någonstans. “Vid Lloth, jag måste kunna räkna med att du inte smyger iväg utan varning, Ziyaté!” Hon fnyste till, men började nu själv känna obehaget Ziy hade upplevt.

    En röst dök upp bakom henne, och det var inte Ziyaté. “Istilwys!” Rösten var stark, ilsken och mordisk. Hon rös till, för hon visste exakt vem rösten tillhörde, och denna var död sedan länge. Hastigt hoppade hon av hästen och vände sig om, men det var ingen där.

    “Visa dig, Hyliat!” Väste hon till.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Stövelmask.

    Ljusälskare.

    Förrädare. 

    Orden var först som viskningar som kom ifrån olika håll. Olika röster, sedan verkade de allt högre som om de var över allt. Förolämpningar om henne. Hur skulle du ens kunna vara nära vår härskarinna? 

    Från tidiga barnsben hade hon fått höra dessa glåpord. Allt för att hennes far hade valt att stå emot Lloth. Hur många gånger hade hon inte hatat sin far för det? Legat vaken och drömt att någon annan skulle vara hennes familj.

    Familj och det förflutna, det var ingenting som skulle spela någon roll. Det var det som Ziyaté fått intala sig själv. För vad hade det att göra med framtiden som var ett oskrivet blad. Hennes tankar och sätt att agera var inte något som de skulle få bestämma över.

    Hastigt lägger hon händerna för öronen för att försöka tysta ut rösterna och hon ger ifrån sig ett argt skrik. Både skriket och att hon släppte tyglarna till hästen fick den att röra sig oroligt under henne och snart tappade hon balansen nog att falla hårt mot marken.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Minnet var i luften. Skuggorna fanns inte, men hon kom ihåg hur det hände. Det var som att hon var där, men utan dimman och bland möblerna i sitt hem. Hon duckade, och kniven flög över hennes huvud. Hon klev åt sidan och hugget missade henne. Och där var han, i person. Hyliat. En kall kår sköt genom hennes kropp, hon mindes händelsen som att det var nyss, och minns hur det slutade.

    “Hyliat, lyssna! Du behöver inte…!” Hon hoppade bakåt för att undvika ett ilsket svep av kniven. Hyliats ögon mötte hennes, och hon mindes orden innan hon hörde dem igen.

    “Du hörde Balstra, bara en av oss kommer lära från henne!” Istilwys var reaktiv i sina rörelser, ville inte slå tillbaka mot sin närmaste kompis, hon flyttade på sig för varje slag, och kände hur minnet av sorgen började återuppväckas i henne och rädslan över vad som behövdes göras smög sig på.

    Hon stålsatte sig, och när hon mindes att Hyliat duckade från en kastad stol och angrep henne underifrån bröt hon mot narrativet och hastigt, kraftigt förde en dolk in i skallen på sin bästa kompis medan hon fortfarande hade grepp om sinnet. Hyliat försvann och Istilwys fastnade i ett minne av känslan hon upplevde när hon tvingades dräpa sin kompis. Den striden slutade betydligt blodigare, men hon kunde rörelserna utantill, hon hade upprepat händelsen i sitt huvud nästan dagligen sedan flera år nu.

    När Istilwys började återhämta sig såg hon sig om sökande efter Ziyaté, nu lite mer allvarsam, men dimman var kvar.

    “Ziyaté! Det är en skapelse, det är inte äkta! Låt den inte besegra dig!” Hon förstod såklart inte vad Ziyaté upplevde, men förväntade sig att det var dylikt. Hon hoppades bara att hon hörde henne.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Orden kom allt närmare. Glåporden. Svordomarna. Fast det var en röst som tycktes skära igenom dem alla. Var det Istilwys? Plötsligt tycktes alla röster som försvunna – det var trots allt omöjligt för dem alla att vara där och varför skulle de?

    Bara tanken var löjlig och fick Ziyatés kinder att prydas med en röd färg där hon låg på marken och höll om sina öron. Hon reste sig upp och sökte med ögonen efter både Istilwys och hästen. Men hästen tycktes ha galopperat iväg och över det svor hon ilsket till.

    “Istilwys!” ropade hon, hennes röst var bestämd och hon fortsatte till sin vänstra sida där som hennes vän förr hade varit med händerna utsträckta för att söka efter henne – eller hennes häst. Hade hon redan övergivit henne?

    “Vid alla hattmaskar, Istilwys. Var är du?!”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Sakta började dimman drivas iväg, som om den hade fastnat i vind och drogs iväg även om det inte riktigt var hur det fungerade. Men när dimman började svagna till och synen frigjordes lite ytterligare kunde man se Istilwys stå mitt i dimman med ena armen virvlande i luften medan vad som verkade vara en syklon av dimman virvlade ovanför den armen, och mer av dimman drogs in i virveln.

    Syklonens spets var riktad mot en liten vattenpungen, och verkade sugas in i den följandes pekandet av hennes andra hand mot flaskan. När dimman lättade, samlandes i den lilla vattenpungen så såg Istilwys mot Ziyaté med ett leende.

    “Du hade rätt, det är magi!” Hon hade ett farligt leende. “Det är dylikt en vätska, inte svårare än det hade varit att styra os från avdunstande vatten!” Istilwys hade gråtit, men det var svårt att se om man inte betraktade henne noga.

    Efter en kort stund hade Istilwys på något sätt fått in hela dimman i den lilla vattenpungen, och förseglade den med korken. Hon plockade upp den och spände fast den på sitt bälte igen.

    “Det där kan inte skada att lära sig mer om, jag sparar på den till när vi kommer hem igen!”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Så klart hon hade rätt. Vilken dimma skulle så fort svepa omkring dem och speciellt framkalla så hemska minnen. Bara tanken fick henne att rysa. Som hastigast skymtade hon de lite glansigare kinderna på Istilwys även om hon ignorerade dem. Orden fanns fortfarande i hennes tankar och att hon själv inte hade glansiga kinder var märkligt.

    Å andra sidan hade hon fallit av hästen och den verkade inte finnas någonstans inom synhåll. Hon borstade ilsket bort dammet som hade kommit på hennes mörka kläder när hon föll så som hon hade gjort.

    “Effektivt, ja. Vända sin egna rädsla mot en.” instämde hon och fnös lite lätt över det hela och utan fler ord svingade hon sig upp bakom Istilwys och gav henne en liten bitter blick som sa åt henne att inte kommentera det hela.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Istilwys kommenterade inte Ziyatés ord utan tyst red hon vidare och log för sig själv. Hon såg sig om när de red för att försöka lista ut vart dimman hade kommit från, då det helt klart inte har ett naturligt fenomen, men hon kunde inte se någonting. Antingen var det en prövning, eller så hade de utlöst någon magisk fälla, men här såg det inte ut att finnas någonting att skydda.

    “Vi har gjort mycket som inte ännu har hänt, så att inte finna källan är inget hot till vår överlevnad. Känn dig trygg, Ziyaté, vi har många glada dagar framför oss.” Istilwys förutsatte att Ziyaté tänkte som henne att de inte kunde se vart dimman kom från, och svarade på tystnaden med ord.

    “Lloth ser oss, och Hennes blick vilar med tillit i våra beslut.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt hennes ord skakade Ziyaté på huvudet, det var det där nästan irriterande sättet igen. Som om hon visste någonting som hon inte visste. Hon skrockade till lite grann och såg sig omkring, nästan lite förväntansfullt. Kanske det kunde vara en annan skatt? 

    “Tror du dimman skyddar ett annat magiskt föremål?” frågade hon Istilwys och hon kisade lite med ögonen när hon såg in mellan träden, som för att se om hon kunde se någonting där.

    “I sådana fall kanske det kan ge Lloth ännu mer… tillit till oss” påpekade hon med ett smalt leende.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Frågan verkade överraskande för Istilwys som såg mot Ziyaté och sedan omkring sig. Det var tydligt att hon inte hade reflekterat över den vinkeln, och nu snurrade hjulen inne i huvudet hennes. Medan de red bland träden sträckte Istilwys ut sin hand och slukades av skuggorna, plötsligt borta genom sin magi, lämnande Ziyaté ensam på hästen.

    En kort stund gick, cirka en halv minut innan Istilwys tog form intill hästen och såg upp mot Ziyaté.

    “Du kan ha rätt. Träden har en tydligare, historisk fuktskada i ett cirkulärt område, för att sedan vara mer torra längre ut från vår punkt. Kvarlämnor sedan nyligt och länge gick också att hitta. Detta var inte ett angrepp mot oss, det var en magisk reaktion på vår närvaro.”

    Hennes ton var lite för oengagerad för att tydligt förmedla ordens innebörd, men hon fortsatte.

    “Dimman kan ha varit en väktare, men vem döljer en värdefull skatt så långt bort från civilisationen? Här kan de inte skydda den, och dimman var inte imponerande i sin effektivitet.”

    Ingen kommentar åt faktumet att hon hade gråtit såklart.

    “Dimman verkar ha varit några hundra meter i omkrets, det borde inte ta oss mer än en timme att söka igenom, vad tror du? Vi bryter mot ödet genom att bryta mot vår stig, jag är så gott som blind här, men vad är det värsta som kan hända?”

    Hon log lätt mot Ziyaté.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Döden” sa hon med ett snett leende, som om det hade varit ett skämt dem emellan. Fast hon, som så många andra av sin sort såg inte riktigt det som något hemskt. Vad var det, om inte en befrielse från den värld de var i. Kanske kom de närmrare Lloth… Hon hade ärligt talat inte lagt så mycket tid på den tanken. Inte än.

    Ännu en gång lät hon blicken vandra in i skogen. Fundersam över vad den kunde dölja för dem. Trots allt skulle det inte vara en för stor omväg. Vad var trots allt det värsta som skulle hända?

    “Människor är ett märkligt släkte. Ibland anser de att en sådan här plats är mer trygg än hos dem själva.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Kommer döden är vi inte värdiga livet, kan vi inte hitta överlevnad i motgång bör vi inte söka oss till Lloth.” Hon log åt Ziyaté och såg sig omkring. “Nu får vi se vad människan döljer ute i det öppna, borta från vandrande händer men inte vandrare.” Hon tog några kliv bort från hästen in mot skogen.

    “Vad tror du? Det var inte mycket som utmärkte sig till ytan, borde vi söka efter gropar, gravar, grottor? Du är äventyraren, du är den som tänker bortom Dar Zakhar, ge mig någonting att söka efter och vi hittar det snart, med min fart och din fantasi borde vad det än är vara knappt runt hörnet.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Förstås fanns det sanning i vad Istilwys sa, det fanns inte mycket att finna hos Lloth om döden var ens rädsla eller för den delen om man var svg. Bara tnaken på svaghet fick Ziyaté att rynka på näsan och hon följde sin kompanjon med blicken innan hon själv svingade av sig hästen.

    Att bli kallad äventyrare var hon inte allt för beredd på och hon höjde ena ögonbrynet med ett litet skrockande. Hon hade förstås ingen aning, men hon ryckte på axlarna.

    “Människor är giriga, kanske någon ädelsten?” föreslog hon med ett hummande och lät sin egna blick vandra omkring bland träden.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Istilwys nickade och log åt Ziyaté, såg sig om och sedan slukades hon av skuggorna. Det tog kanske två, tre minuter innan Istilwys dök upp framför Ziyate igen, som säkert hade tagit sin egen vandring in bland träden. Hon log åt henne, placerade en hand på axeln och på ett ögonblick slungades de genom skuggorna tillsammans och dök nästan direkt upp på en annan plats. Istilwys svettades från hennes prestation, och hon hade bleknat lite från hur det hela hade ansträngt henne.

    “Den här stora stenen har tidigare legat där.” Hon pekade på en sten, och sedan på en yta lite längre bort där växtligheten var lite lägre än den var runt resten av området. Hon pekade sedan mot stenen, och det var massor av mossa på ena sidan och nästan kalt på andra sidan, som om någon hade rullat den över ett hål.

    “Jag behöver däremot vila, jag kommer inte orka flytta på den såhär.” Hon talade andfått och satte sig sedan ner på en annan sten i närheten, och pekade mot marken. “Kan du tänka dig gräva oss in under den? Om du inte sitter och värper på förmågor jag inte vet om och kan flytta på stenen?” Hon log åt henne och började utföra andövningar för att varva ner medan hon betraktade Ziyaté.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var som en iskall hand hade lagts kring hennes hjärta när hon drogs in i skuggorna igen. Världen rörde sig suddigt kring dem och återigen kunde Ziyaté känna den där irriterande illamåendet.Hon rörde sig runt i cirklar, andades lite för att lugna sig själv medan hon lyssnade på vad Istilwys hade att säga.

    Till slut stannade hon till och följde Istilwys finger till stenen och granskade den och dess omgivning. Hon korsade sina armar för att sedan röra sig mot stenen lite konfundersamt. Förstås kunde mannen som dolt den vara magiker – men samtidigt kändes det som om det skulle finnas något lättare sätt än att gräva fram stenen.

    Lite fundersamt strövade hon runt stenen och kring dess omgivning för att sedan se ett par runor som hade karvats in i de två närliggande träden där. Hon smackade till med sin tunga medan hon funderade över de texter som hon hade läst och hon nickade mot dem.

    “Är detta något du känner till?”

Viewing 17 posts - 21 through 37 (of 37 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.