Post has published by Savage
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 21 total)
  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Händelserna utspelar sig år 1420, tredje tidsåldern.

    Eidur Akurkam är en nämnvärd historiker i Zirthimar och detta var en viktig dag för honom. Hans grupp av arkeologer hade gjort genomsökningar i urgamla ruinerna av forna gravkammare som inte tidigare utforskats och hittat ett antal föremål som indikerat att det finns flera större skatter att hitta.

    Deras intuitioner var inte fel, för att de hittade en gammal förgylld bägare, och flera förgyllda föremål som skålar och skrin. Men det föremål som mest väckt uppmärksamhet och fått alla arkeologer att stirra i häpnad var ett förgyllt teleskop som hade uråldriga runor på sig som skimrade med ett svagt ljus som påminde om de minsta stjärnor man kunde se i natthimlen. Det var tydligt att detta teleskop hade magiska egenskaper.

    Detta fynd var ett bland flera som skulle presenteras till Elkrizk Vermyrzuk, och med denna presentation skulle historikerna och arkeologerna få mera resurser för att göra ytterligare expeditioner med regentens fulla stöd.

    Eidur förvarade detta teleskop i en läderficka med ett lädersnöre, som han hade på ett bord hemma hos sig. Fynden hade hållits som en välbevarad hemlighet bland bara de närmaste dvärgarna, men Eidur var inte medveten om att tal om fynden hade nått betydligt flera på grund av arkeologer som hade druckit för mycket efter att de berättat vidare om sina fynd. Vad de konkret hade hittat var dock inte tydligt till alla.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Dun..dun..dun dun.. dundundundun! Axel var på spåret äntligen efter dagar av smygandes in i zirthimar för att undvika att bli sedd. Det var en lång färd på hela fem dagar där han hållit sig i trädens kronor, bakom hus, stenar och vad han nu än kunde hittat för att inte bli upptäckt. Skulle bara EN person se honom så hade detta slutat i tragedi men nu hade han tagit sig ända fram till platsen utan att någon ens anat hans närvaro så nu började det bubbla i varenda vrå av kattdemonen. Musklerna ömmade där han, dold av mörkret, klättrade upp på utsidan av byggnaden för att ta sig in smidigast. Hade han smygit in genom porten hade det blivit betydligt svårare att hålla sig gömd vilket tyvärr ledde till den muskelavlidande klättringen på grova stenblock uppåt till den rätta våningen. Han hade chippat två klor under dessa dagarna och en av dem dundrade smärtsamt då den brutits av vid pulpan men det kunde han inte bry sig mindre om som det var nu. Han kunde nästan känna doften av rikedomarna som väntade honom, men ännu var segern inte helt nådd.

    Väl uppe på den rätta våningen så undersökte han läget innan han efter lite dyrkande öppnade fönstergallret och försvann in i rummet där det var sagt att finnas. Musklerna dunkade som om de hade en egen puls medan svetten syntes i hans ansikte, smutsigt efter dagar i skuggorna. Det var tur att man hade vinden på sin sida i detta yrket. Han höll öronen lyssnande medan han började söka igenom rummet på jakt efter teleskopet, redo att gömma sig om någon låste upp dörren från andra sidan.

    Han nådde skrivbordet där diverse saker befann sig och sökte smidigt igenom dem; fel, fel, fel.. jackpot! Han bevittnade det gyllene teleskopets makt där han höll påsen i handen med teleskopet som tittade ut från öppningen. Snabbt lät han det falla tillbaka i påsen innan han säkert knöt fast det i sitt bälte, då han såg en öppen påse med jeweler så närmade han sig hungrigt dem då han hörde hur någon stoppade en nyckel i låset till dörren. Snabbt och ljudlöst hoppade han rakt uppåt och med en tyst vind nådde takpelaren ovan för att snabbt gömma sig i skuggorna uppe på den. Typiskt.. jewelerna hade varit så nära men ändå så långt borta!

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur sade till sig själv “Det här skall bli en dag att minnas.”, varpå han öppnade dörren till sitt hus och stängde dörren bakom sig. Han gick till sitt skrivbord, där han såg att teleskopets läderficka inte längre låg. “Vad i all världen?!”

    Han slår vilda blickar kring sig, och drar fram sitt svärd. “Jag vet att någon är här! Kom fram, TJUV!”

    Eidur ser runt, och ser ett glas på bordet. Han tar glaset och slänger det ut ur fönstret, varpå det spricker och väcker flera dvärgars uppmärksamhet ute på gatan i den enorma dvärghuvudstaden. Han ropar fortfarande i hård röst “Du kommer inte ur Zirthimar levande!”

    Den väldigt närsynta gamla dvärgen hade inte fortfarande sett tjuven som stal teleskopet, men han var övertygad att denne var fortfarande i närheten. Han pekade med svärdet runt och var på sin vakt.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Axel spanade ner på dvärgen som kom muntert inmarscherandes som om detta vore den bästa dagen i hans liv innan han plötsligt märkte att det var en viss sak som saknades, oj det var snabbt! Nästan imponerat betraktade han dvärgen i tystnad där han kastade glas och skrek rakt ut, befallde honom att visa sig men skulle han verkligen göra det? Här fanns ju två alternativ; sitta tyst och vänta på att dvärgen skulle springa ut “efter” honom och sedan fly åt motsatt håll eller försöka slinka ut innan fler beväpnade dvärgar stormade in för att se vad som hände. Det verkade som om denna dvärgen inte kunde se honom men det betydde ju inte att de andra fungerade på samma sätt eller hur?

    Axel kikade runt i taket för att se om det fanns någon bra flyktväg i taket men till sin besvikelse så såg han  att taket var solid utan takfönster. Typiskt. Bästa skulle vara att ta sig ur fönstret han tagit sig in igenom men det var en ilsken, beväpnad dvärg i vägen. Han kunde höra hur snabba fotsteg i trappen utanför som närmade sig vilket fick honom att tvingas agera nu på en gång. Snabbt fiskade han upp en nöt från en av sina förvaringspåsar som han kastade genom luften så den gav ifrån sig ett knastrande ljud i andra sidan av rummet som om någon befann sig bakom förvaringen där.

    När dvärgen fokuserade sig på platsen så hoppade han ljudlöst ner bakom honom för att snabbt ta sig till fönstret (snodde åt sig påsen med jewelerna när han ändå passerade dem) innan han hoppade smidigt ut genom fönstret. Han HOPPADES på att dvärgen inte skulle ha sett honom i ögonvrån men han tänkte inte se om det så var, nu var det bråttom. Ögonen spanade nedåt medan vindmagin fick honom att långsamt närma sig marken för att sedan släppa ner honom bakom närmaste, stora trälådor. Dvärgar ilade snabbt och skickligt mot den bestulna boningen medan Axel försvann in i närmaste gränd åt motsatt håll, in i mörkret för att gömma sig bakom en tom öltunna då en dvärg kom springandes mot hans håll, passerade för att se vad som hände i huset som Axel nyss lämnat.

    Axel kunde inte stanna kvar så han hoppade snabbt över tunnan för att börja spring igenom gränden.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur hade känt en vindpust medan han hade undrat över det knastrande ljudet och tittade mot fönstret för att se en svans som flög ut som sista delen av något som hade flugit ut.

    Den gamla dvärgen var nu rabiat och sprang som om han vore ett århundrade yngre ut ur sitt hem, och skuffade snabbt undan de andra dvärgarna som kommit runt honom för att undra över kalabaliken. “UT UR MIN VÄG!”, ropade han.

    Han ser sig snabbt omkring, vilket får de andra dvärgarna att titta sig omkring för att spana in utlänningar bland dem. En av Zirthimars vakter stod på taket av ett hus i närheten bredvid Eidur och folkmassan som blev större, men denna massa var tyst då Eidur började ropa åter igen, denna gång till stadsvakten på taket “EN UTLÄNNING STJÄL VÅRA RIKEDOMAR, RING I KLOCKORNA!”

    Stadsvakten som nästan insomnat under sitt arbete hade hört det krossade glaset och vaknat upp. Han hade hört allting, men aldrig sett tjuven med sina egna ögon. Han tog dock upp en stor hammare som var gjort för att slå i klockan som han stod bredvid i flera gånger i rad, varpå han började slå i denna som fick vakter överallt i närheten på byggnader längre ifrån att svara på klockslagen med ett enda klockslag för att indikera att de hört den första klockan. Denna våg av klockors ljud ekade snabbt igenom hela Zirthimar, varpå det blev totalt tyst. Nu var vakter vid alla klocktorn kring staden på alerten och spanade för ovanliga rörelser, och visste att flera klockslag skulle indikera att de sett något avvikande.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Ahh fan vad typiskt! Muttrade Axel tyst till sig själv då hela jävla staden började klämta från klockor vilket i sin tur betydde att detta skulle bli en lång resa ut ur riket. Snabba steg hördes runt om i gatorna då dvärgar började leta efter honom ilsket fräsande som om de också hade någon del av katthumanoid i dem. Axel sköt fram genom gränden medan öronen lyssnade efter varningar och visst upptäckte de faran på ingång. Med en vindpust flög han upp bland närmaste husets takpelare just i tid då dvärgar kom runt hörnet för att springa igenom gränden, för upptagna att se sig omkring att de inte tänkte på att kolla uppåt.

    Axel föll ner på marken igen och började sicksacka sig igenom gränder för att undvika dvärgarna så länge han bara kunde. De ömmande musklerna fick honom verkligen att känna hur det kändes att leva men han kunde inte riskera att stanna upp. Han måste ut! Dvärgar brukade sällan lämna sitt rike så om han tog sig över gränsen skulle de nog ge upp.. men det var långt till gränsen.

    Plötsligt flög en pil genom luften och hamnade i väggen precis vid hans huvud, en av vakterna i vakttornet han just passerade hade sett honom och vrålade till sina gelikar att han såg tjuven. En till pil sköts mot honom vilket fick axel att snurra runt smidigt för att blockera pilen med videns kraft innan han fortsatte framåt. “Stanna inte upp, stanna inte upp..” tänkte han till sig själv då han visste att om han stannade så skulle han garanterat bli omringad. Han måste ut. Han tog sig uppåt mot utgången ut från berget.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Thovna spenderade sin vanliga rond för att inspektera att gardet höll måttet och att försvaret var tillräckligt i den östra delen av Zirthimar som var hennes ansvarsområde. Givetvis var det flera år sedan vättarna anfallit Zirthimar, men dvärgarna om något folk la vikt på att saker skulle vara i bästa möjliga skick. I sanning var det sällan något som hände, och i det här laget var det främst rutin, även för en kapten över gardet som hon.

    På samma vis som hon noggrant inspekterade varje gardesmedlem som var utplacerad i staden tog hon lika mycket tid att sköta om sin egen utrustning. Hennes matta krigsrustning blänkte efter polering, och hammaren förstärkt med runmagi, liksom hennes sköld som vilade på hennes rygg, var placerad i bältet på hennes höft.

    Thovna själv var en dvärgkvinna, ung för sin position enligt därgarnas mått, knappt fyrtio år gammal, med rött hår som var rakat på högra sidan och hängde ned i flätor på den vänstra. De blå ögonen stack ut i kontrast och de var alerta för minsta lilla detalj, så mycket att gardesmedlemmarna börjat frukta hennes besök.

    Plötsligt började klockorna ringa, och hon vände sig i riktning mot ljudet. Vad var detta? En övning som hon inte hade blivit informerad om. Nej, sådant hände inte, detta var ingen övning. Hade vättarna hittat en ny väg in i staden? Tanken fyllde hennes hjärta med rädsla, men också med krigsadrenalin och blodtörst.

    Hon började rusa med förvånansvärd snabbhet, trots rustningen hon bar, trots att hon hade korta dvärgben. Någon vakt blåste signaler i sina horn, som berättade för henne att det var en tjuv i staden. En utlänning. Hur hade den kommit in utan att hon hade fått reda på det? Thovna pressade på lite mer, och inte långt ifrån hörde hon en av vakterna ropa och avfyra sin båge, och vände riktning. Tur nog kände hon staden bättre än någon utlänning någonsin kunde, och även om hon kanske inte var lika snabb kände hon alla genvägar i staden. Hon bad till Tharûk att hon skulle vara snabbare, och blev nästan chockerad själv då hon rusade om ett hörn och sprang rakt in i tjuven så de båda föll i en hög av armar och ben på det polerade stengolvet som gav ifrån sig ett skrikande läte då deras kroppar gled längs med ytan.
    ‘Jag har dig, tjuv!’ ropade hon triumferande, och lade all sin tyngd på… kattmänniskan?

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur var fortfarande vid sitt hem. Han var trots allt gammal, och hans tidigare ansträngningar hade gjort att han var väldigt trött. Hans sonson Gofur var vid hemmet, en ung dvärg i stadsvakten som arbetat i närheten, och denne sade åt Eidur: “Farfar, gå lägg dig. Det är inte bra för dig att anstränga dig så. Stadsvakterna ska få tillbaka teleskopet. Vänta du här, jag går och ser till att resten av stadsvakterna vet vad som tagits av dig. Det är ändå frågan om något som skulle presenteras till Lille Angrzuk!”

    Eidur som forfarande ändå upphetsad men förstod att han inte längre hade kapacitet att fortsätta nickade med ett långsamt lugnande och gick in tillbaka i sitt hem. Han började städa spåren av inbrottet, och var allmänt dyster.

     

    Zekk GrashnakVättekungen Zekk Grashnak och hans egna grupp elit-worgryttare hade ridit en god bit från Worggard, och närmade sig portarna av Zirthimar från söder. Han stannade upp en bit före, bakom en kulle som fick hela truppen att fortfarande vara utanför synhåll från dvärgarna på muren som vaktar ingången till Zirthimar. Dvärgarna hade byggt denna mur framför ingången till staden från bergskant till bergskant för att bättre skydda denna, och kontrollera stadens yttersta gränser. Zekk tilltalade sina trupper.

    Gör era bågar redo. Det är dags att vi gör dvärgarna medvetna om att vi ska komma efter dem här i Zirthimar. Men nu vi vill bara ha deras uppmärksamhet. Ifall deras armé kommer ut ur portarna så sticker vi.”

    Kungens elitgrupper håller sina bågar i händerna, och ropar stridsglatt “ZEKK! ZEKK! ZEKK!” i kör medan de lyfter sina bågar i takt mot himmlen på den ljusa morgonen.

    Zekk tar i sitt krigshorn, och blåser i det, varpå de första ryttarna åker iväg mot Zirthimars portar.

    “TILL ATTACK!” ropar Zekk med sin båge i luften.

    Vättekungen och hans ryttare kommer ridandes över kullen, ett hundratal worgar. Gruppen var inte en stor armé, men tillräckligt stor för att väcka stor uppmärksamhet, med de välutrustade skräckinjagande vättarna på ryggarna av likaså skrämmande worgar.  Den enorma worgen Xil rider ungefär i mitten av ryttartruppen, med Zekk på dennes rygg. Han gör sin pilbåge redo, lyfter den högt, och skjuter en pil som träffar ett av dvärgernas yttre vakttorns klockor mitt i prick. Dvärgarna vid porten rycker till, och vänder sig mot slätterna och ser worgarna komma. Flera andra vättar skjuter med välslipade pilar mot dvärgarna. Worgarna rider i en välkoordinerad cirkulation som gör dem svåra att träffa på distans, och ryttarna fortsätter skjuta mot dvärgarnas mur, som får dvärgarna att ducka, då de inte ens hunnit förbereda sina bågar för försvar. De låg fortfarande i sina ställningar vid muren och på gården mellan stadens portar och yttre muren.

    I panik börjar dvärgarna vid porten slå hårt i klockorna utanför stadens portar, och en dvärg som står vid ett enormt krigshorn hör klockorna, varpå han tar ett djupt andetag och blåser i det enorma krigshornet som börjar eka från Zirthimars portar inne i den enorma dvärgstaden.

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Axel sick-sackade sin väg ut från staden, hoppade fräckt över en dvärgman som kom farandes utan den minsta tanke på hur förnedrande det måste vara för mannen i fråga. Han hade inte tid eller ork till att bry sig om att vara respekterande, speciellt inte med tanke på att de attackerade honom och inte tvärt om.. ja.. tekniskt sätt i alla fall. Han gjorde sitt jobb och de gjorde sitt, no hard feelings. Men han tänkte inte låta sig besegras dock, det var varken så han eller demonen inom honom fungerade.

    Trots att han sprang genom hallen mot utgången så dök inte ett ljud upp från hans vind-dämpade fotsteg men han höll sig inte längre dold då han lämnat staden och nu bara skulle ta sig ur riket, snart så… AH! Med en kraftig duns kom ett bowlingklot till dvärg och fällde honom likt en bowlingpinne vilket fick honom att spärra upp ögonen i ren överraskning där de tumlade över det blanka golvet med svans och skramlande rustning. Vad i?! Han sprattlade till över det alldeles för blanka golvunderlaget för att ta sig upp men hade en tung rustnings klädd dvärg över sig vilket försvårade situationen olidligt mycket. Inuti den vindskyddade korridoren så började det då plötsligt att blåsa otroligt mycket vinden tröck sig in mellan dvärgen och kattdemonen och ökade kraftigt för att skapa ett otroligt tryck mellan dem för att försöka skilja dem åt och göra så han kunde återuppta sin flykt.

    Ljudet av murens dundrande klockor fick honom att svära obehärskat till då han först trodde att det var för hans lilla skull som de nu ringde på förstärkningar men snart hörde hans öron att det var annat inkommande. Krigshornet ljöd högt, ekade mellan väggarna där kattdemonen försökte frigöra sig från dvärgen. Krig? Nu?! “Släpp mig!” Röt han till dvärgen innan en explosion av vind sköt ut från honom i hopp om att hon skulle flyga iväg likt ett höstlöv i vinden. Han hade INTE tid för krig mitt i detta spektakel! Ljudet av klingande rustningar och tunga fötter kom snabbt närmare från dvärgarna som lyssnat till krigshornet och var på väg ut i striden.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Thovna gav ifrån sig ett hojtande då tjuven plötsligt använde magi för att knuffa henne åt sidan. Med tanke på hur få magiker det fanns i Zirthimar förvånade det henne så mycket att hon nästan tappade fattningen ett ögonblick.
    ‘Vid Tharûk!’ ropade hon ilsket över att känna sig så maktlös mot något som denna taniga kattvarelse kunde frammana. Vinden var kraftig och knuffade henne bakåt en bit i korridoren, men hennes rustning var tung och hennes hållning felfri så hon lyckades hålla sig på fötterna.

    Hennes blick rycktes tvärt uppåt då hon hörde krigshornen som resonerade genom akustiktunnlar i bergen, och ljöd i hela staden, och kallade dvärgarna till krig. Det blev ett himla liv av dvärgar som dundrade efter sina vapen, och började röra sig i organiserade kolumner mot portarna. Deras krigsmarsch, följt av krigstrummorna, resonerade hotande och sjöng dvärgarnas makt.

    Thovna skulle så klart själv vara tvungen att ta sig till murarna, men inte innan detta hot var eliminerat. För allt hon visste kunde detta var en av fiendens spioner.
    ‘Garkûl!’ svor hon ilsket efter tjuven som sprang undan, medan hon sprang efter, och lösgjorde sin runförstärkta hammare ur sitt bälte. Med ett kast som skulle gjort självaste Tharûk stolt slungade hon sin hammare i luften efter tjuven mot hans ben, och runorna som var ristade överallt på den började glöda. För även om dvärgarna inte hade magiker, hade de länge sedan skapat vapen och utrustning som var immuna mot magi.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    “Vid Tharûks skägg! Vad händer?!” brast Gofur, historikerns sonson ut, och sprang mot portarna likt alla andra dvärgar som gjorde sig redo för krig.

     

    Under tiden, utanför Zirthimar var Zekk Grishnak i fullkomlig blodtörst och hans hat av dvärgar fick hans ögon att lysa av glädje för varje som blev träffad med pilarna från vättarna. Hittils hade få av dvärgarnas armé hunnit ut ur Zirthimar.

    En av dvärgarna som blev illa träffad av en vättepil föll ner från muren utanför Zirthimar, ut på fältet. Dvärgen såg död ut till Zekk, som fick en idée för hur han skulle skicka ett meddelande till dvärgarna som de förstod. Han ropade till en av sina ryttare “SPJUTET MED FLAGGAN! HIT MED DET!” 

    Flaggbärande ryttaren kastade över spjutet som hade Worggards flagga i övre ändan av det och en bred tipp i andra ändan, och Zekk knöt ett rep fast i spjutet.

    Zekk brast ut “Khêrek!” Och hans worg Xil galopperade med hiskelig fart mot dvärgen varpå han kastade spjutet i dvärgen, som var nu tydligt i liv och i stora plågor med spjutet igenom sin bröstkorg. Denne slocknade dock snabbt i chocken av smärta. Han hade träffat snett på avsikt, och nu beordrade Zekk sin worg att fortsätta gallopera bort från Zirthimars mur. Zekk signalerade med sin arm i snurrande rörelse varpå hela flocken av worgryttare samlades bredvid honom på båda sidorna.

    Spjutet som han hade kastat höll dvärgen på fast i repet och denne drogs snabbt bakom Xil och vättekonungen, lämnandes ett spår av blod som fortsatte en god bit framåt förrän spåret tog slut då dvärgens blod tog slut ur dess döda kropp. Medan dvärgens döda kropp blev lättare och lättare började den studsa längs marken medan vättarna lämnade kullarna söder om Zirthimar – lämnandes ett spår av blod och snart lemmar som inte längre hölls kvar i dvärgkroppens helhet.

    Zekk drog åt sig repet med spjutet som han hade ungefär en halv dvärg kvar av, och halshögg detta så att allt förutom huvudet föll på vägen, och skar också loss repet som föll tillbaka. Zekk behöll dvärgens huvud, medan repet, spjutet och bröstkorgen blev kvar på marken. Spjutet föll in i marken så att det stod snett brevid dvärgens kropp, och flaggan i ändan av spjutet blev kvar och svajade lätt i den milda vinden som blåste på kullarna söder om Zirthimar.

    Dvärgens huvud stoppade Zekk belåtet i en säck, som han knöt fast i sälen på Xil.

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Axel flinade brett bak mot henne och gav henne en triumferande blick som dröp av egoboost då hon ilsket kastade sin hammare efter honom i hans flykt. Hah! En hammare!  Hon borde veta bättre det var ju bara att blåsa bort! Vinden ökade ofantligt i korridoren men hammaren flög lika kraftigt genom luften och träffade honom rakt i baken då han gått till att skutta framåt på alla fyra för bättre grepp så starkt att han föll omkull på nytt. Han ylade över den pulserande baken efter hammarens tyngd som skramlade då den föll ner på golvet bakom honom. Demonen inom honom vaknade till liv och skrockade roat över den vanligtvis så eleganta katthumanoiden som blivit lurad av en magi-resistent hammare. Demonen visste självfallet om att dvärgvapen var immuna mot magi men Axel hade ingen aning. Med tårade ögon från smärtan i röven så reste han sig på nytt medans ekandet av demonens skratt ringde i huvudet på honom. Han kunde urskilja orden “Stackars lilla Axel” mellan skratten vilket gjorde dynamitklädda katten otroligt ilsken.

    Vid humörsvängningen blev vinden starkare på ett sätt som nästan talade för sig själv att katten var förbannad. Han vände sig mot dvärgens håll och fräste åt henne och hade han inte varit smartare hade han tagit upp hammaren och kastat tillbaka den på henne men då skulle hon säkerligen träffa honom igen. Istället tog han upp hammaren fräckt innan han började springa mot utgången igen. Nu var det HANS hammare! Hah! Hämnden är ljuv! Elaka dvärg..

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Thovna var inte medveten om det våldsamma dramat som utspelade sig utanför staden, och skapade mycket ilska bland dvärgarna som var på tjänst och kunde bevittna det hela. Men händelsen skulle utan tvekan sprida sig som en löpeld genom staden. Ett muller av perfekt underhållna mekanismer skakade muren då portarna öppnades och dvärgarna marscherade ut ur staden, även om fienden verkade retirera.

    Thovna var något pressad i tunneln med den märkliga kattvarelsen och hans underliga magi, men dvärgarna som tog sig mot portarna tog mer direkta vägar och missade deras kamp. Dvärgkrigaren drog av sig sin sköld, fylld av frustration och ilska över tjuven som utnyttjade situationen. Hon kunde känna temporär glädje över att ha träffat demonen med hammaren, men då han plockade upp den blev hon förargad. Att det var en spion tvekade hon inte på, och hon skulle fånga honom om det så var det sista hon gjorde. Med ett skrik av ansträngning i vinden lyckades hon placera den runda skölden framför sig, och det var som om motståndet drogs ifrån henne med ens och hon nästan snubblade framåt. För liksom hennes hammare var skölden fylld med magineutraliserande runor, och vinden ven harmlöst omkring henne och kastade hennes hår snarare än att hålla henne bakåt.

    ‘Inte så snabbt!’ ropade Thovna efter tjuven, och sträckte fram sin högra hand som hållit i hammaren. Runorna på hennes förstärkta handske glimmade till, och nu var det tjuven som fick kämpa med motstånd. För liksom runorna som började skina i hennes hand, började runor på hammarens handtag lysa och med våldsam kraft började hammaren röra sig mot dvärgen, medan hon rörde sig mot honom.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Gofur Akurkam, den unga stadsvakten var närapå pressad mellan dvärg och stenvägg då dvärgarna sprang omkring. De civila i panik till sina hem, stadsvakterna i konfunderat försök att hålla reda på vad som händer och få de civila till sina hem, och krigarna utåt ur staden. Han kom äntligen loss från massorna, och såg sig omkring. Han tog fram sitt armborst, och stannade upp för att ladda det med en skäkta. Efter att han laddat det klart, vilket tog en stund, fortsatte han springa framåt.

    När han kom framåt mot portarna av Zirthimar såg han nu för första gången kattdemonen som hade stulit från hans far, och såg att denna höll hårt i hammaren. Han såg också Thovna, som var hans chef i det östra distriktet av Zirthimar.

    Gofur sprang närmare och ropade “JAG HJÄLPER DIG, THOVNA!”, medan han höjde det färdigladdade armborstet, siktade mot kattvarelsen, och sköt iväg skäktan mot denna. Skäktan flög vinande igenom luften.

     

    Dvärgarna som hade kommit ut på fältet utanför Zirthimar såg förkrossade på blodspåret som ledde mot kullarna åt söder. De var försiktiga i att inte gå för långt utan en god formation – de väntade sig ett nytt anfall från vättarna. Men då de kom tillräkligt långt ut insåg de att vättarna hade lämnat området. Inte i reträtt, men snarare av fri vilja.

    Krigarna bar hem spjutet med Worggards flagga i en långsam marsch, för att detta skulle visas upp till kungen. Dagen som tidigare antytt på en triumf i fynd av historiska föremål var betydligt dystrare nu, och istället för att dvärgarna skulle festa och vara glada var de antingen sorgliga eller förbannade.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Han vart bokstavligen paff över vad som hände näst, i sin sprint gick det plötsligt långsammare och långsammare till den punkt att han började röra sig baklänges!? Så det var så här dvärgarnas vapen fungerade? Jag men då så, hon kunde få tillbaka sin hammare då. Smidigt med ömmande bak snurrade han runt för att i snurren släppa hammaren som flög med olidlig fart tillbaka till henne med boost av Axel. “Fånga!” Fräste han på ett sätt som talade till alla om hur irriterade han blivit nu. Så många veckor gömd i dvärgriket och som skulle gjort att han lika tyst kommit där ifrån om den gamle dvärgen inte plötsligt bestämt sig för att gå in i sitt hus igen. Nu så befann han sig i både personligt krig under ett annat småkrig? Vilken tajming.

    Då han snurrat runt igen för att återuppta flykten efter hammar slängandet så dök en svidande känsla upp i ansiktet på honom då pilen kom flygandes förbi honom och skar upp hans ena kind i ett djupt snitt. Blodet droppade ner på golvet under honom då han ilsket vände blicken mot den skyldige dvärgen med sitt rödfärgade ansikte. Demonen hade börjat vakna till liv inom honom helt nu med tanke på skador på hans boning. Visst hade han blivit road över smisket Axel fått med hammaren men pil var att gå lite långt för demonen. Ett djupt sår var ju värre än ett blått arsle trots allt. På ett skräckinjagande vis så läktes såret smidigt ihop på hans kind då demonen såg till att hålla sin rustning hel och det ända som fanns kvar var blodet i sig. “Döda dem Axel eller så kommer jag göra det.. långsamt~” Nästan spann demonen i huvudet på honom. Han ville alltid mana Axel att döda andra medan Axel var mer en kaxig tjuv, inte en mördare. Trots att han haft ett antal dödsfall på sitt samvete under åren.

    Den där unga dvärgen dock.. Svansen viftade irriterat bakom honom medan demonen manade på honom mer och mer för var sekund. Detta gjorde att pilen som landat på golvet bakom honom efter träffen lyftes upp med vinden innan Axel tog i med ännu en snurr så att filen flög likt en blixt mot den skyldige dvärgen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Thovna blev förvånad då hon plötsligt fick hjälp, men hon var inte helt säker på att det var en bra idé att han blandade sig i med denna farliga fiende som redan flera gånger använt magi till sin hjälp. Det var något som inte riktigt stod rätt till, och det blev mer uppenbart ju längre striden höll på.

    ‘Gofur, akta dig!’ ropade Thovna. Då hammaren kom flygandes tillbaka höjde hon bara på instinkt sin hand för att ta emot den, och den saktade passligt till då den kom till sitt mål – hennes hand – och landade med en tillfredsställande duns i hennes hand. Hon såg Gofur avfyra sin pil, och till sin häpnad hur såret på deras fiende läktes. Till sin förvåning såg hon pilen lyftas och ändra sin riktning, men inget förvånade henne riktigt mer med denna fiende, och hon hade redan börjat ta sig till Gofur för att bara i sista stund hinna skydda dem båda med sin sköld. Pilen träffade skölden och gav den ordentlig stöt, och pilen flög vidare harmlöst för att slå mot stengolvet någonstans längre bak.

    ‘Hjälp mig fånga honom då!’ ropade Thovna, och började springa efter kattmannen med sin sköld lyft. Han skulle inte komma undan!

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Det rådde fortfarande panik i Zirthimar nära portarna ut ur bergsriket. Vättarna hade länge sedan lämnat området, men dvärgarna hade inte ofta stött på en situation där ett krig hotade och måste blåsas av så fort det börjat. Det var en svaghet i deras alarm – när man hade blåst i hornet så var det gjort. De sena dvärgtrupperna kom fortfarande mot portarna i fullkomligt onödiga mängder.

    Gofur var förvånad, och han nästan blev tacklad av Thovna då hon kom till hans försvar. Han hade inte väntat sig att hon varit så snabb.

    “Han har teleskopet som min fader hittat, Thovna! Han ska inte undan!” ropade han, och drog fram sin yxa som hängde på bältet.

    “STANNA, TJUV!“, ropade han i ännu högre röst, men var lite långsammare än Thovna. Han var inte i lika god fysisk form som hon var, och var flera meter efter henne i jakten efter kattvarelsen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Axel kunde inte hjälpa att känna en lättnad då pilen inte penetrerat dvärgens skalle. Axel själv var inte mycket för att ta ett liv men demonen inom honom var en annan sak då denne verkade frodas över mord och elakheter. Sanningen var att Axel var en TJUV men inte en mördare men ibland så fanns det inget annat val i detta livet än att försvara sig själv, om så våldsamt. Han kunde inte mer än att flina när en av dvärgarna informerade den andre om vad han nu satt i besittning av för ja, det var hans nu, deal with it! Viden ökade kraftigt mot dvärgarna medan den på sitt magiska vis förde Axel snabbare mot utgången, detta självfallet gjorde att krigsdvärgarna som nu nått salen för att ta sig ut och slåss mot vem det nu var som attackerade dem skrek till då de inte var vana vid starka vindar i korridoren. Ett tumult av skrammel från rustningar hördes då de flesta föll omkull i den starka vinden vilket ekade i den vackra korridoren de befann sig i.

    Ett skutt rakt uppåt gjorde att Axel så gott som flög upp för trappen i slutet av korridoren då vinden hjälpte honom. Visst kunde han inte flyga helt, mest sväva såvida han inte la ner enorm energi på det hela  vilket var energi han inte hade råd att ödsla i detta tumult. Trots allt så behövde han fly från riket och kanske var det tur att fienden valt att attackera just nu? Skulle säkerligen betyda att han inte skulle behöva slåss mot lika många dvärgar.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Vad det var för teleskop Gofur svamlade om visste hon inte, men säkert var den viktig om Gofurs far hittade den. Trots allt var manen känd för att gräva i ruiner och hitta värdefulla historiska saker. Det fanns dock inte tid att ägna det någon tanke, utan allt hon kunde tänka på var att pressa vidare mot tjuven. Vad som ens hände utanför vid porten och dvärgarna på krigsstigen berörde inte henne just i den stunden. Vare sig vindar virvlade i korridorerna eller inte kunde hon inte låta det stoppa henne, och det var med förvånansvärd fart som hon så gott hon kunde höll takten med kattvarelsen.

    Det var en märklig öppenhet hon alltid kände då hon kom ut till ytan, då de öppna fälten nedanför bergen uppenbarade sig, med de höga murarna och portarna som skyddade Zirthimar. Men kaoset var totalt, och på flera ställen kunde man se de som sårats av pilar eller andra vapen. Thovnas ögon for hastigt fram och tillbaka, innan hon pekade på tjuven.
    ‘Fånga honom!’ ropade hon.
    ‘Fiendens spion!’ hon visste inte om det var sant, men det var tillräckligt för att få de som hörde henne att lägga sin uppmärksamhet på kattvarelsen, och efter vad som skett med vättarna var de arga nog att agera. Trots allt behövde de någon att rikta sin ilska och ventilera sin frustration på, och nu hade de ett mål.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Gofur kom springande efter, och pustade. Han hade åter laddat sitt armborst, och var nu igen tillräckligt nära.

    Han sprang så fort han orkade upp för en trappa som ledde upp till muren utanför Zirthimar därifrån han nu siktade åter igen mot tjuven från mitten av trappstegen. Gofur var en skicklig skytte, men han förstod sig inget av magiska ting.

    Hur tjuven hade hoppat med vinden eller omdirigerat armborstets skäkta mot honom tidigare utan ett eget vapen hade han ingen aning om. Det var också första gången han hade sett Thovna i en riktig situation som denna, och var inte medveten om magiska krafterna i dennes rustning.

    Men han förstod att han som inte hade något magiskt med sig forfarande måste göra sitt bästa. Han bestämde sig att han måste försöka träffa kattvarelsen på nytt. Hans faders ära hängde på det.

    Åter igen sköt han iväg en skäkta från sitt armborst, som hade ett vinande ljud med sig då det flög igenom luften mot tjuven.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 21 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.