Talanriens rollspelsforum

Post has published by Hanlinn
Viewing 14 posts - 1 through 14 (of 14 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Solen stod högt i Iselem och utanför var det nästan oldiligt varmt. Fast den enda som syntes av den i Akilas stora kammare var en ensam solskens stråle som delade av rummet i två. De mörka gardinerna gav ett mörker i rummet, ett som inte verkade störa drottningen som satt i en av de bekväma fåtöljerna som fanns i en av hörnen. Upphöjd och med god utsikt över kammaren och dess ingång. Ifall någon som inte var inbjuden skulle ta sig in i salen.

    Som vanligt satt hon med det ena benet över det andra. Hennes mörka hy skymtades, när hon bar en vårgrön klänning som var skuren på båda sidorna av höften så att hennes ben syntes. Allt för att det skulle vara enklare att röra sig, eller det var det som Akila sa. Fast kanske det alltid hade legat en bakomliggande tanke där. Det var enklare att få sin vilja igenom, åtminstone med män, om hon var lite utmanande och vem hade vågat säga emot henne?

    Hennes huvud var snett när hon betraktade vinet i sitt lutande glas med sina bärnstensfärgade ögon, snurrade det lätt mellan sina fingrar. Det var på något sätt lugnande att se vätskan i glaset. Den andra handen vilades i hennes mörka svarta hår som var uppsatt i en fläta som nådde ner till hennes höft. Hon kunde känna vitguldets kalla yta på hennes krona som alltid fanns där. Nästan som om det hade etsat sig fast, som något som alltid skulle finnas där. Som hennes ögon, öron och näsa.

    Det var tyst i rummet, enbart ett litet klirrande från hennes armband hördes när hon snurrade vinglaset. Den röda vätskan – så likt som blod, lugnande i dess böljande former. Drottningen drog en suck och kunde känna det kalla vita marmor golvet under sina fötter.

    Tankarna blev avbrutna när hon hörde hur vakterna öppnade de stora ekdörrarna. De gav ifrån sig ett klagande gnisslande. Vem? Hastigt tog hon tag i en kniv som hon hade gömt i sitt bälte för att hålla den hårt i sin lediga hand. Avvaktande för att se vem som vågade att störa hennes tankar. De bärnstensfärgade ögonen var som ett rovdjurs ögon. Vilda och det fanns något mörkt där bakom.

    “Min drottning, pojken som Ni önskade med att tala är här…” hörde hon vaktens viskning i sitt öra och greppet om kniven släpptes något och hon satte tillbaka den i sitt bälte. Det var som om hon för ett ögonblick hade glömt vem vakten menade men sedan gjorde hon en gest mot vakten som sprang iväg för att hämta pojken, eller snarare den unga mannen som vakten talade om.

     

  • Rollspelare
    Member since: 02/12/2018

    Hans lika bärnstensfärgade ögon glimmade till vid varje klenod och dyrbart föremål han iakttog i salarna medan han eskorterades mot tronsalen. Något liknande hade han aldrig skådat utanför sagorna som berättades i det isolerade templet i bergen.

    Givetvis hade han fått en ny och prydlig utstyrsel än samma typ av paltor som munkarna alltid hade ordnat åt honom under sin uppväxt. Färgrika typer är draperade runt hans överkropp för att hållas på plats med ett bälte bestående av ringar utav brons vid hans midja. Korta men fylliga linnebyxor täcker övre delen av hans underkropp. Men det kanske mest uppseendeväckande är nog amuletten runt hans hals, den familjeklenod han burit sedan han togs in av tempelmunkarna som hittebarn.

    Sedan kom stunden då en vakt signalerade att det var dags för honom att träffa regenten av Iselem. Han hade egentligen inte hört varför han skulle få göra det, utan bara att det var väldigt viktigt. Omaris ögon for omkring när han trädde in i den mörka och stora salen. De stannade vid tronen där kvinnan satt, kvinnan som han fått höra är drottning Akila. Utan anseende till några som helst etikettregler stod han bara där, utan förståelse för hovets beteenden och ordningar.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite roat höjde hon på sitt mörka ögonbryn. En sådan ung pojke, utan att veta sin härkomst och det fanns inte riktigt någon respekt för henne. Sharahs utvalde och hans drottning. Utan att ge honom några ord, eller välkomnande tog hon de tio steg som skillde dem emellan.

    Försiktigt, nästan moderligt lade hon en hand på hans haka och vände hans ansikte åt olika håll. Som om hon betraktade en sak eller slav som hon skulle köpa. Nog kunde hon se likheterna. Kindbenen, byggnaden. Förstås var det inte så mycket av honom där. Utan mer hennes egna vackra och mer delikata drag som syntes.

    Sedan tog hon ett steg tillbaka och gav honom ett välkomnande leende och slog ut sina armar lite mer avslappnat.

    “Omari, var det så?” frågade hon och gjorde en gest mot en tom stol som fanns inte så långt bort ifrån honom och sedan slog hon sig ned i sin mer bekväma fåtölj igen och lade sitt huvud lite på snedden när hon betraktade honom.

     

  • Rollspelare
    Member since: 02/12/2018

    Med en dumdristig nyfikenhet observerade han hur hon granskade hans karaktäristiska drag och lät henne vrida och vända hans anlete. Han förstod inte riktigt poängen med vad som egentligen var så märkvärdigt med honom.

    När Akila hänvisade honom till stolen så sade han sig ned avslappnad, hans händer smekte armstödens robusta och välsmidda yta medan hans ögon sökte sig runt i rummet. Så fort hon öppnade munnen för att tala, vilket var första gången han skulle höra hennes röst, fixerade han blicken på henne.

    “Omari är namnet jag tilldelats”, svarade han lugnt och drog sin amulett över huvudet för att räcka över till Akila. På baksidan av stenamuletten finns “OMARI” inristat.

    “Den här har alltid funnits runt min hals”. 

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Omari är namnet jag tilldelats. Orden verkade inte riktigt registreras hos Akila. För hon kunde fortfarande inte riktigt förstå. Han skulle vara död. Det var något som hade gnagt på hennes samvete sedan den natten hon lämnade honom. Däremot kunde hon inte förneka att amuletten liknade den som hon lade i sonens famn. En sista sak att minnas henne vid, att ta med på sin resa till Sharah och ljuset.

    Försiktigt sträckte hon sig fram och rörde vid stenamuletten. Förstås frågade hon inte om lov innan. Varför skulle hon behöva göra det? Hon var drottningen. Nästan milt och kärleksfullt strök hon sin tumme över stenens lite mer robusta natur och orden som hade ristats in där.

    “Ett vackert namn…” sa hon sedan, som om hon hade vaknat till efter att ha försvunnit bort i sina egna tankar ett tag. Hon släppte amuelleten som med en tyngd föll ner mot hans bröstkorg igen.

    “Och hur… har du levt?” fortsatte drottningen sedan, egentligen ville hon fråga hur han kunde vara vid liv. Fast det kändes… inte ritkigt rätt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 02/12/2018

    Omari satt tyst och stoisk när Akila ögnade hans amulett. Det var något med hennes närvaro som kändes väldigt nervkittlande för honom, särskilt när hon var nära. Till slut när hon ryggade tillbaka så lade han sitt ena ben graciöst över det andra och smekte sin hårlösa haka. “Jag har levt det enda livet jag vetat om“, menade han och såg sig omkring i rummet ett kort ögonblick.

    Det finns ett tempel uppe i bergen. Där växte jag upp tillsammans med munkarna som tog hand om mig. Jag trodde de lärde mig allt jag tordes veta, men när jag såg Thel Shaen i fjärren på resan hit insåg jag att det finns så mycket mer“. Det var det han berättade, osäker på hur mycket information han behövde hålla för sig själv då munkarna uppskattade sin autonomitet tillika anonymitet.

    “<i>Min tur att fråga, varför sitter jag här ?”</i>

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det som han berättade gjorde att hon satt tyst och begrundade dem ett tag. Ett tempel i bergen. Ett som inte hon hade vetat om. Tanken var äcklig. Vad kunde mer gömma sig där? Åtminstone hade hon… hennes son… som skulle kunna leda henne dit. Att erkänna att det verkligen var hennes Omari var svårt. Så mycket större än det knyttet som hon hade lämnat åt att dö. Fast det verkade som att Sharah var på deras sida.

    “Åh, jag har ett uppdrag åt dig, Omari.” sa hon till slut och gav honom ett leende som såg genuint ut med de vita tänderna och hon strök undan några av sina mörka lockar.

    “Att lämna ett brev till konungen i Karm från mig”

  • Rollspelare
    Member since: 02/12/2018

    Omari såg på henne förundrat när han tilldelades uppdraget. Det fanns så många frågor men han visste inte hur lämpligt det skulle vara att ifrågasätta. Dock är det ju viktigt att han har den bakgrund som krävs för att kunna utföra det.

    “Berätta gärna för mig om Karm och vem denne är”, bad han med ett lismande leende samtidigt som han satte sig mer bekvämt i sin stol. Visserligen kände han att det var en märklig order då Akila uppenbarligen verkade ha flera undersåtar som kunde gjort det åt henne.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nästan lite förvånat höjde hon ena ögonbrynet när hon hörde hans förfrågan. Berätta om Karm? Hade han inte hört om landet innan? Kanske det skulle vara ännu lättare att manipulera hennes… son än vad hon trodde. Tanken gjorde henne nästan lite upprymd och hon log svagt, nästan ödmjukt.

    “Åh, ett stort land nordöst om oss, ett land vi har varit allierade med länge. Fast konungen Sandor, som han heter, eller landet i sig finns det inte mycket att berätta om.” sa hon med ett litet skratt.

    “Bättre att uppleva det!”

     

  • Rollspelare
    Member since: 02/12/2018

    Med ett rynkat ögonbryn nickade han i sitt lyssnade. Inom ett kort ögonblick ställde han sig upp plötsligt och slog ut med armarna. “Låter ju fantastiskt, hur och när ska jag ta mig dit?”. Efter alla dessa år i ett tråkig tempel hade han inte längre tid för tålmodighet, han måste ta alla möjligheter att uppleva, med betoning på leva, världens alla hörn.

    “Ni får ursäkta, men min nyfikenhet är infernalisk. Vad gör jag här, och varför är det just jag som ska överlämna det här brevet?”, frågade han krasst.

     

     

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Imorgon redan, efter lite vila. Min tjänare kommer visa dig till en varm säng och mat att fylla din mage med innan du beger dig av. Mitt garde kommer att hämta dig på morgonen för att eskortera dig vidare.” sa Akila simpelt med ett litet leende för att höra hans nyfikenhet och iver i rösten. Blevpåmind om sin egna ungdom och glädje. Även om den kände ack så långt ifrån nu, om det inte enbart var en dröm?

    Ett tag var hon tyst. Som om hon lät frågan från honom fylla rummet och väcka en spänning. Ett litet tag avvägde hon att redan berätta sanningen men det var inte rätt tid. Inte än.

    “I sinom tid kommer sanningen att träda fram. Tills dess är du en perfekt person för uppdraget.” sa hon och log milt. För att sedan göra en gest framför sig som för att visa att han var ursäktad att röra sig.

    .

    Tidigt på morgonen, när solens strålar precis kikat fram bakom berget, hade en av drottningens vakter knackat på dörren till gästkammaren som Omari  hade tilldelats. Det var en ung man, inte mycket äldre än Omari själv. Det svarta håret stack fram under den vita hjälmen som blänkte i solens sken. Han hade aldrig varit särskilt förtjust i hästar – inte innan armén. Fast han hade tvingats att lära sig det. I ett antal veckor färdades de tillsammans, med fem män till. En liten grupp – men effektiv. Han red närmare Omari, trots allt hade han talat en del med honom. Inte mer än nödvändigt – men något att hjälpa honom fördriva tiden med.

    “Min herre, vi börjar närma oss Karms huvudstad Hannadon. Är ni redo?” frågade han medan den vita staden började ta form framför dem.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Oavsett om den unge mannen var redo eller inte närmade sig Hannadons höga vita murar och glittrande torn i horisonten. En dag som denna då solen stod högt på en klar himmel var Hannadon i sitt esse. Den såg majestätisk ut, med sina många höga vakktorn, murar, byggnader i sten, Athals Tempel som tornade högt men inte lika högt som Hannadons slott som tornade över allting.

    Staden luktade dock inte lika gott som den såg ut, för då man närmade sig kunde man känna pressen av så många människor som bodde tätt på varandra. Så klart var kanske detta inget ovant för Omari som varit i Thel Shaen, men här var luften betydligt tjockare och fuktigare.

    Till sist kom de fram till palatset, och då det framkom att en delegation sänd av Akila Tenír själv anlänt kunde de inte annat än att tacka och ta emot. Trots allt bar hennes politiska status i Karm fortfarande och försäkrade att hon hade en plats i rådet, oavsett om det var en ambassadör eller hon själv på plats.

    Omari blev väl omhändertagen, fick en stor gästkammare med utsikt mot den enorma Nírsjön, som nästan tycktes stor som ett hav. Där fick han tvätta sig och en bit mat, innan han eskorterades till konungens råd där diverse rådgivare argumenterade om det ena och det andra om landets styre. Konung Sandor, var allvarsam men ståtlig. En ganska stereotypisk avbild av vad en krigarkonung skulle vara.  Efter kampanjen i Loradon som blivit ett fiasko var han betydligt smalare i ansiktet än han varit – delvis hade hans matlust inte varit den bästa, och han hade oroat sig mycket, men samtidigt hade hans resa till fronten tagit bort de där extra kilona han tagit på sig under fredens år på tronen, och han var mer som han varit i sina yngre dagar. Hans ljusa hår hade blivit längre likväl, och ögonen var skarpa som vanligt, inte helt olika i färg till den unga man som steg in.

    Argumentationen avbröts sakta då konungen höjde sin hand då Sandor gjorde dem uppmärksammade om att en gäst var på kommande.
    ‘I drottning Akila Tenírs ställe, anländer Omari Abayomi, ambassadör åt Iselem!’ belyste härolden dem om. Ingen steg upp, och konungens blick följde mannen lite nyfiket från stolen där han satt i rådsalen, alla blickar fästa på mannen. Några nyfikna, några fientliga.
    ‘Så, Akila sänder en ung man i sitt ställe. Välkommen till Hannadon, herr Omari.’ hälsade Sandor relativt informellt och lättsamt, så som han alltid var, och gjorde en gest åt honom att stiga fram.
    ‘Kanske Iselems drottning har något bud med sig, eller är du här för att observera att Iselems intressen upprätthålls?’ undrade han, och höjde ett frågande ögonbryn.

  • Rollspelare
    Member since: 02/12/2018

    Resan mot Karm hade varit lång, men på något sätt kändes det som att dagarna inte räckte till för att upptäcka den värld som Omari aldrig tidigare haft möjligheten att beskåda. Trots att han fått se pappersark, kartor, som innehöll illustrationer av alla riken, floder och naturliga fenomen så är det onekligen något drömlikt att få se det med blotta ögat. Den trygghet han vuxit upp med resulterade i att han inte upplevde färden som något obehagligt. Tvärtom var han nyfiken på alla stenar han kunde vända på och alla människor han kunde talas vid med. Det var som om han togs ur en förtrollning när en av männen som eskorterade honom tilltalade honom.

    “Hannadon”, hade Omari sagt för att smaka på ordet och stavelserna. Sedan såg han på mannen med en vetgirighet som bara barn kunde besitta. “Jag är redo!”


    Han hade inte fått veta så mycket om Karm och Hannadon trots att han försökt övertyga både Akila och männen i följet att berätta något. Men de hade skrattat och sagt att det var något han skulle uppleva själv. Aldrig skulle Omari tro att han kunde bli mer överrumplad över hur fascinerande något varit när han såg Thel Shaen, men det här var något utom dess like. Thel Shaen var vackert och förtrollande medan Hannadon var magnifikt och pompöst.

    Det var svårt att ha förväntningar över något som är så långt bort från hans referensramar, men allting verkade bara fantastiskt och alla verkade vara så vänligt inställda. I templet hade han lärt sig om balans och att man inte ska falla för olika typer av frestelser, men dessa lärdomar hade hamnat i något hörn i hans sinne som inte skulle få rätten att störa hans upplevelser.

    Nervositeten började slå till när han väl kom in i tronsalen för att möta konungen. Hovetikett och heraldik var ingen lära som prioriterades i templet så han kände att han kände sig en aning överrumplad. Han visste inte riktigt vad som krävdes av honom innan hans följe förklarat om hur man skulle bete sig och inte bete sig, vilket utvecklade en smärre prestationsångest hos Omari. Trots allt så ville han inte göra någon besviken, särskilt inte den drottning som tilldelat honom detta nobla uppdrag.

    Med en bugning, som även han lärt sig att man ska göra, uppvisade han sedan ett brev som han höll upp framför konungen. Omaris blick vandrade mellan brevet, dess sigill och konungen som skulle få motta det. Det kändes märkligt att han skulle representera något som var för honom helt okänt.

    “Konung Sandor”, inledde Omari sitt framförande. Var det korrekt sagt? Hur man tilltalade kungar var inte något hans undervisning omfattade. “Ett brev till er, från drottning Akila av Iselem”, fortsatte han och nickade bekräftande mot brevet.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Rådsmedlemmarna bestående av viktiga herrar och damer i Karms rike mumlade lite sinsemellan över bugningen som Omari gav, det var uppenbart att situationen var obekant och obekväm för den unge mannen. Varför Akila valt att skicka en sådan man i sitt ställe förstod de inte, men Sandor gav dem en sträng blick, då han var något mer förlåtande än de flesta för simpla saker som att inte vara bekant med Karms hovetikett. Uttalandet av Sandor som konung snarare än ers höghet fick någon av rådsmedlemmarna att fnysa upprört, då det kunde tolkas som att inte ge Karms konung rätt respekt.

    Konungen nickade över Omaris ord, och gjorde en gest åt honom.
    ‘Och dina instruktioner, gällande brevet?’ frågade han. Trots allt kunde det vara något som skulle läsas privat av honom, eller något som Akila beordrat skulle läsas högt inför rådet.

Viewing 14 posts - 1 through 14 (of 14 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.