- This topic has 28 replies, 4 voices, and was last updated 5 år, 4 månader sedan by Ktoth.
-
Ryggen, axlarna och nacken var mest spända, men det skulle ett bad råda bot på. Källorna tycks vara tomma där hon kommer till den klippiga platån, där de ångande dammarna finner sig halvt gömda i skogen. Det rasslar, prasslar och rasar i mörkret. Innan en Skjórinn lösgör sig från skuggorna och klättrar ut bland de svarta stenarna av någon vulkanisk art. Doften av blod ligger tjock i luften. I skenet från ljuset i från fullmånen blänker hennes hud av någon rödaktig vätska, troligen blod. Det dryper mer eller mindre om henne, hon lämnar blöta, mörka spår efter sig på stenarna. En av källorna ser inte ut att vara något annat än en stor vattenpöl mellan stenarna. Men den var säkert bred nog för henne att ligga raklång, vattnet är inte klart utan grumligt och turkos. Det är den källan hon styr stegen mot.
Det skramlar när vapen spänns av och läggs undan. Hon sliter inte av sig kläderna, utan drar noga av sig ett efter ett. Hon vrider ur kläderna och det sega, halvt koagulerade blodet dryper ner på marken. Blodet verkar vara hennes egna; hon har en ganska stort och köttigt sår där skuldra möter axel. Ur såret pulserar ut blod där i takt med hennes hjärtslag. Ett björnbett. Det blonda håret är trassligt av svett och blod. Då hon sänker ner sin kropp i det varmgradiga vattnet pressar hon ena handen hårt mot sitt sår.
Hon försvinner helt ner under ytan. Vattnet får en helt ny nyans. Det röda som rinner ut i det grumliga, turkosa vattnet… Hon bryter ytan ganska snart. Ett gnäll lämnar henne, hon tar stöd mot kanten och sträcker sig efter en av sina bältesväskor. I mörkret lyckas hon lokalisera en bennål; som hon som vanligt förberett med en tråd. Det är inte som att Skjórinn är ovan att laga sig själv; man kan se det på ärren på hennes kropp. Vad jag önskar att jag hade något kvar att dricka nu! tänkte hon samtidigt som hon kör ner nålen i axel. Helst hade hon velat bränna såret, men det fanns ingen tid för henne att göra upp en eld. Hon svor för sig själv, hur kunde hon inte sett det där björnidet?!
-
Turin satt vid lägerelden och höll vakt, det måste ha varit en ilsken björn han hörde tidigare, men den hade varit tyst ganska länge redan. Den skulle nog knappast…plötsligt ryckte han till av en rörelse i ögonvrån. Han vände sig åt det hållet och såg Skjórinn komma ut ur skuggorna, men hon rörde sig inte med samma smidighet som hon brukade. När hon spände av sig vapnen och tog av sig kläderna såg han till och med på avstånd att hon var skadad. Hon måste ha råkat ut för björnen? Och då var björnen troligen död, hon var en bättre jägare än många andra han kände. Men skadad var hon i alla fall, det var helt tydligt.
Hon gick till de varma källorna och Turin kände hur han drogs till henne. Men hon är skadad, det är verkligen inte läge för det där nu, tänkte han för sig själv. Varför hade han så svårt att tänka klart när det kom till henne? Hon var ju bara ännu en kvinna. Han hade minsann hunnit ha sin beskärda del av kvinnor genom åren. Så slog det honom att om hon hade behövt slåss mot en björn behövde hon nog eld för att bränna ihop såren för att undvika infektioner. Han tog med sig sitt mjödskinn och ett vedträ ur elden och började gå över mot källorna.
På vägen över dit försökte han komma på ett bra sätt att meddela sin ankomst, så hon skulle vara medveten om hans närvaro. Men vid alla gudar, skärp dig, människa! Du leder ett uppror, och du har minsann varit med om betydligt värre saker. Plötsligt insåg han att han redan var framme vid källorna och att det var för sent att tänka mer nu. I samma ögonblick som han öppnade munnen insåg han att han lät som en osäker tonåring:
– Behöver du nån hjälp eller vill du ha nåt att dricka?
- This reply was modified 5 år, 9 månader sedan by Corlan_Anab.
-
Hans bekanta röst fick henne att se upp ifrån sitt blodiga hantverk. De hade rest tillsammans länge nog för att hans närvaro skulle kännas familjär, att för henne var han en lika naturlig del av hennes omgivning som vatten och luft. Hur länge hade han stått där utan att hon hade märkt det? Skjórinn tyckte inte om tanken att det fanns dem som kunde smyga sig på henne. Men han hade kanske inte ens brytt sig om att smyga? Hennes sinne var redan dimmigt av smärta, ett troll hade kunnat smyga sig på henne just nu. Hennes skarpa blick landade på mjödskinnet i hans hand. Med nål och tråd dinglade från blodiga hudveck, reste hon sig upp och vadade över till kanten, till där han stod. Vattnet räckte henne ungefär till höften, på vissa ställen var det djupare eller grundare. Källans botten var inte jämn.
Skjórinn brydde sig inte om att skyla sig. De rest ihop länge och varken han eller någon annan i följet hade inte gjort något närmande.. nakenhet kändes därför oväsentligt just nu. Dessutom hade hon för ont för att tänka på något annat än sin axel. Större delen av hennes viljestyrka gick åt till att hålla sig vaken, att pressa undan de svarta prickarna som ville täcka hennes synfält. Hon slet åt sig mjödskinnet från hans hand och satte det till munnen. Hon drack mycket och hon drack fort. Med målet att det snabbt skulle in i blodet och göra hennes kropp och sinne avtrubbade. När hon la mjödskinnet åt sidan hade hon nästan tömt det. Hon fick syn på det brinnande vedträt i hans hand.
“Leta fram…” Tanken av att behöva bränna gjorde att hon tappade lite färg i ansiktet. Eller så var det blodförlusten som fick henne att vitna? Hon muttrar och gör en nick mot sina saker. Uppmanar honom att gå dit. “Dær.. det ligger …” *stön* “…hnífur…” Ibland måste hon bita ihop. Hon sydde samtidigt som hon försökte instruera honom till kniven bland hennes saker. “Bladet.. verða raud.” Troligen visst han redan att han inte kunde köra ner ett brinnande vedträ i hennes sår och att knivbladet behövde bli rött, för att vara tillräckligt varmt. “Aaah!” När hon dragit det sista stygnet så svor hon över björnen. “Björnhynda!” Hon slänger irriterat ifrån sig nålen och lutar sin febriga panna mot stenen. De sista orden är tysta, tysta. “Gjør det.. Bara gjør det..” Stygnen är slarviga och det ihopsydda såret ser mer ut som när man försökt binda ihop en stek. Det blödde från såret. Kanske tuppar hon av där en stund? Eller så stålsätter hon sig för att han skulle bränna såret åt henne? Skjórinn blir väldigt stilla och till hälften utsträckt över stenen.
-
Som han hade anat även på avstånd, Skjórinn var skadad, och ganska illa därtill. Men hon hade redan hunnit börja sy ihop sin egen axel, som vanligt var hon handlingskraftig även i pressade situationer. Men också i hennes nuvarande tillstånd kan Turin inte undgå att reagera på hennes fasta kropp när hon kommer närmare honom i den varma källan. “Om bara situationen var en annan, men kanske senare…“, hinner han tänka, innan hon rycker åt sig hans mjödskinn och dricker lystet. Han kan inte klandra henne, hade han varit i hennes situation hade han också garanterat velat döva smärtan.
Han ser på när hon fortsätter sy ihop såret i sin axel, medan hon stundvis stönar av smärta. Hon är envis, det har han vetat redan länge nu, därför försöker han inte ens föreslå att han ska ta över och sy ihop såret, han vet redan att hon knappast skulle låta honom göra det ändå. Men såret ser ut att vara i värre skick än han hade trott, det är absolut nödvändigt att bränna såret. Och han förstår att det är det hon vill få honom att förstå, hetta upp kniven tills den blir röd och sedan bränna fast såret. Han tar hennes kniv och håller den ovanför det brinnande vedträt. Strax därefter börjar bladet bli rött.
Hennes kropp är blek där hon ligger utsträckt över stenen, antagligen har hon mist en hel del blod. Det smärtar honom att vara tvungen att tillfoga henne smärta, men han lägger det heta knivbladet mot hennes sydda axel och det fräser till…
-
När han pressar det glödande knivbladet mot hennes axel skriker hon rakt ut. Hennes kropp spänns som en bågsträng, ville krulla ihop sig – precis som bränt papper. Hennes skrik ekar mot skogen och skrämmer fåglar och annat småvilt som befunnit sig i närheten. Ett gäng svarta koltrastar flög ut från den närmsta buske och tog till flykten. När hennes skrik ebbat ut och det glödgade stålet lämnat hennes skadade axel, lyfter hon på huvudet. Omtöcknad. Kinden vilar mot stenen och hon ser bara hans skor. Skjórinn försöker räta på sig. “Aiee..”
Hon slår handen mot axeln och pressar hårt, medan hon rätar upp sig. Hon kunde trösta sig med att musklerna inte verkade för skadade då hon hade en viss rörlighet kvar i armen. “Guh…” Hon kväljer, men hostar inte upp något. Hon kände hur det varma vattnet och mjödet mjuknade upp henne. “Turin, jag klarar mig… jag klarar mig..” Intygar hon med samma leende som man kan hitta på byns fyllo. Låt bara tråden och stygnen göra sitt. Det röda rinner av hennes hud i rännilar och hans bränning av såret verkade ändå rätt snabbt, eftersom hennes slarvigt ihopsydda sår inte blödde mer i alla fall. “Skall du standa der hele kvelden?”
Hon tippar sitt huvud bakåt och tittar upp mot honom. Hennes blick är dimmig av både smärta och mjöd.
-
Samtidigt som Skjórinn frågar Turin om han tänker stå där hela kvällen inser han att det faktiskt var länge sedan han senast tog ett bad, att han nog kunde behöva ett, och att de verkligen måste få bort allt blod och all smuts från henne. Hon behöver säkert också hjälp att att tvätta sig och kanske övervakas lite så länge hon är i vattnet, för att inte gå och drunkna i sitt försvagade – och vid det här laget rätt så mjödrusiga – tillstånd.
– Jag kommer, men få för allt i världen inga idéer nu, säger han åt henne och börjar ta av sig sina kläder. I samma stund som han kommer till benkläderna inser han att han inte kommer att kunna dölja sitt tillstånd, men det är för sent att tänka på det nu, så han tar av sig dem också och går ner i den varma källan för att tvätta av hennes sår.
-
Gröna ögon med tänk av gult som storögt och nästan utan att blinka betraktar och iakttar de båda från sin plats högt upp i en tall. Grenen är stadig och klorna griper lätt om dess skrovliga yta. Den ståtliga falken har suttit där en bra stund nu, nästan helt stilla förutom de små rörelserna med huvudet som om den knyckte på nacken, försökte bli av med spänningar eller endast ett invant beteende. Synen skarp och fågeln har inga problem med att se såret kvinnan åsamkats. Den har heller inga problem att se hur mannen som gjort kvinnan sällskap reagerar på kvinnans nakenhet. Om den ståtliga fågeln kunnat hade den kanske gett ifrån sig ett litet leende. Nu klapprar den lätt med den vassa näbben några gånger innan den med viss lojhet i rörelserna sänker nacken för att putsa sina glänsande fjädrar. Då och då faller dock blicken ned mot de badande två.. lyssnar, iakttar men för stunden skedde inget av intresse, inget som skulle få honom att ta sig närmre. Fågeln hade hittat ett bra träd, med bra utsikt och skydd och det skulle mycket till innan denne lämnade sin plats.
Kände de sig iakttagna? Kunde de märka att någon såg på dem utan att märka vem eller varifrån blickarna kom? Han var alltid lika fascinerad över det, att kunna ta sig obemärkt så nära fiendens linje utan att de märkte något. Kanske hade han vid vissa tillfällen blivit oförsiktig men han trivdes i sin andra skepnad, mer och mer och det var nästan så att det ibland skrämde honom. Men såhär kände han sig fri och kunde han finna något som kunde användas i den stundande kampen så var det välkommet. Han kan inte helt slita blicken från kvinnan, från hennes ansikte och den nakna kroppen, återigen klapprar han lätt med näbben, avbryter sitt putsande och fortsätter att med stora ögon betrakta duon i vattnet.. nyfiket, intresserat.
-
Skjórinn
Hon ser upp på honom med en oklar blick. Följer hans rörelser oblygt under tiden som han klär av sig och går ner i vattnet. Hade hon inte varit full och haft så ont kanske hans närvaro haft annan effekt hos henne? Men hon var trött och irriterad, på samma sätt ett skadat djur är irriterat. Det var något annat som retade henne också, förutom smärtan och tröttheten. Något som stack och kittlade i hennes känsliga sinne. Även om de var iakttagna så var hennes annars skärpa sinnen dimmiga av smärta, värmen, alkoholen för att märka det. När han började tvätta henne, gnugga bort sot, koagulerat blod och smuts, så sköt hon sin kropp bakåt mot honom. Hennes rygg dunkar in mot hans bringa.
“Menar du att jag ikke få det før mig att det er en ål som støter mot ryggen min?!” retas hon och lutar sitt huvud bakåt, mot hans axel, så att hon kan titta upp mot hans ansikte. Hon flinar åt honom. Den fina tråden som höll ihop hennes sår skickade ut en svag värme. Men det gjorde henne också väldigt yr och lätt illamående. Hon verkar tappa medvetandet en andra gång, hennes kropp blir lealös mot hans. Det är svart för hennes blick en stund. Kvinnan nickar till, för att senare vakna omtöcknad och kallsvettig.
“Har du nå’ rena..?” Yrar hon och kastar en blick emot den mörka högen som var hennes kläder. Torra? Som om det var hennes största bekymmer, hennes blodiga kläder. “…klær?”
-
Skjórinns kommentar får faktiskt Turin att rodna, men han hinner knappt ens reagera på det innan hennes ögon vänds upp i skallen på henne och hon svimmar i hans armar. Hon känns så liten och bräcklig i hans armar och han inser plötsligt att han känner mer för henne än han någonsin kunnat ana. Men han kan inte fokusera på det nu, det viktigaste är att få henne tillbaks i skick. Han tvättar av henne den sista smutsen och blodet innan hon plötsligt kvicknar till igen och frågar efter rena kläder. Han skrattar till lite när han inser att de enda kläder han har är hans egna och att det måste se dråpligt ut om hon klär sig i dem. Men han kan tvätta hennes kläder i källan, så det föreslår han för henne.
– Jag har förstås inte annat än egna kläder, men jag tvättar dina så länge, så kan du använda mina tills dina egna torkar. Allra först måste vi se till att du får sömn och värme, kom så ska vi se till att få dig till lägerelden så du får tillbaks dina krafter. Bara jag får dig dit först, så ska jag gå tillbaks hit efter dina kläder sen.
Så stiger han upp ur källan och tar på sig sina benkläder innan han räcker henne handen för att hjälpa henne upp.
-
Skjórinn
Hon ville inget hellre än sova. Vila. Låta stygn och örter göra sitt. Ögonen kändes tunga. Med den skadade armen hårt tryckt mot sin kropp, sträckte hon sig efter den erbjudna handen. Med hans hjälp så tog hon sig upp ur den varma källan. Den kalla luften överraskade henne något och hon slog båda sina armar runt sig själv. De ljusa håren på hennes hud reste sig upp och huden knottrade sig. Hon sneglar mot Turin, som erbjudit sig att tvätta hennes kläder. För det första undrade hon om han ens visste hur man gjorde. Men för det andra, så lämpade det sig knappast att han tvättade hennes kläder. Han var deras ledare och i mångas ögon, inklusive hennes, var han Kaldrlands rätta kung. Kungar tvättar inte kläder åt jägare.
Jägarinnan skakar på huvudet. “Ikke tenk på det! Ursa och de har tatt med sig noen trælar.” Med det sagt, stapplade hon bort till sin hög med kläder. Hosorna och brokorna, samt de nålbundna strumporna och hennes läderstövlar var det enda som inte var helt nedsölade med blod, lera och svett. Hon hittade en ren fläck på hennes undersärk, som hon använder för att torka sin kropp lite snabbt. Det var krångligt att klä sig med en arm, men Skjórinn var envis. Hon lyckas till slut få på sig benkläderna, innan hon vänder sig mot Turin. Med stövlarna i handen betraktade hon honom tyst. De var snörade och hon kunde inte dra åt remmarna. Det kändes fel att be honom. Lika fel som tanken att han skulle tvätta hennes kläder. Muttrande på några svordomar skopar hon upp sin utrustning i sin famn och stapplar iväg barfota mot lägret.
Hennes bara överkropp blev blodig och skitig på nytt, eftersom hon envist bar den nedsölade utrustningen i famnen. Hon kisar, trots smärta och mjöd i blodet så var hennes blick skarp och hon fick syn på trälarna mellan tälten.
-
Turin förstod ingenting när hon stapplade iväg mot lägret och Ursas trälar, men om det var en sak han hade lärt sig om Skjórinn så var det att han inte hade lärt sig nånting alls om Skjórinn. Hon var ett fullkomligt mysterium för honom, han kände minsann många envisa och principfasta människor, men hon tog priset! Och det gjorde honom lika frustrerad som fascinerad. Men nåja, hon var ju från trakter där det troligen kunde vara skillnaden mellan liv och död att vara envis och seg. Turin suckade lite, ryckte på axlarna och följde henne mot lägret. Kläderna var en sak, dem verkade hon ju ordna själv, men åtminstone skulle han se till så hon fick sömn och värme. Hon var alldeles för värdefull för dem som spejare. Och för honom själv…
-
Skjórinn
Timmar senare låg hon och sov. Inte i ett tält som de andra, utan hennes sovplats utgjordes av en rotvälta. Den var varm och vindtät. En liten eld brann och hon sov i skenet av de svaga lågorna. Hennes kropp var insvept i varma filtar och fällar. Plötsligt störs hennes tunga sömn av ett mjukt andetag. Hennes sinnen var så pass skärpta att hon kunde höra ett ljud i sömnen och instinktivt veta om det innebar fara eller inte. När hon hörde ljudet från ett steg alldeles intill blev hon klarvaken. Skjórinn slog upp ögonen. Det var fortfarande mörkt, men det var inte allt för långt ifrån till soluppgång. Hennes sovplats låg en bit ifrån det andra lägret och det var knappast troligt att det var någon av de andra som rotade runt här bland hennes saker..
Munnen var torr och tungan sträv när hon tog till orda. “Hallå?” Skjórinn såg skuggan från en annan gestalt avteckna sig mot rotvältan, det var ett par enstaka flammor som lyste upp i mörkret. Långsamt vred hon på sig, smått orolig på vad eller vem som stod lutad över henne. Hennes hjärta slog hårt och fort.
-
Som om dragen ut ur en långsam, nästan olidlig tanke utan slut fokuserade blicken tillbaka till nuet. De mörka färgerna av natur, raska vindar lika många som lugna, vissa piskande bitiga medan andra var mjukt omfamnande. Den långsamma tanken tycktes sekundar till hans sinne i nuet, krypande och kravlande som om den förlorat en lem, låg blödande och desperat tills den tillslut nådde. Han hade stannat till och ställt sig frågan om det hade varit värt resan hit, att testa det nya området för arbete, eller nytt och nytt kanske det inte var, men det var länge sedan han satt sina fötter på de nordiska ön. Vibrationer under honom manade hans hand att stryka över halsens sida, hästen hade frustat för att teckna att den nu blivit rastlös av avbrottet, samtidigt som han i sin tur fastnat i en distant tanke han knappt varit medveten om att han tänkt. Framför de två delade sig vägen vilket var anledningen till stoppet från första början. I vanliga fall kunde det bringa osäkerhet om ens destination, han blickade emellan de två vägarna och valde vänster, det han fann det fann han.
Lågmält sprakande utan röster, men någon form av läger låg nära nog. Han hade inte behövt tveka om sitt vägval, inte med det oväsen från en best fört sig, få djur kunde få en sådan best att yttra sig som så och hans chansning var att det kunde finnas människor i närheten. Stelt rörde han igång cirkulationen i fingrarna innan han drog tyglarna lätt mot sig och hästen saktade in tills den stod still, nog nöjd med att ha fått fortsätta nöta ut sin energi men flackande öron och nervösa kliv då den vittrade odjur om än det kanske var långt borta vid det här laget. Djur var trots allt vaksamma varelser, mer så än männsikor, mer så människor än honom själv. Inte på det här sättet. Med vänster fot tryckte han sin vikt ned, så han med höger ben lyfte sig över och kunde kliva ned från sadeln och han förde tyglarna försiktigt över huvudet på hästen. Han behövde trots allt dessa människor, spåren hade tagit slut och folket likaså, det negativa med ett land som detta var bristen av människor, inte för sällskapets skull men för informationen de kunde bidra med om de sett något. Så han började styra stegen mot hans uppskattning av ett läger, hade han otur hade ljuden han hört bara varit av naturens slag, kanske det inte fanns någon här eller så hade han tur och hans öron gynnade honom lycka. Han hann dock inte så värst långt innan hans ögon lade sig mot en rotvälta, en utstickande form som manade honom att ta en närmre titt och urskilja en kropp, någon att ta kontakt med och han drog handen längs hästen kind innan han släppte tyglarna och ensam gick över mot kroppen.
Han möttes av ett ”hallå”. Han stod nu lutad över henne, om det inte var en karl med väldigt ljus röst, det var trots allt svårt att riktigt se klart i mörkret med så lite ljus omkring. Han var stor jämfört med henne och det hade spelat någon roll om inte för vart de var. Den nordiska ön var trots allt en plats där han kunde smälta in där den större delen av ursprungsbefolkningen var storvuxen av sig. Blågråa ögon letade hennes ansikte trots det genom mörkret, lite längre än bekvämligheterna kallade för kanske, men det var en social smidighet han saknade och det faktum att han borde ha svarat henne innan han stirrade som en idiot utan ord förgick honom. Håret låg mattat, halvlångt och ovårdad, mörkbrunt till färgen och fick nu hans vanligtivt lätt solbrända och nedsmustade hy att se ljus ut. Han hade förundrat över hur huden bleknat så hastigt efter några veckor här på Kaldrland, nog för att det var orelevant. Lång, med välanvända muskler och ärrat skinn, han tycktes skåda upplevelser hos henne själv efter ögonen börjat justera sig och tillslut öppnade han sin mun, justerade ett tyngre svärd ur vägen.
”Jag skulle behöva veta.” Han stängde den igen då faktum var att det kanske skulle hjälpa om han faktiskt höll fram papperet innan han frågade. Näven grävde sig in under de tunga läder och yllekläderna som gömde sig under fällarnas täckande skydd. När han tillslut fått tag i papperet förde han den inlindade handen mot henne så att bladet föll ned med texten mot henne. Texten kanske inte gick att läsa i mörkret med den skissade bilden kunde nog synas. Det här med att först introducera sig, speciellt i en situation med nya männskor där hot var en vardagsmat ute i värlen, kanske hade varit en bra idé .Det slog honom för sent att det var den sociala normen att faktiskt göra som så och han skrev ned det i sin mentala anteckningsbok inför nästa gång och utan att faktiskt genomföra det så fortsatte han.
”Gvenak Starr, en efterlyst man, hört av eller sett honom?”
-
Skjórinn
Ett par stålblå ögon stirrade tillbaka. Bakom hennes revben skenade hennes hjärta, allt snabbare när hon insåg att hon inte kände igen mannen som hängde över henne. En obehaglig rysning startade i hårrötterna och rann raka vägen ner till tårna. Nackhåren reste sig. När hon hörde hans metalliska skrammel rätade hon sig snabbt. Han hade spenderat för lång tid inom hennes personliga sfär för att hon skulle tåla något mer. Men för att inte de skulle slå pannorna mot varandra, sträckte hon ut sin hand och tänkte trycka mot hans bröstkorg. En armlängd ville hon ha mellan sig själv och honom. Men när hon försökte röra sin arm, blev hon påmind om sin skada och istället daskade hon till honom på nyckelbenet, innan smärtan fick henne att kvida och dra tillbaka armen. Höll den tätt intill sin kropp.
Hon hade fått låna en extra kjortel från en av karlarna i lägret. Det var inget unikt med att vara större än henne, hon var en vidja bland stockar. Den allt för stora rostfärgade tunikan fick henne att se ännu mindre ut. Ett svärd var obrukbart i den trånga rotvältan, hon hade en dolk under sina filtar.. Men innan hon hinner planera vart hon skulle sätta dolkens egg, drar han fram ett papper och frågar efter någon efterlyst skurk. “Er du virkelig?!” Skjórinn kan inte dölja hur förbannad hon är på mannen, men hon var inte helt på det klara om det här var en dröm eller inte. Det var så bisarrt att jägarinnan inte riktigt förstod. Hon hade sovit gott och hon hade varit varm, fram tills han väckt henne! Nu påminns hon om smärtan i armen och kylan utanför fällarna. “Midt på natten?!” Hennes röst var grötig eftersom hon var nyvaken, men hon gjorde sitt bästa för att skrika åt honom.
“Du sniker deg på en sofvene kvinne … å spyr hvis hun har sett noen bandit?!” Hon måttar en irriterad spark mot honom. Förmodligen skulle hon inte träffa, eftersom hon behövde trassla loss sina ben från fällarna och filtarna. Men hon tänkte att det räckte till att markera för honom. “Ut!” Hon tar pappret och knögglar ihop det, kastar bollen på honom. “Hvis du vil vite, må du vænta til morgonen!”
-
När handen sträcktes mot honom dök blicken mot den och följde varje centimeter som den begav sig mot centrum av hans bröstkorg. Som om han studerade den, den hade inget vapen i sig så blicken följde latsamt med den tills den daskade honom på nyckelbenet. En konfunderad fasad lade sig vagt över hans ansikte medan han övervägde vad hennes syfte med det hela hade varit, gick igenom alternativ för alternativ och han räknade ut viljan att söka mänsklig kontakt definitivt inte var det rätta svaret. När han anlänt vid vett och etikett om personliga avstånd och bekvämligheter såsom han själv ofta saknade, om det inte var stridens hette där någon intill sig ofta betydde ett hål i kroppen, strid var en ridå av suddiga linjer när det kom till sidor. ‘Vanligt folk uppskattar inte en viss närhet’ om de inte är intima i vanliga fall och, ‘vanliga fall’ skulle för honom kräva att han redan kände denna kvinna. En form av orelaterad förståelse bytte plats på hans konfunderade ansikte, han förstod poängen på samma sätt som att någon en gång sagt exakta orden till honom och utgick efter det.
Dasken hade han redan fått, den var vek mot för vad han tänkt sig, vad hon visat när hon först börjat röra sin arm. Men nu med en måtta förståelse över avståndet så drog han sig tillbaka, snarare rätade upp sig så han inte längre hukade in och slukade hennes personliga sfär. Han tog in henne nu mer synlig utanför fällarna med överkroppen, dränkt i klädsel som var uppenbarligen för stora för henne, trots det fann han det inge annat än naturligt med kvällen, rotvältan, fällarna och munnen på kvinnan när hon började spy tvi och två på honom. Han blinkade lätt.
“Varför inte på natten?” Är det första han frågar, när det dessutom tog honom en stund att justera hennes unika tal, han var inte direkt allt för erfaren med språket här längre. Papperet fick han inte behålla, hon var uppenbarligen förbannad på honom, hon var tydlig nog att även han skulle kunna se det, hon tycktes påstå att det var fel att fråga så här mitt i natten men att vakna titt som tätt för diverse anledningar var väl knappast något konstigt? Det var i alla fall en normalitet för honom.
“Smyger, är du säker du..” Han hade väl inte klampat, men inte heller smugit. Men innan han avslutade sin mening fick han en fällklädd fot lätt snuddande sitt ben, intrasslad men förmodligen menad att träffa mycket hårdare än den gjorde. Han tog ett steg bak, väl accepterande av det faktum att arga kvinnor var nog det sista han skulle kunna försöka förstå. Men när ilska var en del ‘be bara om ursäkt och retirera’, han vägde över orden på sin tunga istället för att avsluta meningen han börjat på, om han kunde smyga att utan ens försöka sov hon nog djupare än hon varit van vid, eller så hade skogen dämpad hans steg nog mycket.
“Men har du sett.” Han avbröt sig själv, bollen landande med två studsar, dova och tysta, retande. Han tog sig själv på bar gärning om vad han nyss gått igenom i sitt huvud, retirera betydde inte hans vanliga, gör det i alla fall och han hade varit nära att fråga om hon sett honom trots situationen som brusade dem emellan, automatiken var svår att bryta ibland. Hon hänvisade honom till att vänta till morgonstund om han ville veta, han sträckte sig ned mot bollen och tog vara på sitt material innan han nickade mot henne med ögonkontakt, som om hon och han precis gjort ett avtal i blod. Han skulle vänta till morgonen, ett fåtal timmar vila för honom och sin kamrat skulle nog inte skada, han kunde också fortsätta hade nog helst velat göra det men hon kanske visste något. Så med två fingrar satta mellan läpparna visslade han mjukt medan han vände sig till närmaste träd för att slå sig ned där med ryggen mot. Hovarna närmade sig och stannade till i närheten av sin ägare, mörkgrå till färgen, svart man och lugna ögon. Han tog fram ett vattenskinn från bältet, det var litet för att minska vikten att bära men dög gott och väl för snabb vätska. Vänta kunde han göra.
-
Skjórinn
Man var alltid kall och stel efter man vaknat efter en natt i Kaldrlands vildmark. Den här gången var hon något stelare än vanligt och förvirrad över den dröm hon haft under natten. Fram tills att hon tagit sig upp ur fällarna och fått på sig kläderna var hon övertygad om att hennes nattliga besök bara varit en dröm. Skjórinn kravlade sig ut ur rotvältan med viss möda. Döm av hennes förvåning så hade det inte varit en dröm. Hon blir stående, då hon upptäckte att en främling satt under ett träd en bit bort. Hon rynkade sina ljusa ögonbryn, ogillande. “Jæja, du ær kvar..” sa hon med en suck. Inte direkt överlycklig att se honom.
Skjórinn rättade till mitellan, som såg till att hennes skadade axel låg stilla. Det grämer henne att hon var skadad så illa att hon inte kunde använda båda armarna. Instinktivt ville hon dra sig undan och vara ifred tills hon läkt. Det skulle hon också göra, likt en skadad varg. Hon sjönk ner på huk vid eldstaden och blåste liv i den glöd som överlevt natten. Varsamt la hon på mindre ris och grenar, så att se små glödlopporna fick något enkelt att fästa sig på. Först när hon såg små flammor, började hon lägga på grövre pinnar. Till slut hade hon en eld där hon kunde slänga ner vedträn. Kaldrland var inte direkt känt för ett gästvänligt land, men det var kutym att ändå se till att ingen svalt eller frös ihjäl om man fick besök. Hon vred lite mot honom, fortfarande inte överlycklig att han var kvar.
“Vill du ha frokost?” Hon tog en liten kittel, som hon skopade ner snö i och hängde över elden. Hon fäste blicken på hans häst. Även om inbjudan till frukost var till mannen, hon tyckte mer om djur än om folk. Dessutom var hästen finare att se på än den där karln. Skjórinn hade ingen hästmat, förutom några torkade äppelbitar. Hon plockade upp en skinnbörs och med möda fiskade hon fram några skrynkliga, gula skivor. La dem i sin handflata, sen höll hon upp handen mot hästen. Om mannen skulle försöka ta en äppelbit skulle hon rycka bort handen, de var till hästen!
Sedan återgick hon till att fippla med matdon, med en arm var det svårt att laga frukost. Men hon lyckades hälla ner kornen i vattnet. Kanske lite mer än vad hon tänkt.. Skjórinn sneglade mot mannen. Men de var ju kanske två som skulle äta frukost nu. Det gjorde inget.
-
Han hade dosat av under nattens gång, efter att hon så bryskt sagt åt honom att han fått lov att vänta till morgonen. Trädet hade inte varit det mest bekväma, men det var inte heller det värsta han sovit på eller mot, nu när barken gnagt mot ryggen så uppenbarade sig obekvämligheten vid hennes ord och han rörde på sitt huvud för att få liv i sin nacke. Ännu hade han att öppna sina ögon, men han öron tog in ljudet av hennes rörelser, hur det sprätte av glöd och antändning, en långsamt återupplivad eld som hon behandlade.
Fortfarande kunde han ha en del svårigheter att begripa språket och brytningen, var och en i främmande land unik på sitt talesätt inte bara på grund av området till sin uppväxt men även vana ibland familjen. I de mer centrala delarna av världen, de större städerna var det mindre märkbart men här på den norra ön låg tydligheterna klart kvar. Han öppnade ögonen och såg hur hon tog snön till kitteln för att föra den över elden och erbjöd honom mat medan hon höll på. Ett par dagars ransoner hade han kvar men det var en artighet att tacka om man blev bjuden.
”Jag är tacksam.” Svarade han henne på vana medan han började röra på resten av sina kroppsdelar, såg hur hon rotade runt i en skinnbörs och påbörjade en mutning till hästen, eller, nej. Hon hade erbjudit honom frukost så detta var snarare en akt av välvilja till djuret, om han förstod henne rätt. På ett visst sätt tedde hon sig annorlunda vid erbjudandet till djuret än till honom och hans följare tackade hjärtligt med en frust innan läpparna la sig runt bitarna i hennes handflata och tog dem. Han passade på att resa på sig, sträcka sin stora kropp och kände hur ett par leder poppade från den stillsammande positionen han somnat i, därefter tog han sig mot elden med sitt packe och slog sig ned intill den då hon öste kornen ned i den smälta snön och hon gjorde det med möda tack vare sin skadade axel. Han gav sig några sekunder att se på mitellan hon hade för att stadga skadan innan han letade sig första bästa ting att röra om i vattnet med. Hon hade ont nog som det var och om hon bjöd på maten så kunde han i alla fall underlätta arbetet. Hade hon en slev i närheten så skulle han använda den, om inte räckte en pinne gott och väl som han kunde borsta av och hetta till över elden innan han rörde i grytan så hon skulle slippa, det handlade om tjänster och gentjänster, hade en gammal kamrat till honom sagt och det var det minsta man kunde göra.
Det kanske var underligt, två okända och det var inte som så att det inte fanns någon spänning för fara vakade runt varje hörn. Trots det så höll de sig till en eld, hon litade nog inte på honom för fem öre men hon tillät honom att vistas i närheten av honom. Det kunde vara som så att hon med sin skada agerade vänligt för att vinna fred, men nordborna var sällan de som la sig i första taget så mest troligt tolererade hon honom just så knappt. Efter han rört runt i kitteln letade sig hans hand mot packet istället och han höll upp ena sidan medan den andra handen rörde runt efter torrköttet som låg inlindad i tyg, han hade inte så mycket med sig så den var lätt att hitta när han dessutom hade tre till. Vanligtvis levde han på knaper föda, låga storlekar i ransonerna för att de skulle räcka längre men nu bjöd hon på mer än han var van och då kunde han i alla fall bidra med något själv. Så han tog fram tyglindan och lindade loss biten från köttet, la ned tyget emellan dem intill elden så hon kunde nå köttet om hon ville ha av det och la sist ned biten på tyget.
”I gengäld.” La han till ifall hans gest inte var tydlig nog, hon skulle nog tycka att han var en trög idiot för det var väl inte så långt ifrån vad de flesta tyckte om hans sociala kompetens.
”Jag är Yaraven Gauter, eller Yara som jag brukade bli kallad, upp till er vad som passar om ni vill ha ett namn.” Förklarade han, av princip skulle man presentera sig så länge det inte var strid och därför, när denna underliga frukoststund dem emellan inte hade någon akut fientlighet så var det inte mer än rätt, även om hon struntade i hans namn. Hans gamla smeknamn hade gått igenom hos kamraterna han hade förut, för att göra något med honom gulligt hade de sagt men han hade inte riktigt förstått innebörden. Namnet hade stannat kvar och som med henne nu hade det inte spelar någon roll då heller. Kanske skulle hon erbjuda sitt tillbaka, i vilket fall behövde han bara den lilla grund de byggde för stunden innan han gjorde ett nytt försök att höra om den man han letade.
-
Skjórinn
Hästen tog bitarna snällt från hennes hand och Skjórinn hann även klappa den över halsen, innan den drog undan sitt huvud. Under tiden som hon interagerade med hästen mumlar hon mjukt ”Fínni hestinn…” – men magens kurrande fick henne att vända fokus till frukost.
Hon räckte över sleven till honom. En snidad trägrej som följt med länge. Handtaget var lent och av åren nött, för att ligga i hennes hand. Det fanns en grop där hon strök tummen mot varje gång hon höll sleven. Trädet hade mörknat i slevens skopa. De mönster som gick att hitta var inristade i träet under en tråkig stund och de hade inte någon speciell betydelse. En ögla och en läderrem gjorde sleven enkel att bära med. Det var ingen jätteslev, den kunde mätta en eller två. Den gjorde sitt jobb helt enkelt.
”Hvem var det du letade etter?” apropå jobb. Hon sneglade mot mannen, sneglade lite mot en skogsklädd ås. På andra sidan krönet fanns de andras läger, skulle den här mannen försöka sig på något kunde hon i alla fall göra sig hörd. Men hon skulle inte kunna sätta en suck mot honom. Han såg ut att vara stark och dessutom rutinerad med sitt svärd. Ju snabbare hon svarade på hans fråga, ju snabbare skulle han välge sig av. Hon följer hans rörelser och hennes kropp spänns, likt en bågsträng. Beredd. Men så drar han fram ett inlindad köttstycke och hon slappnar av. ”Det ær ikke behov før. Jeg klarer mig.” Han behövde inte bjuda tillbaka.. hon kände sig inte bekväm med att han bjöd på mat. Inte när hon visste att hon levde gott i vildmarken, troligen bättre än han själv. Den där biten av kött kunde betyda liv eller död för honom. Fast varför brydde hon sig? Hon rynkar på näsan åt sina tankar. Han kunde vara en av Ulfhednas mannar, tanken gjorde henne ännu mer obekväm.
Han presenterade sig och hon sög lite fundersamt på sin underläpp. ”Mitt nafn ær Skjórinn.” mumlade hon blygt. Jägarinnan spände blicken på kitteln. Kom igen nu! Koka då!
-
Han hade trott att det var han själv som skulle behöva ta upp ämnet om jakten efter hon mosat ihop papperet till en boll och kastat den tillbaka under gårkvällen, men han överraskades glatt att hon tog upp det på så kort tid. Ja om man inte räknade med att han behövt vänta till morgonen. Han tog upp den välanvända sleven igen och rörde runt i kitteln, mat behövde trots allt omtanke och ett öga på sig, det sista man ville göra ute i vildmarken var att bränna den, även om det kanske inte fanns så stor risk än när vattnet ännu hade att koka. Men han gjorde det i alla fall, kanske till och med lite halverst omedvetet av vana.
“Gvenak Starr.” Svarade han och höjde sin gråblåa blick mot Skjórinn, som hade gett sitt namn tillbaka och han hade lagt en kort nick åt hennes håll att han uppfattat det. Eftersom hon artigt nekat köttet så tog sträckte han sig med handen mot bältet och löste en mindre kniv från sin skida, tog biten och skar loss en klump innan han la tillbaka den. Hon kunde ju få tid att ångra sig om hon ville det. Med biten i sin hand förde han tillbaka bladet i sin skida och drog läderremmen som stödde den runt skaftet och runt en liten hake i slidan. Köttbiten låg stelt mellan hans fingrar medan han gjorde detta men så fort han var färdig tog han biten mot sin mun och lät tänderna slita ned i köttet och dra loss en bit som han kunde tugga på.
“Jag är på uppdrag från fastlandet efter denna man.” Han talade genom maten i munnen, men hade delikat lagt den åt sidan med tungan innan han talat. Direkt han var färdig drog han den tillbaka mellan tänderna och fortsatte tugga ned massan med kött för att sen svälja den.
“Skissen.” Han avbröt sig själv när han kom på att han kanske skulle ta fram det mosade papperet igen eftersom hon nog uppfattat så mycket under gårkvällens mörker. Nötta fingrar letade sig in under bröstbeklädningen igen, rotade runt som om det var en bottenlös kista med nödvändigheter tills han hittade den oälskade lappen och tog fram den. Den bar spår från att ha blivit mosad och sedan utsträckt i ett tapper försök att bevara den. Nu ihopviken så öppnade han upp den och lade ner den bredvid köttet med en mindre sten på den för att inte vinden skulle spela honom ett spratt och ta den till Skjórinns slukande men trötta eld.
“Skissen finns på papperet, det är svårare här uppe, större landskap med mindre människor än på fastlandet. Färre jag kan fråga.” Förklarade han och bet en bit till från köttbiten han skurit loss. Han var ingen spårare i grunden, kunde inte jaga rätt på denna typ av jakt. På ett fält kunde han söka sig efter blodet, i en stad kunde han fråga sig till sitt byte men här, här behövde man annan kunskap för att kunna spåra och med facit i hand var det dumheter att bege sig hit. Men jobben var få och han fick ta det han kunde.
I bakgrunden trampade hästen runt, gick aldrig för långt dels för att den var trogen men även medveten om att det fanns godsaker den kunde få. Yaraven sneglade mot sin följeslagare när den stötte med huvudet mot honom och han gav den en lätt strykning med handflatan på dess kind innan den luskade vidare.
-
Skjórinn
Hon tog emot pappret och studerade de skissade dragen, linjerna bildade ett ansikte. Hon studerade det länge. Trots allt var det skillnad på ett måleri och ett verkligt ansikte. Det tog en stund tills hon översatt pennans linjer till ett ansikte, med former. Det var inget obekant ansikte. “Jag vet vart han är.” svarade hon och räckte tillbaka planschen till honom. Men den där mannen var inte hennes problem, hennes problem var hennes skadade arm och tomma mage. Skjórinn lutade sig fram och studerade den gråaktiga vätskan, som snart skulle bli korngröt. Hon var hungrig, hon plockade fram sin skål. “Jag har bara einn..” hon vred lite på sig och sneglade mot hans packning. “Men kanskje du har din egen?”
Hästens rörelser fångade hennes uppmärksamhet. Hon studerade den, samtidigt smög huvudvärken och gårdagens minnen sig på henne. Hennes ögonbryn sjönk. Det var minnesbilder hon inte velat få upp. Ett stön och hennes huvud sjönk ner mot hennes bröstkorg. Hennes kinder tog en mörkröd färg. “Jag kan ta dig til han. eftir morgunmaten.” Skjórinn var inte säker på om skulle klara av att träffa Turin på ett par dagar. Hon behövde återhämta sig mentalt efter att sett honom avklädd och pilsk… Det skulle vara skönt att komma bort lite. Besvärat drog hon handen över sitt ansikte, hon bestämde sig för att om hon träffade på Turin nu på morgonen skulle hon låtsas som att hon inte mindes något alls från igår. Hon harklade sig och sträckte sig efter sin vattenflaska. “På ein betingelse, derimot!” Hon sneglar mot hästen. “Jag fæ rída.” Det skulle ju också gå fortare på det sättet, hon var skadad.
You must be logged in to reply to this topic.