Gröna ögon med tänk av gult som storögt och nästan utan att blinka betraktar och iakttar de båda från sin plats högt upp i en tall. Grenen är stadig och klorna griper lätt om dess skrovliga yta. Den ståtliga falken har suttit där en bra stund nu, nästan helt stilla förutom de små rörelserna med huvudet som om den knyckte på nacken, försökte bli av med spänningar eller endast ett invant beteende. Synen skarp och fågeln har inga problem med att se såret kvinnan åsamkats. Den har heller inga problem att se hur mannen som gjort kvinnan sällskap reagerar på kvinnans nakenhet. Om den ståtliga fågeln kunnat hade den kanske gett ifrån sig ett litet leende. Nu klapprar den lätt med den vassa näbben några gånger innan den med viss lojhet i rörelserna sänker nacken för att putsa sina glänsande fjädrar. Då och då faller dock blicken ned mot de badande två.. lyssnar, iakttar men för stunden skedde inget av intresse, inget som skulle få honom att ta sig närmre. Fågeln hade hittat ett bra träd, med bra utsikt och skydd och det skulle mycket till innan denne lämnade sin plats.

Kände de sig iakttagna?  Kunde de märka att någon såg på dem utan att märka vem eller varifrån blickarna kom? Han var alltid lika fascinerad över det, att kunna ta sig obemärkt så nära fiendens linje utan att de märkte något. Kanske hade han vid vissa tillfällen blivit oförsiktig men han trivdes i sin andra skepnad, mer och mer och det var nästan så att det ibland skrämde honom. Men såhär kände han sig fri och kunde han finna något som kunde användas i den stundande kampen så var det välkommet. Han kan inte helt slita blicken från kvinnan, från hennes ansikte och den nakna kroppen, återigen klapprar han lätt med näbben, avbryter sitt putsande och fortsätter att med stora ögon betrakta duon i vattnet.. nyfiket, intresserat.

Skjórinns kommentar får faktiskt Turin att rodna, men han hinner knappt ens reagera på det innan hennes ögon vänds upp i skallen på henne och hon svimmar i hans armar. Hon känns så liten och bräcklig i hans armar och han inser plötsligt att han känner mer för henne än han någonsin kunnat ana. Men han kan inte fokusera på det nu, det viktigaste är att få henne tillbaks i skick. Han tvättar av henne den sista smutsen och blodet innan hon  plötsligt kvicknar till igen och frågar efter rena kläder. Han skrattar till lite när han inser att de enda kläder han har är hans egna och att det måste se dråpligt ut om hon klär sig i dem. Men han kan tvätta hennes kläder i källan, så det föreslår han för henne.

– Jag har förstås inte annat än egna kläder, men jag tvättar dina så länge, så kan du använda mina tills dina egna torkar. Allra först måste vi se till att du får sömn och värme, kom så ska vi se till att få dig till lägerelden så du får tillbaks dina krafter. Bara jag får dig dit först, så ska jag gå tillbaks hit efter dina kläder sen.

Så stiger han upp ur källan och tar på sig sina benkläder innan han räcker henne handen för att hjälpa henne upp.

Turin förstod ingenting när hon stapplade iväg mot lägret och Ursas trälar, men om det var en sak han hade lärt sig om Skjórinn så var det att han inte hade lärt sig nånting alls om Skjórinn. Hon var ett fullkomligt mysterium för honom, han kände minsann många envisa och principfasta människor, men hon tog priset! Och det gjorde honom lika frustrerad som fascinerad. Men nåja, hon var ju från trakter där det troligen kunde vara skillnaden mellan liv och död att vara envis och seg. Turin suckade lite, ryckte på axlarna och följde henne mot lägret. Kläderna var en sak, dem verkade hon ju ordna själv, men åtminstone skulle han se till så hon fick sömn och värme. Hon var alldeles för värdefull för dem som spejare. Och för honom själv…

Som om dragen ut ur en långsam, nästan olidlig tanke utan slut fokuserade blicken tillbaka till nuet. De mörka färgerna av natur, raska vindar lika många som lugna, vissa piskande bitiga medan andra var mjukt omfamnande. Den långsamma tanken tycktes sekundar till hans sinne i nuet, krypande och kravlande som om den förlorat en lem, låg blödande och desperat tills den tillslut nådde. Han hade stannat till och ställt sig frågan om det hade varit värt resan hit, att testa det nya området för arbete, eller nytt och nytt kanske det inte var, men det var länge sedan han satt sina fötter på de nordiska ön. Vibrationer under honom manade hans hand att stryka över halsens sida, hästen hade frustat för att teckna att den nu blivit rastlös av avbrottet, samtidigt som han i sin tur fastnat i en distant tanke han knappt varit medveten om att han tänkt. Framför de två delade sig vägen vilket var anledningen till stoppet från första början. I vanliga fall kunde det bringa osäkerhet om ens destination, han blickade emellan de två vägarna och valde vänster, det han fann det fann han.

Lågmält sprakande utan röster, men någon form av läger låg nära nog. Han hade inte behövt tveka om sitt vägval, inte med det oväsen från en best fört sig, få djur kunde få en sådan best att yttra sig som så och hans chansning var att det kunde finnas människor i närheten. Stelt rörde han igång cirkulationen i fingrarna innan han drog tyglarna lätt mot sig och hästen saktade in tills den stod still, nog nöjd med att ha fått fortsätta nöta ut sin energi men flackande öron och nervösa kliv då den vittrade odjur om än det kanske var långt borta vid det här laget. Djur var trots allt vaksamma varelser, mer så än männsikor, mer så människor än honom själv. Inte på det här sättet. Med vänster fot tryckte han sin vikt ned, så han med höger ben lyfte sig över och kunde kliva ned från sadeln och han förde tyglarna försiktigt över huvudet på hästen. Han behövde trots allt dessa människor, spåren hade tagit slut och folket likaså, det negativa med ett land som detta var bristen av människor, inte för sällskapets skull men för informationen de kunde bidra med om de sett något. Så han började styra stegen mot hans uppskattning av ett läger, hade han otur hade ljuden han hört bara varit av naturens slag, kanske det inte fanns någon här eller så hade han tur och hans öron gynnade honom lycka.  Han hann dock inte så värst långt innan hans ögon lade sig mot en rotvälta, en utstickande form som manade honom att ta en närmre titt och urskilja en kropp, någon att ta kontakt med och han drog handen längs hästen kind innan han släppte tyglarna och ensam gick över mot kroppen.

Han möttes av ett ”hallå”. Han stod nu lutad över henne, om det inte var en karl med väldigt ljus röst, det var trots allt svårt att riktigt se klart i mörkret med så lite ljus omkring. Han var stor jämfört med henne och det hade spelat någon roll om inte för vart de var. Den nordiska ön var trots allt en plats där han kunde smälta in där den större delen av ursprungsbefolkningen var storvuxen av sig. Blågråa ögon letade hennes ansikte trots det genom mörkret, lite längre än bekvämligheterna kallade för kanske, men det var en social smidighet han saknade och det faktum att han borde ha svarat henne innan han stirrade som en idiot utan ord förgick honom. Håret låg mattat, halvlångt och ovårdad, mörkbrunt till färgen och fick nu hans vanligtivt lätt solbrända och nedsmustade hy att se ljus ut. Han hade förundrat över hur huden bleknat så hastigt efter några veckor här på Kaldrland, nog för att det var orelevant. Lång, med välanvända muskler och ärrat skinn, han tycktes skåda upplevelser hos henne själv efter ögonen börjat justera sig och tillslut öppnade han sin mun, justerade ett tyngre svärd ur vägen.

”Jag skulle behöva veta.” Han stängde den igen då faktum var att det kanske skulle hjälpa om han faktiskt höll fram papperet innan han frågade. Näven grävde sig in under de tunga läder och yllekläderna som gömde sig under fällarnas täckande skydd. När han tillslut fått tag i papperet förde han den inlindade handen mot henne så att bladet föll ned med texten mot henne. Texten kanske inte gick att läsa i mörkret med den skissade bilden kunde nog synas. Det här med att först introducera sig, speciellt i en situation med nya männskor där hot var en vardagsmat ute i värlen, kanske hade varit en bra idé .Det slog honom för sent att det var den sociala normen att faktiskt göra som så och han skrev ned det i sin mentala anteckningsbok inför nästa gång och utan att faktiskt genomföra det så fortsatte han.

”Gvenak Starr, en efterlyst man, hört av eller sett honom?”

• This reply was modified 5 år, 1 månad sedan by Ktoth.
• This reply was modified 5 år, 1 månad sedan by Ktoth.

När handen sträcktes mot honom dök blicken mot den och följde varje centimeter som den begav sig mot centrum av hans bröstkorg. Som om han studerade den, den hade inget vapen i sig så blicken följde latsamt med den tills den daskade honom på nyckelbenet. En konfunderad fasad lade sig vagt över hans ansikte medan han övervägde vad hennes syfte med det hela hade varit, gick igenom alternativ för alternativ och han räknade ut viljan att söka mänsklig kontakt definitivt inte var det rätta svaret. När han anlänt vid vett och etikett om personliga avstånd och bekvämligheter såsom han själv ofta saknade, om det inte var stridens hette där någon intill sig ofta betydde ett hål i kroppen, strid var en ridå av suddiga linjer när det kom till sidor. ‘Vanligt folk uppskattar inte en viss närhet’ om de inte är intima i vanliga fall och, ‘vanliga fall’ skulle för honom kräva att han redan kände denna kvinna. En form av orelaterad förståelse bytte plats på hans konfunderade ansikte, han förstod poängen på samma sätt som att någon en gång sagt exakta orden till honom och utgick efter det.

Dasken hade han redan fått, den var vek mot för vad han tänkt sig, vad hon visat när hon först börjat röra sin arm. Men nu med en måtta förståelse över avståndet så drog han sig tillbaka, snarare rätade upp sig så han inte längre hukade in och slukade hennes personliga sfär. Han tog in henne nu mer synlig utanför fällarna med överkroppen, dränkt i klädsel som var uppenbarligen för stora för henne, trots det fann han det inge annat än naturligt med kvällen, rotvältan, fällarna och munnen på kvinnan när hon började spy tvi och två på honom. Han blinkade lätt.

“Varför inte på natten?” Är det första han frågar, när det dessutom tog honom en stund att justera hennes unika tal, han var inte direkt allt för erfaren med språket här längre. Papperet fick han inte behålla, hon var uppenbarligen förbannad på honom, hon var tydlig nog att även han skulle kunna se det, hon tycktes påstå att det var fel att fråga så här mitt i natten men att vakna titt som tätt för diverse anledningar var väl knappast något konstigt? Det var i alla fall en normalitet för honom.

“Smyger, är du säker du..” Han hade väl inte klampat, men inte heller smugit. Men innan han avslutade sin mening fick han en fällklädd fot lätt snuddande sitt ben, intrasslad men förmodligen menad att träffa mycket hårdare än den gjorde. Han tog ett steg bak, väl accepterande av det faktum att arga kvinnor var nog det sista han skulle kunna försöka förstå. Men när ilska var en del ‘be bara om ursäkt och retirera’, han vägde över orden på sin tunga istället för att avsluta meningen han börjat på, om han kunde smyga att utan ens försöka sov hon nog djupare än hon varit van vid, eller så hade skogen dämpad hans steg nog mycket.

“Men har du sett.” Han avbröt sig själv, bollen landande med två studsar, dova och tysta, retande. Han tog sig själv på bar gärning om vad han nyss gått igenom i sitt huvud, retirera betydde inte hans vanliga, gör det i alla fall och han hade varit nära att fråga om hon sett honom trots situationen som brusade dem emellan, automatiken var svår att bryta ibland. Hon hänvisade honom till att vänta till morgonstund om han ville veta, han sträckte sig ned mot bollen och tog vara på sitt material innan han nickade mot henne med ögonkontakt, som om hon och han precis gjort ett avtal i blod. Han skulle vänta till morgonen, ett fåtal timmar vila för honom och sin kamrat skulle nog inte skada, han kunde också fortsätta hade nog helst velat göra det men hon kanske visste något. Så med två fingrar satta mellan läpparna visslade han mjukt medan han vände sig till närmaste träd för att slå sig ned där med ryggen mot. Hovarna närmade sig och stannade till i närheten av sin ägare, mörkgrå till färgen, svart man och lugna ögon. Han tog fram ett vattenskinn från bältet, det var litet för att minska vikten att bära men dög gott och väl för snabb vätska. Vänta kunde han göra.

Han hade dosat av under nattens gång, efter att hon så bryskt sagt åt honom att han fått lov att vänta till morgonen. Trädet hade inte varit det mest bekväma, men det var inte heller det värsta han sovit på eller mot, nu när barken gnagt mot ryggen så uppenbarade sig obekvämligheten vid hennes ord och han rörde på sitt huvud för att få liv i sin nacke. Ännu hade han att öppna sina ögon, men han öron tog in ljudet av hennes rörelser, hur det sprätte av glöd och antändning, en långsamt återupplivad eld som hon behandlade.

Fortfarande kunde han ha en del svårigheter att begripa språket och brytningen, var och en i främmande land unik på sitt talesätt inte bara på grund av området till sin uppväxt men även vana ibland familjen. I de mer centrala delarna av världen, de större städerna var det mindre märkbart men här på den norra ön låg tydligheterna klart kvar. Han öppnade ögonen och såg hur hon tog snön till kitteln för att föra den över elden och erbjöd honom mat medan hon höll på. Ett par dagars ransoner hade han kvar men det var en artighet att tacka om man blev bjuden.

”Jag är tacksam.” Svarade han henne på vana medan han började röra på resten av sina kroppsdelar, såg hur hon rotade runt i en skinnbörs och påbörjade en mutning till hästen, eller, nej. Hon hade erbjudit honom frukost så detta var snarare en akt av välvilja till djuret, om han förstod henne rätt. På ett visst sätt tedde hon sig annorlunda vid erbjudandet till djuret än till honom och hans följare tackade hjärtligt med en frust innan läpparna la sig runt bitarna i hennes handflata och tog dem. Han passade på att resa på sig, sträcka sin stora kropp och kände hur ett par leder poppade från den stillsammande positionen han somnat i, därefter tog han sig mot elden med sitt packe och slog sig ned intill den då hon öste kornen ned i den smälta snön och hon gjorde det med möda tack vare sin skadade axel. Han gav sig några sekunder att se på mitellan hon hade för att stadga skadan innan han letade sig första bästa ting att röra om i vattnet med. Hon hade ont nog som det var och om hon bjöd på maten så kunde han i alla fall underlätta arbetet. Hade hon en slev i närheten så skulle han använda den, om inte räckte en pinne gott och väl som han kunde borsta av och hetta till över elden innan han rörde i grytan så hon skulle slippa, det handlade om tjänster och gentjänster, hade en gammal kamrat till honom sagt och det var det minsta man kunde göra.

Det kanske var underligt, två okända och det var inte som så att det inte fanns någon spänning för fara vakade runt varje hörn. Trots det så höll de sig till en eld, hon litade nog inte på honom för fem öre men hon tillät honom att vistas i närheten av honom. Det kunde vara som så att hon med sin skada agerade vänligt för att vinna fred, men nordborna var sällan de som la sig i första taget så mest troligt tolererade hon honom just så knappt. Efter han rört runt i kitteln letade sig hans hand mot packet istället och han höll upp ena sidan medan den andra handen rörde runt efter torrköttet som låg inlindad i tyg, han hade inte så mycket med sig så den var lätt att hitta när han dessutom hade tre till. Vanligtvis levde han på knaper föda, låga storlekar i ransonerna för att de skulle räcka längre men nu bjöd hon på mer än han var van och då kunde han i alla fall bidra med något själv. Så han tog fram tyglindan och lindade loss biten från köttet, la ned tyget emellan dem intill elden så hon kunde nå köttet om hon ville ha av det och la sist ned biten på tyget.

”I gengäld.” La han till ifall hans gest inte var tydlig nog, hon skulle nog tycka att han var en trög idiot för det var väl inte så långt ifrån vad de flesta tyckte om hans sociala kompetens.

”Jag är Yaraven Gauter, eller Yara som jag brukade bli kallad, upp till er vad som passar om ni vill ha ett namn.” Förklarade han, av princip skulle man presentera sig så länge det inte var strid och därför, när denna underliga frukoststund dem emellan inte hade någon akut fientlighet så var det inte mer än rätt, även om hon struntade i hans namn. Hans gamla smeknamn hade gått igenom hos kamraterna han hade förut, för att göra något med honom gulligt hade de sagt men han hade inte riktigt förstått innebörden. Namnet hade stannat kvar och som med henne nu hade det inte spelar någon roll då heller. Kanske skulle hon erbjuda sitt tillbaka, i vilket fall behövde han bara den lilla grund de byggde för stunden innan han gjorde ett nytt försök att höra om den man han letade.

Han hade trott att det var han själv som skulle behöva ta upp ämnet om jakten efter hon mosat ihop papperet till en boll och kastat den tillbaka under gårkvällen, men han överraskades glatt att hon tog upp det på så kort tid. Ja om man inte räknade med att han behövt vänta till morgonen. Han tog upp den välanvända sleven igen och rörde runt i kitteln, mat behövde trots allt omtanke och ett öga på sig, det sista man ville göra ute i vildmarken var att bränna den, även om det kanske inte fanns så stor risk än när vattnet ännu hade att koka. Men han gjorde det i alla fall, kanske till och med lite halverst omedvetet av vana.

“Gvenak Starr.” Svarade han och höjde sin gråblåa blick mot Skjórinn, som hade gett sitt namn tillbaka och han hade lagt en kort nick åt hennes håll att han uppfattat det. Eftersom hon artigt nekat köttet så tog sträckte han sig med handen mot bältet och löste en mindre kniv från sin skida, tog biten och skar loss en klump innan han la tillbaka den. Hon kunde ju få tid att ångra sig om hon ville det. Med biten i sin hand förde han tillbaka bladet i sin skida och drog läderremmen som stödde den runt skaftet och runt en liten hake i slidan. Köttbiten låg stelt mellan hans fingrar medan han gjorde detta men så fort han var färdig tog han biten mot sin mun och lät tänderna slita ned i köttet och dra loss en bit som han kunde tugga på.

“Jag är på uppdrag från fastlandet efter denna man.” Han talade genom maten i munnen, men hade delikat lagt den åt sidan med tungan innan han talat. Direkt han var färdig drog han den tillbaka mellan tänderna och fortsatte tugga ned massan med kött för att sen svälja den.

“Skissen.” Han avbröt sig själv när han kom på att han kanske skulle ta fram det mosade papperet igen eftersom hon nog uppfattat så mycket under gårkvällens mörker. Nötta fingrar letade sig in under bröstbeklädningen igen, rotade runt som om det var en bottenlös kista med nödvändigheter tills han hittade den oälskade lappen och tog fram den. Den bar spår från att ha blivit mosad och sedan utsträckt i ett tapper försök att bevara den. Nu ihopviken så öppnade han upp den och lade ner den bredvid köttet med en mindre sten på den för att inte vinden skulle spela honom ett spratt och ta den till Skjórinns slukande men trötta eld.

“Skissen finns på papperet, det är svårare här uppe, större landskap med mindre människor än på fastlandet. Färre jag kan fråga.” Förklarade han och bet en bit till från köttbiten han skurit loss. Han var ingen spårare i grunden, kunde inte jaga rätt på denna typ av jakt. På ett fält kunde han söka sig efter blodet, i en stad kunde han fråga sig till sitt byte men här, här behövde man annan kunskap för att kunna spåra och med facit i hand var det dumheter att bege sig hit. Men jobben var få och han fick ta det han kunde.

I bakgrunden trampade hästen runt, gick aldrig för långt dels för att den var trogen men även medveten om att det fanns godsaker den kunde få. Yaraven sneglade mot sin följeslagare när den stötte med huvudet mot honom och han gav den en lätt strykning med handflatan på dess kind innan den luskade vidare.