- This topic has 2 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Solen hade precis bränt bort nattens dimma men i skuggorna höll sig nattens frost fortfarande kvar denna sena höstdag. Men trots den knappa morgontimmen var det redan full fart i det lilla bondesamhället Bäckenäs. I husen och gårdarnas trädgårdar skördade man de sista grönsaker och rotfrukter för att lagra inför vintern, fåren vallades och delades upp inför vinterns slakt och på åkrarna sådde man vete inför nästa år. I samhällets mitt stod ett litet kapell och rådshus kring det torg där bönderna sålde sitt överskott och hantverkare sålde sina varor. Det var ett enkelt liv med enkla ting i Bäckenäs. Men det var så invånarna ville ha det, skattebönder som de var. Och snart var det dags för höstens sista gästabud, då alla samlades, åt och drack gott tillsammans och ställde till med dans innan vintern slutligen skulle ta sitt grepp om landskapet.
Denna morgon gav sig bagardottern Sigrid ut på sin vanliga tur mellan husen och gårdarna för att sälja det pinfärska brödet hennes far bakat sedan långt innan solen gått upp. Så med en tjock yllesjal runt axlarna gick hon fram med lätta steg bärandes på korgen full av bröd. Hon var förväntansfull inför gästabudet, det var alltid någonting som hon såg fram emot. En avslutning på det långa arbetsåret. Så var det såklart alltid kul med dans!
Hon var en ganska kort flicka, knappa nitton år, med runda kinder och smutsblont hår. Hon var ingen skönhet, men hade för det mesta ett glatt leende och hjälpsam inställning vilket gjorde henne uppskattad i byn. Solen steg allt högre över himlen och värmde nästan var gång vinden stannade av för en stund. Sigrid hade tagit sig nästan halvvägs genom Bäckenäs vid detta lag, glatt hälsade på sina grannar. Här och var stannade hon lite längre då hon sålde brödet, mest för att skvallra lite med de andra flickorna. Skvallret i Bäckenäs var knappast någonting som kunde stjälpa familjer eller nationer, utan var lika enkla som deras liv.
-
Yxan föll, gång på gång, med ett blint ursinne som gav kraft till varje hugg. Till slut gav det inte med sig längre, och yxan kilade sig stumt fast djupt i den blöta kubben. Den olycklige vedhuggaren släppte på skaften och såg ned på sin värkande händer; de hade redan börjat svälla och rodna, valkar och blåsor hade slitits up och det smärtade skarpt om det exponerade rosa köttet. Han öron ringde och han kunde känna hur hans snabba puls dunkade mot tinningen. Andningen var grund och jäktad, hans ben vacklade och kändes kraftlösa. Osäkra ben bar honom mot det lilla sneda torpet han kallade hem. Han kollapsade mot väggen och sjönk ned tills han halvlåg med skuldrorna mot det grå plankorna. Svettningarna började, en ryckande kyla tog fast i hans kropp. Trycket släppte och små prickar av ljus började dansa synens periferier. Han kunde andas igen, men andetagen kändes tomma och en sjuklig utmattning tog honom. Klockan i hans öron övergick till en dov, ihållande ton. Något i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet och han vred trött på huvudet. Grisarna stod vid kätten och såg på honom. Det var något mer än bara ett djurs nyfikenhet, där var också ett dömande och hånande väsen bakom deras ögon. Särskilt från galten han höll i en egen stia. Vinterslakten kunde inte komma snabbt nog, i år skulle han till slut tysta den lilla missgynnarens ögon. Han flinade åt djuret och fann kraften att sätta sig upp.
Skakningarna började och han drog upp knäna och tryckte pannan emot dem. Känslor av skuld och skam sköljde över honom, han behövde fokusera sinnet på någonting annat för att komma tillbaka. Det var minnen från när han kom till byn Bäckenäs som han till slut fastnade i. De hade varit så fruktansvärt goda mot honom efter att han upptäckts. Han hade varit svulten, sjuk, och jagad, men byns präst tog hand om honom trots att han var främmande. Om de bara vetat sanningen om vem han var, då hade de kommit på andra tankar, dårarna. Han hade försagt sig och gett sitt namn som Galt, han hade haft många namn under sitt långa liv men just Galt var det som var mest sannolikt att förråda hans identitet i Karm. Varför hade han sagt det, och varför hade han sagt att han kunde hålla svin? Byborna här höll huvudsakligen får, varför kunde han inte lämnat det förflutna bakom sig? De hade tagit honom för en förrymd krigsslav, antagligen från Iselem. De många ärren i hans mörkare hy och uppenbara brytning var vad han misstänkte lett till den uppfattningen. Han hade inte sagt någonting till prästen för att få honom att tro någonting annat. Om de bara visste sanningen! Då hade de inte försett honom med några djur och det övergivna torpet som låg på den skogsklädda höjden ovanför byn.
När Galt återhämtat sig var solen redan högt över höjden men hans blöta kropp frös ändå. Han kastade några ollon han samlat åt grisarna och gjorde ett knyte av den lilla ved han hunnit med hugga tidigare. Det brukade bli mer än vad han hade idag anmärkte han missnöjt för sig själv. Så med torr halm i sina slitna skor gjorde han sin väg ned för backen mot Bäckenäs för att byta ved mot bröd hos den gode bagaren i byn.
-
Sigrid hade fortsatt sin väg genom byn och de kringliggande husen i munter stämning. Men även om solen steg allt högre på himlen kändes det som ett moln skylde hennes värme. Snart skulle hon vara tvungen att gå förbi det grå torpet, det som låg intill skogens kant. Hon blev alldeles kall bara av tanken. Kanske hon kunde strunta i det? Säga att brödet var slut? Oroligt sög hon på underläppen då hon såg ned i sin korg. Där fanns fortfarande bröd kvar och hon kunde ju knappast slänga det. Far skulle bli rasande om han fick veta.
Motvilligt styrde hon stegen mot torpet. Det gick många hiskeliga historier om torpet, och skogen för den delen. De förra ägarna hade försvunnit utan ett spår. De vuxna hade förstås sagt att de gett sig av för att söka lyckan i någon stad, men andra pratade om en förbannelse. Dessutom tyckte Sigrid att torpets nuvarande ägare var lite obehaglig. Han var en utböling trots allt, med ärr som skrämde henne. Far sa alltid att hon inte skulle oroa sig, att det var en god man, denna Galt, och hur han fått sina ärr var dennes ensak.
Den lilla vägen upp mot torpet var nästan helt övervuxen, inte alls lika vältrampad som de andra vägarna och stigarna runt byn. Hon kunde precis skymta torpet intill skogsbrynet då hon fick syn på Galt som kom gåendes med ett tygknyte som såg otympligt ut. Hon saktade in på stegen så hon skulle slippa komma närmare torpet än nödvändigt.
“God dag herr Galt!” hälsade hon då han var tillräckligt nära för henne att slippa ropa. Sigrid stannade och log vänligt mot den underlige mannen.
“Jag kommer med dagsfärsk bröd,” fortsatte hon sedan och höll upp korgen för att visa limporna som fanns kvar där i. “Önskar ni det eller har ni andra ärenden i byn?” hon såg lite kort mot tygknytet som han höll i.
You must be logged in to reply to this topic.