Post has published by FruVider
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 41 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Över skogarna norr om Frostheim hade en molnfri dag grytt och höstsolen skänkte några sista värmande strålar genom det allt glesare lövverken. Skuggorna var långa mellan träden och de fallna, gulnande löven bar fortfarande spår av nattens frost. Vinden var frisk från norr och vittnade om den kyla som snart skulle ta landet i sin besittning. Floden forsade snabbt ned mot havet med förnyad styrka från höstens många stormar, likt som om den hade bråttom innan vintern skulle frysa den till is. Längre in i skogen, bort från flodens dån, tog en grupp kråkor till flykt mellan trädkronorna, deras hesa kraxande spred sig mellan träden innan det åter blev tyst.

    De pälsbeklädda stövlarna gav knappt ifrån sig ett ljud från den gestalt som tassade över mossor och förmultnade löv. Från under en pälsen av en räv tittade två bärnstensfärgade ögon nyfiket sig omkring. Gestalten stannade upp och sniffade lite i luften likt ett djur och efter några tysta ögonblick sprack ett lika djurlikt leende upp i det bleka anletet.
    “Hah, vi är här! Se, vi är här Drene-” Med ett virrvarr av pälsar och fjädrar snodde den besynnerliga varelsen runt och leendet försvann. Ögonen sökte omkring mellan trädstammarna och den klickade lockande med tungan. Ingenting svarade. En ljudlig suck ekade mellan trädstammarna och lite moloket fortsatte färden genom skogen.
    “Varför gick det inte? Han borde också ha kommit med..” Det fundersamma mumlandet var det enda ljud som kunde höras från den annars tysta färden. Bärnstensögonen var sänkt mot marken och de långa, kloliknande naglarna snurrade disträ ett band klätt med benbitar.

    Någonting på marken drog plötsligt till sig dess uppmärksamhet och hastigt sjönk gestalten ned på knä. Fotspår… Fingrarna följde fotspårets linjer och blicken lyftes mot nästa, och nästa, och nästa. Det var en stig. En vältrampad sådan också. Det betydde…
    “Civilisation..!” Flämtade den till exalterat. Fortfarande sittandes på huk fnittrade varelsen, som vid närmare beskådan var en kvinna. Hon la nästintill ömt den svarta, eller svartmålade, handen över fotspåret och log. Ansiktet var blekt, smutsigt och ögonen var likt berguvens klara och brinnande som bärnsten. Den taniga kroppen var täckt av pälsar, slitna kläder av skinn och smycken i form av benbitar, bärnsten och fjädrar. Över det toviga, grå-vita håret låg en rävpäls, vars nos gick ned över hennes panna och ramades in av två, hjortliknande horn. Om det var en del av pälsen eller henne själv var omöjligt att urskilja i det något dunkla ljuset i skogen. Hon drog varsamt ett finger längst fotspåret och satte det sedan mot läpparna som för att smaka på det. Denna stig hade burit många jägare och krigare, inte för allt för lång tid sedan heller.

    Ett varnande kraxande från en kråka fick henne att hastigt se sig omkring. Utan sin käraste vän kände hon sig plötsligt sårbar och varligt reste hon sig upp, kroppen på helspänn och blicken sökandes runt omkring mellan träden och längst stigen. Ståendes upprätt var hon mindre djurlik och kunde säkerligen misstas för en völva, blotgydja. Eller bara en sinnesklen utböling.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    De vackra höstlöven och frosten som så vackert ramade in dem gav inga intryck av att det någonsin skulle skett – eller kunde ske – något våldsamt i denna plats. De vittnade ingenting om den pågående konflikten och långa kriget som förpestade Kaldrland, men i slutändan slutade vissa aldrig törsta efter blod… och blod ledde oftast till mer blod. Det var åtminstone vad Asgeirs far sagt åt honom, och han tänkte på de orden nu där han smög omkring i skogen så tyst han kunde. De hade varit ute på spaning i flera dagar nu efter att det ryktats om att Turins män rört sig i trakterna, männen som tillhörde hans fars fiende och således även hans egna fiende. Tanken på att få spilla lite av deras blod fick den unge mannen att dra några djupa och arga andetag. Trots allt var det Turin som beordrat mordet på hans yngre bror Kettil som inledning på denna konflikt, och här var de nu.

    Asgeir var den äldsta sonen till konungen, men här i Kaldrland betydde det inte så mycket. Du var tvungen att bevisa ditt värde, bevisa din styrka för att bli respekterad – och att vara son till konungen var inte en stor merit i sig själv. Det var dags att skapa ett eget namn, och denna konflikt var ett perfekt tillfälle. Kanske han skulle få börja redan idag. Tanken var nästan hisnande. Någonstans längre bak hade han en av sina egna män, eller snarare en av hans fars män, och även några till utspridda i skogen. Själv hade han dragit en huva över för att dölja sitt långa lätt lockiga långa blonda hår. Även om hans utseende var populärt bland flickorna var det inte en fördel att lysa med sitt hår i skogen. Lite nervöst men beslutsamt höll han i sin båge, medan hans klara blåa ögon for hit och dit, samtidigt som hans öron var på helspänn.

    Den unge mannen stannade upp då han tyckte sig höra något. En kråka? Eller en korp? Det kunde vara ett gott tecken, trots allt var hans far välsignad av Oden. Och likaså var hans syster med sina gåvor Oden själv skänkt henne. Om han hade fått några gåvor hade hade han åtminstone inte själv sett åsynen av dem än. Vilket så klart gjorde behovet av att bevisa sig själv värdig ännu större. Han kröp långsamt närmare i riktning mot fågelns kraxande, och där plötsligt fick han syn på något – men vad det var han såg var han inte säker på. Nästan av sig själv drog han en pil och la den på bågen. Bättre att skjuta först och fråga frågor sedan? Men trots det tog han till orda.
    ‘Rör dig inte…!’ det var åtminstone vad han hade tänkt säga, med en kommenderande och auktoritär ton, men det enda som kom var ett torrt kraxande då han varit tyst så länge. Vid Hel vad hans röst var torr, han fick harkla sig och upprepa sig själv, lite hastigt för att inte verka allt för fånig.
    ‘Vem är du?!’ frågade han, lite lamt.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Kroppen var spänd som en bågsträng och hon höll andan då hon försökte fånga upp minsta lilla ljud, blicken irrade runt i jakt efter rörelse mellan träden. De plötsliga orden fick henne att fnysa till ljudligt och sno runt så benbitar och bärnsten rasslade mot varandra. Bärnstensblicken fästes vid gestalten mellan träden och vid synen av pilen som var riktad åt hennes generella riktning backade hon hastigt och sjönk ned på ena knät.

    “Nej nej, snälla skjut inte…!” Rösten klingade av panik och hon kände hur hjärtat bultade hårt i bröstkorgen, blicken lämnade inte för en sekund pilens vassa järnspets. Hon sjönk ihop lite till, händerna höjda i luften. Bland träden hade kråkorna börjat kraxa igen och en rävs ensliga tjutande ekade mellan stammarna. Febrilt försökte hon samla tankarna men det var totalt kaos i hennes huvudet, massor av olika röster som manade på henne, vissa arga, andra rädda och över alla röster hörde hon sina egna hjärtslag.

    Hon slöt ögonen och grimaserade mot oljudet i hennes tankar och för att slippa se den där pilspetsen.
    “J-jag är bara en resande…” Stammade hon fram, händerna fortfarande i luften framför sig, dels för att visa att hon var obeväpnad, men också för att kunna värja sig mot en attack – även om det troligtvis inte skulle hjälpa. Hon öppnade försiktigt ögonen igen och kisade bort mot gestalten. Oljudet i hennes tankar skingrades men kråkorna hördes fortfarande med sina hesa kraxningar fyllda av både ilska och rädsla.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir tvekade lite då han hörde hennes röst. Den verkade genuint överraskad och fylld av rädsla. Det kunde så klart också Turins män – eller i detta fall kvinna – vara men han tvivlade på det. Trots allt verkade hon något malplacerad i det hela, och hade ett utseende som fick honom att tvivla att hon var på någons sida. Kanske en völva, eller annan typ av enstöring som bodde här ute? Det var inte helt ovanligt, trots allt. Varsamt sänkte han sin båge, fortfarande blicken misstänksamt fäst på henne.
    ‘Jag söker efter Turins män, har du sett dem?’ frågade han.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Blicken följde spänt pilspetsen som långsamt sänktes och i samma takt sänkte hon händerna ner mot marken. Hjärtslagen lugnade sig men hon kände fortfarande adrenalinet forsa genom hennes ådror, faran var ju inte helt över. Tillslut var bågen tillräckligt sänkt för att hon skulle spänna blicken i mannen.
    “Turin…” Hon smakade namnet på tungan. Frågan var ställd så självklart att hon förstod att det borde vara någon välkänd.

    “Nej” Svaret kom kort och koncist efter ett ögonblicks eftertanke och hon reste sig långsamt upp på fötter igen. “Men jag kan hjälpa dig att hitta dem” Fortsatte hon sedan. “Men säg mig först, till vems gille leder denna stig?” Hon gjorde en gest mot stigen framför hennes fötter, den som varit fylld av spår från jägare och krigare.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir betraktade den märkliga kvinnan med ett något förvirrat ansiktsuttryck. Vad var det hon talade om? Hon verkade heller inte riktigt förstå vad han talade om, men åtminstone erbjöd hon honom sin hjälp – vilket var något han inte hade förväntat sig. Frågan var om han kunde lita på henne? Men just nu hade de ont om tid, och om hon kunde hjälpa dem finna deras fiender var det bara en fördel.

    ‘Denna stig…’ sa han, lite tveksamt. ‘Åt det hållet leder den till Frostheim, där min far styr.’ sa han, och pekade söderut.
    ‘Norrut genom skogen, och förbi mot flera byar som vi måste skydda från Turins män.’ förklarade han, rakt på sak.
    ‘De är här för att plundra och förstöra, och skapa kaos bakom fronten.’

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Fundersamt synade hon honom där hon stod, bärnstensblicken hård som sten och ansiktet stilla. Son till den som styr Frostheim…? Febrilt gick hennes tankar och letade bland osorterade och brutna minnen. Nordkonungen, den främste av Jarlar… Halvar Jotnabane! Så detta måste vara hans son. Hastigt bugade hon sig djupt och vördnadsfullt.
    “Väl mött son av Nordankungen” Blicken hade hon fortfarande fäst i honom vilket gav intrycket av att hon inte alls kände någon vördnad för kungligheter, trots bugningen. “Jag var blotgydja i Frostheim för inte allt för många år sedan” Hon reste sig åter upp från bugningen och rättade till rävpälsen hon hade över huvud och axlar.

    “Men du var nog för ung för att minnas mig” Halvars barn höll fortfarande vid sin mors kjoltyg när hon hade gett sig av från Frostheim senast. En lite fundersam rynka prydde hennes ögonbryn. Med tanke på vilken ålder mannen framför henne var så hade det nog gått fler år än hon trott. Hon fnös undan tanken.

    “Denna Turin… jag måste säga att jag inte är bekant med honom. Vem är han?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir verkade lite förvånad och ställd över hennes plötsliga vändning i tilltal och energi, och gav ifrån sig ett litet osäkert leende. Många hade försökt utnyttja honom för hans fars ställning, men utan nytta. I norden var man tvungen att förtjäna sitt namn, och i slutändan spelade det inte allt för stor roll vems son eller dotter man var.
    ‘Jasså…?’ hummade han, trots allt hade han aldrig hört om henne eller någon blotgydja, och hon såg ju inte så gammal ut, men de som representerade gudarna hade oftast en märklig relation till ålder.

    ‘Bara min far och mor kunde bekräfta att det du säger är sant, men om du önskar se dem kan jag ta dig till dem.’ sa han enkelt. Efter att detta var avklarat, men det förstod man ju.
    ‘Turin är…’ han suckade lätt, det hela var aningen komplicerat – och ändå inte.
    ‘Han är son till Torger Hrafn, som var den forne konungen Ikis närmsta jarl. Min far avsatte Iki då jag var ett litet barn, och de jarlar som fortfarande känner att de hellre skulle följt Iki än min far har nu samlats under Turins flagga och ämnar att störta oss.’ han suckade lätt.

    ‘De har redan dödat min yngre bror.’ sa han, lite platt och tonlöst.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Hennes klara bärnstensögon smalnade av och en fundersam rynka formades på hennes panna. Uppenbart var det att hon blev förvirrad av hans förklaring då det i hennes värld inte gick ihop. Hrafn… Kung Iki… Det var någonting bekant över namnen och hennes minne gick tillbaka till en mörk skog fylld av yrande snö, stickande rök, barnskrik och den tjocka doften av blod.

    Långsamt började hon närma sig mannen. Hon höjde hakan och vädrade i luften likt ett djur som fått vittring.
    “Vem är din mor pojk?” Rösten var kall och hon stannade några meter ifrån honom, blicken fäst vid hans ansikte och käkarna spända.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir betraktade henne något tankfullt, det var som om hon inte riktigt visste var hon var. Men på hennes utseende att döma var hon definitivt en del av Kaldrland. Inte för att han mött någon som henne förr, men han hade hört berättelser om väsen som henne.
    ‘Min mor?’ frågade han, något förvånad över frågan.

    ‘Ranghildr Ulfhedna.’ svarade han, med en gnutta stolthet i rösten. Hon var inte bara känd som kungens hustru, tvärtom var hon en känd sköldmö som gjort sitt namn ökänt under sin ungdom. Trots allt hade hon ignorerat kung Ikis skatter, vilket resulterat i att hon blivit efterlyst och jagad medan hon så gott som levde som en pirat i flera år i Isögas besättning, innan hon hade mött Asgeirs far, Audgisil. För att göra en lång historia kort hade paret till sist fått Iki och hans släkt att förlora tronen, vilket i sin tur lett till inbördeskriget de hade idag.

    ‘Varför undrar du?’ undrade han, förvirrat.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Ögonen smalnade av då hon hade blicken fäst vid honom.
    “Ranghildr…” Upprepade hon långsamt, r:en rullade riktigt på tungan när hon smakade på namnet och rovdjurständerna blottades. Återigen vädrade hon i luften och slöt sedan ögonen.
    “Mmhm…” Det var mer som ett belåtet spinnande. “Visst är du hennes son.” Det fanns något mildare över hennes anletsdrag när hon åter öppnade ögonen. käken var inte lika spänd som innan och axlarna sänktes en aning.

    “Så… Du menar alltså att det är den jäntan som sitter bredvid nordankungen?” Hon la huvudet lite på sned och närmade sig långsamt, trots allt var hon ju fortfarande några meter ifrån honom. Ett kort skratt lämnade henne och ute i skogen stämde några korpar in med deras kusliga kraxande.
    “Det är alltså inte Halvar Jotnabane som styr längre?” Fortsatte hon fundersamt, ett leende stramade åt läpparna och hon drog fundersamt en svart nagel längst sin haka.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir rynkade ett ögonbryn åt hennes rullande av hans mors namn, och undrade lite om denna kvinna – eller varelse – var riktigt stabil. Kanske det hade varit ett misstag att involvera sig med henne.  Trots allt hade de ett uppdrag, att finna och fånga eller döda Turin Hrafns krigare som länge skapat oreda på landsbygden.

    ‘Jag skulle inte gå så långt att kalla Kaldrlands främsta sköldmö en jänta, men… ja.’ svarade han, lite avvaktande.
    ‘Halvar Jotnbane…?’ frågade han, och försökte minnas namnet men det sade honom inte mycket. Däremot hade han inte varit speciellt intresserad av historia.
    ‘Nej… Min far tog tronen av Iki Hrafn drygt femton år sedan.’ förklarade han, och ryckte till då ett ljud hördes uppe i träden. Av ren reaktion drog han sin bågsträng och riktade pilen uppåt, men det var bara några fåglar.
    ‘Vid Hel…’ svor han för sig själv, uppenbarligen spänd.

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2018

    Några fåglar flög plöstligt upp ur ett träd en bit bort från dem. Fanns det någon annan i närheten? Han vände sig mot de andra och signalerade att de måste vara tysta. Precis i detta nu var Turin glad över att Uxa och hans män inte var med, de skulle inte ha kunnat hålla sig tysta, inte ens efter en direkt uppmaning om detta. Och här krävdes att de var tysta och smidiga, speciellt om det fanns andra i skogarna.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Skjórinn

    Hon satt på huk, spänstiga ben, redo att flyga (precis som fåglarna) om det så skulle behövas. Pilbågen vilade mot hennes lår, strängad. Och mellan hennes fingrar låg en pil, i fall hon skulle behöva försvara sig. Hennes ögon smalnade, fåglarna hade blivit skrämda av något. Det kunde vara allt från vinden som rörde till en gren till att någon av de andras rörelser. Jägarinnan tryckte i skuggorna, höll sig till dem och visste hur man drog nytta av deras gömställen. Men alla i gruppen var inte som henne. Hon var lätt, skaren skulle bära henne. Bar ingen metall som skulle klinka eller bli iskall. Dessutom hade hon det där primitiva tålamodet som bara en jägare eller ett rovdjur besatt, skulle sitta stilla så länge som det krävdes. Även om musklerna skulle stelna och protestera. Kisar mot den glesare punkten mellan träden, där rösterna kom från. Kisar åt det håll där de svarta fåglarna tagit till flykt, sökte med blicken efter andra gestalter och lyssnade efter ljud, var de inte ensamma om att smyga på det här sällskapet?

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Ett kallt skratt lämnade henne åt pojkens ord. Främsta sköldmö… Hon ville minnas det annorlunda. Ett leende som inte nådde hennes rovdjursögon stannade kvar på läpparna och hon bet lite fundersamt på en av sina långa svarta naglar. Den gav inte vika för hennes tänder. Hon försökte samla sina minnen när pojken berättade om vad som hänt, för att få rätt ordning på dem men det där med år hit och år dit… det var svårt att relatera.

    Hans plötsliga rörelse med bågen fick henne att snabbt huka sig med ett ilsket fräsande, kroppen spänd och händerna framför sig, beredd att öppna hans strupe om det skulle komma till det. I skogen höjdes korpars ekande skrik och rävens oroliga skällande. Hon sansade sig snabbt och rätade på sig, de svarta ögonen med sina brinnande bärnstens irisar ilskna.
    “Shush pojk, du skrämmer mina vänner.” Hon såg upp mot trädkronorna, blicken smalnade av och hon vände sig bort från pojken och såg rätt in mellan träden.
    “Hm…” Ett slugt flin spred sig på hennes läppar och hon drog undan en askig hårslinga för att fästa den bakom ett av hornen som krökte sig längst hennes huvud. Långsamt började hon backa bort från stigen. “Vi får sällskap snart” Sa hon lågt och med ett virrvarr av pälsar, hår och fjädrar försvann hon, som uppslukad av jorden.

    En stor berguv satte sig på en gren intill Asgeir med ett högt och skärande skri. Ögonen bar samma färg som kvinnans och närvaron var betydligt tyngre än en simpel uggla.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir drog tyst efter andan då inga fler ljud hördes, och sänkte långsamt sin båge. Vart hade hans män tagit vägen? Än en gång vände han blicken till den märkliga kvinnan då hon än en gång talade honom. Hennes främmande utseende var aningen distraherande, men hennes ord bekymrade honom. Då hon plötsligt försvann ryckte han till, skärrat, för att hoppa till vid berguvens plötsliga väsen. Den hade samma ögon som kvinnan, och något sa att hon var en hamnskiftare.

    ‘Vem är du egentligen!?’ frågade han, något skärrat över hennes uppvisning av magi eller vad det var.
    ‘Och vilka är på kommande?’ men han kunde gissa. Turins män var i närheten, och han hade tappat sina män som pressat på genom terrängen. Med något klumpiga fingrar tog han fram sin visselpipa för att blåsa en signal av tydliga pip som för den ouppmärksamma kunde tolkas som fågelsång. Men i sanning var det en signal han och hans män kommit överens om att blåsa ifall de hade upptäckt något. Samtidigt kröp han ned på huk vid ett träd nära berguven, medan hans blick for hit och dit och hans öron spetsade för minsta ljud. Men det enda han kunde höra var sina egna andetag och hjärtslagen som tycktes banka allt för fort.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Berguven var en hamn hon var mycket van vid, hennes trogna följeslagare då hon vandrade på denna sidan av verkligheten. De intensiva ögonen var fästa på pojken och huvudet knycktes onaturligt mycket på sned, sådär som ugglor kunde göra. Hade hon kunnat hade hon skrattat men det lågt skri lämnade hennes bara. Vad trodde pojken, att hon kunde svara på hans frågor såhär? Han verkade ju inte ha någon förmåga som gjorde det möjligt för henne att göra sig förstådd, ej heller kunde hon gå in i människors sinnen så som hon kunde med djur.

    Nej, hon rufsade till sina fjädrar med en skakning av vingarna, huvudet vändes in mot skogen och hon blev stilla där hon satt. Inte heller kunde väl hon veta vilka det var som kom. Bara att det fanns människor i närheten. I skogen fortsatte kråkornas kraxande, korpens ensliga tjut och rävens skällande. Det var ett himla oväsen för en stund innan det blev alldeles tyst, som om de alla höll andan.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Vvb

    • This reply was modified 3 år, 12 månader sedan by skuggflamma.
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir insåg att han inte kunde få något mer svar av den märkliga kvinnan i hennes berguvshamn, men hon hade trots allt varnat honom om att det fanns andra i närheten. Detta var något de gissat, men inte vetat säkert… Men nu visste han. Hans hjärta slog och väntan på att få svar på sin vissling kändes olidlig. Han höll på att lyfta visslan till sina läppar än en gång innan han fick ett svar. En liknande vissling. Men hans män var inte så försiktiga som de borde varit, utan de kom relativt osmidigt klampande genom vegetationen fram till Asgeir. Tio av hans män var där, nå det var i alla fall en del. Resten var säkert på annat håll i skogen.
    ‘Såg du något?’ frågade en av männen som satt sig ned på huk vid Asgeirs sida.
    ‘Ja, de är nära.’ svarade Asgeir, lite kryptiskt, han kunde ju inte direkt säga att en märklig övernaturlig kvinna varnat honom?
    ‘Gör er redo för strid!’ uppmanade han.

  • Rollspelare
    Member since: 19/11/2018

    – Gör er redo för strid, de är här! Upp med sköldarna!

    Själv var Turin redan redo för strid, de andra var inte långt efter. Än kunde han inte se Ulfhednas, men deras klampande hördes tydligt, och de var nära. Alltför nära för att Turin skulle känna sig bekväm. Han hade trots allt bara ett tjugotal män och sköldmöer med sig. Tanken hade än så länge varit att ta reda på mer om Ulfhednas styrkor, inte att börja strida. Inte än. Men Hel hade sagt att Solen och Månen siar om strid, så det var väl dags nu. Natten ska nalkas nordkungens härd.

    – Vi är natten som nalkas nordkungens härd. Mot ära och död!

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 41 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.