Talanriens rollspelsforum

Post has published by morrikai
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 30 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    En enkel båt gled i hamn i Elidens hamn, en sällsynt syn i dessa tider då alvskogen var stängd mot stora delar av världen i synnerhet den delen av världen som båten kom på. Båten knappt tio meter lång påminde om Kaldrlänningarnas skepp men med högre och mer uppsvängt stäv och istället för att vara riggad med ett stort råsegel var den riggad med ett latinsegel och ett råriggat toppsegel. För de alver som var väl bevarndade i mänskliga byggstilar för skepp kunde de känna igen det som ett av Ijuzanehn eller Rzyksgrais skepp, ett skepp från Märehn och såg man till dess besättning som utgjordes av 6 personer kunde man ana att de var klädda i Märehnska kläder. Båten la dock aldrig till utan när den närmade sig hamnen tog dess besättning sant och rev dess segel för att sätta ut åror och för att svämnga framför en av bryggorna och de alver som såg på. En av besättningsmannen tog tillfället i akt när båten svängde precis  framför  bryggan att vigt ta ett stort kliv ut ur båten medan den övriga besättningen på båten verkade inte ha för avsikt att bryta alvernas förbud mot människor i deras rike.  Besättningsmannen som klivit i land såg ut vad för många alver borde vara en gammal människa med vitt buskigt skägg och hud som var lika fårad som en nyplöjd åker. Han var klädd i enkel och  välanvänd mörkbrun kappa, på huvudet bar han en en sjal som gick ner utöver alarna som hölls fast av en mössa. Han rörde sig mot det närsmat alverna somf anns på bryggan och när han väl kom närmre kunde de se att han kanske inte var helt mänsklig, för vilka människa var så vig i hans för en människa höga ålder. Det de kunde se var hans ögon, de var inga mänskliga ögon utan de de påminde om en katts eller kanske en mer som en reptil med dess gula eris och vertikala pupil  ” Jag söker en vän?” var det första han sa till alverna och lutade sig mot sin vandringsstav, han presenterade sig inte ej heller sa han inte sitt namn han bara frågade efter sin vän

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur, en av de få andra som inte var alver stod i närheten av Elídens hamn medan han såg segel i fjärran som närmade sig. Till sin nyfikenhet hadde denne gamla historiker från Zirthimar märkt att detta inte var något alvskepp.

    Han hade långsamt tagit sin väg till hamnen för att få en bättre titt på skeppet som snart anlände. Alverna på vägen hade bugat till denne utav ren artighet, även om han ansågs bland dem som en ovanlig gäst hos dem. Denne gamla dvärg var iklädd i en grön mantel och hade flätat mörkbrunt skägg. Även med alvernas och dvärgarnas aningen svåra relationer hade han dock ingen fientlighet mot dem, och de såg inte honom som ett hot, även om det var tydligt att han väckte blandade reaktioner bland dem.

    Han gick fram till skeppets besättning, och såg denne man med ovanligare uppsyn som han hade hört fråga om en vän. Eidur anade att han skulle vara ledaren bland männen. Han tilltalade denna man från alvernas närhet innan de hunnit svara på dennes fråga, men på en kort distans som fick honom att höja sin röst för att vara hörd.

    “Ah, en till gäst hos alverna. Vem är denna vän ni söker? Det är möjligt att jag kan känna dem, ifall det är frågan om en alv. Jag har varit här tillräckligt ofta för att veta vem som är vem.”

    Eidur hade inte en så god närsyn efter alla dessa år, och hade inte än lagt märke till mannens ovanliga ögon då han inte såg så högt upp och mannen inte lagt märke till honom än.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    En dvärg, den gamle mannen hade inte förväntat sig en dvärg här i alvernas rike.  Trotts allt kunde han mycket väl minnas hur dvärgarna i bitterhet hade upplöst cirkeln och hur de hade hyst ont blod mot alverna efter vättekriget. Det var visserligen hundratals år sedan, över tusen år för att vara exakt men vad gjorde lite hundra år här och där. Trotts allt var hans åsikt att alverna och dvärgarna inte var speciellt kända för att släppa något i första taget

    Dock det var inte alverna förehavande som han var här för, dvärgar hade aldrig intresserat honom och bergen i östra Talanrien hade han inte sett på över tusen år. Nåväl dvärgen hade varit den enda som hade tilltalat honom så i brist på bättre vände han sig till dvärgen ” Jag söker en gammal vän Eärmelindo, eller rättare sagt vi var nog mer bekanta till varandra men han kände min Iseleth engång i tiden” med en gång i tiden menade han under första åldern efter de hade hon endast besökt alvskogen sporadiskt fram till mitten av andra åldern. Ja de relationer han talade om kom från en tid som inte annat kunde ses som uråldrig, långt förre de flesta alver i den närmaste omgivning hade fötts .

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Den gamla dvärgen var fundersam. Men då han mötte blicken med denna främmande man, och insåg att denne hade ögon som odjur, blev han ännu mera det. Och det var ingen vanlig man. Vem kunde detta vara, som vore gammal bekant till Eärmelindo?

    Eidur hade inte kommenterat dennes uppseende eller varit oartig i sina reaktioner även om han på insidan var väldigt obekväm av sig. Kunde detta leda till problem? Men relationerna mellan män och alver har ju inte varit spända på sistone. “Eärmelindo?… Oh, Eärmelindo! Självklart vet jag vem det är! Kom med mig här gode man!”

    Tidsbegreppen hade Eidur svårt att bearbeta i sitt huvud – även om han var historiker. En gammal bekant till Eärmelindo gentemot en ny bekant måste ju vara hundratals om inte tusentals år emellan. Men män levde i bästa fall till ungefär 80 år ifall de inte mötte svärdet före det. Hur var detta möjligt?, undrade han för sig själv. Eidur var gammal för att vara en dvärg, och var främst en välläst expert på den första och andra tidsåldern för sitt eget folk. Men det innebar att han sporadiskt visste om en del händelser från alvernas och människornas perspektiv.

    Istället för att i ledande stil gå framför denne man gick han istället på sidan om denne, och frågade. “Förlåt min nyfikenhet… Men hur länge har ni varit bekanta med Eärmelindo?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Han hade bara nickat åt dvärgen och gjort sig redo för att följa efter denne under tystnad inåt skogen. Tiden hade gjort honom ointresserad av de som enligt honom inte var mycket mer av en ungdom, de som endast hade sett den tredje tidsåldern var enligt honom alltför unga och ovisa för att de skulle vara något av intresse att samtala med. Han kunde visserligen ge de råd om de skulle be om det eller liknande men han föredrog främst att ensam vandra denna värld och begrunda tidernas gång. Oftast sökte hans sinne sig bakåt i tiderna till de föregående eonerna och han grubblade över vad som hade gått fel. Hur kunde han ha tillåtit Dar Zakhar att grundas och vad hade egentligen hänt med de lyckliga folket? Han undrade ännu i det klocka att gå i de hämndlystnas ärende, de lyckliga folkets efterlevande

    Dvärgerns fråga fick honom att stanna och se ner på dvärgen medan de ställde sin fråga, först såg han ut som han funderade. Som om han övervägde frågan och vad han skulle svara men i nästa stund sökte hans blick utåt i tomma intet. Han tog stöd av sin vandringsstav och nästintill försvann i sig själv, när hade han egentligen träffat Eärmelindo? Människor skulle nog ha sagt för tusentals år sedan men vad var egentligen ett år. Vad för betydelse hade ett år, att en vinter kommit gått men varför skulle man lägga vikt vid något så kortvarigt som vintern, det vore detsamma som att försöka hålla reda på alla löven på ett träd.

    Han hade aldrig träffat Eärmelindo i Estharon men han träffade honom innan Iseleth tog sina följare österut till Rozuma, eller som de flesta kände landet idag Märehn. Han grubblandes strök han över sin haka men då borde han ha träffat Eärmelindo när de tämjde besten Nara Uruk och de skedde i samband med riket Isin Hsagal fall. Få mindes de riket idag visserligen, små stentavlor kunde ibland hittas i Harmas öknen men det var också allt som återstod efter dess förstörelse, ingenting hade funnits kvar för eftervärlden när Iselem grundades 500 år senare och mannen visste att Iselem grundades före cirkelns bildande. Han vände sig tillslut till dävrgen som väkt ur sina djupa funderingar ” jag möte Eärmelindo långt före cirkelns grundades men vi sågs aldrig i Estharon medan alverna levde där” Cirkeln borde vara något dvärgen kände till då de grundade det men han var osäker, ingen människa erkände ens Isin Hsagals existens längre utan berättelser om Isin Hsagal sågs som en godnattsagor. Sagor som förtäljdes för att skrämma barnen till att lyda sina föräldrar om de inte ville att Ayeperos skulle komma och ta det. Världen hade glömt så mycket, inte ens ett folk som skrev på brända lertavlor var ihågkomna.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur blir slagen av total häpnad. “Men… Cirkeln var grundad första året av andra tidsåldern! Ni är då minst tre tusen år gammal!”

    Som en historiker och undersökare av allt relaterat till första och andra tidsåldern hade han som yngre varit något av en arkeolog och gjort flera fynd bland föremål från de tiderna medan han gjort expeditioner kring Zirthimars äldsta gångar. Det var det dock väldigt sällan han hade möjligheten att träffa personer som vittnat de tiderna själv, och de hade hittills alltid varit alver av något slag.

    Eidur har fortfarande svårt att samla sina ord och tankar, men han bestämmer sig för att presentera sig bättre.

    “Något säger mig att ni är mera än er uppsyn… Men jag kan i min artighet låta bli att ställa flera frågor nu. Jag är Eidur, ledande historiker från Zirthimar. Jag känner att det finns fortfarande mycket jag inte förstår, även om jag har haft otaliga långa diskussioner med Eärmelindo för att lära mig så mycket jag kan om den första och andra tidsåldern.”

    Eidur kände att han varit lite över-entusiastisk, och ser ner för en stund. Men han tittar upp snabbt igen.

    “Jag skulle dock gärna villa ha en diskussion med er om det förflutna någon gång då det är lämpligt för er. Skulle uppskatta en chans att tala med någon som sett första och andra tidsåldern som inte har spetsiga öron. Men på tal om Eärmelindo, vi är framme nu!”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Platsen dit dvärgen förde resenären var en något undanskymd plats i staden, där man gjort upp en vacker park med en fontän i vars mitt stod en staty av en alvkvinna från tiden då Elíden grundats flera tidsåldrar sedan. Här föll alla stadens ljud bort, och på en bänk under ett stort äppelträd satt alven de sökte. På denna plats, i Eärmelindos närvaro, verkade det finnas en tidslöshet som var svår att sätta ord på. Men kanske var det utstrålningen som fanns kring alven själv? Utan någon brådska steg han upp, hans långa gyllene hår hängandes som en mantel över hans axlar och rygg, klädd i en lång klädnad som var vit men med enkla dekorationer i silvertråd.

    Kanske var det bara ljuset som reflekterade hans ljusa hår och de ljusa kläderna, men det verkade alltid finnas en slags ljus radiering kring alven som nu lagt sina intensiva blå ögon på dem – det enda som verkade vittna om den enorma tid han bevittnat under sitt liv. Ett vänligt leende fanns där på alvens läppar, och han gestikulerade åt dem att närma sig.
    ‘Jag har väntat på er.’ sa han, med en vänlig röst som var behaglig att lyssna på, en röst som verkade ha en underton av något övernaturligt i sig som fick tiden omkring dem att stå stilla. Trots allt var det så att Eärmelindo var bosatt i huvudstaden Dal’elath, men några dagar innan kommit till Elidens hamnstad.

    Den uråldriga alvens blick la sig på dvärgen, och det var som om han inte bara såg det världsliga… Kött, ben, kläder, nej, det var som om han såg förbi det och in i den essens som utgjorde personen i fråga.
    ‘Tack för din hjälpsamhet, Eidur.’ sa han milt, och vände sin blick till den gamle mannen i dvärgens sällskap, och även där var det som om han såg något annat än den uppenbarelse som stod framför dem.
    ‘Världens sång skiftade då du la din uppmärksamhet på Eliden, gamle vän.’ sa Eärmelindo stillsamt.
    ‘Först hade jag svårt att tro det, men nu står du verkligen här.’ Eärmelindo gjorde en gest åt dem att komma och sätta sig med honom, så de kunde tala vidare.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Vizzearys lätt blicken vandra över statyn från Eliden ungdom då denna stad fortfarande hade varit fylld med den sortens naivitet och hoppfullhet som ungdomen förde med sig. Han kunde ännu minnas en tid då statyn inte hade funnits, då detta land hade klätts av en ung skog. Det hade varit en tid av äventyr, när allt land fortfarande var ungt och rört. Luften hade då varit frisk och man hade kunnat vandra i dagar utan att äta då självaste luften var så rent att ingen föda behövde intas. Tiden hade dock haft sin tribut, de unga orörda skogarna var försvunna och ersätta av massiva uråldriga träd som bildade sig som ett grönt himla valv inne i skogarna. Under taket blandades luften med dofterna av gamla mörkna träd och skogens gyllene frukter. Likt hur landskapet hade åldrats, fått sina skönhet och sin historia, formats till avd det var idag med sin egna identitet. Hade Vizzearys åldrats med, han var inte tidlös likt sin gamla vän utan åren hade skurit fåror i hans ansikte. Hans ögon som ahde svept förbi statyn såg ut att ha sin egna historia och berättelse att förtälja från tidens ursprung.

    Han svarade inte sin gamla vän på att han vetat om hans resa, för honom var det en självklarhet att han hade vetat det. Då för de som var väl bevandrade i de gamla konsterna visste hur man såg bortom de uppenbara och sågs världssången som fanns bakom det uppenbara. Att bara lyssna på världen omkring sig och beskåda dess skönhet var trotts den mäktigaste formen av magi. För den som verkligen lyssnade kunde minsta skiftning i fåglarnas sång eller hur löven rörde sig i vinden förtälja mer om världen än någon bok kunde.  ” Och världen sång förtäljde för mig att med hjälp skulle jag finna er här” För när någon som de rörde sig genom landet kunde för den som lyssnade noga höra hur världssången ändrades, de var trotts allt den äldste och den vita draken.

    Vizzearys möte upp sin väns blick med en som inte såg bortom utan mer borrade sig igenom med sina lätt glödande ögon, detta var trotts allt ögon som en gång beskådad landskap förkolnas av drakeld. Han såg inte världen i form av vad de först kunde tyckas tro sig vara utan han såg bortom det, in mot själen och den livsenergi som omgav skapelsen runt om de. ” Jag var länge i exil, jag reste först bortom denna värld för att beskåda det min dotter beskådat” svarade han sin vän, ja han hade varit borta länge och rent av förmodad död. Under århundrade hade man tydligt antagit i Märehn att han hade dräpts av någon von Breslau och att han levde i deras blod, att de skulle ha givit de rätten att styra men nu var han åter och även om han helt inte gett sig till känna hade redan börjat viska ord Märehns nya furstes öron.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur Akurkam kände sig lite vilse i diskussionen mellan varelserna som var flera tusen år äldre än han. Och hur kunde han begripa? Med så många år bakom sig av att ha sett Talanrien ändras måste deras sett att förstå tidens karaktär på ett helt annat plan än han gjorde. De måste säkert förstå existens på ett annat sätt också.

    “Jag ber om ursäkt, Eärmelindo… Om du vore så vänlig att du kunde berätta mera om vem denna nya gest är.”

    Han såg mot Vizzearys “Eller öh, ja, ni kan ju såklart berätta själva. Förlåt mig, jag har svårt att hänga med här.”

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Eärmelindo satte sig inte då han av respekt väntade på Vizzearys, trots allt hade den uråldriga alven en djupgående respekt för vad den uråldrige mannen framför dem representerade och vad han stod för. Intresserat nickade han svagt över vad som berättades. Han hade kunnat gissa att det var något sådant, kunnat känna att Vizzearys inte försvunnit helt. Men hans närvaro i världen hade varit så svag, att det krävdes enorm koncentration för att känna av den. Han var intresserad av vad Vizzearys lärt sig bortom Talanrien, men stillade sin fråga tills senare. Istället riktade han sin blick till historikern vid deras sida och gav honom ett litet roat leende.

    ‘Detta är sannerligen en speciell dag, en exceptionell sådan för er att bevittna som värnar om världens historia.’ förklarade han och gjorde en gest åt dem båda att sätta säg på bänkarna under träden, och gjorde så tillsammans med de två gästerna.
    ‘Framför dig ser du Vizzearys, en av världens äldsta drakar.’ sa Eärmelindo med en slags vördnad men framförallt en vänskaplig värme i rösten.
    ‘Men jag är säker på att han kan berätta mer om sig själv, om han så önskar.’ sa han och nickade lätt åt Vizzearys riktning, och fortsatte.
    ‘Säg mig, min vän, vilka insikter kom du till under din resa?’ undrade han, och syftade så klart på det Vizzearys berättat för dem en stund innan, om hur han varit i exil.
    ‘Jag kan inte säga att jag själv gjort en sådan resa, ty jag har alltid varit för fäst vid dessa skogar för att helt lämna detta plan.’

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Vizzearys såg mot dvärgen över axeln med ögon som verkade gömma en evighet i sig och för den som råkade se för länge eller för djupt i dem var det lätt att drunkna i deras djup ” Vad mer finns det att förtälja om mig själv? Jag är den jag är och den jag alltid har varit” Han sen återigen bort mot alvkvinnan i mitten av fontänen, tiden hade hade tagit sin tribute och mycket av de forna vacker utmejslade dragena hade slätats ut med tiden även om man ännu kunde tydligt se att det var en alvkvinna. En alvkvinna likt Iseleth även om kvinnan i fontänen förmodligen inte var Iseleth var det ändå till henne hans tankar flög, de flög bortom tid och rum till en tid han saknade men som var lika svunnen som legenderna och myternas tid var för människor eller förmodligen dvärgar ”Och min livshistoria, den är vad den är. Exakt vad nu den är kan man fråga sig, om man söker i alvernas arkiv lär man säkerligen finna en del dokument annars det folk som skrivet mest om mig och liv är Märehns blodstroende folk. Vilken som är sann, vem vet vad som är sant när tiden haft sitt varv?” 

    Hans blick vandrade från fontänen mot en av träden, ett träd att tyda på dess bark och storlek måste vara över tusen år. Rena ungdomen för Vizzearys men ändå full av visshet, vem visste vilka historier det tärdet hade att förtälja om denna plats. Vilka samtal hade inte förts här genom århundradena och för den som var villig att lyssna noga, länge och tålmodigt skulle nog trädet både ha det ena och det andra att förtälja ” Vad är egentligen sant om oss, legenden eller våra egna minnen och vilket av de två tingen  är egentligen av betydelse?” Han visste själv att hans minen av det som skedde för årtusendena sedan var oftast inte mycket bättre än legenderna själva när det komma till sanningen, det var hans egna variant av sanningen men gjorde det han sa mer sant? Varför skulle inte det här trädet som säkerligen skulle kunna bli en god vän med tiden variation av sanningen vara mer sant. Ja nog skulle trädet kunna bli en god vän, om han blundade och kände efter noga kunde han mycket väl ana en vänlig själ där under marken och ja halva trädet befann sig ju faktiskt under marken.

    ”Vad jag fann min vän, jag fann min dotter och jag fann hennes rike som hon byggt där bortom solen stiger upp och där bortom solen stiger ner. jag vandrade genom hennes förträffliga dalar och språkade med henne, morgonsolens prinsessa och kvällssolens drottning under ett par förträffliga dagar” Även om det måste ha gått århundrade kanske rent av årtusende, han hade ingen anning faktiskt men den värld han hade lämnat fanns inte kvar längre. Märehns folk som hade stridit ett förlorande krig ledda av spridda rebellgrupper kallade ghuzarer fanns inte längre. De ghuzar ledare han engång hade språkat med och delat förträffliga middagar med var martyrer, legender och myter i Märehn likt han själv ” Det var först när hon sa att hennes mors folk behövde mig som jag återvände till denna värld” och med mors folk menade han Iseleth eller blodjungfrun, Märehns blodstroende folk gudom. Moder till ljusets dotter som han hade träffat bortom denna värld, dock var Ljusets dotter inte hans och Iseleth gemensamma barn även om han kalalde ljusets dotter för sin egna dotter. För även om han en gång hade fostrat henne som om hon vore hans dotter var hon dotter till Iseleth och Ayeperos. Denna Ayeperos som han hade förstört, förintat och skapat kaos i sin väg, det fanns endast mörka och onda minnen från den varelsen ” Ayeperos är tillbaka ” man kunde ana i mörkret på Vizzearys röst att bakom den gamla mannen gömde sig någonting mer, han hade trotts allt varit en av de främsta drakarna en gång i tiden stark nog att ödelägga hela städer med sina krafter även om det var årtusenden sen fanns ändå viss kraft kvar ”Det räckte inte med att stänga in honom i den där statyn” 

    • This reply was modified 7 månader sedan by morrikai.
  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur var överväldigad.

    “Drakar, och demoner? Vid Tharuks skägg… Det här var mig något jag aldrig väntat denna dag.”

    Han försökte samla sig och sina ord i denna situation som helt tydligt var för mycket för honom.

    “Ni har redan sagt så mycket som jag måste se till att anteckna om. Att resa bortom Talanrien? Jag kommer att behöva detaljer, bara jag kan fråga om det om en stund…” Eidur grävde fram ett litet anteckningsblock som han började vilt skriva in kortfattade anteckningar i på allt som han tyckt verkat viktigt i stunden.

    Han slutade dock skriva efter att han skrivit demonens namn i blocket.

    “Ayperos? Minsann… Händelserna i Loradon. Hur långt man än reser hör man nyheterna om Karm. Ni nämnde en staty?”

    Eidur såg mot Eärmelindo med en frågande blick. “Kan ni berätta mera?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den åldriga alven studerade Vizzearys eftertänksamt då han berättade, och det var som om han försvann lite in i vad draken hade att säga. Som om han såg det framför sig, bortom denna världs enkla form och skepnad och in i de minnesbilder som presenterades.
    ‘Iseleth…?’ frågade han, mest av reflex. Det fanns ju ingen annan, men det var ändå ett namn som påverkade honom efter alla dessa år. Han såg framför sig riket han beskrev, och den vackra bild han målade med sina ord. En stund verkade han fridfullt där borta i den vackra värld bortom denna, men då Ayperos namn nämndes verkade en skugga falla över dem och det vackra ljus omkring dem kändes kallare än det gjort några ögonblick innan.

    En djup suck lämnade Eärmelindos läppar, och han nickade stillsamt.
    ‘Ja, vår uråldriga fiende är tillbaka.’ sa han, för trots allt hade han känt av det ögonblicket demonen väckts ur sitt fängelse.
    ‘Det var bara en tidsfråga, och det visste vi båda.’ en lång stund betraktade alven Vizzearys, och det sades mycket i den blicken. De var tvungna att göra något, att smida en plan för att besegra denna fiende. Att samla alla som de kunde förmå sig samla och vända sig mot den riktiga fienden, snarare än att kriga mot varandra.

    En stund verkade han knappt medveten om dvärgen vid deras sida, innan han igen vände sin  blick mot Eidur.
    ‘Tror du någon kommer tro på dina skrifter, även om vi försäkrar de är sanna, mäster Eidur?’ undrade han, med en liten road glimt i sina ögon. Han sträckte på sig än en gång tycktes hans blick färdas långt bort. En stund var han tyst, och en stund blev flera minuter. Så länge att de flesta dödliga skulle tro att han glömt bort dvärgens fråga, eller ignorerade den, men de som hade spenderat tid med honom visste att tiden inte flöt på samma vis i den uråldriga alvens sinne som de gjorde för yngre dödliga.

    Till sist tog han till orda, med en mörkare ton i den fagra rösten än förr.
    ‘Ayperos spred sin sjukdom och sitt mörker över Talanriens länder. Det är en för lång och sorglig berättelse för att beskriva i ord, men civilisationer föll, medan andra valde att förena sig till hans vision. I slutändan gick det så långt att änglarna själva som svurit att aldrig mera återvända till Talanrien blandade sig i.’ sa han, och ett litet glädjelöst skratt lämnade hans läppar.
    ‘Du tror säkert mina påståenden är galna, herr Eidur, och jag skulle vara försiktig med vem jag berättar dem för.’ sa han lite varnande.

    ‘Men Uriel själv och hans närmaste krigare förenade sig till striden, men de kunde inte döda Ayperos. Istället fängslade de honom, förstenade honom, och ett garde placerades runt hans fängelse. I århundraden vaktades hans fängelse som såg ut som en staty, tills faran till sist glömdes bort av de kommande generationerna. Tills det bara var en legend, något inte värt att ödsla tid på… Och nu har någon funnit ett sätt att väcka honom ur sin slummer.’

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    ”drakar och demoner?” den gamle mannen rykte till och vred sig om med en betydligt mörkare röst nu ”vilka likheter ser du mellan oss de avgrundsdjupa förrädarna av denna värld?” Han och hans syskon hade stridit mot demonerna för eoner och han hade nog förlorat fler vänner till de en någon annan ‘ras’. De var en förhatlig ras som endast spred förödelse kring sig och förpestade denna värld inget gott kunde komma utav demoner eller något som hade att göra med demoner ” Min unge vän, landet bortom vår värld är något som måste upplevas, att försöka beskriva skugglandet och landet bortom det vore som att beskriva en dröm utan att avvända sig av ord det vore som. Det är en plats som inte har någon tid och inget är sig likt”

    ”Jo jag fann en väg att tala med Iseleth, hon är inte död, hon är kvar i denna värld men att nå henne är inte enkelt” Han hade inte direkt kunnat tala med henne, hon hade förändrats och växt till att bli något nästintill väsensskilt bortom denna värld men ändå en del av den. Levande men utan en kropp att vandra i ”Jag vet, statyn var en bra idé men dessa människor de glömmer så lätt. I Märehn viskades det högt om att en familj i Karm väckte Ayeperos och dess kung skyddar familjen.” På något sätt kändes som att världen hade varit mycket enklare förr, nu var han äldre och än så mycket visare så var han mycket svagare med. Förra gången hade han med enkelhet utplånat de arméer och städer som ställt sig på Ayeperos sida med sin eld och de hade haft änglarna med sig  för att fängsla Ayeperos för inte ens de kunde dräpa demonen ” Jag tror inte Uriel kommer att hjälpa oss denna gång, inte så länge det finns de i vår värld som hjälper demonerna att utföra sin verk”

    Han kunde känna det i världssången, i hur luften vibrerade att demoner återigen hade lyckats influera världen och att rike efter rike tycktes falla för deras influenser. Medan andra riken var mer upptagna med att krama sina världsliga ting och upprätthålla murar runt om världen för sin egna girighets skull  ” Säg mig en sak Eidur” han vände sig åter till dvärgen ” Vilken nytta fyller dina texter om historien? När den vi historia vi har är mer legender och sagor som man skrämmer barn med?”

     

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur tänkte att han betett sig aningen oartigt i sin häpnad.

    “Inte menade jag att ni vore lika, på annat sätt än att vara varelser som en dvärg som jag främst hört om att skulle vara sagor som föräldrar berättar för att få sina unga att lyda. Men jag är inte en författare av barnberättelser.”

    Han såg först mot Eärmelindo.

    “Ni ska inte vara orolig att jag skvallrar. Som historiker ser jag det som mitt livs uppdrag att anteckna historia som det har hänt, i det mest opartiska sättet jag kan. Jag må inte ha tillgång till alla källor eller förklaringar för saker som skett. Men det är inte min uppgift att döma eller motivera.”

    Och näst han betraktade Vizzearys med allvarlig min. “Era upplevelser må vara sagolika för oss dödliga, men det är ert riktiga förflutna. En förfluten tid som berättar om vem vi är, och vem vi har varit förut. En förfluten tid som kommer att glömmas ifall man låter den. Men det tänker jag inte göra.”

    Eidur fortsatte tala passionerat. “Och kanske vi hittar svar för framtiden då vi tittar bakåt. Så att vi kan undvika misstag vi gjort, eller upprepa succéer vi haft.”

    Han tänkte en stund över det Vizzearys sagt om Uriel, och om folk som hjälper demoner.

    “Det är fasansfullt. Vampyrerna samlar sig kring Ayperos, och det som jag hört av Loradon får mig att må illa! Mörkeralverna har gjort det samma kring Lloth i åratal… Jag kan inte låta bli att vara orolig över att vättarna, mitt folks gamla fiender, gör det samma i större och större mängder…”

    Eidur stod med en bekymrad min på sitt ansikte och såg ner mot marken.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det fanns ingenting mer med det, Eärmelindo nickade stillsamt och accepterande. Medan han gärna träffat Iseleth och sett världen hans gamla vän talade om var det inte hans plats, eller hans tid, att möta henne eller besöka den delen av verkligheten. Inte än i alla fall, men kanske någon dag? Tills dess fick han bara ha tålamod, så som han alltid hade. Istället lyssnade han på drakens och dvärgens ordförväxlingar.

    ‘Nej, änglarna kommer inte hjälpa oss igen.’ höll han med, han hade känt det länge. De var ensamma i denna strid.
    ‘Och om Talanrien kommer tillhöra oss dödliga eller demonerna är resultatet av vad som kommer ske de kommande åren.’ det hade han också känt av, en lång tid nu.
    ‘Världarna är i ständig rörelse, och jag kan känna Helvetet närma sig och de hungrar efter frihet.’ sa han med en dyster underton. För vad hopp hade de, om de inte ens kunde stå enade? Hans genomträngande gyllengröna ögon betraktade dvärgen, och ett litet sorgset leende fanns på hans läppar där.

    ‘Du gör som du behagar, mäster Eidur.’ sa han med en handgest som sade att det i slutändan inte spelade så stor roll, och trots allt litade han på dvärgen.
    ‘Och det ni säger är så klart sant, kanske sådana som jag och Vizzearys kan föra med oss vishet till de kommande generationerna. Men har inte Erethil sett att vi försökt?’ undrade han och hans leende var lite mer lekfullt nu.
    ‘Men som de flesta barn, tror de nya generationerna att de vet bättre än de äldre.’ alven skakade stillsamt på huvudet.

    ‘Dock är detta tid för enighet, vår goda vän Vizzearys har återvänt till oss så kanske det finns hopp. Säg mig att du har några goda nyheter i dessa dystra tider, min vän?’ undrade han och riktade sin uppmärksamhet mot åldringen.
    ‘För som herr Eidur säger, vättarna samlas och det konspireras världen om, det har ni säkert sätt i världen bortom denna?’

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    ”Barnsagor?” Han log lite ” har föräldrar någonsin tänkt på vad som skulle ske om ett barn retade upp en drake” Det var inte som att någon av hans geliker, de han kände i vart fall, som hade levt under drakarnas tid hade brytt sig om hurevida en stad strök med eller inte när de öppnade  sina gap för att straffa någon. Vad yngre drakar skulle ha gjort visste han inte, de var ibland rent av väsen skilda enligt honom själv.

    ”Nå men en ny drake har fötts till denna värld, jag har känt det enda sen jag återvände till denna värld. Sången om draken sjungs återigen i världens sång så nog förändras vår värld alltid. Jag har personligen sett till att prästerskapet i Ijuzanehn” han var inte helt säker på namnet, det var hans älskades folk visserligen men deras srpåk och deras namn hade ändrat så mycket sen sist ”Har sänt sin bästa sjöman att hämta draken” eller kapare rättare sagt men det var inte viktigt tyckte han, vad betydde det om han tog några skepp varje år. Havet tog desto fler varje år och ingen var någonsin arg på havet, istället bad de en massa böner och offrade ihop om att en högre makt skulle hjälpa de. När de egentligen bara behövde sätta sig ned och lyssna på världen under något sekel eller två för att lära sig havets sång.

    ” Goda nyheter? Nå jag är här och du är ju här, det är mer än vad denna värld kan önska. Sen lyckades Märehn åkalla Iseleth och dottern vid Loradon och om de skulle få utöva sina traditioner fritt skulle vi kunna räkna med Iseleht vad mer…” grubblande satte han sig ner tillslut på en av bänkarna, och grubblande verkade han stirra tomt ut för en stund som om världen runt om inte fanns ” Jag vet inte vilka mänskliga riken vi kan räkna med…” sa han långsamt innan han log lätt och vände sig mot dvärgen ” men vi har en historiker denna gång, det hade vi inte sist” sa han och sken upp lite

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur skrev sina anteckningar om allt som han tyckte ens var relevant och flera ord som skulle hjälpa honom minnas det som diskuterats i ett eget pussel. Men han såg upp på Vizzearys då denne nämnde att det fötts en ny drake.

    “En nyfödd drake? Det låter som något svårt att dölja. Och lär väcka många som är intresserade.”

    Eidur suckade. Han tyckte nästan synd om drakungen som skulle få uppleva världen som den var direkt, där alla hade något att vinna med varelsens hjälp. Vad hade en drake gjort ifall den fick välja själv?

    “Jag är säker att ni vore rätt person för att se till att ynglingen mår väl. Men jag fruktar konsekvenserna ifall någon annan får tag på den innan ni gör det.”

    “Mäster Eärmelindo, vad tänker ni?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Eärmelindo vände sin blick nyfiket över Vizzerys ord.
    ‘En ny drake, säger du?’ undrade han, hoppfullt. Trots allt hade inga nya drakar fötts på en väldigt lång tid, i alla fall så vitt han visste.
    ‘Det är goda nyheter.’ sa han med ett leende, men det var också besvärande nyheter. Om denna drake hamnade i fel händer kunde det leda till mycket förödelse och olycka. Att Vizzerys tagit saken i egna händer förvånade honom inte, men även om han litade på draken hade han lite svårt att lita på Märehns människors metoder alla gånger.
    ‘Tror du att de lyckas ta draken säkert till denna sida av världen?’ undrade han, lite mer eftertänksamt medan han lyssnade på vad mer draken hade att säga. Det var mycket blandade nyheter, annat kunde man inte konstatera, innan han vände blicken mot deras historiker.

    ‘Många som är intresserade ja, och det är inte en bra sak.’ sa Eärmelindo tankfullt. ‘Många skulle betala ofantliga rikedomar för en sådan tillgång, eller en sådan trofé.’ sa han med en bister min och nickade lite tankfullt över dvärgens fråga.
    ‘Jag undrar om vi borde skicka fler efter denna drake, för att bistå dina sändebud Vizzerys. Vad mer vet du?’ undrade han och såg på draken.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    ” Ja vi bör återfinna denna drake snabbt innan tredje ögat eller någon av Lloths tjänare får nyss om den”  Sen att människor från Märehn kanske inte var lämpligaste perosnerna för ett mer diskret uppdrag, ja han ahde inte haft så många val. Åtminstone hade han funnit en pirat från Ijuzanehn och inte någon hetsporrig Märehnsk adelsman ” Och vi lär nog behöva fler till att finna den och mer diskreta människor” som inte skulle bränna ner staden om de blev frusterade, inte för att han direkt brydde sig om staden i sig. För städer kom och gick som endel med att världen förändrades, det var inte samma sak som att någon ur hans döende släkte hade fötts.

    ”Jo min käre dvärg, jag fruktar det med i synnerhet i dessa tider som man låtit demon dyrkare vandra så fritt och utöva sina ritaller så öppet som man gör det nu ”  Ja världen hade sannerligen kommit att bli en mörk plats, han kunde känna det i hur vinden blåste. Hur riken efter rike hade fallit, tillåtet demonkulter att växa fram eller rent av hänge sig helt åt demonernas makt ” I dessa tider tror jag vi endast kan lita på er dvärgar, alverna och en handfull mänskliga riken då alltfler av de mänskliga rikena verkar falla för mörkret. Till och med Karm tillät en demonkult växa fram mitt under näsan på dem”

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 30 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.