Talanriens rollspelsforum

Post has published by morrikai
Viewing 10 posts - 21 through 30 (of 30 total)
  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Eidur var fundersam. “Mäster Eärmelindo, och Mäster Vizzearys. Ni kan räkna med dvärgarnas hjälp för att se till att ifall vårt folk stöter på denne drake kommer vi naturligtvis att stå till tjänst för er. Vi är inte många utanför Zirthimar, men de antalet vi har kring Celeras och andra städer i väst gör vad de kan för att hjälpa er.”

    “Mina herrar, jag känner att ni har mycket att tala om, angående vad ni tänker att bör göras. Jag har mycket som jag känner att jag behöver göra, och att min användbarhet i denna situation inte är så stor. Men ni har givit mig mycket att tänka på och skriva om. Jag ska retirera till mitt tillfälliga boställe här – det finns mycket trådar att anknyta mellan händelser i världshistorien. Och vem vet, det kan vara att jag upptäcker något som kan vara till hjälp.”

    Eidur bugade till herrarna för att ta avsked från dem tills vidare. “Jag är tacksam för denna konversation. Jag hoppas att vi får en möjlighet att diskutera mera senare om mindre vägande ärenden.”

  • Rollspelare
    Member since: 13/04/2020

    Vinden… så sval när den rusade förbi hennes ansikte. Solen… så varm mot hennes rygg under en ändlöst blå himmel. De stadiga, rytmiska slagen från hennes vingar och den hypnotiserande stillheten i hennes stilla glidande över staden som sträckte ut sig långt under henne. På det hela taget hade allt detta varit nog för att vagga henne in i en lätt slummer, såsom flygningar av detta slaget ofta gjorde, om det inte hade varit för vad som pågick under henne.

    Dagar… Dagar sedan hon känt det. Eller var det veckor… månader… knappt ett ögonblick sedan… Tid var av liten betydelse för henne. Men så var inte känslan… Omisskännligt och utan motstycke. Världens sång ljög aldrig. En annan av de gamla hade trätt fram.

    Även från denna höjd kunde hon känna hans doft. Fläckad av människors stank, men fortfarande omöjlig att ta miste på. Hennes skarpa blick följde de tre små figurernas rörelser vaksamt, väl medveten om att de inte kunde se henne där hon cirkulerade över deras huvuden. Om de, mot all förmodan, skulle titta upp skulle de inte se något mer än ett ensamt moln på himlen. Besvärjelsen bakom illusionen var en gammal sådan, men ytterst effektiv icke desto mindre, och krävde minimalt med koncentration från hennes sidan.

    Skyddad från deras skarpa blickar var hon fri att fokusera på den andra draken och samtalet de höll. Hon gjorde inga försök att läsa deras tankar. För riskabelt. Särskilt då hon ännu inte var säker på den andra drakens krafter eller begränsningar. Dessutom hade sådana saker en tendens att förstöra första intryck. Men djuren och växterna som omgav dem var en helt annan sak… Genom deras mentala länk var de hennes ögon och öron i samtalet. Ett samtal vars innehåll isade hennes blod och brände i hennes hjärta.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Eärmelindo kunde inte annat än att hålla med om att de inte kunde låta drakungen falla in i fel händer, och nickade stillsamt och allvarligt. Han var inte helt övertygad om Vizzearys val av assistans, men åtminstone kunde han inte neka att han varit effektiv med att ta tag i problemet.
    ‘Jag ska göra vad jag kan, för att eskalera ärendet ytterligare.’ lovade Eärmelindo. ‘Det finns inget som är viktigare.’ sa han beslutsamt. Sedan klappade han Eidur på axeln med ett lätt leende.
    ‘Jag förväntade mig inget annat, min vän, men det är tryggande att höra det sägas högt. Det fanns en tid då sådana ord inte hade yttrats av princip på grund av gamla konflikter våra folkslag emellan. Du har mitt förtroende, men så klart uppmanar jag dig att vara diskret i detta ärende.’ sa han menande och böjde huvudet lätt till dvärgens anmärkning.

    Så fort han sagt det stannade han upp något, för än en gång kunde han känna en stark närvaro närma sig. Han kunde känna alvernas iver och förvåning över skepnaden som flög över Elíden. Något förväntansfullt vände han sin blick mot Vizzearys, som för att se vart det hela skulle leda.
    ‘Jag föreslår att du stannar en stund till, mäster Eidur. Något historiskt är på väg att hända.’ sa Eärmelindo stillsamt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Som han hade kunnat ana vad hans gamle vän hade tänkt öppnade den gamle draken i människo skepnad återigen munnen ” de kanske inte är de smidigaste av människornas folkslag men det var det folk hon valde till sitt” Hon hade ändå haft sina skäl, visst kunde man ifrågasätta hennes val och vishet i många frågor som hennes dragning till blodsmagi och utövande många andra konster som med tiden kommit att ses som förbjudna ” i slutet av denna tidsålder, kommer vi behöva de om vi vill finna henne. För vi kommer att behöva alla gamla hjältar och hjältinnor om vi ska stå emot Lloth och dess anhang ”  Visst kunde man anklaga människor för mycket här i världen men vilket folk vart de som hade lett till att odöda vandrade fritt i Tharmad, att onda ting nu dväljdes i ruinerna av Estraron eller att nya onda ting föddes i södern ” Min vän, du kan alltid påminna er drottning om vems magiker det var som en gång förde denna ondska in i denna värld” Allt var inte människornas fel och anledningen till att Vizzearys lade sin tillit på de var just för att de inte hade dragit in Lloth i denna värld ” Någon form av ansvar borde ju er drottning känna?” Eller så gjorde hon inte det, hon kanske var en av de många äldre folkslag som skylde sina egna misslyckande och tillkortakommande på yngre folkslag. Bara för att de yngre folkslagen saknade livslängd och minnen långt nog för att kunna försvara sig ” Vi misslyckades” vi drakra misslyckades att kasta ut demonerna ” vi alla gjorde det och nu måste vi förhindra att denna värld brinner bara för något vi inte klarade av att göra i vår ungdom”

  • Rollspelare
    Member since: 13/04/2020

    Enduriel log, eller hon hade gjort det om hennes ansikte varit kapabel till det. Självklart kunde Eärmelindo känna hennes närvaro, även från den här höjden och dold som hon var av sin illusion. Den alven besatt ett makalöst medvetande och enastående telepatiska förmågor, de enda hon någonsin kunnat komma att jämföra med sina egna. Det förvånade henne därför inte att han känt igen hennes sinne så snabbt. I själva verket hade allt annat varit en grym besvikelse om en som lyckats vinna hennes respekt tillät sig att bedras så lätt av en så simpel illusion.

    Vad som däremot förvånade henne var den andre drakens brist på reaktion över Eärmelindos uttalande. Var han så absorberad av deras samtal att han inte uppfattat att alven praktiskt taget avslöjat hennes närvaro? Eller var det bara en mask, en charad? Var han egentligen medveten om hur hon cirkulerade över deras huvuden, smidande planer hur bäst han skulle hantera situationen? Fanns bara ett sätt att ta reda på saken…

    Nere på marken tog en ekorre ett plötsligt språng från sitt gömställe bland trädens lövverk. Med den långa svansen elegant guppande kilade den mitt emellan benen på dvärgen och upp på bänken för att slå sig ner intill Eärmelindo. Den stirrade på dem alla tre med ett tidlöst djupseende och med gröna stråk av energi blixtrande i sina små ögon. Sedan öppnade den lilla varelsen munnen och talade. Talade med en mild kvinnoröst, Enduriels röst.

    “Att lägga skuld kommer inte rädda denna värld, broder. Blott minnen av forna misstag kommer inte hjälpa någon och vi inte kan lära oss att undvika att upprepa dem”.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Han var fundersam över allt de sade. Han försäkrade Eärmelindo om att han skulle både vara diskret och upprätthålla en hemlighetsplikt då det gällde allt som diskuterats. Ytterligare än det kände han dock inte att han hade mycket att lägga till i ämnet än det som sagts.

    Eidur hoppade till så att han föll omkull då ekorren sprang mellan hans ben. “Vid Lille Angrzuk!” ropade han.

    Han såg på ekorren med en blick som förmedlade att han vägrade tro att den kunde ha rätt. “Du, ekorre, det stämmer visst men våra folk behöver en grundläggande förståelse av vad som skett, och hur eländigheter kan undvikas med att förstå varför det vi gjort förut inte var rätt.”

    Men nu var han i en kognitiv dissonans, och vände sig mot Eärmelindo och Vizzearys. “Eärmelindo, det är mig minsann historiskt att en ekorre talar det allmänna språket! Vad är det som händer här, talar jag nu med en ekorre? Snälla säg att mitt förnuft inte har lämnat mitt huvud än!”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ëarmelindo hade så klart inget annat val än att hålla med i det som Vizzearys sade. Även om han alltid avvisat Iseleths dragning till den okonventionella blodsmagin kunde man inte neka dess makt. Och de skulle behöva alla allierade de kunde finna, om det nu var så att Iseleth fortfarande existerade i någon form. Likväl kunde han bara nicka lätt åt anklagelserna riktade åt drottning Nearena. Hon hade tagit en allt för försiktig riktning.
    ‘Och tror du Iseleth kommer höra vår begäran om hjälp?’ undrade han, med blicken riktad mot skyarna, förväntansfull.

    Lite förvånat, som man blev förvånad av ett trolleritrick på en karneval, vände han blicken mot ekorren som tagit till orda och skrattade lätt. Ett förvånansvärt muntert leende, av pur glädje som ofta fanns i alvernas hjärtan. På samma vis var dvärgens förvåning lika stor underhållning som själva uppdykandet av ekorren.

    ‘Enduriel, du fortsätter att förvåna, men din ankomst är högst välkommen. Kom ned, min vän.’ sa han och riktade blicken från ekorren upp till skyarna där han kände Enduriels närvaro.
    ‘Så kan vi tillsammans spekulera kring vad våra nästa steg ska vara, och lägga vår väns sinne till ro.’ sa han och gav Eidur ett roat leende och en liten blinkning med ena ögat.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Vizzearys vände sig upp mot skyarna där högt ovanför, han hade inte roats lika lätt utav tricket med ekorren. Nog hade han väntat sig den andre draken, världens sång hade förtäljt det och han hade inte väntat på om utan när världens väv skulle väva samman deras vägar. Han var dock vare sig snabb eller kvick numera, åldern och de uppoffringar han hade gjort hade satt sina spår och det är endast långsamt som han vrider huvudet mot skyarna och svarar draken ‘’ våra forna misstag behövs förtäljas, för alltför ofta glömmer vi de och skuldbelägger de yngre folken, de vars manna minne är så kort att de inte kan försvara sig’’ svarade han lugnt, att dessutom anklaga människor för att befläcka världens ting med sin stank, detta folk som hade valts av Athal. Han hade en gång stridit för denna värld åt Athal och om Athal valde världen till människornas plats så var det världens mening. Nej den enda stank han fann, var den som demon dyrkarna i sina djupahålor hade dragit in världen och som nu spred sin befolkning ‘’dessutom är demonernas närvaro i denna värld inga avlägsna synder, de suger livet ur denna värld från sina hålor under bergen eller öppet kopulerar med de på sina öar.

    Han vände sig sedan till den unga dvärgen ‘’ om du vill se talande ekorrar så skall du besöka Harvadars djungel och dess omgivande savann, det sägs finnas hela riken av talande djur där som byggt sig en boning i skuggan av Iselems mörker’’ Iselem, mörkrets land inte bara för att de nu funnit en ny skugga att följa, en gammal alvisk demongud, utan för att de landet alltid hade varit svaga och lettledda av demoner enligt Vizzearys ‘’ Om tiden en dag finns, borde du uppsöka deras riken för de döljer en skatt större än någon annan skatt på denna planet’’ Dessa djurfolk, Vizzearys själv var osäker på om de hade en plats i denna värld om de ens va påtänkta utav Athal. Det var som om de kom från ingenstans men det var trotts det ändå ett av de få folk som fortfarande kunde få ett leende att spridas ut med Vizzearys, kanske för att dess ödle folk ändå påminde honom om hans forna släkte som verkade allt mer uttunnande.

    ‘’ Visst kan Iseleth hjälpa oss, hon kommer förmodligen att finna en väg in i vår värld igen när hon får höra talas om Ayeperos har rest sig igen’’ frågan var bara om de ville återuppliva samma strid som sist, att få se hennes vrede som hon hade spritt över världen i jakt på Ayeperos tillsammans med änglarna ‘’Frågan är bara vem det är som återvänder och om vi har råd att vätna på att hon lyckas själv finna en väg’’ Dessutom skulle de lyckas få henne att vissa mer barmhärtighet denna gång

  • Rollspelare
    Member since: 13/04/2020

    Ekorren såg på dem alla i tur och ordning. Dess ludna svans vajade lojt från sida till sida. De små ögonen fastnade vid Eärmelindo. I flera andetag förblev den så med huvudet lätt på sned som om den övervägde vad den skulle göra härnäst. Den blinkade långsamt.

    “Nåväl”.

    Knappt hade det simpla ordet lämnat djurets läppar innan något långt större rörde på sig högt ovanför dem. Ett av molnen som fram till nu hängt stilla över staden fick plötsligt liv. Med ett susande ljud svepte det ner över torget likt ett levande vattenfall. Den vita massan rusade runt dem, omringade dem, med en solid mur lika vit som snö. Dånet var närmast öronbedövande där de stod, inringade i en kokong av dis genom vilken inget av staden längre var synligt. Inget… förutom två, enorma gröna ögon…

    Med en smäll som fick marken att darra slog Enduriel resolut en framtass i torgets gatsten. En vindpust slet i de tre församlades hår när den vita muren exploderade, skingrades åt alla håll och upplöstes mot träden och husväggarna.

    Illusionen var bruten. Enduriel tornade sig över dem med allt det majestät som var en drake. De enorma, läderartade vingarna var fortfarande halvt utfällda efter landningen. Hennes fjäll glittrade likt smaragder i solskenet och benvita klor klickade mot sten när hon tog ett steg framåt mot dem.

    Hon såg på dem alla med en fixerande, grön blick. Det var en blick lika bottenlös som natthimlen, en blick som bar millennier av kunskap och erfarenhet, en blick som kunde ha krossat vilja hos även den tappraste av krigare.

    Men trots den flammande blicken fanns det inget hotfullt i hennes plötsliga uppenbarelse. Bara en bländande utstrålning av primal skönhet som endast en av hennes släkte kunde hoppas uppnå.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Före draken hade landat tänkte Eidúr på allt som han hade varit med om denna dag hittills. Först en drake i en mans skepnad, sen allt tal mellan denna och Eärmelindo, som han talat med innan men alltid på något sätt lyckades förvåna ytterligare tack vare alla år som denna alv hade sett. Sen hade de talat om mörkeralver, vättar, och demoner… Och Iseleth. Sen hade han nyss talat med en ekorre. Vilka andra saker kunde ske under denna dag för att vittra sönder hans uppfattning om verkligheten som den var? Eller hade han varit blind alla dessa år? Nej, denna dag hade varit besynnerlig.

    Efter allt annat som skett denna dag, var det inte mycket mera som kunde förvåna honom. Ja, om man inte räknar med en drake i all sin prakt som landade precis i närheten. Allt han någonsin hört om att drakar skulle vara vidunder och bestar var något han påmindes om, men då flera andra av hans grundläggande antagningar hade motbevisats antog han att hans tidigare uppfattningar om drakar ytterligare skulle krossas. Men i denna situation kunde han inte mycket annat än gapa.

Viewing 10 posts - 21 through 30 (of 30 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.