- This topic has 12 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Reidar såg upp i det täta lövverket mot den gassande solen ovanför. Den låg brännhet över Harvadars djungel, och hans kläder hade varit obehagligt fastklibbade mot hans hud i flera dagar. Runt omkring hans långa rufsiga mörka hår surrade myggorna, och med jämna mellanrum slog han sig själv på kroppen för att bli av med de som satt sig på hans kropp. Reidars tjocka kläder var helt uppenbarligen inte anpassade för klimatet och med jämna mellanrum snärtade buskaget honom under kilten. Varje gång svor han högt och ljudligt.
Den fördömda Graham hade skickat ut honom på en dåres uppdrag. ”Det finns en skatt i ruinerna” Hade han sagt, ”Det gamla Undrafolket var mäktiga trollkarlar och de tillverkade miraklens sten, du behöver inte oroa dig för vad den gör. Det räcker att du vet att den är stor, röd och rund med slipade kanter. Den borde vara lätt att urskilja”. Reidar svor igen över gamle snikna Graham som alltid skickade ut honom på idiotuppdrag. Det fanns väl ingen civilisation värd namnet som bosatte sig i en skitig, varm och mygginfesterad djungel. ”Aj” utbrast han när han slog till sig själv hårt på kinden.
Det hade gått en hel vecka innan han senast talade med andra människor. Reidar hade följt Grahams anvisningar och följt de små stenrösen som stod utplacerade mitt ute i djungeln. På grund av dessa kändes det åtminstone möjligt att det likt Graham hade sagt fanns en storslagen pyramid där ute i djungeln. De som bott där för länge sedan måste ändå ha varit säreget korkade, magiska stenar jo visst, han skulle bli förvånad om de ens visste hur man gjorde gröt.
Reidar vandrade ilsket framåt, försjunken i sina tankar när han med ett plask, plötsligt fann sig själv med ansiktet nere i jorden. När Reidar reste sig upp spottade han både svordomar och jord ur sin mun, samtidigt som han försökte borsta av de tjocka yllekläderna med sina valkiga händer.
Hans sinnen skärptes plötsligt av ett skarpt ljud, likt en pinne som knäckts. Handen for genast till svärdsfästet och han drog sitt stora vapen samtidigt som han vände sig om beredd på att försvara sig.
-
Alver är skogsfolk. Så varför inte ta sig till en skog? En briljant plan om man frågade vem som helst. Åtminstone om denne vem som helst var Camthalion. Alldeles för envis för att kunna erkänna att det kanske inte Harvadars djupaste djungel var den bästa platsen för honom. Det var fuktigt och alla små kryp tycktes särskilt fascinerad av att surra in i hans mun, ögon och öron. Vanligtvis var han van vid skogsmiljöer. Trots allt var han en skogsalv. Uppvuxen bland träd. Men denna vandring tärde på honom mer än han ville medge.
Ge dig av ifrån de lata rövarna. Kärleksdrama. Ta dig hem till det gröna igen. En genväg genom Harvardars regnskog. Bort från människorna. Nå åtminstone var det väl rätt. Här fanns inte så många av deras storvuxna arslen som skulle kunna tortera honom. Precis när den härliga tanken gick igenom hans huvud hörde han stora tunga steg i fylld med svordomar. Det kunde inte vara en jätte, så mycket vibrationer var det inte i marken. Så det skulle förmodligen vara en av… människorna. En liten tyst svordom föll ur hans läppar när hans söndriga knä hade fått honom att bryta en gren. Så mycket för alvisk tystnad.
Om man nu skulle se honom som alv. Hans vita hår var nådde ner till axlarna på ena sidan och den andra sidan var korttrimmat och visade hans avskurna öra. Det ena ögat var grått utan pupill och det andra violblåa ögat betraktade mannen som nu genast lade sin hand på svärdsfästet. Så klart. Alltid första utvägen för dessa bestar. Alltid vapen. Alltid våld. Genast lade han en hand bakåt för att finna en pil och placera den i sin båge för att stadigt hålla den mot den storvuxna mannen.
”Typiskt människor. Allt som låter måste slås ner och ses som ett hot.” kommenterade han vasst, fast hans röst läspade något och man kunde se hans avskurna tungspets mellan orden.
-
Reidar stirrade på uppenbarelsen framför honom. Alven såg verkligen illa tilltyglad ut med sitt avskurna öra och ormtunga. Det kändes mycket obehagligt att denne som tydligen inte var obekant med våld siktade med sin pilbåge mot honom. Ett misstag så är du dödens! Påminde Reidar sig själv, Alven verkar inte ha bråttom att skjuta, det är ett bra tecken, mycket bra.
”Goddag vän?” Försökte Reidar trevandes. De annars retsamma myggorna hade redan börjat sätta sig tillrätta över hans kropp, men Reidar var alltför upptagen med att hålla sig vid liv för att märka något. ”Jag heter Reidar, och jag har ingen lust att slåss idag om jag slipper”. Han blåste undan en hårtes som fallit ned över det skitiga ansiktet, ”Det är för varmt för för att slåss i den här förbannade dynghögen till djungel, inte sant?”. Reidar sänkte långsamt svärdet snett nedåt så att spetsen pekade mot marken framför honom på ett sätt som han hoppades inte skulle uppfattas som hotfullt.
-
Vän? Ordet förvirrade honom. Det var var få, om inte ingen av människorna han kallade vän. Han höjde på ögonbrynet lite skeptisk över det hela och kunde inte rå för att skratta lite hest åt hans kommentar om värmen. Efter att Reidar sänkt sitt svärd sänkte han sitt vapen. Även om det var lite riskabelt kändes det som det rätta att göra och något sa honom att han skulle hinna undan om han valde att attackera honom.
”För varmt, ja.” instämde Camthalion och drog sin hand över sin panna för att få bort lite av svätten. Hade ha presenterat sig? Ja just det ja, Reidar. Han smakade lite på namnet i tankarna. Var kunde han vara ifrån? Inte Iselem, Karm… Nej, hans namn lät mer barbariskt. Kaldrland…? Nej. Han rynkade på ögonbrynen och kom till slut på sig själv att han inte hade svarat honom och stått tyst ett tag. En sekund för honom, men kanske det kändes längre för människor som hade kortare liv.
”Jag är Camthalion, vem är du, Reidar?” frågade han och nickade åt honom. För hans uppenbarelse här kändes inte riktigt att det passade in.
-
Han drog en lättnadens suck när alven sänkte sitt vapen. Äntligen en vettig varelse på den här förbannade platsen. ”Vem jag är?” Frågan förvånade Reidar fastän den nog inte borde ha gjort det. Vem var han egentligen. ”Ja du Camthalion, bra fråga, jag antar att jag bara är en vandrare från Barastar som råkat springa på ett jobb som tar mig till platser dit ingen annan vill gå. Mitt liv i ett nötskal”.
Barbaren kliade sig i huvudet med sin fria hand, fundersam på hur mycket han borde berätta för främlingen. ”Jag arbetar för en sorts konstsamlare som är intresserad av infödingarna här, krympta huvuden och sånt du vet”.
För att driva konversationen bort från sitt uppdrag så tillade han snabbt, ”Själv då Camthalion, vad gör du här ute i obygden? Det är fel säsong för att plocka svamp trots allt.” Reidar skrockade lite lätt åt sitt egna skämt, fullständigt ovetandes om att det alltid är rätt säsong för att plocka svamp i regnskogen.
-
Vilket sätt att måla upp sitt yrke på. För efter alla de orden, var han väl trots allt en tjuv? Inte för att Camthalion var någon som skulle döma honom. En gång i tiden, absolut. Men efter alla hans egna räder, kunde han knappast förbanna denne man. Barastar, så klart. Barbarer och dess storlek. Hans ena öga svepte hastigt över hans kropp och andades hastigt ut i ett kort skratt åt hans skämt. Bara en kort blick runt omkring skulle man se att det fanns svamp. Det var väl alltid frodigt i denna förbannade djungel?
“Det verkar som om jag glömt min svampkorg ändå, eller kanske var det blommor jag skulle plocka? Du vet, sånt vi alver pysslar med” sa Camthalion och flinade lätt och ryckte sedan på axlarna. Vad hade han egentligen för tanke att vandra in här? Eller skulle man ens kunna kalla det en tanke?
“Jag hade som tanke att ta mig hemåt och fick den briljanta idén att jag inte skulle möta människor om jag tog genvägen genom djungeln” sa han och skakade på huvudet åt sin egna dumhet.
“Så, vad är det du ska stjäla?” frågade han sedan, lite rak på sak. Det var uppenbart, trots allt. Eller? Alla människor var ute efter något, trots allt. Var det inte så?
-
Reidar ryckte till, alven är skarp, här gäller det att hålla i tungan, hur kunde han veta att jag var en tjuv. Lite tankeverksamhet senare kunde Reidar övertyga sig själv om att han faktiskt inte var någon riktig tjuv egentligen, han gjorde det ju endast för att överleva och det var inget illa menat trots allt. Med Lite sårat tonfall svarade han Camthalion ”Stjäla och stjäla, det finns en sak här i djungeln, en sten som min arbetsgivare har beslutat att jag skall hämta åt honom, men vad jag hört så har inte dessa infödingar samma uppfattning om ägande som vi andra, så jag vet inte om det räknas som stöld, egentligen?”. Inte ens han själv var övertygad av sitt egna påstående. Graham hade nämnt någonting om det men Reidar hade bara lyssnat med ena örat och kunde inte erinera sig precis vad som hade sagts. Han drog en fullt hörbar suck.
Då slogs han plötsligt av en idé, bryta bröd, just det! Den gamla seden krävde att när man brutit bröd med en främling så var det inte tillåtet att bruka våld dem sinsemellan, och ärligt talat hade han inte träffat en levande själ på en vecka. Jotack, lite fredligt sällskap hade inte varit fel, tänkte han.
Reidar stack ned sin lediga hand i sin midjeficka och fiskade runt efter lite bröd som han haft med sig på sin expedition samtidigt som han sade ”Vad sägs om mat vän, jag har vandrat större delen av dagen och skulle själv må gott av att sitta ned lite och samtala i lugn och ro äver en matbit?” Samtidigt fick han upp brödet som hade mosats under hans tyngd när han föll tidigare. Reidar log fåraktigt mot Camthalion.
-
Förklaringen, eller snarare ursäkten var inte riktigt något som Camthalion lade någon vikt på. Klart han kunde väl diskutera ägande och tjuveri men det var inte det som fick hans uppmärksamhet. Snarare biten bröd som, trots mosat, såg mycket mer aptitlig ut än vad hans egna torra bröd gjorde. De lena grönvita luddet på det gjorde det knappast bättre. Fast det var bättre än ingen näring alls. Han nickade lätt och lite fundersam över saken. Vad hade han själv att bryta och dela med sig med?
Tungt slängde han ner sin väska i marken och de tjockare rötterna fick något att klirra till. Hade han hört i syne? Han ruskade omkring väskan lite grann. Nej. Nog var det där. Klirr, klirr. Härligt ljud. Ljudet av en flaska, lite djupare så att det fortfarande fanns något kvar. Alkohol. Något att bränna bort smaker med och väcka en till liv.
Väskan såg lite för stor ut när Camthalion stack ner huvudet i tygsäcken för att gräva efter flaskan. Efter ett par sekunder drog han tillbaka huvudet och höll triumferande fram en flaska som var till hälften fylld med något brunt. Ett skratt lämnade alvens läppar och man kunde höra hur vätskan skvalpade runt när han ruskade om den samtidigt.
“Bröd och sprit, perfekt att hålla magen nöjd.” påpekade han instämmande och såg sig omkring han nickade mot ett träd som hade vält och såg mjuk ut med den gröna mossan som hade täckt den mörka barken.
“Kanske där?”
-
Bra där alv! Tänkte Reidar, för bara en kort stund sedan hade han känt sig som den mest olyckliga människan i Talanrien, men nu vankades det nästan fest. Sin egen sprit hade Reidar för länge sedan druckit upp. Han fann att det blev mycket mer behagligt i regnskogen om man bara var lite full, gärma hela tiden. Synd att han inte hade vetat det i förväg för då hade han tagit med sig betydligt fler flaskor. ”Det har du rätt i!” sade han till Camthalion, och gick bort mot det omkullvälta trädet för att sätta sig, samtidigt som han osmidigt försökte kränga tillbaka svärdet in i dess hänge på ryggen.
Reidar satte sig till slut ned, och började bryta brödet i två lika stora delar, den ena gav han till Camthalion. Därefter började han rota runt i sin midjeväska, Reidar visste att han borde finnas lite frukt kvar. Några dagar tidigare hade han hittat de mest utsökta röda frukter hängandes från ett litet träd. Han hade försiktigt provat och upptäckt att de både smakade gott, och att han inte hade fått ont eller krämpor som effekt. Frukten var säkert helt ofarlig att äta, och gav lite sötma åt måltiden i varje fall. Han höll fram den röda frukten, vars innandöme bestod av en ring utav klyftor. ”Prova den här med, hittade den häromdagen och har ätit dessa i flera dagar nu, lever ännu” sade han med ett flin. ”En liten rackare skulle inte sitta fel nu alltså! Min sprit tog slut för tre dagar sedan, och sedan dess har skogen blivit allt värre för var dag. Med brännvin däremot, ja då är det i alla fall hanterbart.”
-
Det var klart han hade rätt. Åtminstone var det skönt och uppfriskande att möta en människa som kunde erkänna en sådan simpel sak. Samtidigt som de rörde sig hade Camthalion lyckats skruva av korken på flaskan och han placerade sin näsa över öppningen och kände den bekanta lukten som stack lite och fick honom att rynka på näsan. I ett svagt ögonblick hade han tänkt ta en klunk. Bara tanken på drycken fick honom att känna en värme inombords och ett lugn. Däremot hindrade han sig själv när han hörde Reidars ord.
“Tre dagar? Vid Erethil, att du överlevt!” utbrast han med ett flin och lite motvilligt stack han fram flaskan till människan för att sedan sträcka sig efter frukten som han hade pratat om. Lite mistänksamt sniffade han på den och han klämde på den lite för att få lite saft på kinden och den undre läppen. Försiktigt lät han sig slicka upp saften på läppen. Sötman kändes bra och han log lite bredare samtidigt som han nickade.
“Förvånande, att hitta något som inte vill döda en i skogen så att säga” sa han och tog en tugga.
“Speciellt så här förtjusande i smaken!” utbrast han med lite saft om rann ner från kinden och ner över hakan. Han drog en hand för att sedan slicka i sig saften. Inte allt för alviskt och enligt etikett, men det smakade ju gott och det var sällan unnat.
-
”Ja eller hur! Detta är platsen som Nenna glömde, man kunde tro att den skapades som ett experiment för att se hur mycket de dödliga är villiga att utstå innan de ger upp och gör slut på sig själva för att slippa eländet.” Reidar upptäckte hur mycket han uppskattade att tala med en annan levande varelse. Det hade visserligen bara gått en vecka, men det kändes som en evighet att vara tyst eller bara prata med sig själv.
Han tog emot flaskan från Camthalion och tog en klunk. Drycken brände i hans strupe och hela vägen ned i magen. Reidar lät utslippa sig ett ”Åh håhå! Den visste var den satt!” innan han skickade tillbaka flaskan till alven.
”Du Camthalion, nu vet du vad jag gör här, men själv då, varför befinner du dig mitt ute i djungeln?” Reidar lutade sig framåt och lade huvudet på sned för att kika på sitt sällskap genom hårtestarna som hängde nedför hans ansikte.
-
Alven torkade av sig den kladdiga saften på sina byxor och smackade lite med sina läppar. Smaken var god och ringde fortfarande i hans mun. Hans hand klamrade sig fast kring flaskan och ett tag verkade som om han inte riktitg kunde bestämma sig för om han skulle ta en klunk eller inte. Till slut tog han ett hårdare tag om flaskan och en stor klunk. Värmen fyllde honom och fick honom att ruska på sitt huvud.
“Vad jag gör här?” frågade han, med ett skrockande och lutade sin haka i sin hand medan han funderade lite på frågan själv. Vad var det egentligen han gjorde här i skogen? Camthalion var inte själv säker på svaret.
“Så som alla alver gör, plockar svamp och söker efter ett äventyr” svarade Camthalion till slut även om rösten var full av sarksam.
-
Camthalion var uppenbarligen inte lätt att komma nära, men så hade de känt till varandras namn i bara några minuter, reflekterade Reidar. Dock fann han ett nöje i alvens sarkasm, det var verkligen långtråkigt här ute i djungeln, och sarkastisk humor slog honom som trevlig omväxling till det eviga klagandet inuti hans egna huvud. Nu kunde de klaga ihop i varje fall.
”Vet du vad?” Frågade Reidar trevande. ”Det skall finnas en byggnad här inne i djungeln någonstans, den är utan tvekan bevakad och nu när vi konstaterat att jag är en”. Reidar avbröt sig själ i någon sekund medan han motvilligt smakade på ordet, ”Tjuv. Så kanske en äventyrare som du själv hade velat följa med för att, ja, hitta någon trevlig skatt du med?” Reidars ögon såg tindrande på Camthalion medan han innerligt hoppades att hans nyfunne bekantskap skulle finna idén lika tilltalande som han själv.
I sin ögonvrå såg Reidar konturen av ett djur, en av de där små grå grisarna med snabel som han endast skymtat som hastigast under sin färd. Han signalerade med sina ögon till Camthalion, och väste ut en hes viskning ”Färdkost”.
You must be logged in to reply to this topic.