Post has published by FruVider
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 229 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det var en blek sol som steg denna milda, snöfria vinterdag. Knappt skymd av höga slöjmoln spred hon ett dunkelt ljus över den lilla byn Vargås. Men även om ljuset var knappt så var invånarna uppe i ottan för att påbörja sina bestyr. Så även prästen Afselius Proletus Petersson. Eller bara Fader Afselius som invånarna kallade honom. Ja, då bortsett från barnen som fnissandes kallade honom för Fader Affe. Afselius ruskade på huvudet och mumlade något osammanhängande åt tanken och avslutade sitt morgonte. Idag var en stor dag, för äntligen hade Vargåsens räddning kommit! Hans lilla springpojke hade meddelat att den paladin han bönat och bett om att få skickad till byn anlänt sent kvällen innan och han skulle möta denne vid stortorget så snart som möjligt.

    Afselius hade i ett par år skickat bud på bud till Hannandon och uttryckt sin oro över byn och dess invånare. Det var någonting mörkt och ondskefullt som var i görningen i den mörka, vida skogen som Vargåsen kantades utav. Det hade börjat då en av jägarna varit försvunnen och förmodad död i över en vecka, till denne en dag dykt upp i sällskap av en underlig kvinna. Halvalv kallade hon sig för, läkekvinna… Men den gick inte en sådan stor man som Afselius på inte! Nä, tänkte han för sig själv då han tog på sig sin prästsärk och strök tillbaka det glesa, vita håret med en kam. Det var något underligt över den kvinnan, som om hon dolde något bakom fasaden av blek hud och ljusbrunt hår.

    Det hade inte dröjt länge förrän byborna, tvärtemot vad Afselius rådde dem om, börjat söka hjälp hos kvinnan i skogen. Han fnös vid tanken och begav sig ut på de fuktiga kullerstensvägarna. De trodde denna kvinna kunde rädda dem från sjukdom, sorg, giftermål och hjärtesorg. Hedningar! Endast Athal kunde rädda dem! Nu var verkligen deras liv i Athals händer, för äntligen skulle hans ljus spridas och mörkret fördrivas när denne paladin anlänt. Afselius log belåtet och stannade upp vid mitten av torget. Där stod en rest trädstock som fungerade som både anslagstavla och skampåle. Hans blick sökte bland den glesa folkmassan som gjorde sig redo för den dagliga marknaden, då bönder från utkanten av byn strömmade in för att sälja vete, korn och potatis.

    Sådär när han väntade funderade han på hur han skulle hälsa denne paladin och en osäkerhet tog form i den äldre mannens tankar. En sann man och krigare för Athal förtjänade ett kungligt välkomnande! Afselius kliade fundersamt på en hårig vårta som stack ut mellan det lösa skinnet över halsen. Var hälsad du Athals välsignade! Du har varit efterlängtad och timmen är sen! Ja, det skulle duga, tänkte prästen belåtet och nickade lite för sig själv.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den unga paladinen såg ut genom det smutsiga fönstret i rummet hon fått på värdshuset. Det var en stor dag för henne, även om denna plats inte såg mycket ut i det dunkla skenet Vargås speglades i. Trots allt var detta hennes första uppdrag som hon tagit på sig själv och inte i en mästares närvaro. Första gången hon själv rörde sig utanför templet eller hade vägledning. Nu var det hon som skulle fatta besluten, hon som skulle väga människors liv. Tanken var hisnande, även om hon hade bekantat sig med den de senaste tolv år hon spenderat först i Caras Idhrenin, och sedan i Templet i Hannadon.

    Paladin Ithia var hennes namn nu, trots allt hade hon fått den officiella titeln bara några dagar sedan. Och det hade för alltid separerat henne från sin familj och sitt efternamn – Insarih, en betydande adelssläkt i Iselem. Men medan hennes magiska förmågor hade tagit henne till Caras Idhrenin hade inte rådet bedömt henne kraftig nog att skolas, och inte svag nog för att anses harmlös. Två alternativ hade stått kvar, att klara det fysiska test som krävdes för att få bli en paladin, eller att de skulle separera hennes länk till magin för alltid. Det andra var ett hemskt alternativ, som gjorde många apatiska och frånvarande. Det var med ren viljestyrka hon klarat sig, och nu tolv år senare var hon en av de få kvinnor i Paladinordern.

    Det var en konstig kombination – en kombination många rynkade näsan åt – att härstamma från Iselem och tjäna i Paladinordern i Athals namn. Men i hennes sinne var Athal densamme som Sharah. Det var inte alla som delade hennes tankar dock. Men hon var något av ett udda lamm även bland Iselems folk, då hon var en av de få som hade ljust rakt hår snarare än det vanliga mörka lockiga. Och även om hon vuxit upp med fördomar var hon rädd för hur seriöst hon skulle tas nu ensam utan en äldre mästares auktoritet.

    Hon hade inte någon matlust denna morgon, för snart skulle hon träffa prästen Afselius. Mästarna hade varnat henne om att han skickat brev till ordern i flera år, och att detta besök var mest för att få ett avslut på hans eviga brevflöde. Det skulle vara ett bra första uppdrag för henne, något som inte var så allvarligt. Så hon började ta på sig sin nya rustning som ordern gjort åt henne. Det var den enda ägodel hon hade, och det skulle ta flera år innan hon betalat tillbaka den med att tjäna ordern. Med hjälp av några enkla besvärjelser tog hon den på sig, trots allt fanns det många spännen hon inte kunde nå själv och där kom magin in behändigt.

    Ithia sneglade i spegeln då hon var klar, och kunde själv erkänna att hon stod som en väldigt slående figur, en sådan att hon knappt kände igen sig själv. Trots allt hade hon vuxit upp med fina lätta iselemska klänningar, och nu stod hon i en vit rustning, med en vacker vit rund sköld över ryggen och ett vackert långsvärd dekorerat med Athals emblem i bältet. Hennes mörka hud stod i stark kontrast mot den ljusa rustningen, hennes ljusa hår och hennes grå ögon. Lite kritiskt såg hon sig i spegeln, så där som bara någon som vuxit upp bland adeln kunde, och bestämde sig för att låta sitt långa blonda hår hänga fritt. Trots allt skulle hon knappast strida idag, och det skulle se mer dramatiskt ut då hon träffade prästen. Kanske skulle han respektera henne mer då?

    Som yngre hade det varit outhärdligt att gå omkring i rustning, men de åren hon varit i träning hade gjort henne stark och hon verkade inte tyngd av den då hon tog sig ned för trapporna – medveten om blickarna hon fick. Trots allt var det sällan – om någonsin – en paladin besökt Vargås och dessutom en kvinna… från Iselem.

    Men hon lät det inte störa henne, utan gick längs med byns huvudväg mot platsen hon blivit instruerad att träffa prästen. Till sist såg hon honom där, vid en trädstock med ryggen vänd mot henne. Athal och Sharah, ge mig styrka… tänkte hon för sig själv, innan hon tog till orda.
    ‘Fader Afselius?’ frågade hon då hon var nära nog, och försökte låta självsäker. Så som hennes mästare brukade göra då han talade med folk. Med åren hade hon lärt sig att tala Karmanska så gott som perfekt, så det var åtminstone till hennes fördel.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Med händerna knäppta bakom ryggen betraktade han med ett auktoritärt leende pöbeln som irrade fram och tillbaka med korgar och små vagnar. De flesta hälsade kort på honom då de passerade och han nickade vänligt mot dem och hälsade med den ena efter den andra versen om Athal. För visst skulle de snart räddas undan från det mörker som lurade i skogen. När han hörde sitt namn så vände han sig lugnt om med samma, lite självgoda, leende.
    “Ja, mitt barn?”

    Orden fastande i halsen på honom och leendet bleknade vid första anblick av denna… kvinna… i rustning…? Han försökte behålla minen och log tappert, men det blev ett väldigt ansträngt leende.
    “Hur kan jag hjälpa… dig?” Hans blick studerade henne från topp till tå och fastnade vid svärdsknoppen och Athals märke. Han blinkade förvirrat, både mot den glänsande vitheten av rustningen, men också för han inte förstod varför denna kvinna bar samma utstyrsel som en paladin. Inte för att han hade träffat många i sina dagar, men det skulle han aldrig erkänna. Inte kunde det här vara… nej, aldrig att detta var paladinnen. Det måste vara en väpnare.

    “Åh, jag förstår…” Sa han lite lågt och harklade sig. “Du har ett meddelande från din mästare skulle jag tro?” Det belåtna leendet var tillbaka, även om förvirring syntes i hans ögon. När själva chocken lagt sig så noterade han även den mörka huden som dolde sig under det ljusa håret och rustningen. En dålig smak fyllde hans mun och han krökte lite på överläppen i misstycke. Var hon förutom kvinna även Iselemsk?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia hade kunnat förvänta sig en sådan reaktion, det var nästan för förväntat. Men vad skulle hon tro från en präst någonstans här ute på landsbygden som aldrig sett något annat än denna lilla by han bodde i? Hon var ung, så hon kunde förstå att han trodde hon bara var en lärling, men ändå var det svårt att missbedöma hennes rustning för den som tillhörde en lärling till en fullärd paladin. Ett ögonblick kände hon mörk ilska inom sig, och kände sig varm om kinderna. Tur nog syntes inte hennes ordnad så väl mot hennes mörka hud. Men hon kunde inte göra annat än att samla sig, trots allt var det inte Athals väg att känna vrede eller ilska över hans okunnighet. Han gjorde trots allt bara så gott han kunde.

    ‘Fader Afselius.’ började hon igen. ‘Frågan är väl snarare hur jag kan hjälpa dig? Ni har skickat flera meddelanden till min order om bistånd, och nu har de skickat mig. Mitt namn är Paladin Ithia.’ sa hon enkelt, och gjorde Athals tecken över hjärtat. Hon kunde notera att flera nyfikna bybor börjat följa med vad som stod på där på stadsmitten.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Paladin, hon? En otrogen från Iselem? Även han gjorde Athals tecken över hjärtat men den något misstroende minen tydde på att det snarare var för att avvärja ondska än som en gest till henne. Templet måste ha sjunkit långt från sin tro i ren desperation. Det tog ett par sekunder för Fader Afselius att samla sig och han harklade och grymtade lite medan han rättade till sina kläder. Han kunde känna ilskan bubbla upp inom sig och hans kinder började bli röda. Vilken skymf mot honom att skicka detta skämt till Paladin till honom. Hah, det var säkert ett skämt!

    Afselius skrockade till men kom genast på sig själv och stammade snabbt fram “Jaha, jasså, Ja men såklart, välkommen till Vargås Paladin Ithia” Han viftade bort sitt skratt som om det varit mer åt sig själv, att han inte hade förstått det hela tidigare bara. Men den lite ilskna röda färgen djupnade på hans kinder och det självgoda leendet nådde inte ögonen där hans blick var nedlåtande.

    “Så bra du kommit, Paladin Ichia” Han sa medvetet fel namn och knäppte händerna över sin tunna till mage och nickade lite då han såg sig omkring, blicken lätt vilandes på de människor som passerade långsamt med nyfikna blickar.
    “Ja, som du vet har vi en ondska att fördriva ur skogen.” Han gjorde en konstpaus och höjde sedan rösten så de förbipasserande skulle höra “…Och leda tillbaka de arma själar som gått vilse tillbaka till Athals ljus”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithias ögon smalnade lite över det bemötande hon fick av honom, och trots allt försökte han inte ens dölja att han var nedlåtande och ohövlig mot henne. Det var inte svårt att gissa vad han tänkte om henne. Men hon lät inte hans ord och hans blick tynga henne, detta var en man som använde Athal för att själv få makt. Som hade kommit på sidan från vägen. Trots allt var det inte så att byborna skulle tjäna honom, det var han som skulle tjäna dem och hjälpa dem finna Athals ljus. Hennes tålamod började ta slut med hans sätt.

    ‘Låt mig göra detta väldigt klart för er, fader Afselius.’ fortsatte hon med väldigt saklig ton.
    ‘Jag är den enda som kommer att komma från Templet. Om jag bestämmer mig för att återvända eftersom ni inte är samarbetsvillig, kommer ni hantera detta ensam.’ så klart skulle hon inte göra det, och Templet skulle inte vara nådiga, men det visste inte han. Hoppades hon.

    ‘Jag föreslår att du berättar vad du vet, fader, och så ska jag döma detta ärende och se över ert problem.’ trots allt var hon hans överordnade i detta fall, med lagen på sin sida. Hennes grå ögon var fästa i hans, och det fanns en hårdhet där hos henne. Så klart skulle Ithia inte skada en präst. Inte utan orsak. Men att förolämpa en beväpnad paladin var inte klokt och det förstod de flesta.

    ‘Nå, fader Afselius?’ undrade hon. ‘Vad är denna ondska ni talar om? Era brev var så fyllda med metaforer och gudomliga termer att det var svårt att bilda en objektiv syn på det hela.’

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Afselius gillade inte hur hon talade till honom men dolde det väl bakom ett självgott leende.
    “Åh, men självklart Paladin Ichia, från mig kommer du bara finna samarbetsvilja ty jag är högst angelägen om att fördriva denna ondska” Iselemkräk. Hans röst var len och han sträckte ut armarna med en bugande gest men de där nedlåtande undertonen fanns kvar.

    Blicken for runt lite betänkande på de bybor som rörde sig omkring dem och han grymtade till.
    “Kom, ondskan har många spioner och här finns många nyfikna öron” Sa han lite lägre, allvarsamt. Han gav henne en kort blick och vinkade till sig henne då han började gå i den generella riktningen mot kapellet.

    De skulle dock inte behöva gå långt, knappt över det lilla torget innan gatan blev mindre befolkad och han kunde ta till orden igen, även om det fanns en viss motvilja.
    “Du har nog inte lagt märke till det Paladin Ichia, men såg du hur välfyllda korgar och vagnar bönderna har? Eller att vår helares residens numer säljer tyger? Jag säger det…. hon lurar in dem med falska hopp och ond trolldom!” Han gjorde Athals tecken framför sig för att avvärja ondska. “Jag har sett en död man komma tillbaka till livet.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Hon sa ingenting åt hans ton, men himlade lätt med ögonen bakom hans rygg åt sättet han bar sig och agerade. Det var nog svårt för denna man som varit byns mäktigaste att möta kvinnor som var mer auktoritära än honom själv.
    ‘Man skulle tro att det är en bra sak att bönderna har välfyllda korger, och ifall helaren säljer tyger är det väl dennes ensak?’ undrade paladinen enkelt.
    ‘Men berätta mer om denna döde man.’ bad hon, troligen bara vidskepelse men man kunde aldrig vara för säker.
    ‘Vem eller vad är denna ondska du talar om?’ fader Afselius hade en tendens att tala runt ämnet, hon ville snarare ha direkta svar.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Afselius skakade hastigt på huvudet, händerna knäppta bakom ryggen och magen högfärdigt i vädret där de gick.
    “Det är inte normalt” betonade han “Andra byar har inte alls lika goda skördar eller så få sjuklingar som Vargås” Han grymtade lite för sig själv. “Allting började men den där förbannade halvalven.”

    Afselius stannade och vände sig till Ithia med vilda ögon.
    “Det var han, jägaren. Han kom tillbaka ser du, fast vi sökt efter honom i veckor. Han hade med sig henne, denna demon utklädd som en oskyldig helare” Afselius skakade på huvudet och mumlade någon avsvärjande vers.
    “Nu vallfärdar byborna in i skogen för att förtrollas av hennes mörka magi. Alla dessa skördar och hälsa… det är bara ett sätt för henne att få byborna på sin sida. Jag säger dig… snart kommer något ondskefullt att hända.” Hans blick smalnade av lite. Kanske denna Paladin i själva verket var häxan. Han ryste till  och såg ned längst kullerstensgatan.

    “Du kommer se det själv. Följ stigen in i skogen, och vid den första förgreningen tar du till vänster. När stigen försvinner så kommer du snart hitta… andra riktmärken.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia nickade lätt, så det började komma till hjärtat av problemet. Egentligen såg hon inget negativt över att byborna mådde bra, men en kvinnlig helare som var ett hot mot Afelius makt var ingen ny berättelse direkt. Oftast slutade det med att kvinnan anklagades för att vara en häxa och brändes på bål, förr eller senare. Högst sannolikt var det bara en kvinna som var lärd i världens sätt, och tagit med sig dessa kunskaper hit till denna håla. Men de vidskepliga var snabba med att peka finger på demoner så fort något märkligt hände som inte följde den “naturliga ordningen”.

    ‘Jag ska undersöka saken, fader Afselius, och återkomma med min bedömning.’ sa hon simpelt, trots allt hade hon redan blivit matt på hans prat och vände sig om för att lämna honom. Innan hon gav sig in i skogen efter hans beskrivning gick hon omkring i Vargås och samtalade lite med byborna, för att få en lite bredare bild av detta “ondskefulla” som prästen kallade det.

    Efter sina samtal bestämde hon sig det var dags för att se denna halvalv med egna ögon. Hon hoppades att det bara var en kvinna som var kunnig i örtlära och hur man brukade jorden. Om det var en olaglig magiker skulle det bli ett svårare ärende. Så hon följde stigen ut i skogen, och vid den första förgreningen tog hon vänster så som prästen beskrivit, och började söka efter dessa riktmärken han talat om.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    De flesta av byborna var motsträviga och vaga i sina beskrivningar, uppenbart var att de uppskattade denna läkekvinna men verkade rädda för att de skulle missta henne. Det var några yngre mödrar däremot som verkade vara i stor tacksamhetsskuld till läkekvinnan som glatt pratade om “Kessie” och hur hennes örtdrycker räddat deras barn från influensan, och att de varje månad gick för att ge kvinnan salt och spannmål. De var noga med att poängtera att kvinnan var harmlös och väldigt uppskattad i byn och gårdarna runt omkring.

    Där vältrampade stigar gav vika för blåbärsris och mossor stötte man snart på ristningar i träden, som varningar och bud om att vända tillbaka. Att ge sig av. Den som gjort dessa ville tydligen inte ha besök. Ju längre man gick in i skogen, desto tätare kom ristningar och snart även djurskallar uppsatta på ett sätt som säkerligen skulle skrämma bort en vilsen bärplockare.

    Kheezai hade gått sin vanliga runda i skogen och passerat alla de fällor hon satt ut för smågnagare. Idag hade lyckan varit med henne och två sorkar och en ekorre hade hon kunnat vrida nacken av och nu bar tillbaka mot sin lilla hydda. Som vanligt när hon strök omkring i skogen bar hon säckiga kläder och en stod mantel med tung huva, samt en mask i trä med endast två svarta hål för ögonen. Om någon skulle överraska henne skulle de då inte se hennes mörka hy och vita hår, utan hon skulle få tid att höja sin illusion av den blonda halvalven Kessie.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia betraktade de utspridda varningsskyltarna och benen med morbid fascination, och hon kunde inte neka att åsynen av dem fick hennes blod att pumpa lite snabbare. Hon hade så klart varit i farliga situationer under sin träning, men hon hade aldrig konfronterat vad som kunde vara en märklig skogshäxa förr. Men hon gissade att det mesta var mest för syns skull, och skulle sannolikt skrämma bort de flesta vidskepliga bybor. Men hon var en paladin, och hon fann styrka i att veta att Athal var på hennes sida. Ljuset skulle skydda henne.

    Till sist dök hyddan upp så som den beskrivits för henne, och lite vaksamt såg hon sig omkring. Än så länge hade hon inte aktiverat några fällor, om sådana fanns, men hon hade också varit försiktig. Det verkade som om ingen var hemma, eller åtminstone såg hon inga eldar och ingen aktivitet kring hyddan just då. Och den var inte mycket att se på.

    ‘Kessie?’ frågade hon, och försökte att inte låta hotande. Och hon hade ju en ganska fager röst, som de flesta inte skulle associera med en krigare innan de såg henne. Det var det enda namn hon fått av byborna, och kanske det skulle hjälpa henne att komma närmare denna person.
    ‘Mitt namn är Ithia, och jag vill bara prata.’ sa hon, lite högre. Kanske hon var någonstans i närheten?

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Kheezai rörde sig tyst genom skogen, ty de minsta ljud, även det hon gjorde själv, kunde få henne att rycka till. Hennes nerver var minst sagt på helspänn alla vakna timmar om dygnet, förutom då hon var i sin hydda. Där kände hon sig säker. Så när skogens tystnad bröts av en röst frös hon till på stället, inte långt från sin hydda men ännu kunde hon inte se den mellan träd och snår. Hade rösten varit riktig eller var det bara i hennes sinne?

    Varsamt började hon gå igen, väldigt långsamt mot sin hydda. Där kom det igen och hon ryckte förskräckt till. Men orden var tydliga och när hon hörde sitt alias, som endast byborna kände till, slappnade hon av en smula. Det lät som någon av kvinnofolket, de hade säkert kommit för råd om något kärleksproblem. Hon fnös inombords. Kärlek, vad var det? Kheezai kunde snar skymta hyddan och trädde försiktigt fram över mossan. Även fast hon bar sin kappa och mask hade hon redan höjt illusionen som gav henne det där vardagliga, halvalviska utseendet.

    “Ja?” Svarade hon kort, rösten misstänksam då hon klev ut i den lilla gläntan. Åsynen av en glänsande rustning fick henne dock att stanna tvärt och sjunka ihop som ett skräckslaget djur.
    “Vad vill du? Vad gör du här?” Väste hon fram bakom masken av trä. Hon tänkte inte alls på att hon måste se minst sagt olustig ut med sin stora kappa, trämask och tre döda gnagare hängandes ur ena handen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia insåg att hon kunde göra en ganska hotande bild, men samtidigt var hennes uppsyn mer dramatisk och vacker än hotande och överväldigande. Däremot blev hon nästan lika skrämd av kvinnan som dök upp med sin mask av trä, kappa och hennes byten. En vision av en skogshäxa, så som den beskrevs i en saga. Förutom att hon inte verkade ha en lång näsa fylld av vårtor. Men vem visste vad som dolde sig där bakom masken? Hennes hjärta slog, inte för att hon blev speciellt rädd men mer för att kvinnan som kallade sig Kessie smittade av sig av sin egen rädsla och stress.

    Så varsamt och icke-hotande som möjligt höjde hon sina händer för att visa att hon inte tänkte dra vapen.
    ‘Lugn, jag vill dig inget illa.’ sa hon. Nå det återstod att se, hon personligen ville inte denna kvinna något illa men om det var så att hon var en olaglig magiker skulle hon vara tvungen att rapportera det, eller hantera ärendet själv.

    ‘Jag är bara här för att tala. Kan vi göra det?’ frågade hon, vänligt och försökte sig på ett milt leende. Inget som visade tänder eller något, men ett sött leende på hennes mörka hud. Skulle man se på henne snabbt kanske hon liknande en mörkeralv lite. Ithia hade inte så mörk hy som de flesta mörkeralver hade, men kontrasten mellan hennes mörka hud och det ljusa håret påminde åtminstone om mörkeralverna med en snabb snegling.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Blotta förskräckelsen av någon med rustning och svärd gav vika för en plötslig ilska och i ett ögonblick var hon nästan på väg att dra sin dolk. Men hon hann knappt flytta handen innanför manteln innan hon insåg att det inte var någon av hennes fördömda systrar, även om det dunkla ljuset i skogen spelat henne ett spratt. Hennes hjärtslag dånade i öronen och hon sträckte långsamt på sig då hon försökte lugna sina nerver, men gjorde ännu ingen ansats att fortsätta framåt.

    “Tala om vad? Tala får ni göra med varandra, här finns bara örter.” Rösten darrade lätt och hon fuktade läpparna nervöst bakom masken. Hon började långsamt röra sig framåt, men mer i en halvcirkel runt främlingen som för att undvika henne.
    “Du är inte från byn. Vart är du ifrån? Hur hittade du hit?” Det var nästan som att hon fräste ut orden, rösten fortfarande darrig.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithias ögon for på grund av sin träning till kvinnans vapen, och hon fortsatte hålla upp sina händer för att visa att hon inte ville något illa. Då kvinnan framför henne till sist började tala slappnade hon av lite. Det var många frågor som mötte henne, och det var uppenbart att Ithias närvaro upprörde henne.
    ‘Jag är en paladin, utsänd av Templet i Hannadon. Vet du vad en paladin är, Kessie?’ undrade hon. Hon var osäker på denna kvinnas mentala tillstånd, trots allt hade hon blivit totalt ifrån sig då hon sett en främling  där.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Kheezai fortsatte vaksamt att passera kvinnan i en halvcirkel och stannade vid det sneda räcket som hon byggt vid hyddan. Där hängde hon upp gnagarna, ansiktet fortfarande halvt vänt mot kvinnan. Hon begrundade kvinnans, Ithia var hennes namn ja, ord för ett ögonblick.
    “Ja.” Nej. Jo, det fanns någonting långt bak i hennes minne. Kunskap hon gömt undan och begravt i det mörker hon så gärna ville förtränga. Hon grinade illa bakom masken då tryckte undan de smärtsamma minnena. Sen samlade hon sig, kvinnan var ju inte från Dar Zakhar i alla fall, så hon kunde knappast vara ett hot. Kheezai samlade sig och vände sig mot gnagarna som hon betade lite disträ på där de dinglade från räcket.

    “Är du här för att ge mig en uppläxning om att det inte är Erethil som är skaparen utan Athal?” Frågade hon sedan, rösten kylig. Långsamt tog hon av sig trämasken och fällde ned den stora luvan och vände sig tillbaka mot Ithia. Hennes hy var ljus, håret smutsblont och hennes ögon bruna. De spetsiga öronen stack fram under håret som var ganska tovigt.
    “Som du ser är jag av alvblod och min mor fostrade mig i Erethil’s ljus. Men jag fördömer inte er gud, även om det är en man” Blicken var skarp och orden kom så plötsligt lätt, nästan som om de var inövade. Hon bet sig lite lätt i läppen dock och ångrade sina sista ord. Kheezai svor inombords, det var klumpigt sagt. Men med tanke på hennes uppväxt så gick det helt enkelt inte att se män som någonting mer än lägre stående.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia betraktade henne vaksamt men lugnt, och gjorde sin egen bedömning om henne över alla små rörelser hon gjorde, över sättet hon talade. Detta var, utan tvekan, en person som inte ville vara en del av samhället. Kanske en som flytt från det. Men ändå hade hon valt att bosätta sig nära en by, och inte långt ute i vildmarken där ingen skulle störa henne. Så det fanns något i henne som gjorde att hon ville vara nära personer. Åtminstone på något plan. Åt hennes ord log hon lite.

    ‘Nej, jag är inte här för att ge dig en uppläxning över vilken gud du dyrkar.’ sa hon enkelt. ‘Det vore lite magstarkt från mig. Jag må vara en paladin i Athals tjänst, men jag är uppvuxen med fel gudar och får fortfarande idag sota för det varje dag.’ förklarade hon enkelt, trots allt hade hon inget behov av att berätta om sig själv.

    Hon fortsatte le vänligt då Kessie tog av sig masken och tog av sig sin huva och studerade hennes ansikjte. Det var ändå något, där undermedvetet, som sa att det var något som inte stämde. Men vad det var kunde hon inte placera fingret på. Hennes hårda ord förvånade henne inte direkt, religion hade en tendens att ta fram sådana känslor.

    ‘Jag är faktiskt här för att prästen i byn, fader Afselius, skickat ett konstant flöde av brev till Templet om dig.’ sa hon.
    ‘Mellan dig och mig verkar han okunnig och avundsjuk på att du hjälpt byborna, och tagit ifrån honom hans monopol på att vara byns stödpelare.’ hon tog ett andetag och funderade hur hon skulle förklara det så Kessie inte fick panik.
    ‘Jag har högre rank än honom, och bedömer jag att hans anklagelser är felaktiga kan han inget göra. Därför vill jag tala, så jag vet vem du är och att byborna inte är i någon fara. Det är mitt arbete som paladin att skydda folk som inte kan skydda sig själva.’ hon såg vänligt på Kessie och försökte att inte se farlig ut trots sin utstyrsel.

    ‘Låter det som något du kan tänka dig göra, Kessie? Sätta dig ned och prata lite med mig? Om allt går väl kommer Afselius inte kunna vara en nagel i ögat mer, för jag gissar att han gjort ditt liv besvärligt?’

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Kheezai betraktade henne för ett ögonblick, ansiktet uttryckslöst och hon verkade knappt ta notis på pratet om gudar. För henne var ju religionerna i världen endast inövat, inlärt. Det kunde omöjligt finnas någon form av gudomlighet när det fanns en sådan ondska som…  hon rös plötsligt till och vände sig tillbaka mot gnagarna. Aldrig att hon ens skulle tänka det där namnet! Hon fortsatte att peta lite på gnagarna, som om hon väntade på att Ithia kunde ge sig av.

    Så frustade hon till i något som kunnat vara ett skratt när Ithia nämnde den där förbannade prästen. Han hade minsann strykt runt i skogen men aldrig vågat sig förbi de kranium hon satt upp för att avskräcka människorna. Men ändå kom dem… Hon frös till av Ithias ord. Att hon skulle vara en fara för byborna? Blicken sjönk till hennes klena och beniga händer. Dessa händer som inte ens mindes tyngden av ett svärd…

    “Det är människorna som kommer hit. Jag vill inte att de ska komma, men ni är envisa ni människor. Alltid sjuka, alltid ledsna… Jag vill bara vara ifred.” Hon fortsatte att mumla något osammanhängande och såg sig över axeln på Ithia.
    “Du säger själv att den där mannen är okunnig. Nå, ser jag ut som en fara?” Det ryckte lite i ena ögonlocket på henne och hon fuktade ilsket läpparna.
    “Jag har aldrig gjort något ont mot er…” Tonen gick över till väldigt sorgsen och hennes humör verkade verkligen ändras med varje andetag.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ithia fortsatte betrakta kvinnan med sina grå ögon, och höll sig väldigt stilla. Att människorna kom dit förvånade henne lite, men samtidigt var människor nyfikna. Och om denne kvinna hjälpt en för att bli av med den hade ordet säkert spridit sig snabbt. Såg hon ut som en fara? Kanske inte, men skenet kunde bedra. Lite halvgalen verkade hon däremot, och det kunde lätt bli farligt.
    ‘Jag vet att du aldrig gjort något ont mot mig. Och så som jag förstått det verkar du ha hjälpt många i byn med sina problem. Det tyder på annat än ondska, som fader Afselius beskrev det.’ sa hon lugnt, och försökte visa att hon var på Kessies sida.

    ‘Får jag komma in, så vi kan sätta oss ned och prata? Jag kan ta av mig min rustning och mitt svärd, om det gör dig mer avslappnad. sa hon. Det var inte direkt protokoll, men hon ville lösa denna situation fredligt om hon kunde.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 229 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.