Post has published by FruVider
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 27 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    “Det är dags för mig att lämna Kaelred” Den långa mannen iklädd Kaelreds röda och svarta rustning böjde sig ned för att placera en kyss på sin frus panna. Hon såg upp på honom med en besviken blick och suckade samtidigt som hon tog sig för den stora magen.
    “Du kommer missa din sons födelse.” Muttrade hon vilket fick honom att skratta högt och ta tag om hennes kinder och ge henne ytterligare en kyss, nu på munnen. Kvinnan försökte vrida sig bort men ett leende kunde skymtas på hennes läppar.
    “Jag kommer tillbaka snart” skrattade han och lutade sin panna mot hennes. En liten och ljus röst fick dem båda att slita sig från sin omfamning och se ned på det lilla flickebarnet som stod med armarna i kors bredvid dem.
    “Jag vill ha en lillasyster” Upprepade hon sig och putade med underläppen. Det fick mannen att skratta igen och med en svepande rörelse plocka upp den lilla flickan och hålla upp henne med ena armen.
    “Och då är det en lillasyster du ska få” Skrattade han och hon fnittrade till förtjust innan hon la armarna om hans nacke.
    “Jag kommer sakna dig pappa” Viskade hon med ansiktet begravt mot hans hals.
    “Vi kommer alla tre att sakna dig Lucas. Gör inget dumt” Den höggravida kvinnan såg uppmanande på honom och Lucas log mjukt tillbaka. Med sin fria hand strök han undan en blond hårslinga som slitit sig fri i en friska vinden från hennes kind.
    “Som att reta en gravid kvinna?” Han skrattade åt hennes mordiska blick hon gav honom och satte sedan ned sin dotter på marken.
    “Kom igen Nilla, säg hej då till gamle farmor nu” Han nickade mot alvinnan som stod vid droskan intill dem. Hennes vackra och ungdomliga ansikte kunde inte avslöja att hon var någons gamle farmor och hon omfamnade den lilla flickan. Lucas betraktade dem för ett kort ögonblick innan han vände sig tillbaka till sin fru och la händerna mjukt om hennes axlar.
    “Katarina… jag kommer tillbaka innan du ens hinner blinka.” Hon besvarade hans leende svagt men ögonen hade börjat fyllas upp av tårar. “Några år  på vägarna norr om Nirai och skydda handelslederna… Du kommer ha fullt upp att fostra våra barn. Det kommer gå snabbt” Ett uppmuntrande leende prydde hans läppar och han omfamnade henne igen.
    “Lucas, det är dags. Vi måste ge oss av” Det var hans farmor, alvinnan, som kallade på honom och han tog motvilligt ett steg från sin fru. Lucas gav sin fru och dotter ett sista leende innan han gick bort till sin häst som en stalldräng hållit åt honom. Sällskapet var litet, några hussoldater med familjen J’lothains vita och röda baner, droskan dragen av två hästar med Älvskogens gröna och vita fana fladdrande i vinden. Hans farmor klev in i droskan och han satt upp på hästryggen. Bestämt samlade han ihop tyglarna och när sällskapet började röra på sig gav han en sista blick bak mot den stora gården och sin höggravida fru som stod med dottern Nilla framför sig. Han vinkade till dem en sista gång innan han vände blicken framåt igen.

    Året 1411 tredje tidsåldern led mot sitt slut och den friska men milda vintervinden blåste genom det annars bördiga landskapet. Sällskapet var på väg från Kaelred till Älvskogen, dit Lucas farmor Almathea skulle bosätta sig nu när drottning Alienna återvänt. Han själv hade i flera år stridit under Hus Valmont långt borta i öster och kriget i Karm. Fel sida hade det visat sig och besegrade av den Iselemska drottningen Akilas här hade han blivit ställd inför krigsrätt. Det var bara tack vare sina lojala mannar som han lyckats undkomma sitt straff och hans egna kung hade benådat honom om han kunde övervaka handelslederna norr om Nirai från orkräder. Så efter han eskorterat sin farmor till Älvskogen skulle det gå en båt från en av hamnbyarna där han sedan skulle gruppera i hästriket Mahadwen och hus Meoldars salar i Wendylm innan resan fortsatte västerut. Färden till Älvskogen och Aldiea var händelselös och behaglig, trots tyngden från Kaelreds röda och svarta rustning. Staden Aldiea var vacker, om än fortfarande under uppbyggnad. Lucas hade redan sedan tidig ålder lärt sig alviska och det vackra språket var som ljuv musik för öronen.

    “Jag har en sista gåva till dig kära barnbarn.” Avskedet med hans farmor var mer smärtsamt än med sin fru, då hon varit som en modersgestalt för honom genom sin uppväxt. “När du anländer till Wendylm, uppsök då hästmästaren Heldar. Min gåva kommer bära dig säkert genom alla dina strider”

    Kvällen innan sin avresa var ljummen och han hade tagit in på ett av värdshusen i staden. Men till skillnad från människors värdshus var detta mer som en kungahall med vackra utsmyckningar och pelare, träd som växte igenom salen och stora öppna fönster mot den dunkla skogen utanför. Han hade slagit sig ned vid ett bord med en karta utbredd framför sig, fingret följde långsamt handelslederna som var uppritade utanför Nirai. Han hade aldrig mött orker i strid tidigare men hade hört och läst historier om deras brutalitet och styrka. Det skulle definitivt bli någonting nytt. Fundersamt tuggade han på ett äpple och höjde blicken ut över värdshuset. Där fanns inte bara alver, utan flera äventyrslystna människor och andra knytt. Vid bordet intill honom reste sig en bredaxlad och tämligen berusad man, grep sin packning och tog farväl av värden innan han lämnade. Lucas tyckte sig höra någonting om “dags att dräpa nattmaran nu” och flinade för sig själv. Monsterjägare, vilket liv det skulle ha varit! Hans blick fortsatte att studera kartan och han tog inte notis av den lilla kappsäck som lämnats kvar under bordet intill där monsterjägaren hade suttit.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vem ville inte fly från vinterns rusk och kyla? Nästan en månad hade Gormkäft tillbringat i de Kaldrland, där dess kyla till och med hade tagit sig in i hans väska. Hans stackars fingrar hade nästan frusit till is! Nog fick vara nog och till slut hade han övertalat sina kompanjoner att överge den kalla norden och bege sig söder ut.

    Lite irriterat öppnade han sitt ena gräsgröna öga för att stirra på mörkret omkring sig i väskan. Vad var det för någon med en stor käft som väckt honom? Det lät bestämt som att Juniors stora käft, hade de redan kommit fram till Älvskogen? Resan hade varit lång och Gormkäft misstänkte att hans tupplur hade blivit längre än väntat. Typiskt. Inte för att tid var något han hade ont om. Han bara föredrog att vara vaken.  Den mörka läder väskan var allt för bekväm för att kunna hålla sig vaken allt för mycket. Att det var hans ålder som gjorde honom trött och sliten hade han svårt att inse eller förstå.

    De stela lederna knakade till lite och metallringarna på både svansen och öronen klingade till när han försökte få någon pli på hur han satt. Pergamentrullarna prasslade till och till slut hade han fått upp locket och tittade sig omkring.

    Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid allt ljus och en grimas som visade de få vassa tänderna han hade kvar täckte hela hans ansikte. Sedan drog han efter andan. Han kunde känna doften av vin, öl och magi. Älvskogen, ingen tvekan. Det silvergråa håret stod åt alla håll, tovigt och verkade nästan gå ihop med de stora ögonbrynen. Två trollöron stack ut från röran, klädda med mängder av guldörhängen som glimrade till i det dunkla ljuset i värdshuset.

    “Det första du borde tänka på med en nattmara är…” började skogstrollet och höll upp sitt krokiga finger, att hans kompanjoner hade begett sig utan honom var inget som han märkte i första hand. Varför skulle de få för sig något sådant dumt? Så tung var han väl inte.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Lucas tuggade fundersamt på sitt äpple, blicken vandrandes från kartans linjer till en annan pergamentrulle med historier från en välkänd alvkung som för flera hundra år sedan slagits mot orkerna. I hans huvud spelades flera tänkbara scenarion upp, hur orkerna skulle tänkas anfalla, vart, när och i vilken terräng. När han då plötsligt hörde en knarrig röst intill sig såg han upp mot bordet bredvid och höjde förvånat på ögonbrynen då ingen var där. Rösten kom från tomma intet. Nej, under bordet. Lucas lutade sig fram över sitt bord med munnen full av äpple och blev än mer förvånad när ett rufsigt trollhuvud stack upp ur väskan under bordet.

    Han svalde äppelbiten utan att tugga klart och ett leende sprack upp på hans läppar.
    “…Vad är det andra man ska tänka på med nattmaror då?” Frågade han och lutade roat huvudet mot ena handen då han såg ned på det gamla och rufsiga lilla trollet. “Det första förstod jag, men det andra får du nog ta om” Leendet växte sig bredare. Vilken lustig liten filur. Han hade aldrig träffat ett sådant litet troll tidigare. Det verkade som denna hade varit i sällskap med den berusade monsterjägaren som redan lämnat värdshuset, men istället för att säga något än så ville han höra fortsättningen på detta. En liten krabat som denna kanske borde hålla sig borta från så olustiga saker som nattmaror, tänkte Lucas och tog ytterligare en tugga av sitt äpple.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ögonen vande sig till slut till ljuset och han lade märke till att det inte var samma skäggiga Junior och Senior som stack huvudet under bordet utan detta var en ny person. Ett svagt ögonblick tycktes han ledsen och inne i sina egna tankar. Hade de återigen lämnat honom? Det var långt ifrån första gången som han blev lämnad kvar, men alltid tycktes de komma någon som fann hans kunskap till nytta – åtminstone för några månader. Han hade dock inte förväntat att någon skulle finna det som han sa intressant. Hade han verkligen hört rätt? Någon ställde honom en fråga?

    Det riktigt värmde inombords och ett brett leende dök upp i hans ansikte. Han sträckte på sig för att nicka lite instämmande i det som främlingen hade sagt. Vart var det nu han hade varit? Ja juste ja!

    “För att fördriva maran måste du tvinga maran till skogen. Antingen genom en gren från ett träd med en markvast, eller med en brygd gjord av trädets bark.” påpekade trollet och nickade lite stolt över att han kunnat ge svar på det som främlingen hade frågat honom. Kanske var det en sån där bandit som han hade läst någonstans om? Fast han såg inte allt för ilsken ut.

    Till slut bestämde han sig för att ta sig ut ur läderväskan och med lite besvär lyckades han komma upp på bordsytan. Den krokiga svansen hängde ner och guldringarna klingade då och då till. Han lade sin hand på sin bröstkorg och böjde respektfullt ner sitt huvud – så som skogstroll hälsade.

    “Gormkäft var mitt namn, ibland kallas jag bara för käften, eller käft.” presenterade han sig till slut.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Även om det lilla trollet inte hade det mest charmiga leendet med sina spetsiga tänder så smittade det av på Lucas som sprack upp i ett lika brett leende. Ögonbrynen var fortfarande höjda i lätt förvåning och förundran över krabaten. Han verkade verkligen sitta på en stor kunskap och Lucas nickade och tuggade på sitt äpple för att visa att han lyssnade när trollet fortsatte berätta om nattmaror och hur man fördriver dem.

    “Är det så? Jag visste väl det var svårt att bli av med kjoltyg” Han skrattade till åt sig själv och lutade sig tillbaka i sin stol då trollet kom upp på bordet. Nyfiket studerade han den lilla uppenbarelsen med dess långa svans och öron. Han verkade helt klart väldigt gammal, till skillnad från Lucas själv som knappt passerat 25 år.

    Undra varför han kallades käft? Lucas kunde redan nu ana det men gjorde samma gest tillbaka till Gormkäft.
    “Väl mött Gormkäft, jag är Lucas J’lothain, riddare från Kaelred. Men säg bara Lucas.” Han log och nickade mot skålen av äpplen han hade på bordet.
    “Varsågod, ta ett äpple. Jag tror ditt sällskap gick för att fördriva maran, men de lär väl vara tillbaka innan gryningen”  Lucas tvivlade lite på det, den ena hade varit väldigt berusad. Han tog ytterligare en tugga av sitt äpple och tuggade lite fundersamt innan han åter tog till orden.

    “Säg mig…” Han lutade sig fram med armarna korsade mot bordet “Har du mött orker någon gång? Jag ska resa norr om Nirai för att vakta handelslederna men har aldrig mött orker tidigare. Hur är de i strid?” Frågan var genuin och den skarpa blicken fokuserad.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Gormkäft filtrerade bort hans ord om hans kompanjoner. Om de inte kom tillbaka var det deras förlust. De hade haft äran att konka runt på Gormkäft allt för länge. Ögonen hamnade på Lucas armar. De tycktes starka nog att kunna bära all hans kunskap. Han var tyst länge nog att man skulle kunna börja tvivla på att skogstrollet hörde frågan. Till slut gav han ifrån sig ett lite hummande och satte sig ner på bordet med en liten duns så att tallrikarna och glasen klirrade till lite. Något fundersam lade han pekfingret och tummen mot sin haka.

    “Orker… Ja, ja! Det är svårt att få ork nog att slå dem. De är våldsamma och starka som träd. Däremot finns det en hel del träskallar bland dem” sa han med ett litet skrockande. Hans svans rotade omkring i väskan och fick snart tag i ett pergament som var en karta över Mar Gharok.

    “I mina ungdomens dagar råkade jag träffa några av dem. Han höll på att trampa på mig och hans fula ansikte skrämde nästan slag på mig!” utbrast han med ett litet skrockande som slutade med ett hostande och rosslande andetag. Att han inte var det vackraste ansiktet heller, var inget han tänkte på. Varför skulle han? Vem skulle inte falla för hans stotliga svans och de vackra glimrande guldringarna? Dessutom hade han silvrigt hår och rynkor som visade hans visdom och kunskap. En ovanlig egenskap för många, att vara lika vacker inuti som utanpå. Åtminstone var Gormkäft ödmjuk.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Lucas rynkade lite på ögonbrynen och skulle precis öppna munnen för att upprepa sin fråga då han trott trollet inte hade uppfattat den. Men då Gormkäft satte sig ned förstod han att trollet bara funderat och rynkan ersattes av ett leende och han nickade intresserat och tuggade i sig det sista av äpplet innan han la ifrån sig skruttet på bordet.

    “Hmm, är det så…” Lucas bet sig fundersamt på insidan av läppen, blicken följde automatiskt kartan som Gormkäft fiskade upp. Trollets beskrivning lät ju som de flesta beskrivningar han läst men sen var ju Gormkäft väldigt liten också. Att han kallade dem träskallar skänkte någon form av tröst för Lucas som log igen. Anekdoten fick Lucas att skratta och han lutade sig tillbaka i stolen.

    “Jasså!? Vilket öde det hade varit… ihjälskrämd av en ful ork” Lucas skrattade återigen, dels åt tanken och dels åt trollet som satt där på bordet och var allmänt underhållande i hela sin uppenbarelse. Det tog honom en stund att samla sig och han torkade sina ögonvrår från tårar med tummen innan han tog ett djupt andetag.

    “Nej du Gormkäft, du verkar ha varit med om en del.” Lucas fick harkla sig då skrattet fortfarande var nära “Du får gärna hålla mig sällskap till dina vänner kommer tillbaka. Jag ger mig av imorgon och även om jag är betydligt fagrare än en ork så kommer jag inte lyckas få med mig en alvflicka ikväll ändå. Så jag hör gärna fler historier från din ungdoms dar”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Kvällen blev ganska lång ändå och det var som om Gormkäfts mun gick i ett. Det var roande historier, när man hörde dem första gången. Turligt nog för skogstrollet var att han hade år på nacken nog att kunna underhålla med historier någon månad utan att upprepa sig. Till slut hade de bestämt sig för att ta sin skönhetssömn, Lucas kunde behöva den.

    Skogstrollet lade sig ner bland pergamenten, böckerna och kartorna. Inte lika mjukt som det som människorna var van med till säng. Men han fann det skönt, omgiven av det han tyckte bäst om. Kunskap. Han hade öppnat en bok och lade den som ett täcke över hans kropp. Läderväskan låg kvar under bordet morgonen dagen efter med. Att ingen hade kommit tillbaka till trollet var uppenbart, men skogstrollet själv verkade inte allt för brydd över det. Han hade funnit en annan axel som kunde bära honom.

    En rök pylm kom ifrån väskans båda öppningar och inuti väskan hade Gormkäft tänt på sin pipa. Doften av  gammal mossa kom ifrån pipan. En bra start på dagen. Ett sätt att rensa tankarna och påbörja en bättre dag och framtid.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Lucas fann skogstrollet minst sagt underhållande och hade gått till sängs med värkande kinder från allt skrattande. Men nästa dag skulle bli lång, så det var bäst att vila, även om Lucas säkert velat höra en till historia.

    Dagen hade knappt hunnit gry innan Lucas och hans fyra hussoldater var uppe på benen och gjorde sig redo för avfärd. Han fick hjälp att klä sig i Kaelreds röda och svarta rustning, om än en lättare än vad han kanske normalt klädde sig i. Hussoldaterna var klädda i lättare harnesk och deras hästar bar ingen rustning alls. Solen letade sig in genom fönster och pelare i värdshusets allrum då Lucas gick till bardisken för att betala för sitt uppehälle. Blicken gick automatiskt mot det bord som han suttit vid kvällen innan och mycket riktigt var Gormkäfts väska kvar under bordet.
    “Har trollets sällskap kommit tillbaka?” Frågade han och nickade mot den rykande väskan då han betalade värden som skakade på huvudet.
    “De är nog halvvägs till Kaelred nu, rykten går om att en wyrd förstör några bönders åkrar.” Lucas nickade fundersamt och tackade värden. Han dröjde sig kvar, blicken fundersamt på väskan.
    “Äh va fan” Muttrade han tillslut och gick bort till bordet. Han knackade på bordsskivan som man hade knackad på en dörr.

    “Gormkäft, är du vaken?” Dum fråga med tanke på den stickande pipröken som steg från väskan men det var mer av artighet. Lucas såg helt klart annorlunda ut denna morgon, med bröstplåt, ringbrynja och sitt långa bastardsvärd fäst vid höften.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Knackningarna hade fått röken att stanna upp och man kunde höra lite hostande från väskan innan den öppnades och Gormkäft tittade upp. Han blinkade några gånger för att vänja sig vid ljuset för att sedan se Lucas gestalt. Han gnuggade sig lite i pannan för att försöka få tankarna att börja. Vem var nu detta igen? Ja, juste ja! Mannen igår, en allt för trevlig fyr. Som i en hälsning höjde han pipan mot Lucas och sedan satte han den i mungipan igen.

    “Vem kan inte vara vaken nu? Din rustning bländar ju som solen själv” sa han och nickade åt den för att ge ifrån sig en kort utandning till skratt och lade till ett litet mörkt skrockande. Pojkvasken såg inte allt för dum ut ändå. Lite få repor i rustningen för att kunna vara allt för erfaren. Sedan hade han inte heller allt för många år på nacken. Skogstrollet rättade till sig lite så att hans krokiga svans hängde utanför väskan och sopade bort lite av dammet som fanns på golvet.

    “Och du är vaken – hoppas jag. Att gå i sömnen kan leda till oknytt annars!”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Lucas skrattade gott, det lilla trollet var minst sagt en rolig typ. Med ett djupt andetag samlade han sig och vilade händerna avslappnat mot svärdsknappen.
    “Det hade varit förargligt om jag fortfarande sov, det blir svårt att ta sig till Mahadwen då” Hans leende bleknade en aning och blicken gick bort mot alven vid bardisken innan han såg ned på Gormkäft igen med en liten suck.

    “Jag tog friheten att fråga efter dina kompanjoner. Det verkar som om de begett sig till Kaelred.” Lucas harklade sig och kliade sig lite fundersamt på det ensamma lilla ärr han hade längst käkbenet. “Jag skulle kunna ordna så du kan ta dig dit, du skulle kunna stanna hos min familj medan du försöker leta fatt på dem” Ett litet leende spred sig på hans läppar vid tanken på hans familj.
    “Jag vet att min dotter Nilla skulle tycka väldigt gott om dig, frugan däremot… du vet, gravid och jävlig. Men hon är hygglig nog.” Lucas skrattade till åt blotta tanken av det dåliga humöret hans fru haft senaste tiden.

    “Det om inte…” Hans blick gick fundersamt från Gormkäft ut mot skogen bortom fönstren. “… du inte har några andra planer på vart du ska ge dig hän”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att kompanjonerna hade gett sig av varit inte en allt för stor shock för Gormkäft. Det var inte första gången de hade glömt honom. Ibland undrade han om det egentligen var alla slag mot huvudet som hade skapat deras inkompetens, eller om det var deras mor som tappat dem när de var små. Allt för trevliga var de inte heller. Inte som unge Lucas här. Hade han erbjudit honom att stanna hos hans familj? Tanken gjorde så att han lade sina skrynkliga händer kring sin svans och drog den skyddande till sig. Småbarn brukade alltid dra i den. Små giriga händer.

    Några andra planer? Han hummade lätt innan han blåste ut lite rök som formade sig som små moln uppåt värdshuset tak. Inte fanns det sådana. Fast hade inte pojken talat om orker och annat oknytt. Kanske han behövde hjälp.

    “Det låter som om jag har ditt huvud att beskydda. Ananrs kanske din gravida kvinna kommer efter mig.” sa han med ett litet flin och en blinkning med ena ögat.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Lucas kliade sig lite besvärat i bakhuvudet då han insåg vad Gormkäft menade. Skulle han bli ansvarig för en liten gynnare som denna? Han var ytterst tveksam på om Gormkäft ens kunde bita eventuella angripare. Även om hans tänder visserligen såg vassa ut, så kunde de knappast ens punktera en apelsin. Med ett litet hummande sänkte han åter handen till svärdsknappen och sög fundersamt på insidan av läppen. Men… Gormkäft verkade ju trots allt klok, förhandlade han med sig själv och sprack upp i ett leende.
    “Ja, du vill inte ha en arg änka efter dig, då finns det ingenstans i världen som du kan gömma dig från hennes vrede.” Lucas skrattade åt sig själv och råkade dra in en del mossig rök vilket fick skrattet att tjockna i halsen och resultera i en rad hostningar. Hans röst var därför hesare och djupare när han med tårade ögon tillslut fick fram:
    “Vi ger oss av genast, jag hoppas du inte blir sjösjuk lätt”

    För blev man lätt sjösjuk så blev färden över Västbukten en hel symfoni i sjösjuka. Det varma havet blev stormigt av de kallare vindarna som drog in såhär års. Den enda ljuspunkten i resan var att den inte var alltför lång, mindre än en vecka till sjöss och de la snart till i en liten fiskeby söder om Wendylm. Bakom de små husen bredde sig det vidsträckta gräsmarkerna av Mahadwen, hästfurstarnas rike.
    “Äntligen fast mark under fötterna” Sa Lucas lågt till Gormkäfts väska som han slängde över axeln då de gick i land. “Välkommen till Mahadwen. Vi är en knapp dagsritt från Wendylm, så vi vilar inte förrän dess” Hans ord var menat inte bara till Gormkäft utan även de två hussoldaterna som fortsatt resan med honom. Den skarpa blicken svepte över fiskebodarna och de taniga människorna man såg ute i det gråmulna vädret. Det här var en plats de inte ville stanna på för länge, även om de gråa molnen i skyn hotade med regn.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    En bit mellan några hus kunde de se en figur som var på väg mot dem med målmedvetna steg. Denna person stack ut ur mängden med hästlängder då det uppenbarligen inte var en mahadwan. Inte för att det direkt bara var kvinnans utseende som avslöjade det, men främst var det kläderna hon bar som stack ut från de vanliga gröna och bruna färgerna här i regionen. Istället bar hon exotiska kläder som påvisade att hon var någon slags krigarmunk från Nirai.

    Tygerna som gick i mörkgula och gråa färger var tätt fästa kring överkroppen med bälten och spännen, medan de var lösa vid överarmarna över att övergå till läderband bundna runt underarmen. Midjan neråt var tyg som fladdrade i takt med hennes rörelser, och under kunde man skymta byxor och tygskor som var tätt bundna om fötterna och benen med läderband och vid höften fäst i ett av läderspännena som gick över bröstkorgen hängde ett svärd i ett intetsägande fäste.

    Allting kring henne var enkelt, tygerna, hennes utseende, men samtidigt fanns det en målmedveten graciösitet och ett ovanligt lugn över personen som närmade sig dem. Till sist stannade hon framför dem, och med händerna knäppta framför sig bugade hon sig ceremoniellt. Framför Lucas för att vara mer exakt. Att hon var från Nirai var det ingen tvekan om, med de karaktäristiska sneda ögonen och det kolsvarta håret som var bundet i en krigarknut vid bakhuvudet. Att hon var ung var uppenbart, men hennes ålder var svår att placera, knappast mer än tjugofem. Ett sött ansikte, men kläderna och utstyret hon bar påvisade att hon inte helt var vad hon såg ut att vara.

    ‘Väl mött, Lucas J’lothain.’ sa hon med en stämma som kanske var lite mörkare än vad man skulle förvänta sig från en ung kvinna.
    ‘Zeredairådet sänder sina hälsningar, och har skickat mig för att bistå i ert uppdrag.’ sa hon, lite kryptiskt, men rakt på sak. Hur de kunde veta vem han var och vad han hade för uppdrag var en annan fråga. Hon talade det allmänna språket väl, men med en lätt niraiansk brytning. Det var vid nämnandet av Zeredai som de flestas öron skulle spetsas till, trots allt var detta en legendarisk order av krigare med mytomspunnet rykte, och få utanför Nirai hade någonsin sett en.

    ‘Mitt namn är Catea Sedana.’ presenterade hon sig, och bugade sig än en gång, och riktade sin blick till Gormkäft.
    ‘Väl mött även till dig.’ hälsade hon neutralt, då hon inte visste trollets namn, men man fick ändå ge henne lite berömmelse för att inte reagera med höjda ögonbryn över varelsens närvara.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Blicken föll naturligt på kvinnan som närmade sig och Lucas tystnade, osäker först om hon närmade sig med vänskapliga eller fientliga intentioner. Men så snart hon bugade sig gick den avvaktande minen över i ett leende och han gjorde samma gest tillbaka till henne. Det var med oblyg nyfikenhet som han studerade henne från topp till tå och vid nämnande av Zeredairådet höjde han något på ögonbrynen. Zeredairådet… Han mindes de få texter han läst om dem under sina skolår. Varför skulle de vara intresserade av att jaga bort några orker? Lucas yttrade dock inte frågan, det skulle säkert visa sig för eller senare.

    “Väl mött Catea, och mina tack till Zeredairådet” Lucas hade alltid varit bra på språk och det var endast en liten annan betoning på r:en som avslöjade att han kom från Kaelred. Med ett varmt leende gjorde han en gest bakåt mot de två hussoldaterna som gjorde i orning hästarna. “Välkomen till vårt lilla följe. Jag har hört ni har ett orkproblem där i norr” Han kunde inte låta bli att skratta lite och höll upp Gormkäfts väska en aning från axeln.

    “Det här är Gormkäft, men han kallas ibland bara för Käft… eller käften” Lucas log och såg från Gormkäft till Catea och sänkte sedan rösten. “Du kommer snart förstå varför”

    “Vi ger oss av genast till Wendylm så du får gärna berätta mer om varför du kom hela vägen hit och inte väntade på oss i Nirai” Hans röst var vänlig men där fanns en allvarligare underton och glimten i hans ögon var nästan retsam. Såklart gick tankarna runt när självaste Zeredairådet skickade någon över ett helt rike för att möte upp en simpel Kaelisk riddare.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Resan gick bra för Gormkäft, det kändes inte alls långt. Det kan ha varit för att han somnat och inte riktigt vaknat förrän han hörde kaptenens rop om land i sikte. Lite nyfiken som han var, hade han redan från när de gick på plankorna i land tittat upp ur väskan och betraktat det gröna landet framför sig. Det var ett tag sedan han hade satt sin fot i Mahadwen, eller ja, det var väl egentligen någon annans fot.

    “Angenämnt, angenämnt min Niraianska dam” sa han med ett brett och nästan tandlöst leende och viftade något med sin svans som en hälsning. Det var en trevlig överraskning att se något annat än kvinnans fötter och han tycktes inte helt höra Lucas pik till honom.

    “Precis som Lucas säger, Gormkäft är namnet! Perfekt att du har kommit till Lucas räddning, hans rustning är lite för blank för hans egna bästa, tycker du inte? Men hans hjärta är på rätt ställe åtminstone.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Catea verkade inte medveten om den blick Lucas gav henne från topp till tå, utan nickade bara på ett formellt vis då han presenterade den lilla krabaten. Hon verkade inte en person som skämtade så mycket, men hon unnade sig ett litet leende åt Gorkäfts sätt att tala.

    ‘Jag får ta ditt ord för det. Trots allt har jag aldrig träffat en riddare i rustning förr.’ sa hon och gav Lucas en blick innan hon vände sig om mot vägen.
    ‘Låt oss inte ödsla mer tid då.’ hon var en effektiv person, som gick rakt på sak, men det var så de tränades vid Zeredaiordern. Inte att vara förhastad, men snarare att vara beslutsam och säker på sitt mål. Medan de gick tog hon till orda igen.
    ‘Rådet har sett din väg,  och konstaterat att du har en viktig roll att spela i konflikten. Zeredaiordern arbetar för fred, och det kanske finns en lösning som avslutar konflikten. De såg också att du skulle ha svårigheter att nå fram till Nirai utan bistånd, och därför är jag här nu snarare än senare.’ förklarade hon. Hur hon kunde veta, eller tro sig veta allt detta, blev osagt men det fanns ingen tvivel i hennes ord. Men det fanns något kring henne som sa att hon verkade veta mer än vad hon påvisade.

    ‘Så, vad är dina förmågor, herr Gormkäft?’ frågade hon, även om hon talade det allmänna språket bra förstod hon inte riktigt det roliga med krabatens namn, och uttalade det som vilket namn som helst, med lite besvär att uttala namnet flytande.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Gormkäfts ord fick Lucas att skratta och han skakade lite på huvudet som om han inte kunde förstå vad han nyss sagt. Vilken liten rackare! Mer än så bekom det honom inte och blicken gick från Catea och upp över vägen. Hennes raka och effektiva sätt fick honom att höja lite förvånat på ögonbrynen men sedan le belåtet då de började gå upp längst vägen.

    “Svårigheter… vad för svårigheter?” Han hade begrundat hennes ord och hade en lite bekymrad rynka i pannan. “Jag förstår inte riktigt” Han gjorde en liten besvärad grimas och skakade på huvudet, hennes förklaring lämnade honom bara med fler frågor än svar. “Kan du ta om det där?” Ett leende prydde hans läppar men den där besvärade uppsynen fanns kvar och han kliade på ärret över sitt käkben, en vanlig ovana när han tänkte för mycket. Men av någon anledning fick han känslan av att detta var den enda förklaring han skulle få och att han kanske fick nöja sig med det. För stunden i alla fall.

    “Vi behöver ordna en häst åt dig, om du inte redan gjort det” Sa han mer till alla i allmänhet och slängde en blick över axeln och på de två unga hussoldaterna som skyndade efter med deras tre hästar. Blicken vändes ned mot Gormkäft och han sprack upp i ett retfullt leende.
    “Ja, Gormkäft, berätta…!”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att det fanns ett retfullt ansiktsutryck på Lucas och att det förmodligen var en pik, var inget som Gormkäft lade märke till. Istället sträckte han på sig lite grann och det nästan tandlösa leendet syntes och han gjorde en gest framför sig.

    “Även om det inte ser ut så, så har jag många år på min nacke. Flera århundranden av kunskap!” sa han, nästan lite stolt och nickade åt sina egna ord. Ja, för så var det ju. Även om man kunde bli förblindad av hans skönhet och ungdomlighet. Men ödmjuk som han var, och säker i sig själv, kunde han avslöja att så inte var fallet.

    “Till er tjänst, så klart!”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Catea betraktade Gormkäft medan han berättade om sina förmågor, och hon tog det seriöst nog att ge flera nickningar som visade att hon nickade.
    ‘Jag är tacksam för dina tjänster, herr Gormkäft, jag är säker på att de kommer att komma till nytta.’ sa hon vänligt för att sedan vända sin uppmärksamhet till Lucas och hans frågor.

    ‘Oroa dig inte, sir Lucas, inte ens en Zeredai reser utan häst så långa avstånd då tiden är pressad.’ sa hon och som om hästen bara väntad på att bli kallad kom en brun märr springandes mot dem och stannade vid henne, för att låta henne ta hästens tyglar och leda henne. Denna märkliga uppvisning av hästen verkade inte bekymra Catea.
    ‘Kort och gott har jag sett flera av de val du kommer stå inför, och flera av dem skulle leda till din död innan du kom fram till ditt mål. Jag är här för att se till att det inte sker.’ förkunnade hon, som om hon förklarade enkel matematik.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 27 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.