- This topic has 7 replies, 2 voices, and was last updated 5 år, 5 månader sedan by
.
-
Det fanns platser som Enhanda återbesökte ofta. Celeras, självklart, den mest fantastiska staden i Talanrien. Zirthimar och Nirai, unika platser på sitt eget vis. Ett ganska stort antal platser, egentligen. Han var trots allt en handelsman, och att vibehålla sitt ryckte lite varstans tycktes propert. Men om det fanns en plats han inte var så förtjust i att återbesöka så var det Caras Idhrenin, även om han ibland kände sig tvungen. Det var här han blivit upplärd som “magiker”, även om han inte direkt såg sig själv som en. Det var också här han ofta kunde få tag på diverse texter och kuriosum han inte kunde hitta någonstans annars (utan att utsätta sig själv för grov fara), så det var därför lämpligt att styra kosan hit.
För stunden satt han på en taverna vid namn Rosa Koppen, och hans enda han lekte förstrött med ett glas som innehöll någon form av vin. Snurrade den sakta och såg på medan vätskan rörde sig. Han skulle till biblioteket senare, men först och främst… Först och främst så kände han på sig att något var på väg att hända, och han tänkte inte missa det. Vyrm hade sedan länge lärt sig lite på sin magkänsla, och just nu kände den en laddning i luften. Snart skulle ett nytt äventyr börja. Han kunde känna det på sig.
Och äventyr betydde artifakter och historia, två saker som han samlade på. Han behövde bara vänta på en katalysator som skulle sätta just denna boll i rullning. En gnista som skulle sätta fyr på elden…
-
Det var ned ett brak som dörren slogs upp och en ung man kom farandes in som en demon förföljd av Athal själv. En stund senare dök några äldre pojkar upp genom dörröppningen – alla tre med en hård uppsyn då de blickade på den unge mannen. De kunde inte varit mer olika – den unge pojken skallig och klädd i en enkel brun skrud med Sharahs symbol broderad på den – medan de tre andra var fint klädda i färgglada och dyra kläder, uppenbart från rikare familjer.
‘Tror du att en ökenråtta som du ska få skydd här?’ frågade en av dem med ett elakt flin. Folket i värdshuset skruvade något nervöst på sig, men de hade ingen lust att blanda sig i. Trots allt var den unga pojken som var illa ute helt tydligt från Iselem och detta var tider då folk från Iselem inte var särskilt uppskattade i Karm, trots att Caras Idhrenin tekniskt sett var neutralt.
Den unga pojken hade snubblat över en stol i sin iver att komma bort, och landade hårt på golvet bredvid en underlig man. Det fanns nästan något bedjande i de mörka ögonen som såg upp på honom.
-
Mannen vid bordet såg inte upp då det brakade till vid dörröppningen, utan tog en lugn klunk från sitt vin, och gjorde därefter en aningen missbelåten min. Det var verkligen något med Caras som han inte tyckte om. Inte ens deras vin var speciellt bra. Antingen det, eller så var han bara fördomsfull… men han tyckte sig vara en ganska så rättvis man. Det var en viktig egenskap hos en handelsman, trots allt! Så förmodligen så hade han rätt.
Sedan så låg en man vid hans fötter, och Vyrm såg ned på figuren med höjda ögonbryn som nästan försvann upp i hans turban. Nå, detta var i alla fall intressant, vilket kvalificerade som början på ett äventyr. Dessutom hade det landat precis vid han fötter, vilket äventyr brukade göra.
“Säg, vet herrn vad en katalysator är?” Frågade han, samtidigt som han satte ned sin bägare på bordet igen. Han reste sig upp, och fick luta sitt huvud en aning frammåt då han nästan nådde till taket. Utan att bry sig om de som förföljt den unge mannen hit så sträckte han ut sin hand för att hjälpa honom upp. Det lönade sig alltid att vara hövlig!
Att han själv såg Iselemsk ut, eller att konflikterna i världen börjat te sig allt värre, var inte direkt något han tänkte på. Han var Enhanda Vyrm, och tillhörde han något land så var det Celeras.
-
Den unga pojken som hade helt rakat huvud och stora bruna ögon betraktade mannen med ett förvirrat uttryck. Han kunde inte vara mer än sexton år gammal.
‘En katalysator…?’ frågade han, något förvirrat, hans accent hård men klart förståelig. Något förvirrat tog han främlingens hand och reste sig upp. Det hela verkade så malplacerat så han märkte inte de andra förrän en av de större pojkarna kom och drog honom i kragen.
‘Ökenråttor som du hör inte hemma i Caras Idhrenin!’ väste han i den unge mannens ansikte. ‘Ser jag dig igen går det illa.’ med en hård knuff lämnade de tre pojkarna värdshuset och den unge stod kvar något tafatt och gav Vyrm en blick – han hade inte fått svar på sin fråga.
-
Då en av pojkarna greppade tag i den unga mannen så såg Vyrm förbryllat på honom. Han förstod inte alltid människors behov att ta till våld. Det kändes sannerligen onödigt. Nåväl, de släppte honom i alla fall. Det betydde att Enhanda inte behövde lägga sig i. Inte för att han visste vad han skulle ha gjort, men han brukade gå med sin magkänsla i stunder som denna!
Men som sagt så hade de gått, och då var det ju inte direkt något problem längre. Han log ned mot den hårlöse mannen.
“Det verkar som att era vänner har lite svårt för er.” Sade han och lade sin hand på hans axel för att ge den en liten klapp. Han hade inte svarat på frågan – mest för att han glömt bort den i sina egna tankar. Han gestikulerade sedan till bordet.
“Slå er ned, för all del! Jag satt just och funderade på om något intressant skulle hända, och ni är då det mest intressanta som har hänt här på hela dagen – eller i alla fall de slag som jag har varit här för.” Själv så satte han sig ned.
-
Den unge mannen gav ifrån sig en ironisk fnysning åt hans ord.
‘Jag skulle inte gå så långt att kalla dem mina vänner.’ sa han, och hans milda ansiktsuttryck hårdnade något lite över skammen han fått utstå där inför alla i värdshuset. Han blev röd om kinderna, men ignorerade känslan. Vad var värre än att inte kunna försvara sig själv, och inte kunna stå på sin heder? Men denne främlingens vänlighet förvånade honom. Lite tveksamt, som om han var rädd för att det var ett skämt, såg han sig omkring innan han satte sig ned. Han höjde ett ögonbryn, som att uppmana mannen att säga mer.
‘Tack för er vänlighet. Mitt namn är Sahar.’ sa han. -
Enhanda nickade, som om det vore en självklarhet att den unge mannen framför honom hette Sahar. Vad skulle han annars heta? Det var trots allt det han hette. Vyrm tog åter upp sin bägare, och var på väg att ta en klunk, innan han ändrade sig och satte ned det igen. Det var trots allt inte gott, så varför skulle han inta mer. Istället så log han sitt vanliga, vinnande leende.
“Och jag är Enhanda Vyrm, handelman av artifakter, texter, kuriosum och stundvid information. Historiker och äventyrare på sidan av. Hade det här varit ett hov hade jag lagt till en drös andra titlar, men jag tycker själv det är ganska tröttsamt. Enhanda, eller Vyrm, räcker gott och väl.” Han nickade som att den saken var avgjord.
“Hur kommer det sig att dessa icke-vänner jagade er genom universitetet?”
-
Det var många lustiga ord som denna ovanliga man slängde ur sig, men han hade lärt sig att förstå dem även om han inte kunde förstå hur folk kunde tala som denna Enhanda gjorde.
‘Väl mött, Enhanda Vyrm.’ sa han och böjde huvudet lätt artigt, med en hand på bröstkorgen som Iselemerna ofta gjorde då de hälsade på nya bekantskaper. Åt hans fråga gjorde han en liten grimas.
‘De tycker inte så mycket om sådana som jag… Som inte är som dem.’ sa han enkelt.
You must be logged in to reply to this topic.