- This topic has 71 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Efter Loradons fall hade det som återstod av Karms armé relativt snabbt samlat sig och inlett marschen österut mot huvudstaden. Trots allt tjänade det inte något till att stanna vid Loradon, då det inte fanns något kvar av staden att hålla eller försvara. Det hade varit en vinst, för tillsammans hade kung Sandor Thaldwin och Märehns Nicolaus von Breslau enats och krossat fienderna som förpestat Karm. Men till vilket pris? Nicolaus von Breslau var död, och med honom sannolikheten för en fortsatt allians mellan Märehn och Karm krossad. Vad som skulle ske i framtiden vilade nu på furst Vasilijs händer, och på vad som skulle ske näst i Karms hov. Det var så gott som en sorgeprocession som närmade sig huvudstaden, för alla hade förlorat kamrater, bröder, systrar, föräldrar, och trots att de drivit iväg monstren hade de lämnat kvar en stor bit av sin egen själ. Hur framtiden för Karm skulle se ut var osäker – för skulle landets furstar och furstinnor följa en konung som vunnit ett slag till ett så högt pris?
I fjärran kunde de se konturerna av Hannadons torn, och om några timmar skulle de nå staden. Konung Sandor red i täten, och höll sig så stadigt och ståtligt han kunde, men i hans sinne stred han med sina minnen och med förlusten som tyngde på hans axlar och hans hjärta. Vad det skulle innebära för hans status som kung, och för Karms enighet var en sak, men värre var den personliga känslan av ansvar och misslyckande han kände för alla Karms söner och döttrar som dött i det brinnande infernot som förstört den en gång vackra staden. Snart skulle han inte bara behöva möta politikerna, rådet och sitt folk, utan även sin hustru. Och vad hon tänkte om honom efter detta resultat ville han knappt tänka på. Bara tanken fick det att vända sig i magen på honom, ja sådan var en hustrus makt över sin make, att det kunde kännas värre att möta henne än en här av fiender.
Långt bak i ledet vandrade Arand bredvid prinsessan Maeve, omgivna av Kaldrlands krigare som deltagit i slaget. Här var stämningen något bättre, för Kaldrländarna skojade och skrattade och berättade om sina krigsbragder i sång, och för varje timme som gick blev deras krigsbragder större och mer episka. De sjöng om Maeve, och även en vers om monsterjägaren kom till vilket Arand skakade huvudet åt.
‘Hur är det med armen?’ frågade Arand och såg på Maeve, lite skamset kanske. Trots allt hade han bränt bort stora delar av tatueringen som höll hennes bärsärkförmåga i schack. Han hade gett henne örter och smärtstillande, och såret såg inte allt för illa ut längre.
‘Jag vet att jag redan sagt det, men det var det enda jag kunde tänka på i situationen.’ sa han, och såg lite bister ut. Trots deras ansträngningar hade de inte lyckats förgöra demonen som låg bakom attacken. -
Resan tillbaka till Hannadon borde ha känts bättre, det borde ha känts som en vinst, men allt hon kunde tänka på var att hon misslyckats med det som Sandor ålagt henne och Arand. De hade skadat Ayperos men inte dödat honom och staden hade alltjämt fallit medan fienden flydde. Att hon och Arand överlevt var bara tack vare halsbandet hon bar om sin hals, men vid det här laget visste hon inte ens om gåvan längre betydde något. Yazfein hade förvunnit på något uppdrag innan striden om Loradon och hon hade inte hört något sedan dess. Kanske var det lika bra ändå, det hade varit en distraktion från det som egentligen var viktigast, att slå tillbaka mot sin fars upprorsmän och hämnas sin bror. Ändå kändes hennes hjärta tungt och hela hennes kropp värkte nu när hon åter var i sitt naturliga tillstånd. Sången muntrade förstås upp en aning, och för sina landsmäns skull så skrattade hon då och då, trots att det fick det nya såret i hennes ansikte att strama.
Så med ett litet leende slet hon blicken från Hannadons skymtande torn och såg på Arand. Han verkade nästan lite skamsen över den skada han tillfogat henne, men hon höll det inte emot honom, vad hade han haft för val?
”Det är den minsta av mina skador, oroa er inte monsterjägare, jag är säker på att völvorna kan göra något åt det”, sade hon lättsamt och ryckte lite menande på axlarna. Hon visste att det antagligen inte skulle vara fullt så lätt, svårmodet kom lättare nu, liksom vreden, och besten var svår att tygla, men kanske…
”Dessutom kan vi väl kalla det lika, jag vill minnas att jag satte en kniv i dig, så nu är det väl jämt och rättvist”, tillade hon lite mer roat innan hon åter lyfte blicken mot Hannadons torn. Vad skulle vänta dem där? Skulle de bli välkomnade som hjältar eller skulle sorgens flaggor redan fladdra i vinden? Hon visste inte, men hon visste att hennes del av avtalet med Sandor nu var fullföljt och hon tänkte hålla honom till sitt löfte om att bistå hennes far.
-
Ända sedan det som återstod av Karms armé skymtats vid horisonten i fjärran har drottningen av Karm, Selene, stått i det högsta tornet och sett den komma närmre. En långsam procession som trots segern vid Loradon förde med sig sorg hem till dem som väntade. En del kunde skatta sig lyckliga i att få hem de älskade men i de festa familjer skulle någon sakna någon… sörja. Hon visste att Sandor levde, hon hade fått bud om det. Samtidigt hade segern varit så fruktansvärt dyrköpt att hon inte helt kunde glädjas. Hon hade velat att de skulle samla mer styrkor innan de gav sig på en demon.. men ingen hade lyssnat. Hon skulle kunna säga vad var det jag sa… men vad skulle bli bättre för det. Fanorna vajar i vinden, tyst och graciöst som om de hälsade armén välkommen hem men också visade att de sörjde, såg sorgen.
Efter någon timme, tyst seende på armén, vänder hon den ryggen och går in. Tyst, ingen av damerna som var i hennes sällskap, ingen av vakterna eller rådsmedlemmarna vågade tilltala henne, går hon till sina rum för att byta om. Hon klär sig helt i svart, en enkel åtsittande klänning som visar hennes havandeskap, det blivande barnet som hon inte längre visste vad för framtid hon kunde ge. Håret fästs i två flätor på huvudet och med två hårnålar fästs även en svart skir slöja. Hon har sorg, markerar sorg… inga smycken, inget som visade hennes status… för vad var status värt en dag som denna?
Utan ett ord fortsätter hon sedan genom slottets vindlande korridorer och ut på borggården, rakt över den utan att bry sig om ifall vakter och annat hovfolk hänger med eller ens förstår var hon ska någonstans. Längs huvudgatan som just nu gapar tom sånär som på några barn som springer i förväg eller tar skydd i portar och hus eller bakom tunnor och tomma marknadsstånd. Drottningen är inte den enda som sett armén som är påväg. Rakt mot de stora portarna i muren som omger den innersta delen av staden och det är där, något steg utanför muren som hon stannar. Ansiktet spänt medan blicken vilar i fjärran, mot den väntande och hemvändande hären.
-
Det fanns inte mycket monsterjägaren kunde säga åt det – trots allt hade Maeve huggit honom med sin kniv då hon tappat kontrollen.
‘Jag är glad över att du inte högg huvudet av mig i striden.’ sa han med en lite retsam glimt i ögonen, men sa det som om de talade om vädret. De behövde inte dela allt för många ord, och Arand föredrog nästan tystnaden. Turligt nog blev det heller inte en obekväm tystnad mellan dem två, trots allt hade de rest en hel del tillsammans nu.Timmarna gick och de närmade sig huvudstaden, och vem visste vart Maeve skulle ta vägen då de väl var inne i storstadens vimmel? Där var det inte så sagt att han skulle finna henne mer, så bäst att avsluta saker nu innan det kunde vara försent.
‘Vad är din plan nu?’ undrade han. ‘Ska du resa norrut, till ert egna krig?’ Arands gula ögon betraktade Maeve lite eftertänksamt.–
Till sist ljöd hornen på murarna och stadens klocktorn började slå för att hälsa hem armén. Stadens portar öppnades för hären, och långsamt började de välla in i huvudstaden. Trots att det som skett i Loradon var sorgligt och det fanns många som grät på gatorna och vid portarna fanns de även de som var glada över att få återförenas med nära och kära. Likväl bugade många inför konungen, hans garde, generaler och övriga ledare, men Sandor kände att deras bugning var mer kylig än de brukade vara. Eller kanske det bara var hans egna sinne som spelade spel? Projicerade han bara sina egna tankar och sin sorg över misslyckandet och döden på sina undersåtar, eller hade även de förlorat hoppet i deras styre? Kanske, men han kunde bara pressa vidare, och på något vis hitta försoning.
Medan hären marscherade in i staden tunnades den av gradvis då soldater och krigare tog sig till sina hem, till sin familj, till sina vänner, eller kanske närmaste krog för att söka tröst i stopets botten – eller till och med lite närhet i något av stadens bordell. Sandor själv och hans garde och närmaste rådgivare fortsatte sin ritt in mot den inre staden, mot palatset. Hela vägen tvingade Sandor sig bara att hålla huvudet rakt, och fokuserade på att inte se på de som de red förbi. Eller lyssna på de ord som sades eller ropades. I sanning var allt bara en dimma och ett suddigt virrvarr vid sidan om hans ögon.
Men det han till sist ser är en mörk figur, som trots sin enkla klädsel inte går att missta. Hans fru. Drottning Selene. Konungen drog ett tyst andetag, och brydde sig inte just då om formalitet och ritual. Istället steg han av sin häst och lät någon av hans garde ta den, för att gå fram till henne. En stund tvekade han, skulle han bara formellt stiga fram och tala med henne? Men nej, han var inte en staty utan känslor.
Sandor såg rätt sliten ut, trots allt hade det varit en prövande period för honom. Hans rustning som varit skinande ren då de lämnade huvudstaden visade nu märken på att han själv stått i stridens mitt och lett sina krigare. Och han var betydligt smalare i ansiktet än han varit – delvis hade hans matlust inte varit den bästa, och han hade oroat sig mycket, men samtidigt hade hans resa till fronten tagit bort de där extra kilona han tagit på sig under fredens år på tronen, och han var mer som han varit i sina yngre dagar. Hans ljusa hår hade blivit längre, och en envis skäggstubb som var svår att raka bort på fältet skuggade hans ansikte.
Sandors ögon for från hennes behagliga ansikte till magen, och ett milt leende dök upp på Sandors ansikte. Åtminstone något gott fanns det här hemma.
‘Selene…’ sa han, tvekade lite, innan han till sist tog de sista stegen som var kvar mellan dem och la sina armar om henne. Vad skulle hon säga? Oavsett om hon var arg eller besviken kunde han ändå inte undgå ifrån att känna lättnad över att vara där med henne igen. -
Det var inget fel på tystnaden dem emellan och hon lät den gro ett litet tag till dess att han frågade henne om vad hon skulle göra nu. Det var en fråga hon själv ställt sig mer än en gång sedan slaget avslutats och nu var hon ganska säker på vad hennes nästa steg skulle bli, även om det beslutet fortfarande fick delar av hennes hjärta att värka.
”Jag tänkte hålla kung Sandor till sitt ord, men efter det som skedde i Loradon vet jag inte om han kommer ha några män att avvara. Så jag beger mig väl ensam norrut. Jag tänkte kanske vila upp mig någon dag och få allting i ordning. Några av mina landsmän vill följa med redan nu, resten kommer efter när de avslutat sina egna affärer här i Karm. Och du?” Frågade hon monsterjägaren med ett litet leende.
Sanningen var att hon hoppades att han skulle kunna tänka sig att följa med, ett extra svärd var alltid bra att ha, liksom sällskap på vägen. Dessutom skulle det kanske ge henne tid att försöka övertala honom att slåss för hennes sak. Hon kände honom förstås tillräckligt väl för att veta att han oftast inte lade sig i sådana affärer, han höll sig till sina monster, men kanske kunde han ändå övertalas. I och med förlusten av män som Karm lidit så var det högts osannolikt att Sandor skulle kunna avvara några av sina män, och den här han hade lovat henne var bara att glömma. Det verkade för henne som om hon dragit det kortare strået i denna överenskommelse, men det hade förstås ingen av dem vetat från början.
Så marscherade de in i staden och hon höll sig alltjämt nära Arand och så småningom kungen. Hon var noga med att existera ett par meter bakom hans följe, men hon hade ingen annanstans att vara just då, hon var fortfarande gäst i hans slott. Och ingen skulle välkomna henne tillbaka, tänkte hon bistert medan hon betraktade kungen och drottningen. Det var avundsjuka som vällde upp inom henne vid synen av återföreningen och hon kunde inte låta bli att tugga på underläppen i ett försök att stävja den ovälkomna känslan.
-
Som en staty står hon där trots att en av hovdamerna upprepade gånger bett henne att i alla fall sätta sig ned men hon vinkade bara bort kvinnan. När så klockorna börjar ringa slår hennes hjärta hårt, ser hären närma sig, män som viker av från ledet, omfamnar fruar och höjer barn i luften. Kvinnor som gråter över män som inte återvänt. Drottningens känslor så delade. Hon lider med dem som förlorat någon, det här var en sorgens dag men också en glädjens för i spetsen rider hennes make, hennes Sandor. Den man som hon själv inte valt och en gång inte ens älskat, snarare föraktat men nu… det senaste året… hennes Sandor.
Hon står helt stilla medan han sitter av, blicken vilar vid honom men även kort vid Maeve som står en bit bakom. Ett steg mot sin man när han kommer henne till mötes och när hans armar läggs runt henne lutar hon sig in mot honom. Hon noterade leendet i hans slitna men fortfarande vackra ansikte. Kriget hade gått hårt åt honom, mot alla, mot staden och landet. Händerna läggs över hans skäggiga kinder, smeker över huden med fingrarna och lutar sig in mot hans hals. Så tacksam och så glad över att se honom återvända till henne vid liv.
”Sandor.. ” Viskar hon lågt in mot hans hals” Älskade Sandor… du kom tillbaka.. du lever… ”
Tårar i hennes ögon, det stenhårda nollställda ansiktsdragen hon tills bara för en kort stund sedan haft som bortblåsta. Även Selenes ansikte märkt av tiden som varit. Smalare i ansiktet och fler fina linjer kring ögonen. Att gå och vänta hemmavid, inte få mer än bud då och då och i efterhand var svårt på sitt sätt även om soldaterna vid Loradon haft det tio gånger värre.
”välkommen hem” Säger hon lågt, frigör sig lite från hans grepp innan hon kysser honom med blicken rakt i hans, hon hade saknat det, saknat honom. Vad som hänt i Loradon, förlusterna, Karms framtid kändes just för stunden oviktigt. Utan att ta blicken från honom ger hon sina damer order.
”Se till att ordna varmt vatten till badhuset för Kung Sandor och dem från Kaldrland och ställ sedan ordning med middag i den privata matsalen.”
-
Arand höll sig något i bakgrunden, obekväm med att vara så nära all uppmärksamhet kring konungen, trots att han försökte hålla ett neutralt anlete. Men det var tydligt för de som kände honom att han var spänd och obekväm, i detta fall Maeve som hade känt honom en längre tid. Han nickade lite frånvarande till hennes ord, och gav ifrån sig ett dovt hummande. ‘Jag borde försöka finna demonen… Ayperos.’ sa han, med kyla i rösten. Trots allt var han en som avslutade sina uppdrag och nu hade de misslyckats med sitt. I kaoset hade han kommit undan, och det var något om besvärade monsterjägaren. Monsterjägaren hummade lite åt hennes ord. Kanske han också skulle behöva lite vila, men samtidigt var han inte den som vilade allt för länge. ‘Jag har tröttnat på Karm.’ sa han enkelt, vilket i sanning betydde att han skulle följa med henne, åtminstone ett tag.
Liksom Maeve låg monsterjägarens blick på konungen och drottningen och deras kärleksfulla återförening, och hans tankar vandrade till den enda relation han haft som varat en längre period. Var Iris var nu visste han inte, men åtminstone var han glad över att vara där med Maeve och den vänskap de delade. Trots att han generellt föredrog ensamhet fann han att han trivdes i hennes raka och direkta sällskap. Med henne fanns det en samförståelse, och inga märkliga svårtolkade ord.
‘Men vart demonen tagit vägen vet väl ingen, så jag kan väl lika väl komma med dig till Kaldrland.’ konstaterade han.
‘Trots allt lär ni ha en del arbete för mig där med.’–
Sandor kände sig i stunden lättad över att drottningen inte skrek eller behandlade honom kyligt, glad över att åtminstone hon fortfarande var på hans sida. Trots allt hade de länge varit fiender, men han fann att deras vänskap och den kärlek som kom i det bandet var betydligt behagligare. Ett stöd som han flera år saknat utan att veta om det, som han inte nu skulle klara sig utan.
‘Tack… min älskade.’ svarade han där de höll om varandra, hans ord enbart för henne, och även hans ögon glansiga över de känslor som deras återförening förde med sig. Kyssen fick alla tankar och alla bekymmer att försvinna för ett gyllene ögonblick. Sandor gav henne ett leende och en mild nickning över hennes ord.
‘Kanske konungen inte behöver bada ensam?’ föreslog han, trots allt ville han gärna spendera lite värdefulla ögonblick med henne i ensamhet innan de skulle behöva framträda öppet bland Kaldrländare och politiker. -
”Nej…” Ler hon ömt och smeker honom över de skäggiga kinderna” Kungen ska inte behöva bada ensam. Kom.. du behöver få vila. ”Hon vänder sig sedan mot Maeve, släpper Sandor för en kort stund även fast hon egentligen inte alls vill det och går fram mot Maeve och Arand.
”Jag är glad att se dig vid liv Maeve Ulvhedna. Ditt rum står kvar som det var innan du reste, stanna gärna och vila dig här. För din vän med givetvis.”
Syftar där på Arand som hon inte alls vet vem det är. Mer än så finns inte att säga och hon ger Maeve en sista blick innan hon går tillbaka till Sandor, tar hans hand. ” Kom käre… badet väntar.”
Tillsammans går de in geno porten till den innersta stadens mur, vägen kantas inte av hurrarop som kan kunnat förväntas sig och trots att den märkliga stämningen råder så ger Selene inte något sken av att märka det utan går med huvudet högt intill sin make. Landet hade problem men än var de inte slagna och skulle heller inte uppfattas så. Om nu Sandor var svag, trött och sliten så fick Selene vara stark för dem båda. Hon ville höra allt om vad som hänt i loradon, hur de kunnat förlora så många män. Men var sak hade sin tid.
-
Hon var inte helt bekväm med allting heller, men hon brydde sig kanske inte lika mycket. Istället log hon bara matt åt drottningen när hon tilltalade henne och bugade sig lätt med en hand mot bröstet. Hon behövde inte säga mer, det var tydligt att kungen och drottningen ville vara ensamma just då, och i ärlighetens namn ville hon helst av allt själv gå och ta det där badet som Selene pratat om. Hela kroppen värkte och hon kände att hon behövde stilla sitt sinne.
”Ni är hemskt välkommen att följa med. Det finns gott om monster i vårt rike, och kanske kan jag ännu lyckas övertala dig att slåss för vår sak. Om inte, nå… Vi hör nyheter i Kaldrland också. Skulle Ayperos dyka upp så har du i varje fall något att syssla med till dess”, sade hon med ett leende och klappade Arand på armen, en vänskaplig gest som gick med leendet, även om tröttheten stod skriven i hennes ansikte.
”Men nu tror jag att jag ska gå och ta det där badet. Vill ni dela mitt rum i slottet så är ni välkommen att göra er hemmastadd, om ni inte hellre hyr ett eget rum”, tillade hon med samma lilla leende. I sanning hade hon inte haft något emot att han delade hennes rum, det skulle ge respit åt ensamheten som växt sig så stor inom henne den sista tiden. Hon misstänkte att han inte var intresserad av något slentrianmässigt umgänge, men åtminstone kunde hon dela lite av tiden med en vän.
-
Sandor samlade sig något, trots allt var han fortfarande tvungen att framträda som en konung – men vem kunde klandra honom för att vara lite emotionell då han återförenades med sin hustru efter slaget vid Loradon? Sandor gav även en nickning åt Arand och Maeve, som för att bekräfta vad drottningen sade. De hade saker att diskutera sinsemellan lite senare, då de kommit igenom dagens ärenden som väntade.
Däremot kunde han inte undvika den tryckande känslan som mötte dem, denna dag var det inga hurrarop och ingen glädje i luften – och det var ju självklart. Stunden där de rörde sig mot palatset kändes oändlig, och då de äntligen befann sig innanför palatsets murar andades han ut något. Vad han behövde nu var att samla sig med ett bad, vin och sin hustrus sällskap, och så klart att träffa deras barn. Saker och ting underlättades inte över att Rheon varit grinig över att inte få vara med på fronten.
‘Äntligen hemma.’ suckade han, återigen så bara hans hustru hörde, och de styrde stegen mot badhuset. Palatset var familjärt, även om det var svårt att kalla det hem, även efter alla dessa år.
‘Hur har du och barnen haft det?’ frågade han, lite trevande. Trots allt kunde det inte varit lätt här hemma heller.–
Även Arand hade inte något emot ett bad, och följde processionen mot palatset långsamt vid Maeves sida. Han hummade återigen lätt åt Maeves ord och begrundade dem i sitt stilla sinne. Trots allt var han en person som för det mesta tänkte efter innan han uttalade sig, om ens alls. Att strida för någon politisk agenda var han inte intresserad av, men han var så klart intresserad av att en av hans få vänner inte skulle hamna i trubbel – och trots allt hade han varit närvarande på hennes brors begravning. Men det hon sade verkade rimligt, och han nickade instämmande, så väl som tanken om att dela rum. Han brydde sig inte så mycket om anständighet, och de hade trots allt spenderat mycket mer farliga stunder tillsammans än att dela ett rum.
Så Arand, Maeve och Kaldrländarna leddes istället till badhuset som var till för gäster och för de som arbetade i hovet. Inget speciellt, men det var rent och stort, och hade lämnats tomt från annat folk för att respektera dem. Lite blyghet gällande nakenhet existerade bland Kaldrländarna, så krigarna hade snabbt oavsett om de var män eller kvinnor tagit av sig sin utrustning och sina kläder för att hoppa i det stora badet. Men det fanns så klart privata bås för de som föredrog sådant.
Väggarna ekade av Kaldrländarnas skratt och bus, och Arand skakade på huvudet med ett litet leende. De var nästan som förvuxna barn detta gäng, men han hade trots det tyckt om att resa med dem. Det var lättare än med många andra. Så liksom de andra tog han av sig sin utrustning och sina plagg, för att sjunka ned i vattnet med en djup suck medan Kaldrländarna stojade omkring dem.
‘Det finns få saker som är bättre än att ta ett bad efter en lång resa.’ sa han, inte åt någon speciell förutom de som lyssnade, och Maeve var troligen någonstans i närheten. -
Tjänare öppnar tyst dörrarna för dem när de väl är inne i slottet. Det fanns flera badhus där och familjen hade ett eget i sin lite mer privata del. Det ångade av hett vatten och doftade gott av eteriska oljor. Lampor lös med ett mjukt sken i sina hållare på väggen. De var ensamma. På en bänk hade det lagts fram badlakan till dem tillsammans med långa badrockar att ta på efter badet. Väl inne så slappnar Selene av, där ensam utan allas blickar lägger hon armarna om sin makes nacke och lutar läpparna in mot hans hals.
”Barnen mår bra… jag har försökt hålla dem undan allt. ”Svarar hon innan hon börjar hjälpa honom av med rustning och kläderna som var indränkta av resdamm. Ser inte på honom utan koncentrerar sig på alla spännen, det var inte första gången hon hjälpt honom men fingrarna fumlar en aning som om de inte riktigt löd nu när spänningarna släppt.
”Men det har inte varit lätt.. speciellt inte efter det att nyheterna nådde oss om att Loradon fallit och alla rykten om att vår arme så kraftigt försvagats. Alla ädlingar förvandlades till gamar som önskar mer och mer makt och jag har haft svårt att hålla dem i styr. Det viskas om att man vill avsätta dig och sätta en annan på tronen. ”
Hon säger det sista försiktigt för det här var kanske något han inte ville höra när han just återvänt hem men hon anade att han ändå ville veta, borde få veta så snart som möjligt.
”Hur många… förlorade vi?” Frågar hon tyst och söker först nu hans blick, lägger handen mjukt över hans kind och smeker den ömt.
-
Hon var glad åt att han verkade acceptera hennes förslag, kanske kunde hon tvinga honom att berätta någon intressant historia om något monster han dödat när natten föll på, då skulle tomheten inte kännas lika trängande. Om inte så lät det på honom som att han tyckte att förslaget om att följa henne till Kaldrland lät bra det med, hon hade en känsla av att hon skulle behöva alla allierade hon kunde få under den närmsta tiden.
Så gick de till badhuset tillsammans och hon gladdes åt att stämningen ändå var så munter, det hade ju mycket väl kunnat vara motsatsen. Också hennes lilla grupp med krigare hade förlorat vänner, men de flesta hanterade det precis så bra som bara Kaldrländare kunde.
Med ett litet leende följde hon deras exempel och klädde av sig för att snart nog kunna sjunka ned i vattnet en liten bit ifrån de andra. Hennes kropp värkte trots de salvor som Arand givit henne under hemfärden. Särskilt illa var det halvläkta såret i ansiktet och det fula brännmärke som stramade över hennes ena arm, men värmen i vattnet hjälpte och hon kunde inte låta bli att sucka nöjt och sluta ögonen när hon glidit ned tillräckligt långt för att vattnet skulle nå henne till hakan.
”Ett bad, en sup och en älskare”, sade hon roat efter att ha hört hans ord. Hon slog upp ögonen tillräckligt för att kunna kika på honom där han satt en armlängd ifrån henne, ett retsamt leende på läpparna.
”Eller två”, tillade hon och pekade ganska odiskret mot en av männen i deras följe som vid det här laget var väl känd för sina historier om hur han lägrat inte bara en syster, utan två, på ett av de lokala värdshusen. Alla visste förstås att det bara var rent skitsnack, han såg ut som om en häst sparkat honom i ansiktet, men de lät honom oftast hållas.
-
Det var en märklig känsla att stiga in i något som kändes så stillsamt, inbjudande och framförallt rent för konungen. Och det var inte förrän detta ögonblick då de var ensamma där i ångan och det behagliga skenet som han insåg hur trött han var. Inte bara fysiskt, men psykiskt. Hennes närvaro och beröringen av hennes läppar fick honom att rysa till lite, och han la sina armar om henne för att krama henne och hålla henne tätt intill sig.
‘Det låter klokt…’ hummade han till svar, och släppte henne så hon kunde hjälpa av honom med rustningens spännen som var på många ställen där han inte kunde komma åt dem själv. Nu då det var så nära att bli av med vikten från rustningen kändes det som om han inte kunde vänta en sekund till, men han samlade sig och stod stilla för att låta henne hjälpa honom. Han nickade lätt då och då när han lyssnade på hennes ord.
‘Inte förvånande…’ muttrade han, trots allt ville de andra husen alltid roffa åt sig makt då de kunde. Hennes fråga fick honom att grimasera lätt, men det fanns inte något annan än en brutal sanning som var tvungen att avslöjas.
‘Ungefär hälften av våra trupper.’ sa han, bistert.
‘Reserverna som väntade utanför staden under Rheons befäl klarade sig oskadda… Resten…’ han skakade på huvudet, för det var svårt att ens tänka på.
‘Inte många klarade sig ur staden… Det var bara en fälla. Vår fiende ville inte ha staden, han ville bara lura in oss…’ sa han med en något tom blick, då han såg Loradons eld och förstörelse framför sig.
‘Allt för att döda så många de bara kunde. Nicolaus von Breslau dog för att rädda mitt liv, och hans magiker hjälpte mig, kungsgardet och mitt befäl som var närvarande just då ut ur staden.’ sa han och drog en hand genom sitt hår och suckade djupt, med spända nävar.
‘Av de circa femtiotusen yrkestrupper vi tog med oss har åtminstone tjugotusen gått under. Tjugotusen erfarna krigare som vi nu måste ersätta och rekrytera, medan majoriteten av de som överlevde är gröngölingar och reserver.’ det var en besvärlig sits de låg i, för erfarenhet kunde man bara få med tid, oavsett träning.‘Men det är en kris vi måste lösa.’ sa han, och såg på Selene. ‘För jag är rädd att vi kommer stå inför en attack igen snart.’ Med en sista ansträngning och hennes hjälp fick han av sig sin rustning, som han la med en dov metallisk klang på golvet.
‘Men först… behöver jag ett bad.’–
Arand gav ifrån sig ett litet frustande skratt över Maeves ord, och vände sina gula ögon mot henne med ett flin. Maeves ord var vågade och han tvivlade ändå på att många av männen faktiskt skulle våga närma sig Maeve. Hon var en av dem, en krigare, men trots det var hon en prinsessa, och där gällde det att stiga försiktigt. Han var så klart bekant med historierna och ryktena som cirkulerade mannen ifråga, och han skakade på huvudet åt det hela med ett roat leende på läpparna.
‘Mmh…’ hummade han till svar, det var allt som behövdes sägas om det. Han suckade nöjt, och vände blicken till Maeve.
‘Kanske vi borde be någon läkarmagiker se på dina sår.’ sa han och såg på hennes ansikte och hennes arm. -
Hon kämpar med spännena, ett efter ett tills det att rustningsdelarna ligger på marken omkring dem. Rynkar näsan lite åt hur han luktar men säger inget om det. ”Nej inte förvånande alls.. men jag tror att jag lyckats få dem att hejda sig en aning” Hon hejdar sig mitt i rörelsen när hon ska få av honom skjortan.” Hälften? ” Säger hon lågt, andlöst. Nog för att hon visste att det var illa men inte så illa. Händerna kramar tyget i hans skjorta och ansiktet är allvarligt medan hon lyssnar till hans vidare ord. Det var svårt att ens föreställa sig hur det måste ha varit och hon sluter ögonen, lutar in pannan mot hans bröstkorg, oändligt tacksam över att han var tillbaka hos henne och vid liv.
Höjer blicken till honom och söker hans blick” Vid Athal… jag är så tacksam över att du är vid liv. ” Viskar hon, blek av att ha hört vad han berättat för henne” Och framtiden… vi klarar det, vi är tillsammans och vi kommer att klara det. ”hon måste tro det, för sin skull, för hans… barnen och för folket. Hon nickar” Ja… ett bad. ” Säger hon lågt medan hon hjälper honom av med skjortan och sedan lösgör sig själv från sin svarta enkla klänning, får ur hårnålar som håller hår och svart slöja på plats.
Hon är tyst medan hon glider ner i det varma vattnet som hon brukade njuta av men just i dag, just nu kändes det inte alls. Glider tätt intill sin make och tar en tvättsvamp och börjar med långsamma rörelser skrubba honom ren” Hur mår du? ” Frågar hon lågt, för kung eller ej så var han en människa med känslor som vilken annan man som helst och att ha gått igenom en så fruktansvärd sak som slakten i Loradon måste helt visst ha satt sina spår.
-
Det var sant att folk var försiktiga med att inte kliva henne på tårna på just det viset, särskilt inte just nu och bland dessa män som trots allt stridit tillsammans med henne i ett slag som Loradon. De respekterade henne alldeles för mycket, och de flesta av dem skulle nog ha svårt att se hennes far i ögonen efteråt, oavsett om hon var villig eller ej. Hon hade slutat söka den typen av uppmärksamhet, även om hon i vissa stunder saknade enkelheten i den typen av närhet. Det var kravlöst på ett vis som hon hade kunnat behöva just nu, men hon var förpassad till sidan i fall som dessa.
Med en liten suck och ett leende började hon istället skrubba sig ren. Vattnet omkring henne blev skitigt av blod och lera, men hon kände sig ändå genast mycket bättre till mods.
”Äsch, det läker ihop. Jag tror dock att jag måste göra något åt armen”, sade hon och gestikulerade mot brännmärket. ”Den fanns trots allt där av en anledning… Och då skulle jag få se hur det faktiskt går till. Sist var jag halvdöd”, tillade hon med ett litet skratt medan hon började skrubba ett ben.
-
Sandors kropp darrade till något då hon lutade sig mot honom, och därefter såg honom i ögonen. Det var klart att han hade pressat så här långt men var nära bristningsgränsen. Åt hennes ord nickade han bara, för han kunde inte förmå sig att tala just då, för just i stunden kändes det som om han hade en sten både i bröstet och i halsen som skavde och pressade. Synen av henne där fångade hans uppmärksamhet och fick hans tankar att skingras något, och under tystnad klädde de av sig, och han sjönk ned efter henne i det varma vattnet.
Den partnerskap och vänlighet hon visade honom var svår att ta, även om han längtat efter den. Bara hennes enkla gester stod i så enorm kontrast till allt han sett och upplevt de senaste veckorna, att det var svårt att förstå att detta kunde vara verkligheten. Det var trots allt som om han inte längre förtjänade något sådant. Så han satt något spänd medan hon skrubbade honom, och stirrade tomt i vattnet.
Frågan hon sedan så försiktigt i hans riktning får det att låsa sig för honom ett ögonblick. En djup suck fyllde hans lungor, och han talade tyst i en monoton stämma.
‘Den vackra staden i sten var civilisationens, kulturens och handelns centrum.. Det var en stad som var väldigt öppen, ren och stark på alla vis. Jag växte upp där, delvis.’ han skakade på huvudet då han tänkte på sina barndomsminnen tillsammans med Jasmund Dendar och hans familj. Det var en spänd tystnad som följde, som tycktes fylla hela rummet, innan han talade igen, med darrig ton.‘A..alla t…tusentals människor som bodde där…’ hans röst darrade, som om han satt naken i vinter och snö. ‘D…det finns ingenting kvar… Det är som om… som om… staden aldrig e-existerat…’ sa han och lyfte händerna som vilat under vattnet, och ytan skvalpade lätt till av rörelsen. Sandor begravde sitt ansikte i sina händer, och hans kropp skälvde till hopplöst. Kung eller inte, så var det för mycket att bära.
–
Arand betraktade Maeve med sina gula ögon då hon skrubbade. Inte hungrigt, men kanske med en beundrande glimt som inte skämdes. Det var nästan märkligt att se henne så, trots allt hade de stridit vid varandras sida både i Loradon och mot monster i Karms skogar. Men då hade han bara sett henne som en krigare, som en kompanjon. Nu var hon en välkommen syn och kontrast till allt de varit med om.
Han följde däremot hennes exempel och började själv skrubba sin kropp från smuts, lera, blod och damm. En grimas fanns på hans läppar, för han var öm överallt och hade stora blåmärken och skråmor på alla ställen kändes det som. Men ett litet retsamt leende växte sig fram på hans läppar.
‘Så man kan säga att jag gjorde dig en tjänst…?’ frågade han, med en ovanlig busighet som väldigt sällan syntes hos Arand. Enbart då han faktiskt bildat en riktig vänskap med någon.
-
Det gör ont i henne att se sin make så sliten och skärrad. Hon hade ingen aning om vad han och alla andra som varit i Loradon varit med om och på sätt och vis var hon tacksam för det. Samtidigt gjorde det att hon inte helt kunde förstå och heller kanske inte ge den tröst och lindring som han säkert behövde. Hon anar att han tar på sig skulden för alla döda. Han hade lett armén och de hade följt honom. En kungs stora börda att leda sitt rike. Men oftast glömde de stora massorna bort att under kronan fanns en helt vanlig människa av kött och blod, av känslor precis lika som hos alla andra. Och här satt han nu, hennes make… inte kungen… utan hennes man och försökte landa i allt.
När han börjar berätta efter hennes fråga stannar hon upp i sina skrubbande rörelser och bara lyssnar med allvarligt ansikte och tårblanka ögon. När han släpper ut sorgen, tårarna så släpper hon borsten och tvålen, glider runt honom i vattnet och omfamnar honom, smeker honom lugnande och tröstande över håret och nacken och låter honom ta den tid han behöver för att gråta ut. Hon vet att inga ord fanns som kunde skänka tröst och det var bättre att släppa ut allt istället för att hålla det inombords” älskade… ”Viskar hon mjukt” Älskade Sandor… ” Håller som om han vore ett barn och inte en man men inser att han behöver det just nu. Att inte behöva vara stark och rikets ledare om en för en kort stund” Jag har dig Sandor… jag finns här… vi klarar det tillsammans… och gråt… släpp ut all smärta… jag håller dig ” viskar hon mjukt.
-
I ögonvrån såg hon hur han betraktade henne och hon var förvånad över att finna en något uppskattande glimt i de gula ögonen. Hon var väl medveten om att hon inte var en arketypisk skönhet, alldeles för muskulös och ärrad, men hon visste att somliga män uppskattade det. Tydligen var Arand en av dem. Tanken fick henne att flina lite.
”En tjänst!? Du brände bort halva armen på mig”, överdrev hon roat, glad över att se den där retsamheten hos honom. Det var uppfriskande, särskilt med tanke på hur han alltid varit den bistra och sammanbitna av dem båda. Att han inte var det med henne längre var underligt smickrande.
”Om du vill göra mig en tjänst så kan du få skrubba leran från min rygg”, tillade hon retsamt innan hon vände sig så hon satt med ryggen mot honom. Hon hade ett par blåmärken där, men kanske mest noterbart var det stora ärret i mitten av hennes rygg, ljust och något insjunket, som om det inte funnits tillräckligt med kött och hud kvar för att kunna slutas perfekt.
”Då kanske jag kan överväga att förlåta dig för att du brände bort min fina runorm. Du vet, den kommer aldrig bli lika fin igen.” Hon lät nästan sårad, men för alla som kände henne var det uppenbart att hon bara retades. Skrubberiet var hon dock fullständigt allvarlig med. Hennes kropp gjorde alldeles för ont för att hon skulle lyckas skrubba sin egen rygg.
-
Det tog en god stund för Sandor att samla sig, och även om han var tung i hjärtat kunde han också känna sig lite lättad. Lättad över att vara där med Selene, borta från blickar som dömde honom för alla svagheter.
‘Tillsammans…’ höll han med, lutad med ansiktet mot hennes bröstkorg, då han öppnade sina ögon och hans kropp hade slutat skälva. Det var som om han vaknat ur en dimma, och han tycktes lite klarare i blicken trots att ögonen av röda då han satte sig upp igen.
‘Jag antar att jag borde raka mig också, jag känner mig som en vilde.’ sa han lite mer lättsamt och kände på sitt ovårdade skägg. Trots allt behövde man kunna vara lite mer vardaglig, och inte konstant tala om politik och slag.–
Arand hade åtminstone vett nog att se lite skyldig ut då hon påpekade att han bränt bort en del av Maeves arm, och han kunde ju inte annat än att hålla med. Det såg inte allt för vackert ut. Och med det i tankarna kunde han inte heller göra annat än att göra som hon bad, så han tog en tvättborste och började skrubba hennes rygg i målmedvetna rörelser.
‘Åh, jag kan nog inte leva utan din förlåtelse.’ svarade Arand stillsamt, med en retsam underton. ‘Hur ska jag annars kunna sova om nätterna?’ Bara att lyfta armarna och göra den skrubbande rörelsen kändes tung efter allt resande, men han brydde sig inte.‘Så… Kaldrland till näst?’ hummade han.
-
Hon kysser honom över kinderna och sedan på hans läppar innan hon tar sig upp ur badet” Ja det behöver du… du ser mer ut som en ovårdad sjöman än som en kung ”Hon ler lite retsamt mot honom” Och i kväll ska vi inte prata något mer om politik, trångsynta adelsmän som önskar bättre possitioner eller krig. I kväll ska du slappna av i mitt sällskap med mat och sedan sova i din säng bredvid mig… för det var alldeles för länge sedan ” Säger hon och möter hans blick, kysser honom igen innan hon kliver upp ur vattnet, sveper en handduk runt sig och stryker hans skäggig kind” Raka dig du så ser jag till så att middag ordnas i vårt gemak där vi får vara ifred. ”Kysser honom igen böjd över bassängkanten” Och ta den tid du behöver.. välkommen hem min make och kung ” Hon ler lite innan hon reser sig och lämnar honom ensam i vattnet för en stund. Han kändes lugnare nu och hon ville klä sig och göra sig fin för honom och deras middag tillsammans.
(Avslutar Selenes medverkan i den här tråden. Fortsätt ni med Maeve och Arand om ni vill!)
You must be logged in to reply to this topic.