Post has published by Amdir
Viewing 12 posts - 61 through 72 (of 72 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Flinet över hennes läppar bestod, till dess att vindruvan som hon känt snudda vid läpparna försvann igen. Då slog hon upp ögonen och blängde bistert på honom när han själv åt det som var henne lovat. Hon fnös, men flinet fanns trots allt kvar över hennes läppar när hon satte sig upp igen och ryckte lite på axlarna. Han hade trots allt rätt, han hade vunnit deras dryckestävling och hon var inte den som inte höll ett löfte, även om hon misstänkte att Arand skulle ångra sig dagen därpå när han var mer nykter.

    ”Jag skulle kunna vägra, men jag är inte en riktigt så dålig förlorare”, sade hon roat och slog till honom på armen innan hon tog upp en vindruva. Hon stoppade den i sin egen mun innan hon sträckte sig efter vinkaraffen som följt med brickan upp och hällde upp två glas. Det ena räckte hon till Arand och det andra tog hon själv i ena handen innan hon plockade upp ytterligare en vindruva och höll fram den mot hans läppar.

    ”Som lovat, ers nåd, vin och druvor”, sade hon retsamt, innan hon drog undan vindruvan från hans läppar och lutade sig in för att placera en kyss där istället. ”Och en kyss”, tillade hon lågmält, och kanske mer nöjt än vad som var tänkt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand var egentligen inte speciellt sugen på vin efter deras dryckestävling, men det handlade mer om princip och kanske själva tanken om att sitta med en vinbägare och bli matad som en kejsare. Med ett förvånansvärt nöjt leende höjde han glaset i en lite sarkastisk skålning, trots allt var det en omväxling att bli omhändertagen av någon.
    ‘Ers nåd, till och med…’ hummade han nöjt, men blev avbruten i vad han än tänkt säga då hon lutade sig fram och pressade sina läppar mot hanns.

    Han hade dock inte riktigt förväntat sig kyssen även om den varit en del av deras vad och fyllesnack. Men han hade tillräckligt mycket vett för att besvara den lätt, deras ansikten väldigt nära varandra efter den lätta kyssen. En stund betraktade han hennes ögon med sina bara där. Verkade hon tycka om det, eller inbillade han sig bara?

    I vanliga fall, i nyktert tillstånd, hade han nog inte haft modet, men han hade ju heller inte så mycket att förlora. Och de hade ju spenderat en trevlig kväll tillsammans… Dessutom behövde nog de båda få bort tankarna från allt elände omkring dem. Så han lutade sig fram och gav henne en kyss tillbaka, för att sedan studera hennes ögon igen för att se hur hon reagerade.

    ‘Ett pris värt mer än kungens guld och silver…’ sa han med ett roat leende.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Förvåningen i hans ögon skulle ha varit nog för att få henne att skratta om det nu inte var för att där inte bara fanns förvåning i dem, utan också något annat. Det gjorde henne lite paff, och än mer så när han lutade sig in för att kyssa henne igen. Det var nog för att göra också henne förvånad, men hon var inte den som klagade. Istället besvarade hon kyssen med ett litet leende över läpparna, ett leende som reflekterades även i hennes ögon när han drog sig undan för att studera henne, som om han trott att hans tilltag skulle ha fått henne att springa därifrån.

    ”Jag tog er inte för en poet, monsterjägare”, sade hon roat, med en röst som inte var mer än en hes viskning. Det här var inte riktigt så hon trott att kvällen skulle arta sig, men hon kunde inte påstå att det gjorde henne besviken, snarare tvärt om. Det var länge sedan hon känt sig så… Obekymrad. De senaste månaderna hade varit ett elände efter ett annat, och efter Loradons fall och insikten om att hennes uppoffringar varit förgäves, att Sandor inte kunde bistå hennes far med några män, så hade hennes sinne känts dystert och mörkt.

     

    ”Men fortsätt för all del… Mer värt än silver och guld, hm?” Tillade hon i samma viskande ton, fastän kanske lite mer retsamt denna gång, innan hon åter erbjöd honom en vindruva genom att hålla upp den mot hans läppar.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand höjde ett ögonbryn förvånat då hon inte drog sig undan. Trots allt var han ju bara en enkel monsterjägare, medan hon var en prinsessa. Men hon betedde sig inte direkt som de prinsessor han mött, och till hans försvar så hade han faktiskt träffat åtminstone två under sin livstid. Hennes ord fick honom att le bredare igen.

    ‘Under detta hårda skal vilar en känslosam man.’ viskade han tillbaka, i vanliga fall skulle han inte vara speciellt självironisk men just denna kväll kändes det som om det inte fanns några behov av att ta sig själv för allvarligt. Hans tankar sökte efter något finurligt svar, men innan han kom på nåt fick han en vindruva som han tog i munnen – fortfarande ett leende på läpparna.

    ‘Jag lyckades inte dräpa monstret, men ändå är jag här med den fagra mön. Hur är det möjligt?’ frågade han lika retsamt som henne.
    ‘Kanske det är hemligheten jag alltid missförstått innan?’

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans ord fick henne att skratta, men det var ett varmt skratt som följdes upp av ett vasst leende. Hon fick något lurigt i ögonen och tog bryskt vinglaset ur hans hand och ställde det lite slarvig på brickan igen, dock inte utan att det spillde lite vin på sängen. Sitt eget glas satte hon mot läpparna och tömde i ett svep, innan hon slängde det till sidan, lyckligtvis utan att det gick i bitar, räddat av fällen som låg på golvet nedanför sängen.

    ”Hemligheten, monsterjägare, är att det inte är en fager mö ni har framför er”, viskade hon roat medan hon vände sig mot honom igen, hennes ögon fulla av uppenbart sattyg.

    ”Det är en ulv i fårakläder!” Utbrast hon samtidigt som hon tryckte ned honom på rygg i sängen och satte sig gränsle över honom med samma flin över läpparna som innan. Sen tryckte hon hårt in fingrarna i hans sida på samma vis som hennes bröder gjort mot henne när de växt upp, sådär så det både kittlades och gjorde ont samtidigt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand höjde ett ögonbryn över hennes plötsliga lurighet. Han tänkte nästan protestera då hon tog hans vinglas, trots allt hade han ju bara hunnit ta en klunk eller så. Men han fick ju påminna sig själv om att han inte var så sugen på vin, det var väl mer principen av att inte låta ett glas med alkohol gå till spillo. Han skrattade lite roat åt hennes svepning och slängning.

    En road glimt fanns ständigt i hans ögon över hennes ord och hennes plötsliga framfart.
    ‘Jag antar att jag föredrar ulvar över fagra damer då..!’ sa han i ett försök att kontra hennes finurlighet, för att vrida sin rygg krampaktigt i en blandning av att bli kittlad och ha ont över hennes tryckning. Ett nästan motvilligt skratt lämnade hans strupe där han skakade och vred sig under henne, och nästan mer i försvar än något annat la han sina händer om hennes midja i ett hårt grepp för att rulla runt i den stora sängen så vinglaset hon lagt på brickan stänkte om dem då de rullade ovanpå och förbi den. Någonstans i bakgrunden kunde han höra smällandet av brickan som föll till golvet, men det brydde han sig inte om.
    ‘Antar att man måste tämja ulven!’ fick han ur sig andfått då han stannade ovanpå henne.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Den dåliga förloraren i henne ville egentligen hålla kvar honom där han var under henne och fortsätta att plåga honom, men natten var sen och hon var full. Så hon lät honom få övertaget utan allt för mycket motstånd, särskilt som hon fann sig själv något förvånad över att han faktiskt var kittlig.

     

    Inte heller var det helt väntat att han skulle ta tag om henne och rulla runt så att hon hamnade under honom. Det tilltaget fick ett litet roat ljud att lämna hennes läppar och hennes kinder att hetta en aning, även om hon aldrig skulle erkänna det, utan snarare skylla på alkoholen.

    ”Jasså? Och hur hade du tänkt dig att det skulle gå till?” Frågade hon med ett slugt flin över läpparna.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand frustade lite roat åt hennes fråga.
    ‘Så långt hade jag inte tänkt, måste jag erkänna.’ sa han, med sin blick fäst på henne.
    ‘Trots allt är min vanliga rutin att kanske klunka en sinnesförhöjande dryck, och dräpa monstren. Men med ulven framför mig känner jag att det är andra metoder som biter bättre…’ sa han och strök undan några av hennes lockar från hennes hår.
    ‘Dryckestävlingen var en bra start, så klart, det måste jag anteckna för framtida möten med sådana bestar.’ fortsatte han.
    ‘Frågan är hur fortsättningen lyder, och det enda sättet framåt är väl att experimentera – antar jag.’ sa han med en suck, lite som om det hela var en lång och besvärlig och framför allt uttråkande process.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Ett roat, frustande läte lämnade hennes läppar när han talade om att finna andra metoder, men hon kunde inte låta bli att känna sig lite fånigt varm i kroppen på samma gång. Hon visste att det säkert bara var för att hon var full, men den lilla ömhetsgesten från Arands sida fick henne att le lite fånigt. Det var dock inte utan ett stygn av sorg och ilska som hon erkände för sig själv att det var något hon saknat.  Hon hade blivit blödig, vek. Tiden i Karm hade inte gjort henne några tjänster. Aldrig mer, tänkte hon bestämt, men utåt sett så log hon fortfarande.

    ”Nå… Har ni något första försök i åtanke?” Frågade hon lite utmanande.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arands gula ögon missade lite, även om de var lite ovassare än vanligt nu efter kvällens äventyr. Vilka inre strider hon än hade visste han inte, och hennes leende som fick hennes ansikte att se betydligt behagligare ut än det brukade då hon utåt oftast såg hård ut. Och kanske tiden för att tänka genom alla drag och ageranden allt för mycket var förbi? Åtminstone för en kväll. Han svarade på hennes utmaning med att böja sig ned igen och ge henne en kyss på läpparna, lite mer intensiv denna gång, lite längre. Värmen som fyllde honom nästan en obekant känsla, eller åtminstone en känsla han inte känt på väldigt länge. Han hade nog saknat det, konstaterade han i sitt inre. Till sist drog han sitt huvud bakåt några millimeter.
    ‘Något sådant kanske…’ sa han, orden knappt mer hörbara en eldens sprakande.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans tilltag förvånade henne en aning, men det fick också de där dystra tankarna att försvinna, som om de aldrig hade varit där från första början. Varför grubbla på det som varit, eller skulle komma att vara? Så vitt hon visste så skulle detta kunna vara den sista gången hon fick vara fullkomligt bekymmersfri på väldigt länge, så varför inte njuta av det? De skulle kanske båda ångra sig dagen därpå, eller inte, men vad spelade det för roll? Om det var vad de båda behövde just då, varför tveka?

     

    Så hon slöt ögonen och besvarade kyssen med ett litet leende över läpparna. Först när han drog sig undan igen så öppnade hon ögonen och mötte hans gula blick.

    ”Det var ett bra första försök, monsterjägare. Jag känner mig redan lite svag i knäna”, svarade hon lågmält, innan hon lindade sina armar kring hans nacke, alltjämt med ett nöjt leende över läpparna.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand mötte Maeves blick, och strök en hand över hennes hår igen medan hans ögon betraktade henne. Konstigt hur de hade rest tillsammans så länge som det gjort, och ändå var det som om detta var första gången han såg henne på riktigt.
    ‘Mhm…?’ hummade Arand lågt, knappt hörbart, men nu med ett leende på läpparna. Än en gång böjde han sig ned, och lät natten och ögonblicket sluka dem helt.

    De kommande dagarna i Karm var mest ett virrvarr, och det som om det var första gången på år och dar som Arand faktiskt lät sig slappna av. Men det var inte så svårt, tillsammans med Maeve. Men för rastlösa människor som dem tog det inte länge innan det började klia i fingrar och tår, och det var nästan en lättnad då Maeve återvände från kung Sandor med sin bror, med besked om att det var dags för dem att packa ihop och resa norrut. Men först en avstickare i Märehn.
    ‘Så, Kaldrland, hm?’ frågade Arand lite eftertänksamt då de stod i hamnen, medan skeppet de tilldelats lassades med hästar, förnödenheter och veteraner.
    ‘Från en konflikt till nästa.’ han skakade på huvudet lite åt livet de levde.

Viewing 12 posts - 61 through 72 (of 72 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.