- This topic has 2 replies, 2 voices, and was last updated 4 år sedan by
.
-
Asarnas anleten minnas ett arv
ur ädel avsikt upprunnen.
Förledd av förbittring, vrede och skam,
vilse på varandets vandring.Solen och månen siar om strid,
trohetsförbund ska prövas.
Ätter och släkter ska täras itu,
rämna i tusende bitar.Natten ska nalkas nordkungens härd,
ömse sidor ska lida.
Men vantro och vånda omsider ska fly,
korpen ska åter få flyga.Skjórinn satt på huk framför lägerelden och studerade hur björknävern rullade ihop sig och förtärdes samtidigt i lågorna. Sakta kunde man lägga på allt grövre vedträn. Snart brann där en stark eld, så stark att hettan fick hennes ögon att tåras av värmen. Smidigt kom hon upp på fötter och backade några steg, för att sedan låta sina ben vika sig under henne och hon satte sig ner i skräddarställning på en av renfällarna som lagts ut runt elden. Hennes blick vandrade över sällskapet, de hade lämnat Draumrheim och völvorna där för flera timmar sedan. Vid skymningen hade man tvingats att stanna upp och slå läger. Glödloppor från flera eldar vandrade upp mot den mörka himlen i virvlar. Det rådde en spänd stämning i lägret den här gången, många satt med sina svärd och yxor. De vässade stålet i det gyllene skenet från lägereldarna. Det gick ett sorl genom lägret, förväntansfulla röster.
Det vaknades strid. Det vaknades krig. De samlade hjärtslagen i sällskapet skulle säkert kunna utgöra krigstrummor om allt annat ljud tystnade och dog. Skjórinn suckade och vred sitt huvud upp mot skyn. Norrskenet flammade i svagt grönt ovanför deras huvudet. Hennes far hade sagt att norrskenet som lyste upp himlen inte var reflektioner av valkyriornas rustningar, som många andra trodde. Istället hade hon fått berättat för sig att norrsken var de dödas själar och ett dåligt omen. Om man påkallade ljusets uppmärksamhet skulle det leta sig ner mot marken och skära huvudet av alla som sträckte på nacken för att kolla på det. Den blonda jägarinnan rös till och vred ner sin blick. Skjórinn drog upp knäna mot hakan och lutade sin haka mot en knäskål och slutligen la hon sina armarna runt sina ben. Hennes blick landade på deras ledare, Turin. Det här var hennes första stundande strid, verkligt krig. Hon kunde inte undgå att känna sig orolig inför vad som stundade. Orolig för sina vänner och för sin ledare.
Hel’s ord som Turin återgett hade inte varit något att förtrösta med. Hon behövde prata med honom och ta reda på vad som förväntades av henne nu. Vad och vart skulle hon kunna göra för nytta i det här kriget?
-
Korpen ska åter få flyga
Hrafn skulle lyckas återta makten i Kaldrland, med Lokes och Hels hjälp, det kunde inte betyda nåt annat. Men ömse sidor ska lida? Turin tänkte på vad det kommande kriget skulle komma att kosta. För dem som dog i strid väntade Valhall redan samma kväll. Evig ära och evig fest, evig mjöd och evig strid. Alla krig förde med sig lidande…men inte så mycket för dem som stred, utan för dem som blev kvar. Turin förbannade sitt sydländska arv för att det gjorde honom blödig, gav honom ett hjärta som kände också för andra än honom själv. För sin egen del och för alla krigare som var redo att ge sina liv i kriget kände han mest av allt glädje för att de skulle få visa sig värdiga. Men alla som blev kvar? Vid Loke, han måste sluta grubbla på allt det här. De har valt att följa honom för att de tror på seger, en seger som i och med detta besök till Draumrheim hägrade vid horisonten.
Nu skulle det bli nödvändigt att skicka spejare till Ulfhednas håll för att försöka ta reda på mer om deras styrkor. Och han hade hört rykten om sydländare som skulle kunna vara till nytta i striderna. Om han kunde få kontakt med dessa sydländare som tydligen stred till häst kunde ingen annan få veta någonting om innan det hade ägt rum, det skulle inte alls se bra ut att ta hjälp av sydländare i det här kriget. Men om de rykten han hört stämde så kunde de göra stor skillnad. Allt det här måste han ta itu med när de väl kom tillbaks till Ranheim. Han hade mycket att fundera på under resan hem, men det var långt kvar än.
-
Skjórinn
Hon försökte få ögonkontakt med Turin, men han verkade djupt försjunken i sina tankar. Några fler trän landade på elden, som försäkring att den inte skulle slockna på ett tag. Sedan kom hon på fötter och skyndade på sina steg, zickzackar smidigt mellan annat folk tills hon kom fram till Turin. Försiktigt sträckte hon ut sin hand och greppade hans arm, strax ovanför armbågen. Ville inte skrämma honom, om han var så disträ att han inte märkte att hon närmade sig. “Turin..?” Visst var hon orolig för honom, för alla sina vänner hon hade här, för sig själv. Men för deras skull så kunde hon inte låta den oron synas för tydligt. “Vil du ikke satte deg niður með mér … og tala? Eg ser du tenker på eitthvad.” Hon pekar mot lägerelden hon gjort i ordning och lockade fram ett av hennes sällsynta leenden. “Eg har mjød..!” På given signal höll hon upp sitt dryckesskinn. Skjórinn kanske inte var en skolad strateg eller beläst rådgivare, men hon ansåg sig i alla fall vara en god vän. Ibland kunde det också vara nog, tillräckligt för att lätta sin egna oro och sin ledares.
You must be logged in to reply to this topic.